Nekromanti Att inte ha händerna på täcket när man gör spel

[Nightowl]

Alltså, jag kom plötsligt på ett uttalande av en kille som skissade porrbilder och la upp dom på nätet - skit i vad han heter för det har jag glömt - "Jag kan bara rita porr med händerna på kuken".

Syftet med porr är ju att hetsa upp betraktaren sexuellt, och vad han menade var att om han inte själv blev upphetsad när han ritade bilder, då fick det va.

Jag känner ärligt talat att jag bara kan skriva - och få något vettigt ut av det - om jag har händerna på, tja, vilket organ som nu motsvarar pillefjongen när det gäller... spelande. (Tärningshanden? Rollgestaltningknölen? Maktfantasiloben?)

Likheten med masturbartion kan naturligtvis drivas vidare, eftersom denna känsla (när handen är på... grejen) årminstone inte i teorin kan mäta sig med att faktiskt spela. Jag menar, det har hänt att jag önskat "varför är jag inte hemma och skriver på mina regler för slumpmässig väderlek istället för att sitta här?" när jag spelar spel, och det är ju som att längta hem från en orgie så man kan sitta och onanera. Det tyder ju på ett fruktansvärt uselt spelmöte.

Detta var bara en observation, avsedd att delge min outtömliga visdom när det gäller självklarheter. Men jag inser att det strider en del mot den där professionella attityden som en del av er har, så det kanske är någon som i alla fall ger mig mothugg. Jag tror det var Marco Behrmann som uttryckte en dylik åsikt - tänk på spelarna när du skriver spel, inte bara på dig själv - och man får väl ärligt talat säga att om jag är killen som sitter och åker skinnhiss medan han ritar brudar som han lägger upp på Deviantart, är Marco killen som ritar brudar, tänker "vad gillar dom som läser Seriefibban egentligen?" och som läses av hundra gånger fler än mig, så det måste ligga en poäng där också...

Äh, skitsamma. Nu kan jag inte ens bestämma mig för om jag tycker så här eller inte...

Erik

 

[Rising]

Jag är nog mer romantiskt lagd i mitt knåpande. Det blir bara förälskelse och relation, inget sex.

Jag har mina älsklingskoncept i mitt huvud, där jag idealiserar dem så till den vida grad att det bara känns olustigt att runka till dem. Jag kan alltså helt enkelt inte få ner dem på papper. Jag försöker, men det går bara att skriva anteckningar och kortare textstycken från "mitt i boken". När jag försöker mig på ett förord så slås jag alltid av insikten "nämen, ska det verkligen börja så här? Det är ju inte alls så här jag har föreställt mig det," och så lägger jag undan det. Jag kan bara skriva stycken åt en läsare som redan fattat grundkonceptet och som befinner sig "mitt i boken"; den där platsen då man bara kan brodera ut ens grundkoncept och tillägga mer stuff.

Så, för mig är det alltså tvärtom. Jag har spelat både Eskapix, CCC och Flux med min spelgrupp (i typ friform), men det har inte blivit ett piss för er andra att läsa.

Det enda jag kan skriva åt andra att läsa, det är sånt som inte riktigt tilltalar mig själv. Jag förstår det nu, för det gick skitbra för mig att skriva på mitt skräckrollspel Abscess så länge som jag bara tänkte "nu ska det fan bli något, vad som helst!" men så fort jag hade fått färdigt några stycken och började läsa vad jag hade så gillade jag det så mycket att allt arbete tvärstannade.

Och nu, mitt superhjälterollspel, så klarar jag bara inte att skriva första meningen. Jag vet exakt vad jag ska ha; jag ska ha mänskliga ungdomar som fått superkrafter och fastnat i en alternativ värld som är en blandning mellan myt och science fiction; och blanda lite mellan Negativa Dimensionen, New Mutants äventyr i Asgård, de rymdisar som X-Men fick möta i arenan i Dark Phoenix-sagan samt det rymdkrig som Teen Titans var delaktiga i, mellan Coriand'r och hennes syster Command'r. Men varje gång jag börjar skriva något i stil med "Den trettonde dimensionen är en mörk och ogästvänlig plats..." eller "Det finns ett alternativt plan till vår verklighet som går under namnet Parallaxen..." så börjar jag lipa och skrika "OST!" högt, för att sedan klicka Alt+F4 och gå och lägga mig.

