Nekromanti Att misslyckas (insamling av teori)

[Ram]

Så glöm för en stund i vad din rollperson känner och vad hens mål är. Varför kommer du till rollspelssoffan? Det är ju du som är det viktiga, och scenariot och din rollperson är ju bara verktyg för dig att uppnå det du vill!

Jag vill verkligen betona det där sista, läs det noga. Vi är så vana vid att tänka på oss som osynliga dockförare snarare än aktörer.

Ja, jag förstår. Jag skall dock villigt erkänna att jag för egen del har väldigt svårt att relatera till problemformuleringen. Jag är helt enkelt alltför trygg i mitt rollspelande, det var många många år sedan jag satt i rollspelssammanhang och hade tråkigt, kände mig apatisk, otrygg etc. och när jag insåg att jag inte hade roligt när jag spelade (kalla det flow eller vadsom) så tackade jag för mig i den spelgruppen. Jag har helt enkelt aldrig tråkigt, känner mig för dåligt utrustad etc. för jag har för god distans till när jag spelar och vi tar alltid upp våra känslor i de grupper som jag spelar i så att vi aldrig hamnar nere till vänster och mycket sällan uppe till vänster (och om vi gör det så är det helt och hållet med "flit").

Så jag är rätt värdelös i den här diskussionen. Jag ville bara förstå hur det fungerade.

 

[Sodivra]

Så jag är rätt värdelös i den här diskussionen.

Oh, hush.

Sedan har jag ju valt flowteorins anxiety och boredom för att förklara misslyckanden i rollspel just för att jag gillar flowteori, medans det kanske ter sig långsökt för många.

Värt att påpeka att tidig forskning pressade mycket på flow som det värdefulla tillståndet, men senare forskning visar att det kanske snarare är både Flow och Relaxation (eller "Relaxed readiness" som det också kallas) som vi trivs bäst i. Jag och Csikszentmihalyi är nog "flowholics" bägge två, men Relaxed readiness kanske ringer mer sant för andras upplevelse av rollspel.

 

[Sodivra]

men Relaxed readiness kanske ringer mer sant för andras upplevelse av rollspel.

OFTARE ringer sant får jag nog säga. Det är ju ett ständigt fluktuerande av medvetandetillstånd, olika personer upplever samma situation på olika sätt, och den som ligger i flow, arousal eller anxiety orkar inte ligga kvar där hur länge som helst heller.

 

[Ram]

Sedan har jag ju valt flowteori för att förklara misslyckanden i rollspel just för att jag gillar flowteori, medans det kanske ter sig långsökt för många.

Jag tycker inte att det är långsökt alls. Jag föreställer mig att det finns mågna spelare som inte känner tryggheten i spelgruppen, i hobbyn och/eller i sig själva att placera sig själva (för jag hävdar att det är det som det handlar om) i den högra regionen. Jag tycker nog att (Preceived) Skill level är ett illa valt namn på x-axeln. Jag vet inte om jag tycker att det känns som att det i alla fall har med Skill att göra...

Värt att påpeka att tidig forskning pressade mycket på flow som det värdefulla tillståndet, men senare forskning visar att det kanske snarare är både Flow och Relaxation (eller "Relaxed readiness" som det också kallas) som vi trivs bäst i.

Jag tycker för övrigt att en ännu ballare analys är i vilka fall man har nytta av att INTE befinna sig i Flow.

 

[.113]

Kände att jag just nu inte orkade läsa allt om flow och sånt, så lägger bara in mina tankar om misslyckanden när det gäller rollspel osv..

Ett riktigt misslyckande finns bara om man låter det finnas. Med det menar jag att både spelarna och spelledaren har ju "uppgiften" att ha kul. Om man försöker göra något och spelledaren bara slänger ur sig att man misslyckas och lägger ner spelet efter det, då är det mest troligt inte så kul. Om spelarna ger upp är det ju inte heller så kul.
Om det blir som i den där historien om dom som blev jagade och jagade, så är det ju (trots att dom både misslyckades med sitt uppdrag och tillslut dog) ändå kul.

Så, misslyckas gör man i stort sett bara om man tillåter det.


I verkligheten är det väl lite annorlunda men ändå inte antar jag. Ingen är perfekt så det e bara köra på och försöka inte ta det så hårt Att fela är mänskligt som dom säger "dom där"(?).

 

[Rickard]

Eftersom du snackar om att misslyckas med skills..

Oavsett vad man gör, ska det ge en skjuts framåt i scenariot.

En grej som är kul är de konsekvenser som händer av rollpersonernas agerande. Det skapar känslan av att det rollpersonerna gör spelar roll.

Kombinera nu de här två punkterna och fundera kring vad som händer om man misslyckas.

/Han som tycker det finns viktigare saker än att känna spänningen kring att rulla en tärning

 

[Cassius]

Re: Eftersom du snackar om att misslyckas med skills..

Jag tycker att problemet är att man måste tänka på detta i ut två perspektiv.

Taktiskt:
Att misslyckas i strid(dödad, Antagonisten kommer undan, förnedrad)eller socialt(lurade, bort gjorda). Detta tycker jag oftast skänker skratt eller irritation. Mina spelare kan skratta åt att de blev knasigt eller så blir de irriterade för att de inte uppnåde målet, eller att deras karaktär inte framstod som de ville(hjälte dilemma). Detta ger inte mycket för situationen. De uppskattar detta i allmänhet inte.

Strategiskt:
Mina spelare uppskattar i allmänhet sina segrar betydligt mer ifall de följs av en rad mindre misslyckande. Vem fan vill inte knäppa antagonisten som kommit undan tre gånger i rad. Eller vem vill inte sätta dit lögnaren och göra bort honom som hämnd?

Jag försöker använda misslyckande som ett sätt att bibehålla känslan av att man är övervinnerlig och att de måste kämpa. Det är sällan jag gör ett motstånd som faktiskt kan förinta gruppen ifall fienden är mer eller mindre obetydlig(även om jag undviker sådana fiender överlag). Det är helt enkelt viktigt att man mina spelare får leva ut sina karaktärer. Jag kan ha väldigt svårt att låta karaktärer dö, både på ett socialtplan då jag gillar mina spelare och jag gillar oftast mina spelares karaktärer. Men det ger otroligt mycket till helheten att ha en förlorad vän. Ett ärr i gruppen som alltid kommer att svida. Samt att spelarna vet om att nästa gång kan de vara dom.

 

[solvebring]

Nu är jag själv väldigt skadad av handlingsresolution eftersom jag mestadels spelat/spelar spel med den principen, men jag tror att mycket ligger i att stryka den och satsa på konfliktresoltion i den mån man kan. Då får man automatiskt med mål och konsekvenser i sina handlingar och det är det som det handlar om för mig, att lyckas så som att misslyckas: att det får verkningar, att det får konsekvenser och att man kan se att det påverkar spelet.

Misslyckas man ska det kosta något, inte bara konstateras, det är min tro om detta.
När man gör något ska nya situationer uppstå, that's the whole point.