Nekromanti Att hålla spelarna fokuserade

[luddwig]

Jag skulle vilja bli bättre på att hålla spelarna fokuserade på vad som händer i spelet när jag spelleder. Så, vilka metoder använder du som spelledare för att hålla spelarna fokuserade vid spelbordet?

 

[IcarusDream]

Detta är hur jag gör det:

* Fokusera. Fokusera på storyn, håll distraktioner borta från spelbordet. Inga mobiltelefoner, inga mail, inga diskussioner om poltik när man spelar. När man spelar, då spelar man (och då spelar man rejält).
* Förankra spelet. Använda musik mycket, lär spelarna att reagera på olika musikstycken. Om du har nött in att en specifik låt associeras med en speciell plats så får man ett pavlansk respons som förankrar spelet med hos spelarna.
* Gör spelet mer levande än verkligheten. Om man sitter inne i ett sterilt spelrum med mycket distraktioner så försök skapa mer stämning än vad rummet erbjuder. Välregisserad musik nämndes ovan, men lägg ett extra lager ovanpå ljudlandskapet. En spelare som hör fågelkvitter eller vinden i träden och en häst tas mer in i världen än att höra en mobil vibrera eller medspelaren försöka dölja en fis.
* Släck ner och tänd ljus. Igen, ju mindre det finns att distrahera, ju mindre problem. Släck ner, dra för fönstren, tänd lite ljus som hypnotiskt kastar sina skuggor. Ge varje spelare ett ljus att se karaktärsbladet. Se till att du har mogna spelare som inte viftar med armarna och tänder eld på sig själva.
* Ritualer. Lär spelarna att när musiken börjar/ljuset släcks/när tärningarna ligger på bordet så spelar ni. Då glömmer ni omvärlden och ni är i fantasin.

 

[Rickard]

Ta pauser. Folk orkar inte hålla tempot i mer än 40 minuter. Att kunna ha lite offsnack då och då är bra.

Sitt framåtlutad. Spelarna kommer att härma dig och kroppshållningen kommer att låta de vara mer engagerade.

Var engagerad. Energi smittar, men låt den inte kväva dina spelare.

Skapa en berg- och dalbana av känslor. Du måste varva intensiva ögonblick med lugnare moment.

Förbered dig. Om spelarna känner att du har lagt ned tid, inte bara på scenariot utan att göra saker vid sidan om, så kommer de också att skärpa till sig.

Involvera spelarna mera. Låt de ha några band. Klipp dem inte (ex. döda inte av rollpersoner eller deras mål), utan bygg vidare på dem. Detta gäller egna påhitt, att släppa in dem mer i att hitta på saker, att få dem att läsa saker kring spelet, att få dem att göra efterforskning, etc.

 

[krank]

Jag håller helt med Rickard om det här med att ta pauser. Och om att vara engagerad.

Sedan är min första tanke att jag blir nyfiken på spelarnas syn på det hela. Så en teknik jag tycker om är att fråga spelarna… Det är inte specifikt för det här problemet heller, utan lite av min universal-goto om jag upplever att något inte funkar så bra kring bordet.

Jag skulle nog antagligen ta det via chatt mellan spelmötena, men det är för att jag är obekväm med sociala situationer. Men något i stil med:

"Jag upplever att vi har lite svårt att fokusera kring spelbordet. Nån annan som upplever samma sak?"

Kanske tycker spelarna att de har precis så mycket fokus som de vill ha? Om så, så är ju problemet egentligen inget problem, utan jag som SL får justera mina förväntningar (och kanske hur mycket jobb och engagemang jag lägger ner). Vissa spelgrupper gillar att köra väldigt lättsamt med ganska lite fokus på spelet.

Eller så har de också tänkt på det, och då kanske de har idéer om vad som saknas eller vad som får dem att flyta iväg.