Jag vill ju ha camp, men jag kan bara skriva om det för en läsare som redan är "i mitten av boken"; ty han har vid det laget redan blivit lika exalterad i premissen som jag. Men att försöka förklara denna premiss för någon läsare i början av boken? Det går inte. Den enda sortens inledning jag tror att jag kan skriva är till ett rollspel som jag själv inte har någon större lust att spela.

 

[Nightowl]

Re: Att inte ha händerna på täcket när man gör spe

Så, för mig är det alltså tvärtom. Jag har spelat både Eskapix, CCC och Flux med min spelgrupp (i typ friform), men det har inte blivit ett piss för er andra att läsa.

So who cares? Du har fått haft sex, för att fortsätta min liknelse, enär du fått spela. Under tiden sitter jag och täljer dildos.

Vad jag menade var snarast, fast i med ett lamt försök att verka provocerande och cool, "man måste känna att det känns häftigt att spela det man skriver, annars är det ingen idé".

Om du inte hade tänkt dig en karriär som rrrrr..... rollspelskonstruktör, förstås. Då suger du, FETT!

Erik

 

[Rising]

Re: Att inte ha händerna på täcket när man gör spe

So who cares? Du har fått haft sex, för att fortsätta min liknelse, enär du fått spela

Jo, fast jag kan ju lika gärna spela några av de spel jag redan har. Alltså: Jag vill ha sex med tjejen som är så fin att jag runkar till henne; men jag tvingas nöja mig med att ha sex med ett billigt luder medan jag kärlekstörstande ropar min älskades namn.

Eller... fngh! Fuck din liknelse! Jag vet inte ens vad de olika grejerna betyder längre. :^)

Vad jag menade var snarast, fast i med ett lamt försök att verka provocerande och cool, "man måste känna att det känns häftigt att spela det man skriver, annars är det ingen idé".

Jo, jag fattade. Fast det är en lam klyscha, och jag tycker att min grej är mycket intressantare; alltså att bara kunna skriva det som man själv inte vill läsa och därför aldrig kunna uppleva drömmen om att få ta del av ens egna avidealiserade visioner.

Det har nästan samma tyngd som de klassiska grekiska tragedierna. Jag vågar till och med gå så långt som att påstå att jag kanske rentutav är en av de mest fascinerande människor jag någonsin hört talas om.

 

[Ost]

För vem skapar du?

Men jag inser att det strider en del mot den där professionella attityden som en del av er har, så det kanske är någon som i alla fall ger mig mothugg. Jag tror det var Marco Behrmann som uttryckte en dylik åsikt - tänk på spelarna när du skriver spel, inte bara på dig själv ...

Essensen är väl att man i sitt skapande, oavsett vad man håller på med, bör ställa sig frågan: för vem skapar jag? Och sedan arbeta därefter.

Vet man vad man själv går igång på, och har hantverksskickligheten, så kan det vara riktigt lätt att skapa tillfredsställande alster åt sig själv (kan, inte bör). Att skapa för den grå massan "de andra" innebär alltid saker som kompromisser, avväganden och försök att hitta en gemensam nämnare hos målgruppen, och är alltid svårt. Det kan då också falla sig så illa att ALLA tycker att det suger, inklusive du själv. Trots att man "på pappret" egentligen gjort allting "rätt".

Rent krasst kan jag tycka att det är bättre att alltid köra sitt eget race och hoppas att någon annan gillar det.

 

[wilper]

Re: För vem skapar du?

Hear hear.

Jag har skrivt Höstdimma efter hur jag vill att det skall se ut, och sedan har det visat sig att andra också tycker det är kul, men det är en bisak. Höstdimma skrivs för mig.

Nu har jag ju privilegiet att mitt rollspel inte har några ekonomiska intressen, jag har pytsat ner en del pengar i det, men det är att se som "kulpengar", precis som biobesök eller öl på Kåren. Jag förväntar mig aldrig att få tillbaka något av dem.

Hade jag ambitionen att skriva någor som skulle passa den grå massan hade jag nog gjort en massa kompromisser som hade urvattnat spelet, och förmodligen hade det funnits folk som gillat det så med, men hellre 10 pers som tycker att spelet är toppen än 1000 som tycker att det är ok.

 

[Big Marco]

Re: För vem skapar du?

Rent krasst kan jag tycka att det är bättre att alltid köra sitt eget race och hoppas att någon annan gillar det.

