Nekromanti Att misslyckas är underbart

[Mogger]

Ok, då är jag med. Tyvärr har jag inte så mycket att bidra med. Jag tycker precis som du, att vår rädsla för misslyckande håller oss som speldeltagare tillbaka och tillåts bestämma hur vi ska spela. Våra spel kommer med massor av omöjliga förväntningar och jag har många gånger känt att det är destruktivt.

Frågan är vad vi är mest rädda för; att misslyckas som spelare eller karaktärer? Jag tror att många skulle svara det senare, och hellre sitta och dega ett helt spelmöte än låta karaktären ta tjuren vid hornen. Det är ju trots allt bara SL som kan misslyckas enligt rådande konventioner. Spelarna ska bara sitta och underhållas.

Hela mitt spel InterZone (i min signatur) är f.ö en protest mot detta.

Och ja, jag raljerar lite. Men det tål ni nog.

 

[Recca]

=)
Jag läste nog bara första inlägget när jag postade. Men det kan va en filosofi, en teori eller en teori om en filosofi. Sak samma.

Jag kan använda en teori för att logiskt bevisa att A är mer effektivt än B, men jag kan inte använda en filosofi för att bevisa att A är något gott.

En teori är ett objekt, något du analyserar. En filosofi är mer som en vän: Du bestämmer själv om du vill låta den påverka dig eller inte.

Jag vill inte argumentera, snarare är jag nyfiken.

Med "sak samma" menade jag inte att en filosofi=en teori=en teori om en filosofi. "Sak samma" ska läsas som ett uttryck för: "Det är irrelevant för diskussionen."

Så, precis som du säger i ditt tredje inlägg, bejakar man rollpersonens misslyckande så behöver det inte vara ett misslyckande för spelarna.

Så diskussionen är ytterligare en Pro "misslyckas med konsekvens diskussion" och handlar inte om "Du misslyckas när du anfaller orchen. Men han träffar dig och du dör."

?

 

[Recca]

Det jag kan känna rädsla inför när jag är spelare är när man nyligen skapat en karaktär och vill utveckla dess personlighet men inte är riktigt säker på på vilket sätt man vill göra det. Jag brukar vara rädd att i början agera på ett sånt sätt att jag inte sedan blir nöjd med hur min karaktär har utvecklats. Det här leder till att jag har en tendens att falla in i samma mönster när jag rollspelar min karaktär för att jag är rädd för att utvecklas från de karaktärer jag känner mig duktig på att rollspela.

Som spelledare hyser jag inte så många rädslor faktiskt... Det går upp och ner lite förstås men jag är nog rätt så säker i min roll som spelledare faktiskt och det ger mig tillfälle också att rollspela karaktärer som jag inte alls är van vid. Det jag kan känna rädsla för är att rollspelarna inte uppskattar innehållet och det finns nog inget bra sätt att lösa det på förutom att vara införstådd med vad de uppskattar för något, vilket är svårt bara det.

 

[Sodivra]

Så, precis som du säger i ditt tredje inlägg, bejakar man rollpersonens misslyckande så behöver det inte vara ett misslyckande för spelarna.

Så diskussionen är ytterligare en Pro "misslyckas med konsekvens diskussion" och handlar inte om "Du misslyckas när du anfaller orchen. Men han träffar dig och du dör."

?

Diskussionen är inte pro eller anti någonting, jag är nyfiken på vad "misslyckande" innebär för dig, både dina egna och dina rollpersons misslyckanden.

Om du vill veta var jag kommer ifrån, så att säga, så står det i startinlägget. Vill du veta mer så är det bara att fråga.

 

[Rickard]

Om vi bortser från att vi diskuterar att våga låta sin rollperson misslyckas och istället se på deltagaren runt spelbordet: handlar detta inte om att våga släppa taget och testa oprövad mark?

Jag brukar normalt kunna behärska talföra rollpersoner, men när jag var i Australien kände jag det som en utmaning att spela just en sådan, bara för att jag inte behärskade det engelska språket till fullo. Det var svårt, men intressant.

/Han som ofta spelleder bara för att få kunna experimentera

 

[solvebring]

Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?

Som spelare... Gentemot mig själv, min rollperson, min rollperson gentemot de andras rollpersoner... Nej.
Som spelare gentemot de andra spelarna... Kanske. Beror på vad det är.

Som spelledare, ja, eftersom jag då sitter med ett ansvar och har en förväntan på mig. Folk förutsätter att jag kan leverera ditten eller datten då. Det jag kan inte. ... Fast samtidigt vet jag att jag är dålig, så det börjar bli en vana.

... Eller nej, så här är det nog: Jag är inte rädd för att misslyckas när jag spelar. Inte alls. Vad ska jag vara rädd för? Jag blir däremot otroligt arg på mig själv när jag misslyckas, om det nu är ett påtagligt misslyckande. Jag blir arg och ledsen, inte rädd.

Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?

Hm, mjaej, men det finns spel där jag helt klart känner mig befriad att det krävs mindre ansvar och mer lek och där bara nuet spelar roll. Bara skillnaden mellan att vara spelare och spelledare är huge! Som spelare tror jag faktiskt att jag är rätt nöjd med mig själv. Då vill jag ju egentligen bara nå upp till mina förväntningar, vilka alltid är way högre än gruppens förväntningar på varandra.

 

[solvebring]

(vore spännande att läsa ett inlägg av dig angående skillnaden mellan impro och rollspel)

Vad tänker ni om att låta sin rollperson misslyckas/fatta fel beslut/krascha och brinna?

Tja, ofast spelar jag hellre på rollens persona än min egen, eftersom det senare skulle stora immersionen och vara metagaming, så jag har gjort sådana beslut många gånger; dvs beslut som varit rätt för rollen men som inneburit "straight down the pit of hell".

... Eller rollperson är ett verktyg, klart att verktyget ska användas och experimenteras med om det går och framför allt om det främjar ens spelupplevelse. Att misslyckas och krascha med en rollperson är fullständigt smärtfritt, om man nu inte spelar spel där man ska levla, samlar XP och älskar sin rollperson... Då är det ju helt klart tristare att misslyckas. Men tja, att misslyckas med rollen i sig är inga problem för min del. Det är bara att köra och se vad som händer. Oftast får det roliga konsekvenser, i somliga fall dör man.

 

[Ögat]

Alltså, jag håller med om att man får misslyckas. Mycket i och med att de man spelar med ofta är ens nära vänner, vilket gör att situationen blir mer förlåtande.

Däremot håller jag inte med om att det är särskilt bra att misslyckas. De lärdomar som man kan få när man utvärderar "ok, varför gick det här fel" är viktiga, men i mitt tycke inte bättre än de som man kan få när man utvärderar "varför gick det här rätt".

Dessutom har jag inte upplevt att det finns något i vår hobby som gör den särskilt lämpad att lära sig misslyckas i. För egen del har det varit mer givande att misslyckas i en grupp på ett ungdomsläger. Spelgruppen är liten och ofta tät, men lägergruppen är intim eftersom man sover tillsammans och lagar mat tillsammans. Och kanske viktigare - spelgruppen förvaltar ett förtroende om att kunna samsas, fördela ordet rättvist och bidra kreativt, men lägergruppen dessutom förvaltar förtroende för mer grundläggande behov som mat, värme, säkerhet osv. Att misslyckas i spelgruppen innebär kanske att vi blir osams "off character" eller att ingen uppskattar mitt avancerade äventyr men att misslyckas i lägergruppen kanske innebär att någon gör illa sig eller att vi blir kalla och hungriga.

Angående frustrationen så vet jag inte. Du har säkert rätt - jag kan tänka mig att jag har en "fear of failure"-motivation. Eftersom jag inte tycker om att misslyckas - särskilt inte med något så "enkelt" som att låta fantasin flöda med mina vänner - försöker jag undvika det. Samtidigt har det hänt på konvent att vi tittat på varandra och lämnat in rollformulären, sagt "nä, det var fan kass att spela det här" och gått och druckit öl istället. Nu när jag tänker på det har det kanske känts som en befrielse.

 

[Xyas]

Det låter ju skitskumt, och jättespännande! Pallar du berätta mer?

Absolut! Wall av text nedan

Det ær många år sen nu. Vi spelade mestadels eon vid tillfællet. Jag var spelledare och de kampanjer och æventyr som kørdes var vældigt "ta sig från punkt A till punkt B før att løsa problem C". Det var konflikt på konflikt, och inga miljøer eller SLPs fanns med om de inte antingen var ett hot eller en allierad (och æven då var de rætt tamt beskrivna). Førsøkte rollpersonerna sætta sig ned en stund slængde jag omedelbums på dem ytterligare saker som krævde handling. Det var så jag spellede och det blev lite av ett skæmt om spelledaren med piskan som drev på rollpersonerna genom historien. Missførstå mig rætt hær, det var inte rælsat precis och det var ganska skoj. Men det var en forumla endast.

Så jag børjade kænna mig lite platt som spelledare och bestæmde mig før att prova något helt annat. Iden kom først av att jag ville spelleda något som skulle tvinga mig att jobba på att beskriva miljøer och SLPs.

Så vi startade en eon-kampanj som utspelade sig i en liten vælmående, isolerad by. Rollpersonerna var olika prominenta bybor och de enda konflikter som fanns var om værdshusværden och byhæxan skulle øverkomma sociala konventioner och sin egen osækerhet och bli ett par, om misslans næsta omgång øl skulle bli bættre æn den førra och planeringen før den årliga grisfångarfesten. Och æven de hær ”konflikterna” låg i bakgrunden till førmån før det dagliga livet och interaktionen mellan spelare, miljø och SLPs.