Om alla är överens om att man ska försöka fokusera mer så finns det ju en hel del tekniker man gemensamt kan använda sig av, till exempel:

• Portaler. Innan man börjar köra så får spelarna blunda en stund och tänka sig in, ledda av SL, i sina rollpersoners nuläge. "Fundera över hur det luktar. Känn vinden mot huden." Kanske får de svara på en fråga ur personens perspektiv. Det här är, tycker jag, ett ganska effektivt sätt att skapa närvarokänsla och sätta nivån tidigt.
• Komma överens om att undvika att skämta bort skräckiga eller spännande ögonblick. Det är naturligt att vilja lätta upp stämningen, men om det man VILL är att nå skräckstämning så är kanske det där Monte Python-citatet inte helt passande.
• Bryta spelet direkt när man märker att fokus minskat, och göra något annat en stund (fika, bensträckare, prata strunt).
• Om man märker att man börjar tappa fokus, försöka hitta något man själv är intresserad av och försöka få tillbaka det till spelets spotlight. Kanske är man helt enkelt trött på den nuvarande scenen och det behöver klippas? Kanske behöver man någon form av formaliserad signal för att visa att man tycker att spelet behöver röra sig framåt?

 

[God45]

Om de tappar intresset pratar du för mycket och de för lite. Kasta bollen till dem och låt dem sätta agendan för vad de ska göra.

 

[luddwig]

Om de tappar intresset pratar du för mycket och de för lite. Kasta bollen till dem och låt dem sätta agendan för vad de ska göra.

Jag menar inte att spelarna pratar för lite. Dom pratar oftast väldigt mycket, men ibland mer än önskvärt om orelaterade saker.

 

[God45]

Jag menar inte att spelarna pratar för lite. Dom pratar oftast väldigt mycket, men ibland mer än önskvärt om orelaterade saker.

Så få dem att prata om spelet/i spelet! Har de tid att prata annat pratar du för mycket.

 

[Skarpskytten]

Kanske behöver man någon form av formaliserad signal för att visa att man tycker att spelet behöver röra sig framåt?

Det här har jag kört med i ett par kampanjer. Ifs inte för att få folk att hålla fokus utan mer för att få spelare som tenderar att gå in i långa dialoger med andra spelare att förstå att vi andra börjar tycka att det är dags att sätta punkt och gå vidare. Det har funkat bra.

 

[luddwig]

Så få dem att prata om spelet/i spelet! Har de tid att prata annat pratar du för mycket.

Fast det är inte så att spelarna pratar om annat samtidigt som jag pratar om spelet. När någon av spelarna pratar är jag i huvudsak tyst, och tvärt om.

Det jag främst vill komma ifrån är att spelarna glider från spelsnack till icke-spelsnack. Att ta pauser låter som en god idé. Klart värt att testa. Tror också att jag ska experimentera med en tydligare ingång i början på spelpasset, och se till att kaffet är klart innan vi drar igång.

 

[Nässe]

Jag tycker generellt nivån ”vad som sker vid spelbordet” är under-utnyttjat i skrivna spel. Finns nog mycket coolt man kan göra. Igår när vi spelade var min RP inte med i en enda scen. Ändå var jag aktiv hela spelpasset genom att få köra SLP, folks inre röster, beskriva saker i miljön osv. Sånt skulle jag vilja se mer invävt i spels regler. Är man med så är man aktiv och intresserad.

 

[Fiktionslek]

Jag är så gammal så jag tycker folk kan få sitta som de vill (inklusive tillbakalutad), och när vi spelar är det oftast väldigt avslappnat med garv och en hel del meta. Jag vill att man ska kunna växla mellan inlevelse och distans till det sker i spelfiktionen och till oss själva. Men det klart, det är ju inget kul om nån sitter och i huvudsak gör nåt helt annat!

En sak som jag gillar är att delegera stödfunktioner till spelarna. Jag började med det i MERP, där det var mycket tabelller, och sen har jag fortsatt. Det är lite som Nässe säger, men då även praktiska grejer. Man kan ha två spelare som bygger upp rumsskisser med kapla på en battlemat, en spelare som sitter med ett tabellhäfte, en spelare som är rådgivare n.d.g. svårighetsgrad och hjälper till med beskrivningar, en spelare som sitter med regelboken, o.s.v. För den enskilde är det inget betungande, men det gör att alla är med hela tiden, och för spelledaren blir allt *mycket* lättare. Man klarar att spela regelmässigt och procedurellt tyngre spel på det här viset också, vilket ju är kul i den meningen att man får en vidgad range på möjliga grejer att spela.

