Nekromanti Att rollspela det motsatta könet?

[Coffe_Kanon]

Eftersom att könsfrågor inom rollspel verkar vara hett att diskutera så tänkte jag ta upp den här punkten (och givetvis känna mig jättedum om någon reda har gjort det).

Alltså när ni spelar rollspel, hur många viker sig för att spela en rollperson som har ett annat kön än ert egna? Och till spelledarna: hur "övertygande" är du när du ska rollspela kvinnliga spelledarkaraktärer?

Personligen så tycker jag att det är svårt att rollspela en kvinna, det blir liksom aldrig rätt och man är hela tiden orolig om sättet man agerar på bara är en reflektion av ens fördomar (jag vill påstå att jag besitter få sådana, men ibland blir även den bäste överasskad med att denne besitter fördomar). Eller så blir det ännu värre, en man i kvinnokropp! Alltså en "påstådd" kvinnlig rollperson som agerar exakt som en man i förhållande till... tja, allting. En kvinnlig rollperson som är precis lika våldsbenägen, spritdrickande, macho, fiendelootande etc. som vilken manlig rollperson som helst. Kalla mig tråkmåns, men då verkar det liksom bättre om man spelar en manlig rollperson från början.

Så vad tycker ni om denna förvissa, problematiska bit inom rollspelshobbyn?

Kom gärna med förslag på hur man kan rollspela kvinnor bättre i denna tråd, (men jag tänker inte göra något i stil med det Mel Gibson provade i filmen "Vad kvinnor vill ha" för att "komma närmare inpå rollpersonen" eller nåt sånt).

 

[Svarte Faraonen]

Det är en överdriven problematik

Varför ser vi aldrig denna typ av inlägg som diskuterar andra skillnader, typ att spela en person av annan ålder eller samhällsklass än en själv? Att spela ett annat kön är en lika stor utmaning som dessa ändringar, och så vitt jag sett har få beklagat sig över problem med detta.

 

[krank]

Jag ser det inte som något egentligt problem med "kvinnor som agerar som män", mycket för att jag umgås mestadels med kvinnor som är just... som män. Och många män som inte är det minsta macho, våldsbenägna etc. Mina manliga rollpersoner är sällan vare sig macho, våldsbenägna, spritdrickande eller liknande.

Jag har inte mycket till övers för standardsbilden av vare sig män eller kvinnor i verkligheten, och heller inte i spel.

Så för mig blir det enkelt - karaktärens beteende baseras mer på vad den varit med om etc än vilket kön den har.

Så - mina rollpersoner beter sig ganska exakt som en man i motsvarande situation skulle göra... i allting. Det enda som möjligtvis skiljer är väl den som ligger i att kvinliga rollpersoner får handskas med omgivningens fördomar mer, vilket naturligtvis formar dem.

//Krank, som tyckte att ditt inlägg var proppfullt av stereotypiserande kring män och manliga rollpersoner, och som därtill menar att könsroller är tråkiga och meningslösa

 

[Rising]

När jag gestaltar kvinnor så försöker jag tänka som ett nötkreatur, fast byter ut "käka gräs" mot "köpa skor", och "att bajsa är skönt" mot "nej inte ikväll, jag har huvudvärk".

Det blir skrämmande likt en kvinna. Förutom att nötkreatur har ett syfte och ett användningsområde. Men man kan inte få allt.

/Rising

 

[Coffe_Kanon]

Re: Det är en överdriven problematik

Hmm, du har en poäng där. Men tror du inte att det är lite lättare att tänka sig in i en annan ålder eller samhällsklass, än någon vars hormoniella nivåer är markant olik ens egna? Visst, ingen är slav under sina hormoner, men de påverkar nog ens agerande ganska mycket oavsett vem man är.

Man kan ju också ta upp frågan angående att man borde ha samma svårigheter att spela en helt annan ras än människa? Skillnaden är att Orcher, Alver, Muterade Djur, Robotar etc. finns inte i verkligheten, alltså är "fördomsagerande" helt okej, för man har ingen verklig refrenspunkt att utgå ifrån. Mänskliga män och kvinnor finns däremot i verkligheten, och hur intellektuellt utvecklat är det att rollspela något av det motsatta där agerandet enbart är baserat kring ens fördomar? Inte särskilt, tycker jag.

 

[Rävnos]

Ser inte problemet.

