Nekromanti Att lämna en äventyrargrupp

[God45]

Det här var något jag tänkte på ett tag men som kristalliserade sig förra sessionen. I min ena D&D grupp lämnar ingen äventyrargruppen, det görs bara inte. En av spelarna sade förra sessionen att "Gruppen är som maffian, när du gått med vet du alla andras hemligheter och då kan du inte lämna den. Om du inte dör.". Det passar utmärkt för den chaotic evil gruppen men det fick mig att fundera på hur sådant här brukar gå till. När och hur lämnar man en äventyrargrupp? Är en äventyrargrupp för livet eller för en quest eller bara tills man tröttnar på den? Hoppar folk mellan olika äventyrargrupper? Säljer man kontrakt som fotbollsklubbar eller finns det äventyrar företag som Manpower (som drivs ur tavernor naturligtvis)?

Hur fungerar det i er kampanjvärld och när ni har spelat?

 

[Rymdhamster]

Det är verkligen en intressant fråga och en som jag inte tycker har utforskats alls i så stor utsträckning som den borde. Många fantasyspel verkar förutsätta att det är fullkomligt naturligt att det finns en massa äventyrargrupper som ränner omkring, men det beskrivs väldigt lite om kulturen som råder. Vad är egentligen seden kring en nyupptäckt gravkammare? Är det först på plats som har rätt att utforska den i lugn och ro? Med tanke på dödligheten i dessa gravvalv, hur lång tid innan det anses okej för nästa grupp att gå ner? Jag brukar försöka dra lite paralleller till guldrushen och reglerna som gäller angående inmutningar.

Men en ännu större fråga är: var är alla andra äventyrargäng? Borde man inte springa på dem lite oftare? Borde inte äventyrare ha särskilda krogar i städerna de går till, dit folk går när de vill anlita något? Ungefär som det Manpower du beskriver. Varför springer man så sällan på andra äventyrar grupper som är ute efter samma gravvalv som en själv? Varför kommer man inte in i skattkammaren och inser att en grupp på fem andra personer just är på väg in genom en dörr i andra änden av salen?

Vad gäller den faktiska frågan du ställer så brukar vi alltid inför en kampanj försöka luska ut varför rollpersonerna hänger ihop och vad deras mål är. Ibland är det rent krasst en skattjakt, men ibland är det mer en fråga om en gemensam övertygelse. Oftast brukar det så klart förutsättas att man blir vänner och att man därför har anledning att fortsätta äventyra även efter att man hittat skatten om man vill det.

Just i den senaste gruppen jag kampanjar med har det skett rätt mycket avhopp och sen påhopp vilket har gett känslan av en mer varierande sammansätning som känns passande för äventyrarkonceptet.

 

[God45]

Det är verkligen en intressant fråga och en som jag inte tycker har utforskats alls i så stor utsträckning som den borde. Många fantasyspel verkar förutsätta att det är fullkomligt naturligt att det finns en massa äventyrargrupper som ränner omkring, men det beskrivs väldigt lite om kulturen som råder. Vad är egentligen seden kring en nyupptäckt gravkammare? Är det först på plats som har rätt att utforska den i lugn och ro? Med tanke på dödligheten i dessa gravvalv, hur lång tid innan det anses okej för nästa grupp att gå ner? Jag brukar försöka dra lite paralleller till guldrushen och reglerna som gäller angående inmutningar.

Men en ännu större fråga är: var är alla andra äventyrargäng? Borde man inte springa på dem lite oftare? Borde inte äventyrare ha särskilda krogar i städerna de går till, dit folk går när de vill anlita något? Ungefär som det Manpower du beskriver. Varför springer man så sällan på andra äventyrar grupper som är ute efter samma gravvalv som en själv? Varför kommer man inte in i skattkammaren och inser att en grupp på fem andra personer just är på väg in genom en dörr i andra änden av salen?
.

Jag tror att guldruschen eller vilda västern är ett ganska bra ställe att dra liknelser till. Man har en go-get-them och vi-kommer-bli rika inställning blandat med att många av de inblandade dör på ganska fruktansvärda sätt. Jag tror att det kan bli en ganska intensiv stämning när äventyrar grupper möts, det här är ju rivalerna! Lägg sedan till att äventyrare är vana vid våld allihop och livnär sig på det så kan det ju bara bli värre. Så där är nog en hel del drickande och festande samtidigt som där nog är ganska mycket testestoronstint hävdande av sig själv och ett par knivslagsmål/magiker dueller som spontant utbryter i städer nära dungeons.

Vad gäller den faktiska frågan du ställer så brukar vi alltid inför en kampanj försöka luska ut varför rollpersonerna hänger ihop och vad deras mål är. Ibland är det rent krasst en skattjakt, men ibland är det mer en fråga om en gemensam övertygelse. Oftast brukar det så klart förutsättas att man blir vänner och att man därför har anledning att fortsätta äventyra även efter att man hittat skatten om man vill det.

Det här är nog det bästa sättet att göra det på. Diskutera vad som gäller upp front och sedan låta det utvecklas till något mer personligt när tiden går.

 

[Snow]

Det kan sällan undvikas att det blir lite meta över det. Äventyrargruppen hänger ihop för att man spelarna spelar i samma kampanj. Sen kommer man ju på bra anledningar varför det råkar bli så. Aldrig kommer man på anledningar mot det. Man kan bråka och vara osams, men efter ett tag kommer man på att de andra i gänget är de enda vettiga i denna värld. Så man håller ihop.