Hälsar

Christian

 

[Henke]

Just inlevelseövningar skulle jG själv vilja jobba mer med. Återkommer gärna till en kurs jag gick i NLP (neurolinguistisk programmering) där man föreställer sig en framtida händelse som lyckad och provar att se den ur olika perspektiv, inzoomad/utzoomad, färg och svartvit och undersöker när känslorna blir som störst. Att testa en sådan övning under dramatisk situation i spel riskerar givetvis att bryta inlevelsen, men kan också fördjupa den i nästa sekund ock kanske rent av gr viss ”bleed”.

 

[BiobunkerVII]

Detta är hur jag gör det:

* Fokusera. Fokusera på storyn, håll distraktioner borta från spelbordet. Inga mobiltelefoner, inga mail, inga diskussioner om poltik när man spelar. När man spelar, då spelar man (och då spelar man rejält).
* Förankra spelet. Använda musik mycket, lär spelarna att reagera på olika musikstycken. Om du har nött in att en specifik låt associeras med en speciell plats så får man ett pavlansk respons som förankrar spelet med hos spelarna.
* Gör spelet mer levande än verkligheten. Om man sitter inne i ett sterilt spelrum med mycket distraktioner så försök skapa mer stämning än vad rummet erbjuder. Välregisserad musik nämndes ovan, men lägg ett extra lager ovanpå ljudlandskapet. En spelare som hör fågelkvitter eller vinden i träden och en häst tas mer in i världen än att höra en mobil vibrera eller medspelaren försöka dölja en fis.
* Släck ner och tänd ljus. Igen, ju mindre det finns att distrahera, ju mindre problem. Släck ner, dra för fönstren, tänd lite ljus som hypnotiskt kastar sina skuggor. Ge varje spelare ett ljus att se karaktärsbladet. Se till att du har mogna spelare som inte viftar med armarna och tänder eld på sig själva.
* Ritualer. Lär spelarna att när musiken börjar/ljuset släcks/när tärningarna ligger på bordet så spelar ni. Då glömmer ni omvärlden och ni är i fantasin.

Här är vi väldigt olika, för mig skulle det här ha motsatt effekt.

 

[Khan]

Personligen upplever jag att få saker har hjälpt mig mer än följande tre saker:

1 - Tydligt intro
Ett tips jag fick från Nordnordost-podden, att tända ett ljus innan vi drog igång. En markering för att nu är det trevliga off-snacket över och nu kör vi på riktigt. Jag försökte med något liknande i en gammal grupp, som inte föll så väl ut. Men med den nya har vi snackat om det, och nu är det först allmänt prat medan vi väntar in alla, gör kaffe och sådant, sedan på med musik och snabb minnesstund, sedan byte till ambient och SL tar ordet. Då är vi på riktigt.

Jag hade gärna tänt ett ljus, men vi spelar för det mesta i spelföreningens lokaler, och där är det eldförbud. Det funkar bra att köra med ljud, dock.

2 - Förplanerade pauser
Att redan innan ha sagt när vi ska ha paus gör så otroligt mycket mer för att hålla koll på farten. Man behöver inte följa det slaviskt om det flyter bra spel, men att ha c:a 10 min paus per timme funkar otroligt bra. Då håller folk sig från att offa och flumma och sparar det till när vi ska hämta kaffe. Att ha en klocka att titta på gör det också otroligt mycket lättare för mig som SL att få till bra pacing i äventyret. Jag planerar, så gott det går, utifrån vad jag ska hinna på en timme i mer styrda spel, särskilt på konvent.

3 - Spela inte hemma
Det här kom sig visserligen av att jag har småbarn och inte kan spela hemma utan tusen avbrott längre. Men jag tycker det har gett en hel del extra seriositet i spelet av att spela i en lokal som bara är till för spel. Det finns inte lika mycket distraktioner och eftersom alla har fått resa är det ingen som "bara måste fixa en grej" som det ofta kan bli annars. Rekommenderas om ni har möjlighet.