Fast det beror helt på ramverket i ens verklighet - gör jag spelet för mig själv eller för andra? Det är två helt olika verkligheter. Många lägger sig mittemellan men närmast "sig själv". Om du dessutom gör ett spel som du hoppas skall bli kommersiellt framgångsrikt (eller iaf inte ekonomisk självmord ,-) krävs det vissa saker av det, då det förväntas innehålla komponenter som man annars kunde strunta i.

Sedan tror jag personligen att inre glöd, en stark vision, en vilja att inspirera, om det görs rätt, smittar av sig på läsaren. Detta gör rollspelen tricky att jobba med men också tacksamma. Så länge mottagaren förstår varför saker är gjorda på ett visst sätt ökar acceptansen radikalt att se spelet som "ett bra spel".

Men skriver man primärt för att man gillar att skriva och man vill skapa ett kul spel man själv gillar så tycker jag - go for it! Som Wilper säger, då är det bättre med ett fåtal som älskar det än en massa som gillar det. Skall spelet säljas kommersiellt så är oftast motsatsen viktigare.

 

[Rising]

Re: För vem skapar du?

skriver man primärt för att man gillar att skriva och man vill skapa ett kul spel man själv gillar så tycker jag - go for it! Som Wilper säger, då är det bättre med ett fåtal som älskar det än en massa som gillar det. Skall spelet säljas kommersiellt så är oftast motsatsen viktigare.

Jag tycker det här är orättvist mot de kommersiella spelen.

Skillnaden mellan ett spel som alla tycker är okej och ett spel som få tycker är helt suveränt; den skillnaden (som nog är en rätt romantiserad bild till att börja med) har väl inte nödvändigtvis något med det här att göra?

När jag skrev spel åt min spelgrupp i högstadiet så blev det ju inte bättre spel än de som fanns att köpa i butiken (inte ens bättre på så vis att några få människor verkligen älskade det). Jag gjorde det för att det var roligt att skriva sitt eget spel.

Jag tycker inte man ska se det som att kommersiella spel av någon nödvändighet skulle kompromissa med spelglädjen. Inte alls. Det andas alternativromantiserande. Däremot tror jag det är så att kommersiella spel av nödvändighet måste kompromissa lite med skrivglädjen. Alltså; när man skriver kommersiellt måste man ju förklara ämnen man själv inte behöver få förklarade, och göra det på sätt som man själv inte behöver läsa. "Vad är rollspel?"-kapitlet, till exempel, och den beskrivningsnivå man sänker sig till för att göra spelet begripligare för en stor skara människor.

Men det här att kommersiella rollspel skulle vara ens det minsta urvattnade i den spelglädje de erbjuder... Nä, det köper inte jag, och du (som kommersiell rollspelsförfattare) borde inte göra det heller.

 

[Ond bråd död]

Re: Att inte ha händerna på täcket när man gör spe

"Jag känner ärligt talat att jag bara kan skriva - och få något vettigt ut av det - om jag har händerna på, tja, vilket organ som nu motsvarar pillefjongen när det gäller... spelande. (Tärningshanden? Rollgestaltningknölen? Maktfantasiloben?)"

Det är nog snarare nån pskykisk företelse, det inre barnet typ. I mitt fall så måste jag plocka fram det "inre barnet" för att få inspiration/motivation.
Det inre barnet talar direkt från hjärtat och pekar på allt som är häftigt. "woooow, riddare! Woow, ett riktigt svärd!" Precis som när man var barn själv.
Ibland går det förstås överstyr och den inre skitungen vill ha ninjor vid Ludvigs hov. Som straff får den inge mera kaffe, då brukar den lugna sig.

 

[Big Marco]

Re: För vem skapar du?

Nä, det köper inte jag, och du (som kommersiell rollspelsförfattare) borde inte göra det heller.

Jag var otydlig. Jag avsåg "skriva och man vill skapa" som just produktionen av spelet. Jag tror inte heller att spelglädjen är mindre i kommersiella spel än i custom-made hemmapulande spel. Ofta drivs branschen av entusiaster som gillar, eller snarare älskar, att göra spel.

Dock, det jag menar är att gör jag ett spel som har radikalt annorlunda regler eller förväntade mekanismer så blir spelet smalt, och älskat av de som tar spelet till sig. Blir stegen för stora från det etablerade får du ingen kommersiell framgång - det blir för svårt och för jobbigt att ta in när det finns så många alternativprodukter på marknaden.

Få personer ställer sig på barrikaden för att med hjätats lust hylla exempelvis D&D, Drakar och Demoner eller Eon. Däremot hyllas smala spel av få personer högljutt och i bland närmast fanatiskt (ofta med argument att "spelet är missförstått" eller "Ni har inte fattat hur bra det är, ni är dumma" eller liknande).

