Nekromanti Att inte veta vem man är
- Thread starter Feuflux
- Start date
Kul ide men jag tror itne på den. Chansen att du är en grym fighter, djuphavsdykare etc är ganska liten för att itne äsga noll om du inte tränat färdigheten.
I Starchallenge kan man dock lösa det på två sätt som jag tycker fungerar. Antingen kan du offra ett Lyckopoäng (du har väldigt få) och på så sätt lyckas med något du normaltm sätt absolut inte skulle lyckas med. Eller så kan du slå för ddin baschans som du har i varje färdighet (fast väldigt väldigt låg) vilket gör att du faktiskt KAN lyckas med att kicka ned någon väldigt snyggt. GÖR du det får du också behålla din baschans och nörja bygga på den med EP vilket gör att du kan odla den som färdighet (alt bygga på den med Färdighetspoäng lite senare).
Däremot skulle det vara jävligt kul att lira en sån karaktär du beskriver. Iaf ett tag,
I Starchallenge kan man dock lösa det på två sätt som jag tycker fungerar. Antingen kan du offra ett Lyckopoäng (du har väldigt få) och på så sätt lyckas med något du normaltm sätt absolut inte skulle lyckas med. Eller så kan du slå för ddin baschans som du har i varje färdighet (fast väldigt väldigt låg) vilket gör att du faktiskt KAN lyckas med att kicka ned någon väldigt snyggt. GÖR du det får du också behålla din baschans och nörja bygga på den med EP vilket gör att du kan odla den som färdighet (alt bygga på den med Färdighetspoäng lite senare).
Däremot skulle det vara jävligt kul att lira en sån karaktär du beskriver. Iaf ett tag,
Kul idé men jag tror itne på den riktigt. Chansen att du är en grym fighter eller en grym prickskytt eller apbraq på att dyka utan att veta om det är föga troligt. Det kräver att man tränar upp färdigheten. Precis som i verkliga livet.
I Starchallenge illustreras detta av att man kan offra ett Lyckopoäng och lyckas med något man absolut itne skulle lyckas med i normala fall. Men det gre inte personen den färdigheten permanent. DEt illusterars också med att man har en baschans på varje färdighet men den är väldigt låg. Dvs att man
I Starchallenge illustreras detta av att man kan offra ett Lyckopoäng och lyckas med något man absolut itne skulle lyckas med i normala fall. Men det gre inte personen den färdigheten permanent. DEt illusterars också med att man har en baschans på varje färdighet men den är väldigt låg. Dvs att man
Kul ide men jag tror itne på den. Chansen att du är en grym fighter, djuphavsdykare etc är ganska liten för att itne äsga noll om du inte tränat färdigheten.
Helt korrekt, jag har dock aldrig låter verklighetstrogna saker stoppa mig när det kommer till rollspel. Mao så skiter jag glatt i detta faktum.
Däremot skulle det vara jävligt kul att lira en sån karaktär du beskriver. Iaf ett tag,
Jo, det är inget långkörarkoncept. När man väl listat ut och utforskat vad man kan så är det ju rätt poänglöst att fortsätta.
Helt korrekt, jag har dock aldrig låter verklighetstrogna saker stoppa mig när det kommer till rollspel. Mao så skiter jag glatt i detta faktum.
Däremot skulle det vara jävligt kul att lira en sån karaktär du beskriver. Iaf ett tag,
Jo, det är inget långkörarkoncept. När man väl listat ut och utforskat vad man kan så är det ju rätt poänglöst att fortsätta.
Jag och en polare håller på att utvecklar ett rollspel som har lite av det där med i sig. För när allt kommer omkring så vill ju alla vara med och rulla tärningar och jämföra med egna värden och därför har vi bara sådant på några mystiksa färdigheter.
Re: Att inte veta vart tärningarna är
För när allt kommer omkring så vill ju alla vara med och rulla tärningar och jämföra med egna värden
Fel. När jag började lira rollspel en gång i tiden så skötte SL tärningar och ingen tyckte det var något konstigt. Sedan lärde jag mig nånstans på vägen konsten att låta spelarna slå sina egna tärningar, vilket jag gillade. Så jag försökte införa det med kusingänget och får då responsen: "näää, vad jobbigt, kan inte du slå alla våra tärningar som vanligt".