Tjenare,

får joina gruppen av folk som bara rycker på axlarna åt den här tråden. Jag spelar ofta män och kvinnor, inte samtidigt då Men jag kan säga att de tillfällen då man var ung och försökte "tänka" kvinnligt alternativt manligt var de tillfällen då karaktären kändes fel och oäkta.

Tror att man med åren inser att mysteriumet med kvinnor, inte är något mysterium utan att de är exakt som oss. De fiser, de super, de gillar att knulla och de gillar att se när saker sprängs på film. Eller så är de artiga, tysta, nykterister som gillar att diskutera filosofi och titta på franska filmer, precis som vi är.

Vad jag försöker säga är att människor är människor, är människor. Oavsett om det är en man, kvinna, neger, vit, kines, svensk eller tom Grönlänning.

Så skapa och spela personer pga av uppväxt och erfarenheter, inte efter hur stora tuttar de har. Det är iaf mitt råd.

\Marcus

 

[Coffe_Kanon]

Krank:

Jag håller med om könsroller, de är tråkiga och onödiga. Mitt stereotypiserande är inte riktigt baserat i själva könet i sig, utan mer baserat i det allmänna beteendet inom rollspel när män sitter bakom spakarna till rollpersonen. Jag vet inte varför, men vart jag än tittar så brukar någon av dessa stereotypbeteenden dyka upp när man spelar rollspel och det är män som sitter och spelar (har aldrig spelat med kvinnor, men vill gärna)

Jag tycker alltså inte alls om standardbilder och stereotypiseringar av de båda könen, men jag vill eftersträva någon form av realism. Fast jag kanske letar efter problem på helt fel ställe?

Det jag vet av erfarenhet iallafall är att när jag försöker rollspela en kvinna (man blir ju mer eller mindre tvungen när man spelleder oavsett hur mycket man vill eller inte) så känns det inte äkta. Det är svårt att förklara...

 

[Coffe_Kanon]

Re: Ser inte problemet.

"Så skapa och spela personer pga av uppväxt och erfarenheter, inte efter hur stora tuttar de har. Det är iaf mitt råd."

Uppväxt och erfarenheter är det jag försöker gå efter. Jag vill bara ta ett steg längre, in till själva psykologin bakom så att säga. Allt för att agera verklighetstroget, men som sagt: Jag kanske letar efter problem på fel ställe?

För övrigt vill jag tacka för den input jag har fått hittils, det är alltid bra att få se saker ur någon annans perspektiv.

 

[Rävnos]

Re: Ser inte problemet.

Det är just det jag tror blir problemet, Är Han manlig för att han är barbarkrigare eller är han barbarkrigare för att han är manlig? Är bruden ett våp för att hon arbetar som servetris eller är hon en servetris för att hon är ett våp?

Ännu mer flum, men jag försöker alltid skapa en personlighet obeorende av vad karaktären har tänks pyssla med. Det är sällan man hör någon säga "guuuud, du är precis som en brandman!" i vår egna värld. Så varför skulle rollspelspersoner kunna placeras i så enkla fack?

Poängen är att jag upplever att det typiskt manliga och kvinnliga beteende som jag misstänker du tänker på är kulturella betingelser, möjligen biologiska. Men de är en konsekvens av något annat, inte något som har kommit sig "naturligt"(okej i fallet biologiskt, men du fattar) och det är det här andra du bör fundera efter..

Om värdshusvärdinnan nu ska vara en virrig, oroande höns-mamma, låt henne vara det för att hon har 6 ungar, affärerna går dåligt, hennes man super och ligger med pigan och hon själv tvingas arbeta 18 timmar om dygnet. Det ger dig en anledning till hennes personlighet, något som du kan spegla i rollspelet.

Precis på samma sätt kan du skapa en osäker, fjollig karlslok som mest sitter i ett hörn och oroar sig över vad han ska ta sig till, eftersom allting han gör här i livet har en förmåga att slå bakut för honom. Eller en stenhård kvinnlig rånmördare, som har valt sitt yrke pga av sitt avtrubbade psyke som är en följ av hennes traumatiska bakgrund.

Aja jag flummar skitmycket, kontentan är iaf att jag vill ha karaktärer som har sitt psyke och sin personlighet upphängd på något annat än hur mkt påse det är framtill på deras underkläder.

\Marcus som går och lägger sig.

 

[Rising]

Äh, förlåt:

Jag har skrivit för många fånsvar på sistone, och man ska helst inte göra det åt nya forumiter.

