Nekromanti Att gestalta mental ohälsa i rollspel

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Att gestala mental ohälsa i rollspel är något som både diskuteras en och två gånger i rollspel. Idag blev jag grymt glad för Shoshana Kessock har skrivit ett grymt bra blogginlägg på ämnet. Liksom så bra att jag när helst ämnet kommer upp igen kommer börja med att länka till det här inlägget.
[h=1]MENTAL ILLNESS: NOT A FLAVOR, NOT AN EXCUSE[/h] Vad tycker ni om inlägget?
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Jättebra att du tar upp ämnet. Men, jag tycker att artikeln suger. Den handlar mer om att andra spelar/tänker/gör FEL, FEL, FEL. För det första går det knappast att säga något om hur läsaren behandlar mental ohälsa och för det andra är det knappast det intressant. Däremot finns det flera goda poänger i artikeln, men jag hade önskat att den inte var fullt så anklagande.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Jag tycker artikeln har all rätt att peka ut problemen och peka ut vart problematiken ligger. Det behövs utrymme i debatten för både inlägg som pekar på problemen, artiklar som infomerar, artiklar som nyanserar, artiklar som erbjuder bra konstuktiva tips med mera. För inget enskilt inlägg ka ta upp alla perspektiv. Den här artikeln tog upp ett viktigt perspektiv.

Jag tycker inlägget är bra, men liksom debatten tar inte slut där.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Jag tror att man måste vara tydlig med att galenskap i populärkultur inte har nåt med verklig mentalsjukdom att göra.
Måns said:
Nä, så kan man inte säga. Klart att det har. Det kanske inte alltid behandlas rättvisst, trovärdigt eller verklighetstroget, och det är inte alltid avsikten (på gott och ont), men naturligtvis har det massor med verklig mental ohälsa att göra.

Men OM man av någon anledning väljer att porträttera någon med mental ohälsa på ett orealistiskt sätt så är det bra om det är tydligt vilken roll det ska fylla. Trista stereotyper gör ju ingen glad.

Jag antar att du tänker mer på Jokern än Tony Soprano här? Men till och med Batmans mentala hälsa problematiseras ofta, med avstamp i verkligheten.
Arfert said:
Klart man kan säga så. Det finns massor med företeelser i populärkultur som tar avstamp i verklig vetenskap men sen blir fria fantasier. Eller bygger på vetenskap som inte är aktuell längre. Inte mer verklig än Ethern i Space 1889.
Måns said:
"Jag tror att man måste vara tydlig med att galenskap i populärkultur inte [NÖDVÄNDIGTVIS] har nåt med verklig mentalsjukdom att göra."

SÅ kan du säga.
Arfert said:
Du fattade av sammanhanget vad jag menade. Resten var bara att du ville göra dig till. ;)
Måns said:
Haha, nä, det gjorde jag faktiskt inte. Men jag är iofs ganska bakis... :)
 

Mogger

Hipsteranka
Joined
12 Nov 2001
Messages
18,081
Location
Ereb Altor
Det är fullt möjligt att vara upplysande utan att vara anklagande. Författaren vet ju inget om mig som spelare, och tar inte heller upp något exempel på film/TV-serier där ämnet behandlas bra. Finns massor, ex Deer Hunter, Kings Speech och Mystic River (vill jag minnas). Tony Soprano är ett annat exempel på en roll som inte ÄR sin mentala ohälsa. Men, jag tycker som sagt att ämnet är viktigt. Jag gjorde själv en del research runt bla PTS när jag skrev mitt krigsspel The Fog of War för att inte ge en felaktig bild (det är med i regelmekaniken på ett realistiskt sätt).
 
Joined
1 Feb 2013
Messages
859
Location
Norrbotten
Nej det är enorm skillnad på verklig galenskap/mentalsjukdom och galenskap/mentalsjukdom i spel.