För när allt kommer omkring så vill ju alla vara med och rulla tärningar och jämföra med egna värden
Fel. När jag började lira rollspel en gång i tiden så skötte SL tärningar och ingen tyckte det var något konstigt. Sedan lärde jag mig nånstans på vägen konsten att låta spelarna slå sina egna tärningar, vilket jag gillade. Så jag försökte införa det med kusingänget och får då responsen: "näää, vad jobbigt, kan inte du slå alla våra tärningar som vanligt".
Vanan som avgör
Okej jag viker mig för övermakten men jag då vill jag istället påstå att det är vanan som man har som styr vad för typ av tärningar och hur många samt de ska slås. Det gäller ju förstås inte om man redan ogillar det man är van vid.
Okej jag viker mig för övermakten men jag då vill jag istället påstå att det är vanan som man har som styr vad för typ av tärningar och hur många samt de ska slås. Det gäller ju förstås inte om man redan ogillar det man är van vid.
så jag har inte snott det iaf
Vet du vad jag kom att tänka på när jag läste ditt första inlägg, en film, Unbreakable. Har du sett den?
Jag gillar filmen stenhårt, och just den delen med huvudpersonens oanade förmågor är grymt fängslande (ja, det är lätt att tänka i banor som "jag har aldrig spelat cricket, men om jag skulle pröva på, så skulle jag kanske vara asagrym..." ibland, och drömma sig bort till när man tar emot publikens jubel och samtidigt höjer världsmästerskapsbuklan i cricket mot himlen och ler, på tabloiderna runt om i staden står det "EXTRA! EXTRA! Okänd talang avgör cricketfinal", sakta rinner en tår ner längst min kind, stoltheten växer inom mig och... host... vart var jag någonstans, åter till Unbreakable). Där söks denna till synes helt vanliga mannen upp av en person som kommer fungera som hans mentor under resten av filmen, långsamt upptäckts mer och mer av hans förmågor, och hans talangs fulla vidd. Han hade förstås anat att han inte var som alla andra, men vem skulle kunnat ha gissat det här? De nya upptäckterna slår allting i hans liv på ända - ska han våga att förändra sig och acceptera allt det här nya, eller ska han fortsätta att leva på sitt invanda sätt, till synes trygg?
Om det är möjligt så är det verkligen så jag skulle vilja (och kunna?) lägga upp ett äventyr någon gång... (en smilis med drömsk blick skulle verkligen behövas här)
Nä, nu ska jag nog gå och pröva på cricket tror jag...
Vet du vad jag kom att tänka på när jag läste ditt första inlägg, en film, Unbreakable. Har du sett den?
Jag gillar filmen stenhårt, och just den delen med huvudpersonens oanade förmågor är grymt fängslande (ja, det är lätt att tänka i banor som "jag har aldrig spelat cricket, men om jag skulle pröva på, så skulle jag kanske vara asagrym..." ibland, och drömma sig bort till när man tar emot publikens jubel och samtidigt höjer världsmästerskapsbuklan i cricket mot himlen och ler, på tabloiderna runt om i staden står det "EXTRA! EXTRA! Okänd talang avgör cricketfinal", sakta rinner en tår ner längst min kind, stoltheten växer inom mig och... host... vart var jag någonstans, åter till Unbreakable). Där söks denna till synes helt vanliga mannen upp av en person som kommer fungera som hans mentor under resten av filmen, långsamt upptäckts mer och mer av hans förmågor, och hans talangs fulla vidd. Han hade förstås anat att han inte var som alla andra, men vem skulle kunnat ha gissat det här? De nya upptäckterna slår allting i hans liv på ända - ska han våga att förändra sig och acceptera allt det här nya, eller ska han fortsätta att leva på sitt invanda sätt, till synes trygg?
Om det är möjligt så är det verkligen så jag skulle vilja (och kunna?) lägga upp ett äventyr någon gång... (en smilis med drömsk blick skulle verkligen behövas här)
Nä, nu ska jag nog gå och pröva på cricket tror jag...
Vet du vad jag kom att tänka på när jag läste ditt första inlägg, en film, Unbreakable. Har du sett den?
Jupp den har jag sett, dock tänkte jag inte på den själv när jag skrev startinlägget. Jag älskar plotten i filmen (föga förvånande då) men jag tycker inte de lyckades göra något tillräckligt bra utav det hela för filmen är inte så mycket att hurra över. Det gradvisa inlärandet och fundering äver vad han ska göra med sin nya talang är dock toppen.
ja, det är lätt att tänka i banor som "jag har aldrig spelat cricket, men om jag skulle pröva på, så skulle jag kanske vara asagrym..." ibland, och drömma sig bort till när man tar emot publikens jubel och samtidigt höjer världsmästerskapsbuklan i cricket mot himlen och ler, på tabloiderna runt om i staden står det "EXTRA! EXTRA! Okänd talang avgör cricketfinal", sakta rinner en tår ner längst min kind, stoltheten växer inom mig och...
