Nekromanti Att skapa en spelgrupp

[RasmusL]

Jag satt och kikade på en av Patrick Lencionis föreläsningar om The five dysfunctions of a team och började fundera kring hur de olika problematiska elementen relaterar till de spelgrupper jag varit delaktig i. Efter lite diskussion med bekanta så gled vi in på den klassiska femstegsmodellen för grupputveckling och kom till den väldigt nedslående insikten att jag nog aldrig varit med i en grupp som nått full mognad. Även om jag har varit del i grupper som jag tycker har fungerat superbra och som genererat superbt spel gång på gång så tror jag att vi sällan gått igenom en ordentlig "fas två" och därför med största sannolikhet inte tagit oss vidare till fas 3+ (visst går det att hoppa över eller i alla fall tona ner 2:an men det känns mest som högmodigt önsketänkande att påstå att det skulle ha inträffat i alla konstellationer jag spelat i). Exempelvis konflikter är generellt något som undviks in i det sista och även om jag vet att vi har individer som inte tycker samma sak så viker de sig gång på gång på gång för varandra utan att säga vad de egentligen tycker.
Det finns säkert många bra förklaringar till varför (bl a att de konstellationer jag spelar i sällan är konstanta under någon längre tid på grund av att vi hela tiden bjuder in så många nya vi kan) men det är ändå en hård insikt som kräver självrannsakan.

Hur ser det ut i era grupper? Känner ni igen problematiken? Har ni bra och dåliga anekdotiska exempel eller ännu hellre bra forskning som kan vara till hjälp?

Länkar:
The five dysfunctions of a team - https://www.youtube.com/watch?v=inftqUOLFaM
Grupputveckling, basics - http://www.psykologiguiden.se/www/pa...rupputveckling

 

[Mannen i skogen]

De bästa kampanjer jag spelat eller spellett har skett med grupper som tillbringat mycket tid med varandra, både vid spelbordet och i andra sammanhang.

 

[Björn den gode]

Har du i någon spelgrupp nu eller tidigare kunnat urskilja vilka roller folk har, vem/vilka som är ledarna till exempel? Då var ni antagligen i fas 3.

Har du i någon spelgrupp nu eller tidigare känt av särskilda normer/regler angående vilka ämnen som är uppskattade eller känsliga, alternativ saker som att passa tid eller använda mobil samtidigt och du dessutom gissat att de andra också känt av det (till exempel genom att folk inte bröt mot dem), då var ni antagligen i fas 4.

Har du någon gång känt sorg/saknad när en spelgrupp upplösts, då var ni antagligen i fas 5.

Jag har upplevt mig själv vara i både 3,4 och 5 i grupper där jag inte upplevt mig någonsin varit i 2, och de grupper där jag tydligt varit i två har aldrig blivit bestående som spelgrupper även om jag fortfarande har vänner från dessa sammanhang. Antagligen för att det blev tydligt att vi var i två just för att gruppen var ganska inkompatibel i grunden och till skillnad från sammanhang där den mesta av den här forskningen sker, arbetsplatser, elitsportlag och dylikt så tror jag sällan det är värt besväret att arbeta sig igenom en jobbig fas 2 istället för att bara ändra sammansättningen av gruppen. Det går säkert, men varför skulle jag försöka?

Om du har kommit fram till "grupper som jag tycker har fungerat superbra och som genererat superbt spel gång på gång" vad är då problemet? Vad är det du tror att du missar?

 

[RasmusL]

Har du i någon spelgrupp nu eller tidigare kunnat urskilja vilka roller folk har, vem/vilka som är ledarna till exempel? Då var ni antagligen i fas 3.

Har du i någon spelgrupp nu eller tidigare känt av särskilda normer/regler angående vilka ämnen som är uppskattade eller känsliga, alternativ saker som att passa tid eller använda mobil samtidigt och du dessutom gissat att de andra också känt av det (till exempel genom att folk inte bröt mot dem), då var ni antagligen i fas 4.