I en värld där det finns magi och occultism tex. så vore det väl inte helt orealistiskt att dessa kan ha samband på något sätt. och att det finns mentala störningar där som inte existerar i den verkliga världen.

men det är ett ämne som i alla fall jag tycker är svårt att hantera i ett spel både som SL och som spelare. men på grund av att det är svårt tycker jag samtidigt det är spännande och roligt att utforska och förska föra in i spelet.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,421
Jag tycker inlägget är lite "först kränkt vinner" och sånt är aldrig roligt.

Om man kan basera sitt rollspelande av yrken, varelser, tidsperioder och liknande på vad man ser på film så borde det fungera likadant för syndrom, problem, ohälsa etc.
Om man låter en rollperson baseras på Jokern, Kramer, Dexter eller Sherlock Holmes så ska man inte bli arg på spelaren när den beter sig som Jokern, Kramer, Dexter eller Sherlock Holmes.
Man ska alltid ta hänsyn till de man spelar med, men man kan kränka någon för att välja fel färg på sina skosnören och man bör nog inse att det inte går att hålla reda på allt som kan kränka någon. Diskutera i gruppen och välj vilka man spelar med.

Personligen tar jag hollywood-versionen av diverse otrevligheter och problem jag själv har/har upplevt än verklighetstrogna exempel på dem. Jag är inte heller intresserad av att bara spela sådant som ingen någonsin kan bli upprörd över så jag tänker inte börja förbjuda allt jag själv kan bli upprörd eller obekväm över. Mental ohälsa är inte unikt på det sättet.
 

Impetigo

Ärkebiskop
Joined
1 Aug 2013
Messages
2,248
Hade jag haft artikelförfattaren (Shoshanna) som SL på ett konvent och hon "tagit mig åt sidan" för att tillrättavisa mig angående hur jag gestaltar en bipolär karaktär hade jag nog sagt "tack och hej!"

Shoshanna motsäger sig själv genom hela artikeln: Vill hon att psykisk sjukdom skall ingå i spel eller inte (jag vet att hon skriver "ja" men samtidigt verkar hon argumentera ganska starkt för "nej")? Är det förbehållet de som arbetar professionellt med psykisk sjukdom att gestalta densamma?

Framför allt: Vem dog och gav Shoshanna tolkningsföreträde angående hur all världens psykiska sjukdomar skall gestaltas? En kan i teorin välja vilket tema som helst i rollspel som man har personlig erfarenhet av och börja skälla ut resten av spelgruppen för att de gestaltar det på fel sätt och ta det som ett personligt påhopp.

En kan, en bör inte.

Shoshanna kan förhoppningsvis komma att se gestaltandet av psykisk sjukdom i rollspel som ett bra sätt att upplysa den okunniga allmänheten om vad dessa sjukdomar innebär. Eller åtminstone komma att inse att det nog är bättre att helt utelämna psykisk sjukdom ur rollspel om hon tar så illa upp av att se det.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,785
Location
Eslöv
Som en (föredetta) högskolestudent kanske jag är lite skadad men jag upplever att hon har för mycket känsla och för lite objektivitet.

Givetvis är detta en diskussionsartikel och inte en avhandling om hur rollspel "ska" spelas etc. men det känns som om hon är mest kränkt för att hon har någon erfarenhet av ämnet och inte gillade hur det porträtterades i ett spel/en värld. Men jag vill påminna alla om att vi rollspelar rymdfarare, skeppskaptener och yrkessoldater utan att ha någon som helst erfarenhet eller kunskap om deras verkliga liv.

Efter min egen sjukskrivning skulle jag vilja gå så långt att säga att "du kan läsa men du kan aldrig förstå" om du inte har upplevt något liknande själv, antingen som sjuk eller som någon som arbetar dagligen med sjuka. En liknande inställning har en annan filur jag känner angående stridserfarenhet efter hans vända i Afghanistan. Vi kan läsa men vi kan aldrig förstå.
Och med det sagt tycker jag fortfarande att jag kan få rollspela veteraner liksom alla andra kan få rollspelare folk med mentala sjukdomar -utan- att behöva göra research. Inte mer research än jag skulle behöva göra för att spela en bilmekaniker eller en yuppie under åttiotalet.