You have the gift!
Om det är möjligt så är det verkligen så jag skulle vilja (och kunna?) lägga upp ett äventyr någon gång... (en smilis med drömsk blick skulle verkligen behövas här)
Jag väntar med tindrande ögon.
Nä, nu ska jag nog gå och pröva på cricket tror jag...
Du är modigare än jag (men din drömtalang var lite fredligare också
)
Jupp den har jag sett, dock tänkte jag inte på den själv när jag skrev startinlägget. Jag älskar plotten i filmen (föga förvånande då) men jag tycker inte de lyckades göra något tillräckligt bra utav det hela för filmen är inte så mycket att hurra över. Det gradvisa inlärandet och fundering äver vad han ska göra med sin nya talang är dock toppen.
ja, det är lätt att tänka i banor som "jag har aldrig spelat cricket, men om jag skulle pröva på, så skulle jag kanske vara asagrym..." ibland, och drömma sig bort till när man tar emot publikens jubel och samtidigt höjer världsmästerskapsbuklan i cricket mot himlen och ler, på tabloiderna runt om i staden står det "EXTRA! EXTRA! Okänd talang avgör cricketfinal", sakta rinner en tår ner längst min kind, stoltheten växer inom mig och...
You have the gift!
Om det är möjligt så är det verkligen så jag skulle vilja (och kunna?) lägga upp ett äventyr någon gång... (en smilis med drömsk blick skulle verkligen behövas här)
Jag väntar med tindrande ögon.
Nä, nu ska jag nog gå och pröva på cricket tror jag...
Du är modigare än jag (men din drömtalang var lite fredligare också
) Jupp den har jag sett, dock tänkte jag inte på den själv när jag skrev startinlägget
Eftersom jag är en sådan hängiven freudian så tror jag att det är det undermedvetna som varit framme och spökat igen...
filmen är inte så mycket att hurra över
Kan inte hålla med dig där (men det kanske du redan anat?). Jag tycker filmen är ett mästerverk, det når inte upp i the sixth sense klass, med det är först med sin tredje film (signs någon?) som M. Night Shyamalan börjar verka helt ute och cyklar.
Jag väntar med tindrande ögon.
Oj, jag kanske uttryckte mig lite otydligt här, så jag kör med en disclaimer: när jag sa "lägga upp" så menade jag inte att "ladda upp" det här, utan "lägga upp" i betydelsen "lägga upp ett danskt smörgåsbord", alltså "lappa ihop" ett äventyr ungefär. Tror du ärligt att jag någonsin skulle våga "lägga upp" (din betydelse) något så flummigt äventyr här? Du måste ta mig för Stålmannen eller någonting sånt...
Du är modigare än jag (men din drömtalang var lite fredligare också)
Du borde gå med i min capoeiragrupp (capoeira = brasiliansk kombination av kampsport och dans), det är askul.
Nu tror jag att jag ska gå och hoppa från ett tak eller nått... ja, för att se om det är jag som är Stålmannen förstås...
Eftersom jag är en sådan hängiven freudian så tror jag att det är det undermedvetna som varit framme och spökat igen...
filmen är inte så mycket att hurra över
Kan inte hålla med dig där (men det kanske du redan anat?). Jag tycker filmen är ett mästerverk, det når inte upp i the sixth sense klass, med det är först med sin tredje film (signs någon?) som M. Night Shyamalan börjar verka helt ute och cyklar.
Jag väntar med tindrande ögon.
Oj, jag kanske uttryckte mig lite otydligt här, så jag kör med en disclaimer: när jag sa "lägga upp" så menade jag inte att "ladda upp" det här, utan "lägga upp" i betydelsen "lägga upp ett danskt smörgåsbord", alltså "lappa ihop" ett äventyr ungefär. Tror du ärligt att jag någonsin skulle våga "lägga upp" (din betydelse) något så flummigt äventyr här? Du måste ta mig för Stålmannen eller någonting sånt...
Du är modigare än jag (men din drömtalang var lite fredligare också)
Du borde gå med i min capoeiragrupp (capoeira = brasiliansk kombination av kampsport och dans), det är askul.
Nu tror jag att jag ska gå och hoppa från ett tak eller nått... ja, för att se om det är jag som är Stålmannen förstås...
