Nekromanti Att misslyckas är underbart

[Sodivra]

Konfucius sade "Det stora är inte att aldrig falla, det stora är att resa sig efter varje fall".

I Creativity skriver Mihayl Csikszentmihalyi att en nyckel till flow och innovation är att matcha utmaning med sin skicklighet, men också göra priset för misslyckande lågt, så att man vågar försöka, igen och igen. khatzumoto var inne på något liknande när han skrev "Aim to fail".

Inom improteatern så finns det massor av övningar som går ut på att lära sig våga misslyckas och göra det till något roligt, övningar uppbyggda så att misslyckandet är oundvikligt.

Så, det finns ett värde i att lära sig misslyckas. Fantastiskt att man har en hobby där man kan få öva på att misslyckas kapitalt, schabbla bort allting och krascha brinnandes och sedan plocka undan tärningarna och oskadad återvända till sitt vanliga liv!

---

Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?
Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?

 

[krank]

Tja, jag lider ju vardagligen av en rätt ordentlig social fobi, och det finns nästan ingenting jag hatar mer eller är mer rädd för än att göra bort mig offentligt (utan att jag själv ligger bakom det; har inga problem att medvetet skojja med mig själv i klassrummet liksom). ANtagligen ligger mitt eviga kontrollbehov och önskan att vara bekräftad bakom det hela.

Nå; det här översätts såklart direkt till spel också. jag hatar att tro att jag gör rätt och så visar det sig att jag gör fel. Det mest effektiva vapnet en SL har i sin arsenal om målet är att få mig att känna ångest vid spelbordet är att dra fram lite social awkwardness. Bland mina bästa ångestsessioner har orsakats av kärlekstrassel mellan rollperson och SLP.

Bästa? ja, för jag eftersökte ganska mycket att få spela ångest förut. Det gav mig... något. Svårdefinierat. Utlopp, kanske? Träning för att bli den mer balanserade snubbe jag är idag? Fan vet. Men jag vet inte riktigt om det räknas som minnen av "underbara, befriande" misslyckanden riktigt, trots att jag nånstans fortfarande ser dem som positiva upplevelser.

Så; som spelare är jag konstant rädd för att jag / min rollperson ska misslyckas med saker, men det är helt OK, för den rädslan tycker jag inte påverkar spelandet negativt för mig. Tvärtom gör den det enklare för mig att leva mig in i min rollperson.


Som SL är jag konstant övertygad om att jag suger, att mina SLP:er är platta, att mina plottar är genomskinliga, att mina spelare i själva verket bara håller god min och lider sig igenom mina äventyr. Eller ja, på senare år har jag fått såpass mycket positiv respons och kärlek av min nuvarande spelgrupp att jag ibland förvånat konstaterar att jag inte alls suger så mycket som jag trodde, men jag bävar inför varje spelmöte och håller verkligen tummarna för att spelarna inte ska se hur kasst allting är bakom kulisserna.

Så; som spelledare är jag visserligen rädd för att misslyckas, men vad mera är så är jag dessutom ganska övertygad om att jag faktiskt misslyckas, och att spelarna antingen inte märker det eller bara håller god min.


Däremot får den här rädslan mig att förbereda nitiskt, och det är när jag förbereder mig som det verkar bli bra. Så även här leder rädslan till något konstruktivt...



Typ, så. Färdigältad.

 

[Nässe]

In the good old days när jag och Simon och Håkan och Calle körde en massa Solar kampanjer så hade vi ett mantra som vi sa innan varje spelpass.

"Vi siktar på mediokert"

Lite corny- men det var nästan magiskt. Varje gång vi trodde att, nu kan vi det här, vi bemästrar spelet och vi är grymma rollspelare med typ sjuttio års gemensam erfarenhet- så gick det åt helvete, spelet hackade och vi hade trist.

Däremot när vi sa den meningen och påmindes om att sikta på mediokert, så blev det nästan alltid helt fantastiskt kul.

Jag tror det hade mycket med att göra att vi släppte spänningarna och försökte inte göra oss till. Man vågade chansa för vi hade inget att liksom försvara eller leva upp till.

