Till att börja med tror jag att det är bra att betrakta reglerna som en del av världsbygget. Eller åtminstone bör vara det. Det är när reglerna framstår som något separat som det blir konstigt. Oftast är ju tanken att man ska spela i en viss värld (eller, i en del fall, en särskild genre). Bra om reglerna stöder det.
När jag ser ett rollspel första gången brukar jag bläddra igenom det för att se vad som får mest plats. Är det mest vapen och stridsregler, så ligger det nära till hands att anta att det är centralt i spelet. Om det inte är det, så tycker jag att det blir märkligt. Vad man fokuserar på (ger mest plats) är också en form av världsbyggande. Och avgränsning.
Detsamma gäller även äventyren, som
@Rickard nämner ovan. Man kan också se det som ”vad man gör” i settingen. Ofta men inte alltid är det kopplat till gruppkoncept (typ utredare, legoknektar, dvärgklan). Jag tycker att det är bra om det görs specifikt tidigt. Självklart kan det finnas flera olika gruppkoncept i en viss setting - och då vill jag veta det (i motsats till att behöva bläddra igenom fyra äventyr och lista ut det den vägen).
Det är möjligt att jag slår in öppna dörrar genom att säga detta. Vi har ju varit inne på liknande spår i andra trådar. Jag tycker alltså att man kan se exempelvis yrken, färdigheter, utrustningslistor, vapen, gruppkoncept, äventyrsstrukturer och formgivning som en del av världsbygget. Ju mer konkret och specifikt för settingen, desto bättre.
En del spelskapare tycks nöja sig med att bara konstatera ”ja, men jag skriver trad-spel”. Då undrar jag: ja, okej, men vad innebär det? Vad har du fokuserat på? Hur stödjer dina val just den här settingen och ”det man gör”? Hur hänger det ihop med strukturer för scenarion och kampanjer?