Eftersom jag är en sådan hängiven freudian så tror jag att det är det undermedvetna som varit framme och spökat igen...
Om det hade med filmen att göra borde jag gjort inlägget för riktigt länge sedan (när den nu gick på bio). Att jag fantiserar ihop scener där jag är kampsportsmästare har jag dock pysslat med var och varannan dag i flera års tid så... this was bound to happen.
Kan inte hålla med dig där (men det kanske du redan anat?). Jag tycker filmen är ett mästerverk, det når inte upp i the sixth sense klass, med det är först med sin tredje film (signs någon?) som M. Night Shyamalan börjar verka helt ute och cyklar.
Inte sett SS och det känns lite dumt att göra det nu då det är världens mest spoilade film... Signs har jag inte heller sett och tänker nog hålla mig borta från den utifrån vad jag har hört...
Oj, jag kanske uttryckte mig lite otydligt här, så jag kör med en disclaimer: när jag sa "lägga upp" så menade jag inte att "ladda upp" det här, utan "lägga upp" i betydelsen "lägga upp ett danskt smörgåsbord", alltså "lappa ihop" ett äventyr ungefär. Tror du ärligt att jag någonsin skulle våga "lägga upp" (din betydelse) något så flummigt äventyr här? Du måste ta mig för Stålmannen eller någonting sånt...
Jag tappade bort mig efter Oj...
Haha, nej okej, då är jag med i svängarna.
Du borde gå med i min capoeiragrupp (capoeira = brasiliansk kombination av kampsport och dans), det är askul.
Du har inte sett mig dansa... *dansar aldrig nykter och det finns en anledning....*
Om det hade med filmen att göra borde jag gjort inlägget för riktigt länge sedan (när den nu gick på bio). Att jag fantiserar ihop scener där jag är kampsportsmästare har jag dock pysslat med var och varannan dag i flera års tid så... this was bound to happen.
Kan inte hålla med dig där (men det kanske du redan anat?). Jag tycker filmen är ett mästerverk, det når inte upp i the sixth sense klass, med det är först med sin tredje film (signs någon?) som M. Night Shyamalan börjar verka helt ute och cyklar.
Inte sett SS och det känns lite dumt att göra det nu då det är världens mest spoilade film... Signs har jag inte heller sett och tänker nog hålla mig borta från den utifrån vad jag har hört...
Oj, jag kanske uttryckte mig lite otydligt här, så jag kör med en disclaimer: när jag sa "lägga upp" så menade jag inte att "ladda upp" det här, utan "lägga upp" i betydelsen "lägga upp ett danskt smörgåsbord", alltså "lappa ihop" ett äventyr ungefär. Tror du ärligt att jag någonsin skulle våga "lägga upp" (din betydelse) något så flummigt äventyr här? Du måste ta mig för Stålmannen eller någonting sånt...
Jag tappade bort mig efter Oj...
Haha, nej okej, då är jag med i svängarna.Du borde gå med i min capoeiragrupp (capoeira = brasiliansk kombination av kampsport och dans), det är askul.
Du har inte sett mig dansa... *dansar aldrig nykter och det finns en anledning....*
Det stora problemet tror jag blir att spelarna omedvetet försöker en massa saker som man annars inte skulle ha gjort. Testar att dyrka en dörr som man annars skulle sparkat in för att "se om man kan det"... osv.
Du tar för givet att man berättat vad äventyret gått ut på från början. Istället har ag tänkt mig att man säger till spelarna att de kommer få spela rätt vardagliga personer (en långtradarchaffis, en servitris osv), men att det finns hemligheter som kommer uppdagas efter hand. De kommer tro att "Gud va tråkigt, det är bara att spela som i verkliga livet, det är väll inget spännande", men plötsligt så händer någonting mystiskt, och sedan någonting till, och sen uppsökes man av en person som menar att man är någonting mer än vad man trodde... en erfaren rollspelare kommer då tänka "aha, det är Kult eller någonting sådant vi kör, så snart så kommer det dyka upp kulter och hemska monster", men även där kommer de gå bet, äventyret tar en abrupt vändning om de t ex skulle märka att de kan stoppa en kula med bröstet. Äventyret kommer i sitt första steg alltså vara en helt personlig resa, utan antagonist, det enda som händer är att man får mer insikt om sig själv.
Del två av äventyret ställer allt på sin spets, för vad händer när man får reda på att sin egen antites finns någonstans där ute, en ärkeskurk som sakta blivit medveten om dig - hans goda motsvarighet. Har man förberret sig tillräckligt? Är man ännu tillräckligt stark att möta detta hot? Det blir naturligtvis en konflikt, som slutar med en episk uppgörelse, för inte kan de båda samexistera, världen räcker inte till...