Jag tycker ofta just erfarna spelare behöver höra sådana saker, och få hjälp att bara latja lite- och inte prestera.

Kul inlägg

Min upplevelse är att detta är lika svårt i impro-teater- det är lätt att känna sig lite kaxig och grym när man hållit på ett tag, och sen blir det skittrist och hackigt eftersom man ska leva upp till sina egna förväntningar.

(vore spännande att läsa ett inlägg av dig angående skillnaden mellan impro och rollspel)

Edit: Angående Kranks inlägg så har jag upplevt att det är bra att ofta påminna vana spelare, och nya spel-vänner om att jag som SL vägrar ta det minsta ansvar för att de har kul. Jag upplever att gruppen då slutar utvärdera mig som spelledare och istället kliver in med ett större ansvar för spelkvällen. Det kan lika gärna var de som gestaltar en trist rollperson, som jag som gestaltar en trist SLP. Och de kan göra tråkiga val, precis som jag kan göra det.

Men visst fan är jag också nojig som SL- allt för ofta, och det kan verkligen förstöra upplevelsen. Det blir fokus på prestation istället för inlevelse. Inte kul. Nog rätt mycket därför jag tvingat mig att öva på att spelleda oförberedda enkvällsscenario- då kan man verkligen inte leva upp till några förväntningar, och tvingas spela med den hand man är given.

 

[Sömniga Isaac]

Som SL är jag konstant övertygad om att jag suger, att mina SLP:er är platta, att mina plottar är genomskinliga, att mina spelare i själva verket bara håller god min och lider sig igenom mina äventyr. Eller ja, på senare år har jag fått såpass mycket positiv respons och kärlek av min nuvarande spelgrupp att jag ibland förvånat konstaterar att jag inte alls suger så mycket som jag trodde, men jag bävar inför varje spelmöte och håller verkligen tummarna för att spelarna inte ska se hur kasst allting är bakom kulisserna.

Så; som spelledare är jag visserligen rädd för att misslyckas, men vad mera är så är jag dessutom ganska övertygad om att jag faktiskt misslyckas, och att spelarna antingen inte märker det eller bara håller god min.

Nu snodde jag rakt av från Krank då jag själv känner mig exakt likadan de gånger jag är spelledare. Som spelare vet jag dock inte, där känner jag i mängden av fall att jag inte riktigt behärskar konsten att vara en god (med)spelare. Detta leder på ett sätt till låsningar på grund av rädsla att göra fel. Dock har jag misslyckats som spelledare liksom spelare och borde på så sätt veta att så hemskt är det inte. Ofta kan det istället leda till att något nytt och intressant skapas men förmodligen är en lite låst i tanken om rätt och fel vilket skapar den inre blocken och rädslan för att misslyckas.

 

[Sodivra]

(vore spännande att läsa ett inlägg av dig angående skillnaden mellan impro och rollspel)

Neverrrr!

Okej, det vore kanske kul.

Vad tänker ni om att låta sin rollperson misslyckas/fatta fel beslut/krascha och brinna?

 

[krank]

Vad tänker ni om att låta sin rollperson misslyckas/fatta fel beslut/krascha och brinna?

Det vet du redan vad jag tycker om.

Eller ja, jag gillar ju egentligen två sätt att spela rollspel: Problemlösande/taktiskt och rollpersonsinlevelsefokuserat.

Spelar jag Gumshoespel eller D&D är det mig helt fjärran att medvetet misslyckas. Målet är ju att vinna, att prestera. Det vore som att medvetet svara fel i Trivial Pursuit, liksom.

Spelar jag rollpersonsinlevelsefokuserat så kommer jag ju inte ta beslutet att medvetet misslyckas, för det är inte ett beslut rollpersonen tar. Eller ja, det är väl möjligt - det vore intressant att nån gång spela en rollperson som är medvetet klantig och som använder det för att dölja något...