Det är klassiskt mainstream kontra nisch, där de som är i nischen jobbar hårdare för att få acceptans för sin nisch (ur ett mottagarperspektiv) medan mainstream inte behöver bry sig. Spelar jag Eon behöver jag inte förklara mig, men spelar jag Forge-spel så blir tröskeln genast större, men också entusiasmen större.

 

[Rickard]

Blotta dig när du skriver vad du känner

Det här inlägget kommer mer rikta sig mot en ostig nattuggla. Andra stycket riktar sig mer till dig, Rising.

"Och nu, mitt superhjälterollspel, så klarar jag bara inte att skriva första meningen. Jag vet exakt vad jag ska ha;"
Och sedan följer du upp med att ge en förklaring med vad spelet ska innehålla. Jag har lärt mig att uttrycka mig rätt bra via forumet. Jag har flera gånger fått höra av folk att jag skriver (på tok för..?) långa inlägg. När jag sitter och skriver så tänker jag mig att jag sitter och skriver för allmänheten på forumet, vilket gör att jag presenterar en grundidé (exempelvis en regel) men ger förslag på hur man ska använda den på annorlunda sätt. Det har hänt att jag skrattat och sagt "Fan, vad coolt" över det jag själv har skrivit och knappt kan vänta med att presentera materialet för andra.

Sedan har jag också börjat läsa böcker om författande (Ok, jag har bara läst halva "Skriv bättre texter" och sedan lämnade jag tillbaka den till biblioteket). Mycket av det som står i böckerna(?) är sådant som jag minns en person har uttryckt angående mina artiklar: Man får ord på saker som man gått omkring & tänkt på inimellanåt. Det är just det som hjälpt mig. Jag har vetat vad problemet är och hur man ska skriva texter men jag har bara haft det på känn. Nu vet jag vad jag gör för fel. Vilka skeenden som jag hoppar över när jag skriver och därmed orsakar "skrivkramp".

/Han som tycker det är svårt att söka på Johan Ks inlägg

<font size="1">Sökord, länk: "9." med Han som skribent på rollspelsforumet.</font size>

 

[Organ]

Jag vill ju ha camp, men jag kan bara skriva om det för en läsare som redan är "i mitten av boken"; ty han har vid det laget redan blivit lika exalterad i premissen som jag. Men att försöka förklara denna premiss för någon läsare i början av boken? Det går inte. Den enda sortens inledning jag tror att jag kan skriva är till ett rollspel som jag själv inte har någon större lust att spela.

Skriv ditt spel på samma sätt som Sven Lindqvist skrev sin bok "Nu dog du", dvs med ett antal stycken som är inslängda i slumpvis ordning men med en hänvisning som leder till stycket som står på tur (lite grand som en spelbok a´la Fighting Fantasy). Grejen är att det "sista" stycket leder till det "första", så man kan utan problem börja mitt i boken eller var 17 som helst utan att missa något. Så var man än börjar så gör man det "mitt i" boken.

Eller så kanske det är en skitdålig idé. Va fan vet jag om sånt här egentligen?

/Anders

 

[Rosen]

Re: Att inte ha händerna på täcket när man gör spe

Det inre barnet talar direkt från hjärtat och pekar på allt som är häftigt. "woooow, riddare! Woow, ett riktigt svärd!" Precis som när man var barn själv.

Mitt inre kiddo vill bara ha hårdporr och splattervåld, så han funkar inte så bra om det är grejor som ska publiceras.

--
Åke

 

[Troberg]

Jag tror att för att göra något bra så måste man gilla det själv, annars blir det på sin höjd acceptabelt. Det gäller inte bara spel, det gäller program, musik, illustrationer, bilmekande och allt annat kreativt.

Jag gör spel som får min puls att ticka lite snabbare och som får brallorna att kännas lite tighta, och sedan hoppas jag att min smak inte är så udda att det inte ska finnas andra som känner likadant. Om jag hade försökt göra något som riktade sig till en imaginär medelspelare så skulle jag inte tycka att det var kul, och resultatet skulle bli därefter och inte ens medelspelaren skulle gilla det.

Tycker man att det är kul så gör man ett bra jobb och då skapas en nisch för spelet, vare sig den fanns tidigare eller inte. En bra produkt säljer sig själv, även om den kanske inte blir stor utan marknadsföring.