Med det sagt så tillåter jag väldigt sällan någon i gruppen att spela tex Malkavian när vi spelar WoD, för jag känner att det lätt blir oseriöst om man spelar den "roliga" sinnessjuka, vilket jag väl kan känna är den enda tropen när det gäller sinnessjukdom som jag riktigt stör mig på. Se spelarkaraktären i Vampire: Bloodlines för ett exempel.

Däremot finns där ett par viktiga punkter i artiklen men tyvärr färgas den lite för mycket av "jag är kränkt"-känsla än objektivitet för att jag ska verkligen gilla den.
Additionally, om man kan få bonuspoäng under karaktärsgenereringen för att välja att vara blind, döv, ful eller överviktig så kan man fan få bonuspoäng för att vara paranoid också.
God45 said:
Är inte paranoid en fördel i de flesta rollspel? ;) I Shadowrun är det en förutsättning för att överleva.
Mundo said:
Skumt, det står att folk har kommenterat mitt inlägg men jag ser ingenting...
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
Jag tänker lite såhär:
Varför ens nämna vilken mentalsjukdom (eller populärkulturellt porträtterande av detsamma) det är man inspirerats av?

Istället för "är sociopat" kan man beskriva den mentala egenhet man tänker sig att ens rollperson har - "är känslokall" eller "är oförmögen till empati" eller "förstår inte alltid samhällets sociala normer" eller vad det nu kan röra sig om.

Precis som man istället för "har ADHD" kan säga "är hyperaktiv och har svårt att koncentrera sig".

Eller som nämnts, använda den populärkulturella referensen direkt: "som Jokern" eller "som Sherlock i Elementary".

Får man inte plats på rollformuläret kan man alltid skriva det på ett papper bredvid...

Och då kan man spara sina specifika mentala sjukdomar till de gånger man faktiskt tar sig tid att göra researchen.


Sen tycker jag inte alls om tanken att det skulle vara fel att spela någon med mental sjukdom för att det är intressant, Jag fattar också att upplevelsen för de med mentala sjukdomar inte är speciellt extra intressant eller så, men för mig handlar rollspel delvis om att utforsdka personer jag inte är - och det tycker jag är intressant. Jag gillar att testa att spela mig själv fast med lägre impulskontroll eller mig själv fast uppvuxen i ett krigsdrabbat land eller mig själv fast kvinna och uppvuxen i ett extremt starkt patriarkat eller... Ja, ni fattar. Alla mina rollpersoner är egentligen variationer av mig, men med omständigheter eller egenskaper eller historia som är ändrade. Och jag spelar delvis för att utforska och känna hur det känns, att experimentera med jaget. Och självklart kan det då vara intressant för mig som spelare att även spela en variant av mig själv som till exempel har schizofreni. Framför allt om jag gör researchen. På samma sätt som det är intressant att spela mig själv som kvinna, som korkad, som arbetarklass, som svart. Det är inte en reflektion av att vilja förringa personer som inte är mig. Alternativet blir att bara kunna spela sig själv eller fantasyras-versioner av sig själv, känns det som.


Sedan är "min rollperson skulle ha gjort så" ett major douche move som inte funkar som en ursäkt för någonting någonsin. Inte ens i de djupimmersionistiska/rollpersonsinlevelsefokuserade kretsar jag spelat i. Det är inte exklusivt för mentala sjukdomar.
Måns said:
OT:

"Sedan är "min rollperson skulle ha gjort så" ett major douche move som inte funkar som en ursäkt för någonting någonsin. Inte ens i de djupimmersionistiska/rollpersonsinlevelsefokuserade kretsar jag spelat i. Det är inte exklusivt för mentala sjukdomar."