 

[Sodivra]

Spelar jag rollpersonsinlevelsefokuserat så kommer jag ju inte ta beslutet att medvetet misslyckas, för det är inte ett beslut rollpersonen tar. Eller ja, det är väl möjligt - det vore intressant att nån gång spela en rollperson som är medvetet klantig och som använder det för att dölja något...

Nej, glöm att besluta sig för att misslyckas: Jag menar att tillåta sig att misslyckas.

Om jag spelar rollpersonsinlevelsefokuserat och min rollperson skulle välja flaskan framför tentan, så väljer jag flaskan framför tentan. Det är ju ett misslyckande jag får ta konsekvenserna av.

Det är ju förstås ett kontinuum: Det går mellan att göra något som är riskabelt till att göra något som är dömt att misslyckas, och i det senare fallet kan man ju säga att att man beslutar sig för att misslyckas.

 

[Sömniga Isaac]

Vad tänker ni om att låta sin rollperson misslyckas/fatta fel beslut/krascha och brinna?

Detta kan ur mitt perspektiv skapa intressanta situationer. Men på något sätt känns det som att valet i sådant fall ska uppkomma genom tidigare val som av händelse slutat olyckligt. Det olyckliga valet blir med andra ord en naturlig följd på ett redan tidigare gjort val. I ett sådant läge kan jag tänka att det kan skapa en intressant utveckling i spel liksom för gruppen och rollpersonen.

 

[krank]

Om jag spelar rollpersonsinlevelsefokuserat och min rollperson skulle välja flaskan framför tentan, så väljer jag flaskan framför tentan. Det är ju ett misslyckande jag får ta konsekvenserna av.

Ah, jamendåså. Då är svaret givetvis. Jag har spelat massor av svagsinta typer som frestas av allt möjligt; droger, sex, makt, berömmelse, pengar. Det är givande att spela rollpersoner som ger efter, som misslyckas ibland, som inte är så jäkla kompetenta.

Jag vet inte, jag har nog kanske inget större behov av hela power trip-grejen. jag måste inte spela superhjältar*.



* om det inte är superhjältar som misslyckas med sina personliga förhållanden och är otrogna mot sina flickvänner med vansinniga BDSM-superskurkar med piskor, då. Som ett exempel.

 

[Sodivra]

Om jag spelar rollpersonsinlevelsefokuserat och min rollperson skulle välja flaskan framför tentan, så väljer jag flaskan framför tentan. Det är ju ett misslyckande jag får ta konsekvenserna av.

Ah, jamendåså. Då är svaret givetvis. Jag har spelat massor av svagsinta typer som frestas av allt möjligt; droger, sex, makt, berömmelse, pengar. Det är givande att spela rollpersoner som ger efter, som misslyckas ibland, som inte är så jäkla kompetenta.

Jag vet inte, jag har nog kanske inget större behov av hela power trip-grejen. jag måste inte spela superhjältar*.



* om det inte är superhjältar som misslyckas med sina personliga förhållanden och är otrogna mot sina flickvänner med vansinniga BDSM-superskurkar med piskor, då. Som ett exempel.

Så vad tycker du om att misslyckas?

Bortom bra/dåligt, alltså. Hur är det att låta sin rollperson misslyckas?

Sven-Göran, du kan ta mina svar till krank som svar på dina inlägg också.

 

[Xyas]

Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?

Inte längre. Jag var det förr men efter att spellet hela kampanjer jag skär tänder åt när jag minns dem, och mer än en riktig crash-and-burn-omgång som SL på konvent, så känns det inte så farligt längre. Jag söker mig ganska ofta bort från min comfort zone som spelledare till områden jag känner att jag inte behärskar. Misstag och misslyckanden är oundvikliga.

Som spelare... verkar det som du menar att rollpersoner misslyckas snarare än att jag som spelare gör det? Och i så fall är det fabulöst underhållande och givande. Både misslyckanden som orsakas av omständigheterna och av att man aktivt väljer fel.

Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?