Du tar för givet att man berättat vad äventyret gått ut på från början. Istället har ag tänkt mig att man säger till spelarna att de kommer få spela rätt vardagliga personer (en långtradarchaffis, en servitris osv), men att det finns hemligheter som kommer uppdagas efter hand. De kommer tro att "Gud va tråkigt, det är bara att spela som i verkliga livet, det är väll inget spännande", men plötsligt så händer någonting mystiskt, och sedan någonting till, och sen uppsökes man av en person som menar att man är någonting mer än vad man trodde... en erfaren rollspelare kommer då tänka "aha, det är Kult eller någonting sådant vi kör, så snart så kommer det dyka upp kulter och hemska monster", men även där kommer de gå bet, äventyret tar en abrupt vändning om de t ex skulle märka att de kan stoppa en kula med bröstet. Äventyret kommer i sitt första steg alltså vara en helt personlig resa, utan antagonist, det enda som händer är att man får mer insikt om sig själv.
Del två av äventyret ställer allt på sin spets, för vad händer när man får reda på att sin egen antites finns någonstans där ute, en ärkeskurk som sakta blivit medveten om dig - hans goda motsvarighet. Har man förberret sig tillräckligt? Är man ännu tillräckligt stark att möta detta hot? Det blir naturligtvis en konflikt, som slutar med en episk uppgörelse, för inte kan de båda samexistera, världen räcker inte till...
Jag skrev:
[color:\\"#666666\\"]Rollperson A kan kanske träffa en fluga med ett pistolskott på hundra meters avstånd, men får aldrig veta det innan han verkligen behöver sin pricksäkerhet. Rollperson B kan kanske hoppa 20 meter utan ansats, men får aldrig veta det förrän han verkligen behöver hoppa över en ravin. Eller vad som helst.[/color]
Du skrev:
Det stora problemet tror jag blir att spelarna omedvetet försöker en massa saker som man annars inte skulle ha gjort. Testar att dyrka en dörr som man annars skulle sparkat in för att "se om man kan det"... osv.
Om du bara försöka dyrka en dörr på skoj kommer du att misslyckas oavsett om du har en talang som inbrottstjuv. Som jag sa så kommer talanger bara att funka när du [color:\\"#666666\\"]verkligen behöver[/color] dem. Om du är jagad av en elak skurk så kan inbrottstjuv-talangen tillåta dig att dyrka upp en dörr för att snabbt låsa den framför näsan på skurken. Om du verkligen måste bryta dig in i hus Q så an inbrottstjuv-talangen tillåta dig att göra det osv.
Man måste alltså försätta sig i en sådan situation där ett misslyckande blir farligt för att man ska kunna märka sin talang.
Problemet med hela grejer är ju att det bli ospelbart så fort man vet vad man kan. Men vad säger att man bara har en talang... (hmm, det sa jag nog själv. 
Haha, jaja. *harkel*)
[color:\\"#666666\\"]Rollperson A kan kanske träffa en fluga med ett pistolskott på hundra meters avstånd, men får aldrig veta det innan han verkligen behöver sin pricksäkerhet. Rollperson B kan kanske hoppa 20 meter utan ansats, men får aldrig veta det förrän han verkligen behöver hoppa över en ravin. Eller vad som helst.[/color]
Du skrev:
Det stora problemet tror jag blir att spelarna omedvetet försöker en massa saker som man annars inte skulle ha gjort. Testar att dyrka en dörr som man annars skulle sparkat in för att "se om man kan det"... osv.
Om du bara försöka dyrka en dörr på skoj kommer du att misslyckas oavsett om du har en talang som inbrottstjuv. Som jag sa så kommer talanger bara att funka när du [color:\\"#666666\\"]verkligen behöver[/color] dem. Om du är jagad av en elak skurk så kan inbrottstjuv-talangen tillåta dig att dyrka upp en dörr för att snabbt låsa den framför näsan på skurken. Om du verkligen måste bryta dig in i hus Q så an inbrottstjuv-talangen tillåta dig att göra det osv.
Man måste alltså försätta sig i en sådan situation där ett misslyckande blir farligt för att man ska kunna märka sin talang.
Problemet med hela grejer är ju att det bli ospelbart så fort man vet vad man kan.
Men vad säger att man bara har en talang... (hmm, det sa jag nog själv. Haha, jaja. *harkel*)