I våra kampanjer brukar vi etablera ett stort antal fördomar om olika folkslag. Det behöver inte innebära att det är så, snarare visar sig fördomarna oftare vara just fördomar, men det skapar ändå en slags imaginära stereotyper som bidrar till att känneteckna kulturerna såsom rollpersonerna och andra utomstående mundanabor uppfattar dem.
Drunok är ett skitigt, skabbigt bondeland, fullt av hästburna halvnomader som krälat ned från stäpperna. Där finns inget av intresse överhuvudtaget - allt är fattigt, skitigt, eländigt och på det hela taget ointressant. Landet är, beroende på vem man frågar, antingen Caserions eller Jargiens eller raunlänningarnas bitch, och har antingen en skum men acceptabel religiös doktrin eller borde omvändas å det snaraste. Drunokierna är bonniga, enkla, fattiga, löjligt stolta över sitt land, lättmanipulerade och underdåniga. Drunokier blir mycket goda tjänare, och drunokiska kvinnor är både vackra och lättämjda.
Några citat:
"Vi är ju i Drunok…" -- Kampanjens standardsvar för varför något inte funkar, är skabbigt eller på annat sätt fel
"Vad heter det när man sticker utan lov?" "Bondpermis! Klart Drunokiska soldater kan sticka iväg och ragga upp en piga när lusten faller på. Eller möjligtvis en gris eller en get…" --Ännu ett bidrag till "vi är ju ändå i Drunok" - fonden…
Cirefalierna är mäktiga och oerhört rika, men förslagna, opålitliga och egoistiska. De håller sina löften, men försöker tumma på dem i evighet om det gagnar dem, och tar alla chanser att utnyttja andra personer, länder och folk. Alla manliga cirefalier har skägg och är rika fäktmästare, och är gifta med sina egna systrar som är antingen förslagna bitchar eller förtryckta våp. Mestadels tänker cirefalierna på pengar, makt och ovan nämnda systrar. De har en massa konstiga principer och kunskaper och pysslar med en massa konstiga, onödiga saker som bokföring, ekonomisk historia och rasbiologi, och anses därför ganska dekadenta. Ingen rejäl karl hade ägnat sig åt sådant strunt, allra minst med sin guds och sitt folks välsignelse. Justja, cirefalierna har ingen kung heller, utan väljer sin ledare - totalt obegripligt.
Jargierna är religiösa fanatiker, otroligt stela och disciplinerade, stolta och högdragna, men i grund och botten ganska korkade. Riktigt rika jargier är feta och ohyggligt dekadenta och grymma, och har massor av slavar och tusentals soldater till sitt förfogande, medan de fattiga är lömska banditer, slavhandlare och rånare. Somliga är bara jovialiska, bekymmerslösa och inte fullt så gudfruktiga som de ger sken av. De rika ligger alltid ned och äter, och har slavar som bär dem från punkt a till punkt b. Jargierna är också lite bögiga, särskilt officerarna, och bryr sig mycket om sina utseenden, frisyrer, parfym och sina lägre officerare. Ingenting kan egentligen stoppa jargiens krigsmakt, men de blir ändå rövknullade av omgivande barbarfolk hela tiden.
Mûhadinerna bor i en livlös öken och har turbaner och klen skäggväxt som bildar små krökta skägg. De rider alltid på kameler och har alltid kroksablar, och talar alltid österländska språk med brytning. De är lismande, fega och inställsamma handelsmän, och sinnliga, förföriska älskare. Alla är rika, grymma och perversa (i Jargiska adelsdamers ögon snarare lite kinky), och håller sig med stora mängder slavar av alla färger, former och smaker, varav de har sex med nästan allihop. Deras kvinnor får man egentligen aldrig se, men de är otroligt sexiga och lockande och inklädda med en massa guldskrot. Mûhadinerna själva super inte så mycket, men pimplar exotiska drycker (kaffe, te) i osannolika mängder och röker mystiska vattenpipor som de blir helt knäppa av. De har en uppsjö av droger, gifter och oljor som de försöker pracka på intet ont anande österlänningar, och stöter alltid på alla kvinnor de får möjlighet till. Mûhadinernas härskare är en levande, förvisso falsk, gud som de hyser obrottslig lojalitet till och vördar mycket högaktningsfullt. Mûhadinska magiker och lönnmördare är mycket fruktade och kända som beslöjade svartkonstnärer med glödande ögon och diverse otäcka allianser med demoner och västerländska avgudar. De vill gärna ha jargiska jungfrur till sina blasfemiska offerriter.
Soldier är skogstokiga, utfattiga bondläppar som blir rövknullade av grottrollen nån gång varje decennium, och när de inte blir det så drabbas de av pest. Men de är också ett mycket segt och ihärdigt folk och håller ut på ett sätt bara de skulle kunnat - inget knäcker en soldier, utom fruktan för Daak. Bönderna är rejäla, bondförnuftiga och alldeles för pratsamma. Soldarns adel är grym, egensinnig och nyckfull, men härskar egentligen bara över småpotatis och rovåkrar, samt gudomligt sköna vingårdar som cirefalierna vill lägga beslag på. Soldarns ridderskap, Zoriánordern framförallt, är stolta, kraftfulla och imponerade, men dumdristiga till vansinnets rand och ytterst högfärdiga. Beroende på vem man frågar är de antingen den sanna trons försvarare eller kätterska grobianer. Precis som drunokierna är alla soldier löjliga rojalister, och pinsamt stolta över sitt lilla utsketna land.
Thalaskerna är en svärmande hord gudlösa svartskallar med konstiga namn vars magikerhärskare trycker i spindelhemsökta torn och utslungar fruktansvärda förbannelser mot deras fiender. Thalaskerna håller sig helst för sig själva i sitt land, och är sjukligt misstänksamma mot främlingar. Vem vet vilka blasfemiska riter som försiggår innanför An-Thalamurs murar? Inte heller begriper man sig på deras samhällsskick, men de verkar ha mycket gemensamt med cirefalierna och liknar ofta vid dessa - mörka skägg, penninggirighet, hemlighetsfulla värv och dunkla avsikter. (Nej, jag verkar ha lite slut på idéer ang. thalaskerna. Får återkomma när jag använt dem mer i min kampanj, och det blir inom en överskådlig framtid).
Nå...vad jag ville ge var ett uppslag på hur man kan använda steoretyper för att förmedla en snabb uppfattning om kulturerna, som sedan mycket väl kan, och bör, visa sig vara felaktig. Problemet med Eddings, vars böcker jag alltså ändå gillar, är att kulturerna aldrig blir mer än stereotyperna.
- Ymir, stereotyp?