Är det så? Jag tycker helt tvärt om, och spelar alltid så.
krank said:
Alltså; om man fuckar upp hela spelgruppens upplevelse och förstör äventyret/kampanjen genom att göra något alla tycker är skitdumt så tycker jag att det är väldigt fånigt att skylla på rollpersonen.

Jag tänker mig att i spelstilar där det kanske inte gör lika mycket om alla rollpersoner dör eller äventyret spårar ur eller den långa 40+äventyr långa kampanjen får kastas i papperskorgen... där är det nog inte ett lika stort problem.

Sedan är det naturligtvis något man bör snacka om innan. Numera lyckas jag generellt avstyra dylikt som SL genom att helt enkelt inte låta spelarna ha med rollpersoner jag vet garanterat kommer att leda till att kampanjen fuckas upp.
Reddokk Fheg said:
Håller med här. Jag har spelat mer än en mentalt instabil eller rent av störd karaktär. men tror faktiskt aldrig jag någonsin rent ut sagt vad för störning han lidit av. Utan i stället beskrivit hans egenskaper. hur han är och sådana saker
Som aggresiv och kan inte kontrolera sitt humör. Eller känner ingen empati och har ingen respekt för andra varesler. Förstår ej ironi och annat beroende på hur personen i fråga är. oftast i ganska enkla termer och sedan försöker jag spela honom efter detta. att sätta ett namn på det gör väl möjligen bara det hela mer komplicerat

Ibland har jag även varit i lägen där jag kan tänka mig att min rollperson faktiskt kunnat göra något som verkligen förstört för gruppen eller till och med förstört hela äventyret. och i sådana fall är det väl mer viktigt att försöka få äventyret att löpa vidare än att stenhårt hålla på vad min karaktäs kulle ha gjort i den situationen. Att försrtöra för hela gruppen bara för att stenhårt hålla på karaktären är ju lite löjligt. och ska man spela en person med psykiska problem måste man ju tänka sig för och inte skapa en person som inte fungar i en grupp eller som har allt för grava störnignar för att fungera i spelet överhuvud taget utan att bara ställa till problem
Måns said:
Jo, har man en RP som inte passar in i gruppen/äventyret/spelet så kan det bli snett. Men det är nog ett annat slags problem egentligen. Men, jag förstår vad du menar och fick svar på min fråga (PS det var väl ok att svara på det här? Det har ju inget med tråden att göra?)
 

Tell

Hero
Joined
21 Feb 2008
Messages
1,083
Jag tycker nog att författaren tar sig vatten över huvudet. Det är uppenbart att hen (namnet var obekant) har ett svårt eller vidrigt liv, och det är uppenbart att hen har en enorm beef med situationen. Däremot hänvisar hen till diagnostic manual, som just fungerar genom cherrypicking, vanligen där ett rätt litet antal av ett väldigt stort antal beteenden innebär att man faller inom diagnosspektrat. Vidare; det faktum att de flesta av dessa beteenden återfinns i fler än en diagnos bör i sig vara nog för att ifrågasätta huruvida diagnoserna är rättvisande, och det stora antal nya diagnoser som ständigt införs är en indikation på att de inte är det. Under de omständigheterna, är den som menar sig kunna definiera en sjukdom bortom en serie beteenden antingen en lögnare eller en genetiker. Författaren menar att den upplevda bristande respekten hen menar sig finna hos spelaren är skäl att morra -utan att inse att många av de beteenden som utgör traditionellt äventyrande är störda i sig, och utan att acceptera att mental sjukdom sällan är en konstant. Om man väljer att inte förringa sjukdomstillstånden som många är drabbade av, så skulle det förefalla hovsamt att acceptera att man arbetar med personer som alla borde vara inspärrade. Genom att förringa de ofta lyckliga effekterna av rigna störningar (när man tittar på trejtsammansättningen som en skala), så eliminerar hen i princip alla gråskalor, och då blir det tyvärr konsekvensen. Nu skall jag och träna.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Som Måns säger finns det en del bra poänger i artikeln, men tonen är inte hjälpsam. "Om du vill ha med X i ditt spel så måste du göra massor med efterforskningar* och du får inte göra ABC och om du misslyckas är du en dålig människa." Jag har sett samma typ av texter gällande att ha med homosexuella, inuiter och kortväxta i sitt spel och resultatet blit att man blir skrämd och bara spelar heterosexuella, mentalt friska, vita medelklassmän för att undvika att vara en dålig människa. Tänk bara på alla män som inte vill spela kvinna för att de är rädda att göra det "fel".