Vi tar det igen, men seriöst den här gången:

Jag kan kanske inte gestalta en kvinna trovärdigt, på samma sätt som jag inte kan gestalta en gammal man eller en överklassperson.

Men en stor del av skönheten med rollspel såsom jag ser det är just att försöka ändra sitt perspektiv.

Jag kan erkänna att flera av mina kvinnliga rollpersoner varit projektioner av drömkvinnor jag haft, eller bara stilistiska stereotyper (såsom femme fatales). Det anses inte vara "gott rollspel", men jag tycker att det ändå kan leda till goda berättelser. Det är underskattat.

Men - ibland - så får man till det på allvar. Då blir ens perspektiv något helt annorlunda, och man får en ny åskådning man inte haft tidigare. Jag gör mig inga illusioner om att ha fått "insikt i det kvinnliga psyket" eller något sånt flumsnack - jag vet bara att det funkar, att det blir en annorlunda spelupplevelse och att det ger mig ett egenvärde.

---

Här kunde jag ha fortsatt med att skriva om mina upplevelser som crossdresschattare (= en som låtsas vara tjej på forum) och hur stora skillnader jag har märkt att det är på hur folk reagerar på det man skriver när man låtsas vara kvinna och när man utger sig för att vara karl. Dessa upplevelser är sånt jag försöker ta med mig i bagaget när jag gestaltar kvinnor.

Men det tänker jag inte skriva om. Urr.... För sent.

 

[ripperdoc]

Att spela något man inte är...

Jag gör det enkelt för mig. Om någon i spelgruppen vet bättre än jag hur det är att vara kvinna/barbar/troll/katt/gravid/analfabet - då frågar jag dem eller hoppas att de kommenterar mitt spelande så att alla lär sig. Om ingen annan är bättre än jag på det jag spelar så kommer de inte märka någon skillnad ändå

Kort sagt, gestalta du kvinnor som du tycker känns rätt, men lyssna gärna om en kvinnlig spelare tycker du spelar konstigt, typ om du alltid går runt och ylar om mens och skor.

 

[Big Marco]

Jag föredrar att spela män i ungefär min egen ålder när jag rollspelar. Men då det skiljer sig rejält gällande vem man är så fokuserar jag på faktumet att jag spelar en roll, snarare än ett kön, en ålder, etc. Då brukar iaf jag slappna av.

 

[Coffe_Kanon]

Re: Äh, förlåt:

"Men en stor del av skönheten med rollspel såsom jag ser det är just att försöka ändra sitt perspektiv."

Ahh i sann "Data-anda". Han kan aldrig bli helt mänsklig, men det är inte det som är poängen, det som är viktigt är att han försöker! (för att översätta det på ett Star Trek:TNG sätt )

För att försöka beskriva lite mer vad jag menar angående detta "problem". Jag försöker inte påstå att någon av könen är som utomjordingar för den andra, det jag vill eftersträva att lyckas rollspela (och gärna att andra lyckas rollspela) är de små skillnaderna. De där minimalistiska små inverkningarna på beslut som knappt märks, men som finns där och gör att folk tror att kvinnor är från Venus medans män är från Mars.

Jag menar, rent psykologiskt så måste det väl finnas skillnader? Skillnader som inte är baserade i bakgrund eller erfarenheter utan psykobiologiska skillnader? Visserligen är denna liknelse väldigt grov nu, men tänk er om vi bytta ut Testosteron mot te.x Kokain och Östrogen mot te.x Cannabis, de har båda helt olika påverkan på humöret och beteendet. Testosteronet (kokain) har sina effekter på humöret och beteendet, medans Östrogenet (Cannabis) har sina. Eftersom att det ena könet har mer av den ena "drogen" i sig än den andra drogen och vice versa, så bör det väl logiskt sätt, finnas NÅGON form av skillnad på psykologisk inverkan? Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Visst, om dessa skillnader finns så märks de knappt, men jag är så perfektionistisk av mig att jag ändå vill kunna återspegla dessa minimala skillnader.

 

[Coffe_Kanon]

Re: Att spela något man inte är...

"Kort sagt, gestalta du kvinnor som du tycker känns rätt, men lyssna gärna om en kvinnlig spelare tycker du spelar konstigt, typ om du alltid går runt och ylar om mens och skor."

