Att ha en plan vs. att springa in guns blazing

[Lemur]

Mest för att jag tycker att det är evinnerligt tråkigt med rollpersoner som bara sparkar in dörrar och skjuter vilt. Jag vet att man inte ska försöka "uppfostra" sina spelare, men det är inte en spelstil jag vill uppmuntra. Så jag förvarnar mina spelgrupper om vad för slags typ jag är och så får de välja om de trots det vill ha mig som SL…

Vill bara förtydliga att jag med "guns blazing" inte menar att det måste vara våld. Det är kanske en illa vald term. Vad jag menar är mer "ta sig till en situation och improvisera/ göra det bästa av saken på plats".
Men jag fattar vad du menar.

 

[Quadrante]

Jag anpassar aldrig efter gruppen ... världen har sin gilla gång och de kan välja att agera smidigt eller helt idiotiskt. Med olika utfall.

 

[Dimfrost]

Jag tycker mest det handlar om tid. Hur mycket tid kan vi lägga på att förbereda oss inför uppdraget? Och detta gäller både i spelvärlden (när utförs ritualen? när vill uppdragsgivaren ha tillbaka sin försvunne bror?) liksom irl (hur långt är spelmötet? hur länge ska vi ägna oss åt det här äventyret?). För mycket planering kan vara för mycket av båda dessa anledningar.

 

[krank]

liksom irl (hur långt är spelmötet? hur länge ska vi ägna oss åt det här äventyret?). För mycket planering kan vara för mycket av båda dessa anledningar.

Det här köper jag absolut, åtminstone när man kör oneshots eller har någon annan slags deadline. Har man inte det, utan kör kampanjspel, ser jag ju som SL bara fördelar med att det drar ut på tiden… (Då dröjer det längre innan jag behöver vara klar med nästa äventyr)

 

[RasmusL]

Alltså, jag vill ha bägge (fast inte samtidigt) för att vara en nöjd rollspelare över tid.

Ibland vill jag ha ett äventyr där det står klart och tydligt vad skurkens plan är, hur planlösningen ser ut där hen håller till och sen att vi planerar arslet av oss för att komma på bästa angreppssätt och vinna äventyret.

Ibland vill jag bara att det ska hända nåt så vi kan impulsivfantisera i grupp och det spelar ingen roll om vi eller skurken vinner bara jag får in lite kreativ användning av vad som står på mitt rollformulär.

Är det verkligen så att ni alltid straffar spelare som rusar in utan plan eller ni alltid planerar i 13 år innan ni gör något eller vad det nu kan vara som ni eventuellt alltid gör?

Jag brukar nog ge en eller ett par möjligheter att backa, dra sig tillbaka och omgruppera, och när tärningar är inblandade kan ju allt vara möjligt men jag banar inte väg för "guns blazing" om jag känner att det borde vara hårt motstånd.

Sen har ju "omgruppera" också konsekvenser, RP har visat sin hand och kommer troligen få utstå en kontring i någon form.

 

[Lemur]

Det som föranledde denna tråden var att jag skriver ett äventyr där upplösningen utspelar sig på en plats av mystisk natur. Merparten av äventyret går ut på att hitta platsen men dom får inga ledtrådar om vad som kommer ske när dom väl tar sig dit - dom måste gå in i blindo helt enkelt. Jag funderade på om detta skulle skava för vissa spelgrupper som vill kunna planera noga. Men jag tror att det kommer att funka, just eftersom det är en så mystisk plats att man nog får vara beredd på det mesta.

 

[God45]

Det som föranledde denna tråden var att jag skriver ett äventyr där upplösningen utspelar sig på en plats av mystisk natur. Merparten av äventyret går ut på att hitta platsen men dom får inga ledtrådar om vad som kommer ske när dom väl tar sig dit - dom måste gå in i blindo helt enkelt. Jag funderade på om detta skulle skava för vissa spelgrupper som vill kunna planera noga. Men jag tror att det kommer att funka, just eftersom det är en så mystisk plats att man nog får vara beredd på det mesta.

Det är bara coolt! Att veta att ”Vi kommer gå in här. Vad som helst kan hända, det finns ingen plan utom att hantera det som dyker upp.” är super coolt. Särskilt som final!

 

[afUttermark]

Jag kan inte planera en kupp eller ett fritagande eller ett anfall när jag spelar. När jag spelleder kan jag hjälpa spelare om det efterfrågas men som spelare är jag alltid impulsiv

 

[Mogger]

Har det inte med ens rollfigur och kontext att göra? De flesta försöker, så gott de kan, optimera sina chanser att lyckas, oavsett vad det gäller.

Vi spelar just nu T2000. Det innebär att vår lilla skyttegrupp tar sig an problem som vi blivit tränade att göra, men ibland kommer moral eller tvång emellan. Jag skulle säga att det är just detta, att det sällan finns optimala val, som gör rollspel intressant.

Men jag har ju alltid ett simulationistiskt rollfigursperspektiv.