Och mina misstag då? Det blev ganska raskt uppenbart att jag omedvetet satt och førsøkte gøra mina SLPs mer aktiva och pådrivande och i børjan, nær inget hænde, slængde jag i panik in att byn blev angripen. Både de hær grejerna, och flera andra, slutade i totalt magplask. Men jag satte mig ned och gick igenom mina SLPs gång på gång, funderade på hur jag skulle gøra før att kontrollera min egen stress och efter ett par spelsessioner hittade vi rytmen och det blev vældigt bra.

Vi spelade det hær i ett par år och det væxte organiskt till att innefatta flertalet sociala konflikter i byn, flera av dem ganska tunga. Men i førgrunden låg alltid den hær feel-good-vi-behøver-inte bråka-och-gøra-något-egentligen-kænslan. Rollpersonerna utvecklades till fantastiska personer och jag har aldrig, varken tidigare eller senare, hållt fiktiva personer nærmare hjærtat.

 

[Rickard]

Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?
Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?

Kan man misslyckas som spelare genom att inte följa det sociala kontraktet? Att döda en annan rollperson, att inte anta ett givet uppdrag eller på annat sätt ställa till det som spelare?

Jag minns en gång när jag gick emot de andra spelarna, vilket mynnade ut i att de försökte jaga rätt på mig. Trots att min rollperson dödades av de andra i slutet av spelomgången, så var det ett av de roligare (roligaste?) spelmötena på flera år. Nybörjaren vi hade med oss fick också rejält blodad tand. Att det blev lyckat, trots att jag gick emot konventioner, berodde mycket på synk från spelledare, som slängde sina planer ut genom fönstret och hakade på mina planer istället, vilka gav konsekvenser till de andra rollpersonerna.

Det här har egentligen ingenting med befriande misslyckanden. De kan jag bara få som spelledare, och inte som spelare, men bara efter spelmötet när jag analyserar var någonstans det gick fel. Då lär jag mig och kan lägga upp planer för att tackla problemet bättre i framtiden.

/Han som gillar att tråden fick honom att fundera/filosofera och som nu ska läsa om att utmana sociala kontrakt på Revolverspel

 

[Sodivra]

Kanske rubriken på tråden borde varit "Att veta att det är okej att misslyckas är underbart".

 

[Nässe]

Det låter ju skitskumt, och jättespännande! Pallar du berätta mer?

Absolut! Wall av text nedan

Det ær många år sen nu. Vi spelade mestadels eon vid tillfællet. Jag var spelledare och de kampanjer och æventyr som kørdes var vældigt "ta sig från punkt A till punkt B før att løsa problem C". Det var konflikt på konflikt, och inga miljøer eller SLPs fanns med om de inte antingen var ett hot eller en allierad (och æven då var de rætt tamt beskrivna). Førsøkte rollpersonerna sætta sig ned en stund slængde jag omedelbums på dem ytterligare saker som krævde handling. Det var så jag spellede och det blev lite av ett skæmt om spelledaren med piskan som drev på rollpersonerna genom historien. Missførstå mig rætt hær, det var inte rælsat precis och det var ganska skoj. Men det var en forumla endast.

Så jag børjade kænna mig lite platt som spelledare och bestæmde mig før att prova något helt annat. Iden kom først av att jag ville spelleda något som skulle tvinga mig att jobba på att beskriva miljøer och SLPs.

Så vi startade en eon-kampanj som utspelade sig i en liten vælmående, isolerad by. Rollpersonerna var olika prominenta bybor och de enda konflikter som fanns var om værdshusværden och byhæxan skulle øverkomma sociala konventioner och sin egen osækerhet och bli ett par, om misslans næsta omgång øl skulle bli bættre æn den førra och planeringen før den årliga grisfångarfesten. Och æven de hær ”konflikterna” låg i bakgrunden till førmån før det dagliga livet och interaktionen mellan spelare, miljø och SLPs.

Och mina misstag då? Det blev ganska raskt uppenbart att jag omedvetet satt och førsøkte gøra mina SLPs mer aktiva och pådrivande och i børjan, nær inget hænde, slængde jag i panik in att byn blev angripen. Både de hær grejerna, och flera andra, slutade i totalt magplask. Men jag satte mig ned och gick igenom mina SLPs gång på gång, funderade på hur jag skulle gøra før att kontrollera min egen stress och efter ett par spelsessioner hittade vi rytmen och det blev vældigt bra.

Vi spelade det hær i ett par år och det væxte organiskt till att innefatta flertalet sociala konflikter i byn, flera av dem ganska tunga. Men i førgrunden låg alltid den hær feel-good-vi-behøver-inte bråka-och-gøra-något-egentligen-kænslan. Rollpersonerna utvecklades till fantastiska personer och jag har aldrig, varken tidigare eller senare, hållt fiktiva personer nærmare hjærtat.