Om tonen istället varit "Här är några saker du kanske inte tänkt på när du ska spela en rollperson med mentalsjukdom" så hade jag tyckt betydligt bättre om den. Och om det hade funnits en tydlig "Det är bra att ha med mentalt sjuka personer i spelet och det är okej att inte få allting precis rätt, så länge man inte gör det med illvilja" så hade den varit riktigt bra.

--------------
* Jag har nog aldrig spelat med någon som varit beredd att spendera timmar av efterforskningar på en historisk period för att köra lite rollspel, så färre antaganden om spelarna skulle också uppskattas.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Nu läste jag igenom texten igen. I morse blev jag skitglad när jag läste texten för den satte fingret på massa irriterande och problematiska saker. Nu läser jag den igen och kan hålla med om kritiken till viss del. Jag tycker det fortfarande det är ett väldigt bra debattinlägg, men jag håller med att det måste ses som ett debattinlägg först och främst.

Jag tycker det helt okej att råka något dåligt första gången man provar det. För att det steg på vägen mot att lära sig göra det bättre. Det är helt okej.

Men av en vuxen normalfungerande människa som är en del av samhället kan man ändå ställa något slags minimikrav på hur dåligt man kan göra det. Det skillnad mellan att göra ett ärligt försök att spela en roll från en annan kultur, men kanske misslyckas lite i något avseende, och en respektlös hånfull rasistisk karikatyr.

Samma sak med mental ohälsa.

Rollspelshobbyn har haft en problem både med grova respektlösa rasistiska karikatyrer, och grova respektlösa karikatyrer av mental ohälsa. Vampire the Masqurade är ett praktexempel på ett spel som faliat stenhårt på bägge punkterna till exempel.

Jag tycker debattinlägg som det här är bra, för rollspelhobbyn behöver den här diskussionen för att bli bättre på att hantera såna här frågor.
krank said:
Bra poänger! Alltså, för mig är det här en nyttig diskussion att ha bland oss som faktiskt är intresserade och villiga att driva utvecklingsarbete, "fortbilda oss" och så vidare. Och i sådant sammanhang tycker jag blogginlägget är en asbra utgångspunkt och språngbräda. Ett bra diskussionsunderlag helt enkelt.

Däremot skulle jag nog kanske inte länka till just det inlägget till vanliga "mugglar-rollspelare" som bara vill ha en intressant rollperson. Till dem skulle jag nog försöka hitta något mer konstruktivt eller bara ta en liten kort diskussion med.
chrull said:
Hade det varit såhär bloggposten varit skriven hade jag inte haft några problem med den :)
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Tell;n15964 said:
Jag tycker nog att författaren tar sig vatten över huvudet. Det är uppenbart att hen (namnet var obekant) har ett svårt eller vidrigt liv, och det är uppenbart att hen har en enorm beef med situationen.
Det här tycker jag är rätt obehagligt antangande. Jag läser Shoshanna som att hon like en tredjedel av befolkningen lider av någon form av psykiskt ohälsa, och är rätt less på att se de behandlas rätt kasst inom rollspelsmediet. Hon skriver ett vasst debattinlägg om ämnet.