 

[afUttermark]

Vi spelar så sällan numer att när vi får till spelmöten tycker vi att det är kul och gör vårt bästa.
Annars tycker jag att du ska prata med dina spelare innan ni lirar och berätta att du tycker det är trist om de svävar iväg för mycket.
Och ha pauser om ni spelar längre än tre timmar.

 

[Skarpskytten]

Här är vi väldigt olika, för mig skulle det här ha motsatt effekt.

Jag minns "stämningsfulla" spelmöten där jag gång på gång utan att lyckas försökte uttyda vad det stod på mitt rollfigursblad eftersom ljuset var för dåligt. Givet att de flesta jag spelat med har haft typ DEX 7 är det ett under att hela kampanjer inte har brunnit upp.

Jag kanske är lite cynisk här, men den enda spellokal jag har tillgång till är ett vanligen tämligen grisigt och stökigt kök. Rätt så ofta är en ettåring med på mina spelmöten. Hade gärna spelat i en snygg föreningslokal och utan ett småbarn, så klart, vilket dock inte är ett alternativ just nu. Så jag får lägga mitt krut på att skapa engagemang på andra sätt. Rickards lista är förbuffande lik mitt sätt att tänka, fast när jag läste den insåg att jag gör det mest av det på ren rutin snarare än som ett utslag av en medveten strategi. Jag har inget emot att folk tar rökpauser, matar bäbisen, gullar med katten, gör nytt thé så länge de kommer tillbaka till bordet och spelar järnet. Vilket mina fina spelare gör.

 

[IcarusDream]

Här är vi väldigt olika, för mig skulle det här ha motsatt effekt.

Each to their own. Tänk vad jobbigt det skulle vara om alla tyckte lika. Vem skulle man då klaga över på WRNU?

 

[luddwig]

Jag borde kanske tillägga att jag sällan upplever bristande fokus som ett stort problem, varken med min ordinarie spelgrupp eller i mer tillfälliga konstellationer. Ingen skugga ska alltså falla på dom jag brukar spela med. Däremot ser jag metoder för spelfokus som ett förbättringsområde för min egen del som spelledare.

 

[olaberg]

Strider kan vara tråkiga. Men det som gör strider bra för spelmötet tycker jag är nerven i dem och att de aktiverar alla på flera plan. "Något stort händer! Vi går genast in i en tidsskala där varje handling och varje sekund räknas (man måste inte bokstavligen räkna sekunder men nerven)! Vad gör du? Vad gör du? Och du?"

Dramaturgin i det, och att ditt personliga deltagande och påhittighet och utnyttjande av information du fått i resten av spelmötet, det är bra för fokus. Så det borde man kunna skapa utan just strider.

Egentligen klassisk (1980-tal) motivationsteori för den inre motivationen (autonomy, mastery, relatedness, purpose): När det som händer är dramatiskt och viktigt (purpose) och påverkar mig och min grupp (relatedness) och det är mina personliga handlingar (autonomy) och min egen duglighet (mastery) som blir betydelsefull, då är våra människohjärnor programmerade att frammana fokus.

Massa dopamin och ett stänk kortisol i systemet!

 

[Rangertheman]

Jag tycker oftast inte det är något stort problem att hålla vuxna spelare intresserade. Barn är en helt annan pilsner. Minst en paus per timme är ett måste där, helst korta pauser oftare. Att ta bort långa, traggliga monologer, händelsefattiga situationer, m.m. är sådant som jag även tagit med mig till vuxenspelet. När man som ung spelade 15 timmar varje helg, gjorde det inte så mycket om det stundtals blev tråkigt och/eller ofokuserat, men nu tycker jag att speltiden är värd för mycket för att offra den på sådant. Det allra värsta är regel- eller rättvisediskussioner. Skit samma om någon plockar åt sig mer loot än andra eller om det blir exakt rätt enligt reglerna.

Edit: Jag tycker för övrigt inte att det behöver vara så himla fokuserat, utan är ok med lite meta-snack, opassande skämt, distraktioner, m.m. Det blir kul ändå.