Har du någon gång känt sorg/saknad när en spelgrupp upplösts, då var ni antagligen i fas 5.

Jag har upplevt mig själv vara i både 3,4 och 5 i grupper där jag inte upplevt mig någonsin varit i 2, och de grupper där jag tydligt varit i två har aldrig blivit bestående som spelgrupper även om jag fortfarande har vänner från dessa sammanhang. Antagligen för att det blev tydligt att vi var i två just för att gruppen var ganska inkompatibel i grunden och till skillnad från sammanhang där den mesta av den här forskningen sker, arbetsplatser, elitsportlag och dylikt så tror jag sällan det är värt besväret att arbeta sig igenom en jobbig fas 2 istället för att bara ändra sammansättningen av gruppen. Det går säkert, men varför skulle jag försöka?

Alltså, poängen med fas 2 är väl ändå att omdefiniera och/eller befästa relationerna och maktstrukturerna? Jag tycker att det känns lite väl optimistiskt att sätta sig med en grupp människor en aldrig träffat, exempelvis på konvent, och påstå att vi är i fas 3/4 bara för att det är tydligt vem som är ledare just där och då och i fas 5 bara för att jag saknade gruppen i efterhand. Grupputveckling för mig är något som sker över lite tid och som i slutändan, om utvecklingen är positiv, leder till att deltagarna är bekväma med att säga ifrån när de inte håller med, ta konflikter på ett sansat sätt när så behövs och lite på varandra tillräckligt för att kunna visa sig känsliga (och då utöver den inövade play unsafe-varianten som jag personligen inte har några problem med att göra även utan att känna de jag spelar med). Hoppar vi helt över fas två och struntar i att etablera en bra standard för hur vi hanterar konflikter, tar upp åsikter om vad medlemmarna tycker om hur gruppen leds, etc så tror i alla fall jag att vi i 99 fall av 100 landar i en jante-limbo fylld av ja-sägare och tyst lidande.

Om du har kommit fram till "grupper som jag tycker har fungerat superbra och som genererat superbt spel gång på gång" vad är då problemet? Vad är det du tror att du missar?

Bra resultat behöver inte vara synonymt med att alla i gruppen mår bra eller får ut precis det de vill ha av spelandet. Kanske missar jag ännu bättre spel, kanske missar jag en chans att se till att så många som möjligt i min närhet mår så bra som möjligt. Jag vet flera spelgrupper som jag inte längre spelar med där delar av gruppen troligtvis tror att gruppen fungerar skitbra men som jag upplever vara djupt dysfunktionella och i vissa lägen direkt skadliga. Kommer de att säga att de har en tydlig rollfördelning? Ja. Kommer de att kunna peka på känsliga ämnen etc? Ja. Skulle de sakna gruppen om den upplöstes? Ja. Kommer alla i gruppen att svara likadant om de får frågor om rollfördelningen, de känsliga ämnena, hur man hanterar konflikter, vad målet med det aktuella spelet är, etc? Nej.

 

[Magnamund]

Det är inte helt enkelt att spela, eller umgås med vänner som delvis har starka autistiska drag.

Alla drar åt olika håll, folk blir lätt uttråkade, nervösa och ofokuserade så fort de inte är i centrum, känslorna svajar upp och ned hela tiden hos somliga och få vill vika sig "nej jag vill inte äta det, jag vill gå dit, nej jag vill inte åka dit, det är för långt, nej jag känner helt plötsligt för att tvätta håret/läsa serier/runka/glo på film/fippla med telefonen/spela nåt jävla dataspel etc.

Nej, jag är inte perfekt eller felfri för den som nu tror att jag tycker så. Jag har vissa autistiska drag jag också. Bara konstaterar att det är svårt/kan vara svårt att spela med folk som är väldigt udda.

 

[Sodivra]

Jag tror aldrig jag varit i en spelgrupp som har haft tillräckligt med stakes för att verkligen elda på och motivera gruppen att driva igenom storming-fasen, på det sätt som jag kan uppleva i andra sammanhang.