Liksom, hade hon skrivit en liknade rant om ett stridssystems brister hade ingen högt på ögonbrynen och antagit att hon hade ett kasst liv bara för att hon skrev ett vasst inlägg. Utan bara antagit att hon utifrån sin personliga erfarenhet var rätt less på någon del av design och gestaltningen.

Jag har träffar Shosanna och hon verkar leva ett rätt awesome liv som frilansade speldesigner och skribent. Hon är rapp, smart, skicklig speldesigner och väldigt trevlig. Hon är en av huvudesignerna för Dresden Lives och har massa andra coola projekt på gång. http://www.evilhat.com/home/dresden-lives/
Johan said:
Dålig jämförelse. Har inte hört om nån som känt sig kränkt över stridsregler och skulle dramatiskt höja på ögonbrynen om det kom upp.
Tell said:
Glad att jag hade fel; detta sagt har jag väldigt sällan sett så mycket etter från någon som själv inte upplevt smärtan hon (tack) skriver om.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Impetigo;n15949 said:
Hade jag haft artikelförfattaren (Shoshanna) som SL på ett konvent och hon "tagit mig åt sidan" för att tillrättavisa mig angående hur jag gestaltar en bipolär karaktär hade jag nog sagt "tack och hej!".
[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]Beror det inte på hur grovt övertrampet är? Någonstans finns det en gräns för vad man accepterar ett spelbord, i alla fall i min värld.[/FONT]

[FONT=Helvetica, Arial, Verdana, sans-serif]i?Hade jag fått en spelare vid bordet som spelade ut en oerhört obehaglig nedsättande och grov rasistisk karikatyr tänk nynazze som spelar en svart roll på sätt som fullkomligt oacceptabelt , eller homofob som spelar ut en karikatyr där alla homosexuella skildras som pedofiler som förgriper sig på barn eller en oerhört obehaglig skildring av att alla personer med mental ohälsa är farliga galningar som borde avlivas.... Då skulle jag säga till.

Någonstans når i alla fall jag en gräns för vad jag skulle tolerera vid ett spelbord utan att säga till. På samma sätt som jag i en vanlig konversation kommer till en gräns där jag säger ifrån när folk börjar häva ur sig saker som sjukt mycket over the line.[/FONT]
 

Xhakhal

Reseledare i Awesomeland
Joined
22 Dec 2003
Messages
903
Location
Exil
Mental ohälsa stigmatiseras, exotifieras och trivialiseras (ofta samtidigt!) konsekvent i rollspelssammanhang, samt i kultur och populärkultur i övrigt. Är det konstigt att debattinlägget är vasst, efter så lång tid av att leva med den behandlingen i sin hobby? Är det 'för mycket känsla' att slå ifrån och meddela att den här behandlingen sårar och skadar?
Att påstå att folk inte får bli sårade och skadade, men att själv slå ifrån och yrka på någon slags 'brist på objektivitet' och 'brist på konstruktivitet' när en läser något som tangerar till möjlig kritik av ens eget tänkande eller agerande är inte att vara mer objektiv, det är att diskvalificera någons upplevelser av sin omvärld. Väl underbyggda i texten, dessutom - bara en kort genomgång av de tropes som tas upp räcker liksom.
Som Elin säger lider 1/3 av befolkningen av någon form av psykisk åkomma, och om det verkar magstarkt att begära att människor visar litet hänsyn och tänker efter litet grann när de gestaltar 1/3 av jordens befolkning (samt föreslå att de läser på litet) så är det kanske inåt man ska vända det kritiska ögat och inte mot Shoshana Kessock. Kessock uppmuntrar dessutom till inkludering av mental ohälsa i spel, när den görs på ett sätt som inte vidare befäster skadliga stereotyper och vidare marginaliserar de som lider av mental ohälsa.

Som svar på OP-frågan tycker jag att inlägget är bra och - egentligen - litet väl snällt.
Johan said:
Gestaltar 1/3 av befolkningen? Då har man psykiska problem minsann.