Som spelledare har jag det från första gången jag begav mig utanför comfort zonen. Efter flertalet handlingsdrivna, konfliktstinna, påpiskade kampanjer där SLPs och mijöer svischade förbi i bakgrunden beslöt jag mig för att köra något där ingenting händer och fokus istället låg på just SLPs och miljön med få konflikter då alla i stort sett kom överens med varandra. De första två spelsessionerna var totala katastrofer och både jag och spelarna ifrågasatte om det här var en så bra ide egentligen. Men samtidigt var det befriande eftersom jag misstänkte att det här var något jag inte var bra på, men gärna ville bemästra. När jag så fick det bekräftat var det enklare att kavla upp ärmarna och ge sig fan på att det skulle funka.

Det blev den fetaste kampanjen ever.

 

[Xyas]

jag som SL vägrar ta det minsta ansvar för att de har kul.

Det här har jag försökt nöta in i mina spelare ganska länge nu. Men jag är inte helt säker på att budskapet nått fram ordentligt. Eller så vill de bara inte tro på det

 

[Nässe]

Vad tänker ni om att låta sin rollperson misslyckas/fatta fel beslut/krascha och brinna?

Nja, inte min bag.

Jag vill spela med inlevelse och försöka vara min karaktär- och därför kommer jag alltid försöka få henne/ honom att vinna och lyckas.

Däremot har jag hemskt gärna starka övertygelser och relationer som gör att jag tar väldiga risker- och självklart är det då oerhört dramatiskt och koolt även att misslyckas.

men jag är fan också en dålig förlorare.

Fortfarande sur över slutstriden mellan min och Håkans karaktär i Solar Shadowrun, där han hade ihjäl min ascoola karaktär... mummel, mummel....

Så jag kraschar gärna- men alltid i immersion, inte som dockteater. (om jag inte spelar ett berättarspel- men det är sällan så skoj)

Ok. Kanske gränsen är hårfin mellan att ta stora risker och att låta sin rollperson misslyckas. Hmm. Jag vet inte. Skulle aldrig låta min rp misslyckas med flit. nej.

Däremot kan jag tycka det är vettigt att misslyckas som spelare med flit.

 

[Nässe]

jag som SL vägrar ta det minsta ansvar för att de har kul.

Det här har jag försökt nöta in i mina spelare ganska länge nu. Men jag är inte helt säker på att budskapet nått fram ordentligt. Eller så vill de bara inte tro på det

De vill inte ta ansvar, för det är enklare att låta bli...

 

[Nässe]

Som spelledare har jag det från första gången jag begav mig utanför comfort zonen. Efter flertalet handlingsdrivna, konfliktstinna, påpiskade kampanjer där SLPs och mijöer svischade förbi i bakgrunden beslöt jag mig för att köra något där ingenting händer och fokus istället låg på just SLPs och miljön med få konflikter då alla i stort sett kom överens med varandra. De första två spelsessionerna var totala katastrofer och både jag och spelarna ifrågasatte om det här var en så bra ide egentligen. Men samtidigt var det befriande eftersom jag misstänkte att det här var något jag inte var bra på, men gärna ville bemästra. När jag så fick det bekräftat var det enklare att kavla upp ärmarna och ge sig fan på att det skulle funka.

Det blev den fetaste kampanjen ever.

Det låter ju skitskumt, och jättespännande! Pallar du berätta mer?

 

[Sodivra]

Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?

Inte längre. Jag var det förr men efter att spellet hela kampanjer jag skär tänder åt när jag minns dem, och mer än en riktig crash-and-burn-omgång som SL på konvent, så känns det inte så farligt längre. Jag söker mig ganska ofta bort från min comfort zone som spelledare till områden jag känner att jag inte behärskar. Misstag och misslyckanden är oundvikliga.

Som spelare... verkar det som du menar att rollpersoner misslyckas snarare än att jag som spelare gör det? Och i så fall är det fabulöst underhållande och givande. Både misslyckanden som orsakas av omständigheterna och av att man aktivt väljer fel.

Bägge;

Det jag är fascinerad av är väl att man kan vinna så mycket i livet om man vågar misslyckas. För mig är det en kick att känna att det är okej att misslyckas och ge mig in i det utan att sejfa.