I en arbetsgrupp försöker man leverera ett projekt eller få ett företag att överleva. I en teatergrupp försöker man leverera en föreställning. I ett kollektiv försöker man leva tillsammans. I en rollspelsgrupp försöker man bara träffas regelbundet och spela, och ofta så är andra saker egentligen intressantare, se Magnamunds inlägg. Insatserna är liksom inte höga nog. Det är min personliga erfarenhet iallafall.

På de flesta arbetsplatser så når man väl inte så högt heller. Man går dit och står ut med sin medarbetare, eller blir bekant med dem, men man kanske inte enas om en vision man känner en brinnande längtan om att förverkliga på sin arbetsliv.

 

[Sodivra]

Överlag så är det ganska ovanligt med grupper som är så "högutvecklade", tänk väldigt engagerade team av entrepenörer eller ensambler av konstnärer. Och ofta behöver inte en grupp vara det mest "högutvecklade". En "enklare" grupp kan funka bättre för syftet.

 

[RasmusL]

Jag tror aldrig jag varit i en spelgrupp som har haft tillräckligt med stakes för att verkligen elda på och motivera gruppen att driva igenom storming-fasen, på det sätt som jag kan uppleva i andra sammanhang.

I en arbetsgrupp försöker man leverera ett projekt eller få ett företag att överleva. I en teatergrupp försöker man leverera en föreställning. I ett kollektiv försöker man leva tillsammans. I en rollspelsgrupp försöker man bara träffas regelbundet och spela, och ofta så är andra saker egentligen intressantare, se Magnamunds inlägg. Insatserna är liksom inte höga nog. Det är min personliga erfarenhet iallafall.

På de flesta arbetsplatser så når man väl inte så högt heller. Man går dit och står ut med sin medarbetare, eller blir bekant med dem, men man kanske inte enas om en vision man känner en brinnande längtan om att förverkliga på sin arbetsliv.

Jag förstår vad du menar men det är inte så jag spelar rollspel Det är för mig väldigt viktigt (och i de grupper jag spelar i väldigt explicit) att vi är där i första hand för att åstadkomma något, skapa konst och meningsfulla upplevelser. Att "vara där för att det är trevligt att umgås" är inte acceptabelt och om du inte är beredd att lägga ner 110 % av din själ i det vi gör är du tyvärr inte välkommen. Det kan vara så att jag siktar alldeles för högt och att det här med att "träffas för att spela, inte för att umgås" är något så pass avvikande att det är svårt att samla data men jag vet att det finns många andra väldigt målinriktade och drivna spelgrupper där ute som säkert har gått igenom de här faserna och kan bidra med sin kunskap!

 

[Sodivra]

Jag förstår vad du menar men det är inte så jag spelar rollspel Det är för mig väldigt viktigt (och i de grupper jag spelar i väldigt explicit) att vi är där i första hand för att åstadkomma något, skapa konst och meningsfulla upplevelser. Att "vara där för att det är trevligt att umgås" är inte acceptabelt och om du inte är beredd att lägga ner 110 % av din själ i det vi gör är du tyvärr inte välkommen. Det kan vara så att jag siktar alldeles för högt och att det här med att "träffas för att spela, inte för att umgås" är något så pass avvikande att det är svårt att samla data men jag vet att det finns många andra väldigt målinriktade och drivna spelgrupper där ute som säkert har gått igenom de här faserna och kan bidra med sin kunskap!

Och så är det ju just du som startar den här tråden också.

Äsch, jag kanske är överdrivet kritisk inför att bedömma rollspelsgrupper, efter att ha känt mycket tajtare grupper inom teatersammanhang, med 3-5 timmars rep varje vecka, tillitsövningar och exponering av det privata, en deadline för slutprodukt inför publik, tydligare identitet i kontakt med andra teatergrupper...