Är man "sårad eller skadad" kanske man inte skriver så objektivt. Ingen påstår att man inte får bli sårad/kränkt.

Stereotyperna är där för att de är intressanta. I verkligheten är psykisk ohälsa väldigt sällan intressant eller kul, och knappast nåt som gör sig bra i rollspel.
Xhakhal said:
Jag menar att det är både orimligt och framförallt meningslöst att försöka avkräva någon objektivitet i ett ämne som handlar om människosyn.
 

Genesis

Ni dés ni maître
Joined
17 Aug 2000
Messages
15,523
Location
Göteborg
Shoshanna får naturligtvis skriva vad hon vill, men frågan är om det är en bra artikel eller inte. Jag tycker att den har en del bra poänger, men om jag skulle spela med henne så skulle jag aldrig i livet våga spela en rollperson med en mentalsjukdom, och jag misstänker att detsamma gäller många andra som läser artikeln. Därmed tror jag att hon riskerar att missa sitt mål, som verkar vara att få folk att inkludera mentalt sjuka i rollspelandet och göra det bra och respektfullt.
 

anth

Vetefan
Joined
24 Feb 2003
Messages
10,271
Location
Fjollträsk
För det första:
Det här är mina personliga åsikter.
Det är alltså min subjektiva syn på saken, inte en objektiv sanning.

För det andra:
Jag har bara stött på mentala problem i skräckspel som CoC och liknande, samt i "point buy"-system som GURPS och liknade.
Som jag förstod artikeln handlade den delvis om Storytellersystemet. Jag har inget emot WoD-världen i sig, men själva regelmotorn... håller ni upp två nävar d10:or har det samma effekt på mig som ett kors har på en vampyr. Brrr

Min personliga erfarenhet är att rollspelare inte kan spela mentalt sjuka rollpersoner; lika lite som att rollspelare kan spela alver, dvärgar eller utomjordingar.
Har någon av er spelat i ett rollspel där en av rollpersonerna var dvärg?
Jag misstänker att de flesta svara ja på den frågan.
Problemet att det har ni inte alls det.
Det ni har spelat med är en kortväxt, överviktig MÄNNISKA med förkärlek för öl och guld.
- Betyder det här att ni spelade fel?
Ställ er den här frågan istället: kändes det fel när ni spelade?
Kändes det inte fel så spelade ni inte fel.

Jag anser att de enda som kan gestalta psykiskt sjuka är de som varit väldigt nära psykiskt sjuka - och då gäller det ENDAST just den pskykiskt sjuka individens sjukdom. Antingen måste man ha haft en nära släkting eller nära vän som är psykiskt sjuk, eller så måste man ha arbetat inom psykvården.
- Och inte ens det räcker.
Bara för att man känner en psykiskt sjuk människa betyder det inte att man kan gestalta en sådan person.
Jag har har träffat ett par psykiskt sjuka (inte många, men ett par stycken) och det är skrämmande att se hur de blir missförstådda. Av nära anhöriga. Och av den svenska psykvården.
Så man måste alltså både känna och förstå en psykiskt sjuk för att kunna gestalta denne i ett rollspel.

Betyder det här att man ska förbjuda spelare att spela psykiskt sjuka?
Självklart inte.
Däremot föreslår jag att spelaren beskriver hur hen tänker låta sin rollperson bete sig istället för att ge sin rollperson en diagnos.
En gång för länge sedan spelade jag en rollperson som led av schizofreni - och jag hade fått för mig att en schizofren person var en person som led av personlighetsklyvning.
Det var ganska pinsamt när jag fick reda på att jag hade fel - och det hade varit mycket bättre om jag, istället för att skriva schizofren på mitt karaktärsblad, hade skrivit "växlar mellan flera olika personligheter".

Till er som läser in er på en psykisk sjukdom, t.ex. genom att läsa DSM för att er rollperson ska bli mer verklighetstrogen: ert betende är på samma nivå som vapenfetischister som använder reglerna i Phoenix Command och F.A.T.A.L. för att rollspelet ska bli mer realistiskt.