I rollspel tänker jag att man man kan träna på detta och uppleva den här kicken, både genom att leva in sig i en rollperson, och genom att vara spelledare eller spelare. Rollspel kostar ju faktiskt ingenting, så det enda man kan förlora är sin tid.

Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?

Som spelledare har jag det från första gången jag begav mig utanför comfort zonen. Efter flertalet handlingsdrivna, konfliktstinna, påpiskade kampanjer där SLPs och mijöer svischade förbi i bakgrunden beslöt jag mig för att köra något där ingenting händer och fokus istället låg på just SLPs och miljön med få konflikter då alla i stort sett kom överens med varandra. De första två spelsessionerna var totala katastrofer och både jag och spelarna ifrågasatte om det här var en så bra ide egentligen. Men samtidigt var det befriande eftersom jag misstänkte att det här var något jag inte var bra på, men gärna ville bemästra. När jag så fick det bekräftat var det enklare att kavla upp ärmarna och ge sig fan på att det skulle funka.

Det blev den fetaste kampanjen ever.

Gilla!!

 

[Sodivra]

Vad tänker ni om att låta sin rollperson misslyckas/fatta fel beslut/krascha och brinna?

Nja, inte min bag.

Jag vill spela med inlevelse och försöka vara min karaktär- och därför kommer jag alltid försöka få henne/ honom att vinna och lyckas.

Däremot har jag hemskt gärna starka övertygelser och relationer som gör att jag tar väldiga risker- och självklart är det då oerhört dramatiskt och koolt även att misslyckas.

men jag är fan också en dålig förlorare.

Fortfarande sur över slutstriden mellan min och Håkans karaktär i Solar Shadowrun, där han hade ihjäl min ascoola karaktär... mummel, mummel....

Så jag kraschar gärna- men alltid i immersion, inte som dockteater. (om jag inte spelar ett berättarspel- men det är sällan så skoj)

Ok. Kanske gränsen är hårfin mellan att ta stora risker och att låta sin rollperson misslyckas. Hmm. Jag vet inte. Skulle aldrig låta min rp misslyckas med flit. nej.

Däremot kan jag tycka det är vettigt att misslyckas som spelare med flit.

Nässe, klart att man ska heja på sin rollperson, annars blir det ju meningslöst.

Och om man bestämmer sig för att misslyckas, då har man ju också fegat - Fast åt andra hållet!

Som Nässe säkert vet, att inte veta är mer skrämmande än att veta att man misslyckats. Deprimerade människor trycker ner sig själva hela tiden, och det är en försvarsstrategi mot ovissheten.

 

[Sodivra]

Så, det finns ett värde i att lära sig misslyckas. Fantastiskt att man har en hobby där man kan få öva på att misslyckas kapitalt, schabbla bort allting och krascha brinnandes och sedan plocka undan tärningarna och oskadad återvända till sitt vanliga liv!

Kanske jag ska säga så här...

Ett vanligt mantra är "För att lyckas, tro på dig själv". Fuck that! Sanningen är, "För att lyckas, var inte rädd att misslyckas"

 

[krank]

Så vad tycker du om att misslyckas?

Bortom bra/dåligt, alltså. Hur är det att låta sin rollperson misslyckas?

Ofta skamfullt och jobbigt just då; eller ja, det känns väl ungefär som det gjorde för mig när jag föll tillbaks i rökning medan jag försökte sluta de första 2-3 gångerna. Bra, men dåligt. Som att man gör fel, men det är skönt.

Om vi då fortsätter mena "tar till flaskan" snarare än "drattar på arslet".

 

[krank]

Ett vanligt mantra är "För att lyckas, tro på dig själv". Fuck that! Sanningen är, "För att lyckas, var inte rädd att misslyckas"

Jag håller med.

Men jag får ingen kick av att köra utan att safe:a, utan jag bygger istället skyddsnät så att jag VET att jag kan hantera misslyckanden och vet hur jag ska hantera dem. backupplaner är mina snuttefiltar. Då vågar jag misslyckas, eller riskera misslyckanden. Om jag vet att jag kan rädda ansiktet eller situationen ändå.

Du skrev visst nåt om priset för misslyckandet? =)