Nekromanti Att heta sitt eget namn?

[Isletbranch]

Jag pratade med en kompis idag (han är den ända jag känner som kan spela ärkekobold och friform/samberättande samtidigt)

Iallafall pratade vi snabbt om skräck innan jag sprang till föreläsningen. Han sa att man skulle prova att ha sitt eget namn och sina egna värderingar på karaktären man gestaltar. Jag fattade inte allt men han menade att bara den lilla saken som att använde sina kompisars rätta namn när man pratar med deras karaktärer ingame höjde inlevelsen.

Men han menar inte att man ska spela sig själv, man ska spela en karaktär som är tex. en förre detta polis som blev sparkad för att man var våldsam i tjänst osv... men på detta menar han att man ska spela med sina egna värderingar.

Går det att göra så här?
Någon som provat att heta samma som sin karaktär?
Gick det bra?
Var det mer skrämmande?
Går det spela "som sig själv" fast med en annan bakgrundshistoria?

Kan tilläggas att jag inte hängde med på allt. Men jag är säker på det där med man ska heta sitt eget namn...

...

 

[Eksem]

Hmm... jag spelar ofta antingen rollpersoner med mina värderingar, eller med värderingar som är nästan motsatta mina egna, det brukar bli lättast så. När det gäller att använda sina riktiga namn på sina rollpersoner tror jag ett par olika saker.

I mina spelgrupper genom tiderna har det varit rätt vanligt att välja väldigt krångliga och ovanliga namn till rollpersonerna, vilket gjort att det var svårt att komma ihåg dem, varpå alla ändå använder varandras riktiga namn. I det läget skulle det nog vara bättre att bara heta sitt riktiga namn från början, men någon särskild extra ingameupplevelse tror jag inte det skulle erbjuda. Nej, nu när vi lärt oss att använda vettiga och lättihågkomoliga namn till våra rollpersoner innebär det istället en viss höjning av känslan av att vara någon annan, någon annanstans. Jag upplever det i alla fall som lättare att ta till sig stämningen och spelvärlden i helhet då, och också att leva sig in i skräcken.

Däremot skulle nog en skräckfilm vara snäppet läbbigare om huvudpersonen delade mitt namn.

 

[Jocke]

Går det att göra så här?
Ja.
Någon som provat att heta samma som sin karaktär?
Ja.
Gick det bra?
Ja.
Var det mer skrämmande?
ja. det förhöjde stämningen rejält.
Går det spela "som sig själv" fast med en annan bakgrundshistoria?
Ja. det var fallet.

Man jag tror inte dt är någonting man ska göra hela tiden. vi körde det i ett skräckäventyr. en kväll. så var vi typ tolv år och smålänningar också, men annars var vi oss.

 

[Wyldstorm]

"Går det spela "som sig själv" fast med en annan bakgrundshistoria?"
Som hängiven flummare skulle jag vilja påstå att man i rätt stor utsträckning är summan av sin bakgrundshistoria...

D.v.s. nae...

 

[Basenanji]

Jag tycker rent generellt att det, just i skräckrollspel, är så himla coolt om man kan känna "det här skulle ju kunna hända mig IRL!". Alltså gillar jag när det är lite action, monster man bara anar och när rollpersonerna liknar spelarna.

Obs mitt "liknar", för det finns gränser. Jag tycker tex att namn, där kan du hitta på något nytt. Men frossa gärna i vardagligheter. Om du ska följa mitt råd.

Annars är det bara ett bra sätt att få folk att inte välja "coola" yrken, förutsatt att man gillar när det bara springer omkring studenter/arbetslösa/manpower-anställda som jagas av läbbiga kultister/monster/etc

Om det är ett måste att få skjta med automatvapen och att vara en "storstadssamuraj", tja då kan du skita högaktningsfullt i vad jag har skrivit!

/Basenanji

 

[Evert(in_sane)]

Det brukar fungera ganska bra att spela sig själv, det beror helt på hur duktig och erfaren spelaren är. Jag har själv testat det i Kult och tycker att det var ganska roligt.

 

[Insignia]

"Det brukar fungera ganska bra att spela sig själv, det beror helt på hur duktig och erfaren spelaren är."

Det beror väl snarare på hur gärna spelaren vill spela sig själv. För mig funkar det inte eftersom jag inte är intresserad, och jag hoppas det inte gör mig till en sämre rollspelare

 

[Troberg]

Det brukar fungera ganska bra att spela sig själv

Funkar bra för mig också, jag är tillräckligt mycket drömmare för att vara nyfiken på hur jag skulle fungera i fiktiva situationer.