Och för er som fortfarande vill spela en psykisk sjukdom realistiskt - varför provar ni inte att spela någon annan sjukdom realistiskt?
Vad sägs om dysenteri?
Näha. Och varför vill ni inte spela en rollperson som lider av dysenteri?
Och vad tror ni skillnaden är mellan dysenteri och en psykisk sjukdom?
Hade en psykiskt sjuk människa fungerat normalt i samhället hade denne inte varit psykiskt sjuk - det är ju definitionen på psykiskt sjukdom.
Och om en psykiskt sjuk människa inte fungerar normalt i samhället, vad får er att tro att denne kan fungera som rollperson?

Chilla ner lite och skriv ner ett par konstiga personlighetsdrag som gör att er rollperson avviker lite - men glöm att ni klarar av att spela psykiskt sjuka.

Det finns en annan lösning på problemet
(som egentligen inte alls löser problemet, men ändrar fokus)
Spelarna spelar sina rollpersoner som vanligt, men spelledaren låter spelledarpersonerna agera som om rollpersonerna betedde sig som psykiskt sjuka.
Detta flyttar egentligen bara fokus från spelarna till spelledaren, som lika lite som spelarna vet hur man gestaltar psykiskt sjuka.
Men med lite tur får man en härligt konstig stämning vid bordet då spelarna undrar varför alla i deras omgivning beter sig konstigt, när det i själva verket är rollpersonerna som agerar konstigt utan att deras spelare är medvetna om det och omgivningens konstiga beteende är bara reaktioner på detta.
 

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,181
Location
Rissne
(Parentetiskt:; Min lösning i CoC är ju att inte säga "du har nu skellettfobi" eller vad det nu kan vara för något, utan att som SL agera opålitlig berättare och beskriva saker som inte finns, förvridna, etc. Jag ser nämligen inte poängen i just att blanda in diagnoser i det hela om inte rollpersonerna går med sina symptom till en hjärnskrynklare som då skulle kunna tänkas utgå från medicinska diagnosverktyg och därefter ställa diagnos. Annars är ju hela tanken med att rollpersonerna ska vara "unhinged" från normal världsuppfattning genom den kunskap de har och de saker de sett. Och för det behövs inga specifika diagnoser eller SAN-poäng)
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
anth;n15994 said:
Jag anser att de enda som kan gestalta psykiskt sjuka är de som varit väldigt nära psykiskt sjuka - och då gäller det ENDAST just den pskykiskt sjuka individens sjukdom. Antingen måste man ha haft en nära släkting eller nära vän som är psykiskt sjuk, eller så måste man ha arbetat inom psykvården.
- Och inte ens det räcker.
Bara för att man känner en psykiskt sjuk människa betyder det inte att man kan gestalta en sådan person.
Jag har har träffat ett par psykiskt sjuka (inte många, men ett par stycken) och det är skrämmande att se hur de blir missförstådda. Av nära anhöriga. Och av den svenska psykvården.
Så man måste alltså både känna och förstå en psykiskt sjuk för att kunna gestalta denne i ett rollspel.
Jag håller inte med här. Psykisk ohälsa spänner över ett stort spann. Både i omfattning och art. Vissa har psykisk ohälsa som påverkar varje aspekt av deras liv, andra har en fobi för sprutor som påverkar ens liv mindre än 1% av tiden.

Många drag av psyksik sjukdom är allmängiltiga. De flesta har varit med om perioder av nedstämdhet och sorg. De upplevelsena är allmängiltiga. Att därifrån utforska hur det kan vara att genom gå längre perioder av nedstämdhet till den grad att de uppfyller kriterierna för depression tycker jag är möjligt.

Psykisk ohälsa är många saker. Vissa saker är lättare än andra att utforska i spel även om man inte har personlig erfarenhet av det.
 
Top