Men det är klart, jag kan också minnas rollspelsgrupper som blivit mognare och tajtare efter att man har bråkat med varandra men ändå landat i att man tycker om varandra. Precis som att växa och utmanas i ett förhållande med någon man älskar, där det också kommer finnas konflikter och renande bråk. Okej, jag backar lite på min överkritik!

Säg så här, jag håller med dig i dina helt utmärkta slutsatser: Har man grupper som ofta förändras blir det svårare att komma till en göttig konfliktfas. Till det kan jag ända lägga att en rollspelsgrupp ofta saknar lite av de där omständigheterna och ramarna som skapar det tryck jag tänker behövs för konflikt och utveckling. Spelare kan sluta, man kan lägga ner kampanjen, folk är kanske olika pepp, ofta det finns ofta andra grupper, osv.Jag känner igen mig att konflikter ofta leder till lite undvikande eller att någon glider bort från gruppen snarare än en bra och go storm kring normerna i gruppen.

 

[Sodivra]

Frågade i psykologernas facebookgrupp (bra skit) hur vanligt det är med grupper som ligger på en prestations-nivå, har fått några svar hittills:

"Är inte någon expert alls men tittade på det där lite under utbildningen. Minns det som att man kan säga att forskningen tyder på att det handlar om väldefinierade och överenskomna mål, som t ex inför en deadline. Är intresserad av vad någon mer insatt kollega har att säga."

"Vill minnas att åtminstone Wheelan menar att även för en grupp i den fasen så är det osannolikt att de kan stanna kvar en längre tid. Jag tänker som en likhet med fysisk formtoppning. Ju längre du försöker hålla formen ju mer krävs och ju längre tid tar det innan du kan toppa igen."

"Finns det inte en svensk studiesiffra på sisådär 15-20%? Sedan rör väl sig gruppen mellan en prestationsfas och en återgång till en strukturfas lite fram och tillbaka beroende på förändringar runt gruppens förutsättningar, nya medlemar, etc. En fråga jag ofta ställer mig är hur många "grupper" som verkligen arbetar tillsammans - Alltså, där medarbetares prestation är avhängig andra medarbetares prestation, dvs, ett ömsesidigt beroende. För att förenkla: Alla "grupper/team" är sannolikt inte "team" på riktigt, annat än i formell organogram-mening."

 

[RasmusL]

Frågade i psykologernas facebookgrupp (bra skit) hur vanligt det är med grupper som ligger på en prestations-nivå, har fått några svar hittills:

"Är inte någon expert alls men tittade på det där lite under utbildningen. Minns det som att man kan säga att forskningen tyder på att det handlar om väldefinierade och överenskomna mål, som t ex inför en deadline. Är intresserad av vad någon mer insatt kollega har att säga."

"Vill minnas att åtminstone Wheelan menar att även för en grupp i den fasen så är det osannolikt att de kan stanna kvar en längre tid. Jag tänker som en likhet med fysisk formtoppning. Ju längre du försöker hålla formen ju mer krävs och ju längre tid tar det innan du kan toppa igen."

"Finns det inte en svensk studiesiffra på sisådär 15-20%? Sedan rör väl sig gruppen mellan en prestationsfas och en återgång till en strukturfas lite fram och tillbaka beroende på förändringar runt gruppens förutsättningar, nya medlemar, etc. En fråga jag ofta ställer mig är hur många "grupper" som verkligen arbetar tillsammans - Alltså, där medarbetares prestation är avhängig andra medarbetares prestation, dvs, ett ömsesidigt beroende. För att förenkla: Alla "grupper/team" är sannolikt inte "team" på riktigt, annat än i formell organogram-mening."

Spännande! Jag tänker mig att en spelgrupp med lite explicita mål uppsatta för upplevelsekvalitet och liknande har potential men det ska kanske till en del aktivt arbete med teambuilding och upplyftande av konflikter för att komma dit. Superkul att du fångade in fler tankar utifrån, det ger mersmak för att fundera vidare och kanske göra ändringar i hur jag tänker och agerar kring spelgrupper!