De få avhopp vi haft har varit spelare som inte gillat kampanjen och som därför lämnat i stor eller liten stil. Ett exempel är bävern som visade en hittad psipo-bricka för järnringenagenterna i slutet på...

 

[Snow]

Just i den senaste gruppen jag kampanjar med har det skett rätt mycket avhopp och sen påhopp vilket har gett känslan av en mer varierande sammansätning som känns passande för äventyrarkonceptet.

Avhopp och påhopp i form av spelare eller att folk bytt rollpersoner? För oss är det rätt ovanligt, men förekommande, att folk kan byta rollpersoner. Det hände väldigt sällan att de bara ger sig av på egen hand (för då borde man fortsätta rollspela dem). Snarare dör de (och då måste man ju göra en ny rollperson).

 

[Rymdhamster]

Aldrig kommer man på anledningar mot det. Man kan bråka och vara osams, men efter ett tag kommer man på att de andra i gänget är de enda vettiga i denna värld. Så man håller ihop.

Nja, det har hänt flera gånger i min rollspelshistoria att rollpersoner så att säga lämnat gruppen medan spelaren varit kvar just för att konflikter mellan rollpersoner blivit ohållbara, och retconnande inte känts lämpligt eller önskvärt.

 

[God45]

Nja, det har hänt flera gånger i min rollspelshistoria att rollpersoner så att säga lämnat gruppen medan spelaren varit kvar just för att konflikter mellan rollpersoner blivit ohållbara, och retconnande inte känts lämpligt eller önskvärt.

Jag har samma erfarenheter som Rymdhamstern här. Ibland blir det bara så att gruppen skiljs åt permanent eller att någon lämnar den.

Mord och PvP situationer är också något som jag har sett i vissa rollspelsgrupper. Ibland är det bara nog och det är dags för de två magikerna att göra upp med varandra och då är det bara att välja sida eller springa, för någon kommer dö. Och ibland äventyrar man sig upp från rännstenen och när man når adeln upptäcker man att när man inte behöver varandra för att överleva så tycker man faktiskt inte så mycket om varandra.

 

[bozar]

Min äventyrargrupp är väldigt flexibla med det, folk kommer och går som de vill. Man hänger ihop av enbart slumpen och större chans att överleva men har egentligen inga långsiktiga planer att stanna tillsammans då alla har olika mål.
Min rollperson är ålderstigen och planerar att slå sig till ro och lägga äventyrandet på hyllan medan en annan rollperson ska finna sin själafrid via en uråldrig civilisation. De hänger ihop så länge båda ska åt samma håll.

Min karaktär skulle aldrig hoppa mellan olika grupper då han inte litar på folk men kanske någon som anser gruppens mål inte går hand i hand med personlig vinst kan hoppa till en grupp som passar dennes mål bättre för tillfället och sedan återvända....

 

[DeBracy]

I Better Than Any Man-kampanjen jag spelade i i Umeå så var det bara två rollspersoner som lämnade gruppen av annan anledning än dödsfall, och det var för att rollformulären gömde sig nånstans. Jag och den andra berörda spelaren rullade upp nya figurer. Rollformulären dök upp senare så en av dem hann komma tillbaka i spel innan kampanjen tog slut.

 

[Zorbeltuss]

Jag låtit karaktärer lämna några spelgrupper, det har oftast varit intressekonflikter snarare än personliga konflikter och mer av den typen av intressekonflikt som i att "om jag arbetar med gruppen kommer jag aldrig ha tid att åstakomma det jag vill och får jag över gruppen på min sida kommer de aldrig ha tid med det de vill så om jag lämnar dem och hittar nytt folk och de ersätter mig kan vi åstakomma båda sakerna", har även varit någon konflikt mellan karaktärer men det har oftast varit någon typ av hinder för sådana kampanjer där karaktärerna ställs mot varandra.

/Luna Lovegood

 

[Purgatid]

Karaktärer i min spelgrupp lämnar ibland, men de lämnar då för att de hittat något de hellre gör än kasta sig in i dödens käftar för en spottstyver silver. T.ex hade en av mina spelare en synnerligen bedrövad och modfälld karaktär som var hemskt trött på att inte ha någon mening med sitt liv och sakna pengar och betydelse. Efter att denne äventyrat ett slag erbjöds denne en plats som riddare, varvid karaktären skiljdes åt från de andra äventyrarna som vän för att framleva sitt liv som riddare.

I regel kör mina spelare på med samma karaktärer tills gruppen hamnar i en whipe-situation så alla stryker med. Eller också skapar man nya karaktärer för en ny kampanj. Händer väldigt sällan som någon av mina spelare tar upp en gammal karaktär och säger "kan jag spela denna?" Jag skulle tillåta det, och i många fall har jag försökt övertala dem att göra så, men de avböjer alltid och vill spela en ny.

När det gäller äventyrargillen osv så förekommer inte äventyrande i vanlig mening i mina kampanjer, knappt ens bland spelarna. Dels för att äventyrande är livsfarligt och betalar sig sällan i långa loppet just för att dödligheten är ganska stor (svårt att driva en krog vars medlemmars främsta egenskap är att de dör). Men kanske främst för att det nästan alltid finns ett syfte, ett övergripande mål och en viss agenda som röd tråd genom spelet. Om/när karaktärerna lyckas nysta upp trasslet av röd tråd och lösa problemet, så pensioneras ofta karaktären permanent. Inte som krav från min sida som SL, utan för att mina spelare verkar tycka att historien om just den karaktären behöver knytas ihop.

Jag kan inte svara begripligt på varför de gör så. Jag spelar inte själv utan spelleder bara.