Fan vad fett!

 

[DeBracy]

Idag är jag inte så rädd för att misslyckas.

För mina rollpersoner så tycker jag bara det är fint och bra, för då händer det grejer. I mitt spelande/spelledande kan jag väl ibland tycka att det kanske inte blev så bra, men jag vet inte riktigt hur illa det ska behöva vara för att det skulle kännas som ett misslyckande.

För 3-4 år sen var det värre. Då hade jag tappat suget för att vara den typ av spelledare jag hade varit fram till dess (”underhållare” på konvent främst, färdig start, färdigt slut, pang pang pang, rakt i mål. 5 år med Star Wars på SävCon, 3-4 år Höstdimma på SnöKon/GothCon). Då bodde jag i Norrbotten och spelade mycket i Luleå, och efter ett par mer eller mindre lyckade minikampanjer där så var det lite ängsligt faktiskt. Jag tog spelledarstolen och körde en grej över två speltillfällen som hade bra stunder men inte alls blev som jag tänkt mig, och det mesta kring spelledande kändes lite vagt i kanterna.

Jag tror på sätt och vis den spelledarsvackan hängt med fram till i år eller ifjol, då jag på något vis återerövrat spelledandet via gamla Dungeons & Dragons. Det känns riktigt skönt.

Men … det var ändå lite nervigt att ta spelledarstolen i vår grupp i Umeå medan vi spelade In a Wicked Age nu i höst. Jag kände mig rätt osäker innan innan, men även om jag gjorde en miss jag kan gräma mig lite över så tycker jag inte det var misslyckat. Tvärtom är jag nog ganska nöjd med helheten, och det kändes som om gruppen var det också.

Vi hade ett spelmöte tidigare under hösten som blev ganska knasigt, där vi alla bara kom överens om att vi nog bara skulle låtsas som om det inte hade hänt. Det känns faktiskt riktigt fint att vi kunde ta det beslutet och erkänna att det inte blev bra, och att det var okej.

Givet mina erfarenheter så kan jag bara säga att ja, det är underbart att veta att det är okej att misslyckas. Om det är underbart att misslyckas som spelare eller spelledare kan jag däremot inte svara på, för jag har faktiskt inte upplevt något som jag känt var ett misslyckande inom rollspel på flera år. Och jag kan inte föreställa mig att det kommer hända inom överskådlig framtid heller. Jag är för chill för att misslyckas på rollspel.

 

[Sodivra]

Jag är inte helt med på vad du är ute efter?

Är det så att du sejfar i den här tråden också? (Ursäkta om frågan är för brysk)

Det vet jag inte om jag tycker att jag gör. Beror lite på vad du menar, såklart. Om du menar att jag håller tillbaks - nej. Om du menar att jag har en strategi för hur jag ska hantera potentiell loss of face - ja.


Och "vad jag är ute efter" är inte krångligare än att jag tror att det finns olika strategier för att minska priset för ett förlorande. Jag tyckte jag såg dig skriva nåt tidigare om att lower the price of failiure, men jag hittar det inte nu så jag inbillade mig väl bara.

Och mitt sätt att hamna i ett tillstånd där jag vågar försätta mig i situationer där det finns risk för misslyckande, är att se till att ha strategier redo för att fånga mig när jag faller, dvs reducera den (upplevda) sociala kostnaden för mitt misslyckande.

Jag upplever att du tycker att det är hemskt fegt och dåligt att vilja köra med skyddsnät. Stämmer det?

Jag skrev mycket riktigt om att sänka priset för misslyckande i trådstarten.

Nu kan jag nog säga att den känsla jag personligen tycker är underbar handlar om tillit (till mig själv och andra) snarare än skyddsnät.

Jag vet inte varför du har slutade skriva i tråden: Blev du stött, nervös, ointresserad eller bara färdig? Vad ska jag göra med det?

 

[krank]

Jag vet inte varför du har slutade skriva i tråden: Blev du stött, nervös, ointresserad eller bara färdig? Vad ska jag göra med det?

Jag vet inte, jag kom nog inte på så mycket mer att säga. Upplevde att jag fått fram det jag ville och blivit någorlunda begripen, och hittade inte så mycket nytt jag kände att jag ville reagera på eller så.

 

[Sodivra]

Jag vet inte varför du har slutade skriva i tråden: Blev du stött, nervös, ointresserad eller bara färdig? Vad ska jag göra med det?

Jag vet inte, jag kom nog inte på så mycket mer att säga. Upplevde att jag fått fram det jag ville och blivit någorlunda begripen, och hittade inte så mycket nytt jag kände att jag ville reagera på eller så.

Schysst.