Problemet är att jag inte har några kvinnliga rollspelare i närheten att fråga. Jag hoppas att man kan få lite input från en kvinna här, men just nu verkar det som om det bara är män som sitter uppe sent på kvällen och skriver foruminlägg.

När jag gestaltar kvinnor (som av någon anledning får mig att känna mig obekväm, jag har ingen aning om varför), så försöker jag som många har sagt, sätta fokuset på hur bakgrunden ser ut och vad för erfarenheter som finns etc. Men jag själv blir ändå inte övertygad, därför letar jag efter de "små skillnaderna" som jag har beskrivit. De som knappt märks men som ändå troligtvis finns där...

 

[Rävnos]

Ja, jag tror du cyklar

hejsan,

Jag är visserligen ingen biolog, jag är blivande religionsvetare, så det är lite utanför mitt fält. Men jag skulle tro att mängderna Östrogen och Testosteron i våra kroppar är så små så de om vi inte hamnar i någon hormonel obalans inverkar på våra liv.

Betänk att PMS som alla killar älskar att skämta om är en sådan hormon obalans och Alla klassiska muskelberg på krogen som är fullpumpade med Anabola också har en ständig obalans som orsakar deras aggresivitet.

Men resten av oss som har en normal hormonbalans (sedan vi lämnade puberteten iaf) tror jag inte kan förklara särskilt mkt av vårt beteende med hormonerna.

\Marcus som bara spekulerar.

 

[krank]

Re: Äh, förlåt:

Jag menar, rent psykologiskt så måste det väl finnas skillnader? Skillnader som inte är baserade i bakgrund eller erfarenheter utan psykobiologiska skillnader?

Måste det? Det tror inte jag. Om biologin har någon inverkan alls, så har denna sopats bort av den kulturella inlärningen ungefär samtidigt som ungen börjar kunna förstå tal. När vi snackar vuxna människor tror jag att biologin möjligen kan spela in opå humöret någon gång i månaden, men några egentliga mentala skillnader tror jag inte på.

//Krank, som tycker illa om särartsfeminister

 

[Coffe_Kanon]

Re: Ja, jag tror du cyklar

Du kanske har rätt. Enda sättet är att kunna veta säkert är att springa och forska lite. Wikipedia (och givetvis andra källor), here i come!

 

[Rävnos]

hittar du något får du gärna dela med dig [NT]

No Text

 

[Big Marco]

Re: Ja, jag tror du cyklar

Men jag skulle tro att mängderna Östrogen och Testosteron i våra kroppar är så små så de om vi inte hamnar i någon hormonel obalans inverkar på våra liv.

Fast det är inte det som är poängen. Det handlar om hur kroppen påverkas/utvecklas beroende på vilket hormon som är dominant. Så de inverkar något enormt på oss som organism.

Ett konkret exempel på detta är läkemedel. Majoriteten av alla läkemedel testades på män tidigare. Det fick till följd att kvinnor fick annorlunda eller farliga biverkningar som män aldrig fick. Idag vet läkemedelsbranschen att just testosteron och östrogen är stora faktorer till hur olika individer reagerar på vissa läkemedel.

Hormonerna styr väldigt mycket i den kemiska cocktail som är varje människa. Dessutom ligger detta i samma cirkel som miljö, så både arv och miljö snurrar runt och påverkar varandra - typexemplet är seretonin. Eller stresshormoner, vilka finns som en prestationsbooster när det behövs, men som vid överdosering (överstimulans) angriper kroppen. Här finns en verklig ironi och det är att den av de första delarna i hjärnan som angrips av stresshormonernas nedbrytande effekter är den del som styr regleringen av just stresshormon. Snacka om en bugg i vår konstruktion. ,-)

Jag kan en hel del om utmattningsdepressioner ("utbrändhet") och har efter det en mycket stor respekt för hormonernas påtagliga effekt på oss. Speciellt i kombinationer. Stress tillsammans med testosteron ger andra uttryck än stress tillsammans med östrogen, till exempel.

 

[Rävnos]

Re: Ja, jag tror du cyklar

Okej det där var faktiskt väldigt lärorikt. Men jag är hyfsat trög av mig, så jag kan inte se hur det direkt knyter an till ämnet, menar inte att vara oförskämd. Vill bara väldigt gärna ha en mer konkret förklaring på hur vem jag är och hur jag agerar påverkas av mina hormoner, om jag inte har en rubbad balans.

\Marcus som blev nyfiken.