Nekromanti Att skriva en roll med tanke på SL/andra spelare

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Att skapa en roll det har vi alla olika sätt att göra och det kan jag inte gå in på egentligen i den här diskussionen. Själv har roller en tendens att dyka upp när jag klär upp till dem eller testar kroppsspråk inför lajvet eller det i alla fall då själen brukar dyka upp till grundkonceptet.
Nå det var inte det jag skulle prata om utan vad folk tycker om att hur man ska skriva rollen för andra människors skull. Då menar jag inte fint på ett rättstavat a4 och så utan hur man ska skriva bakgrunder m.m. Så att SL och andra spelare (eller oftast i mitt fall lajvarrangör och andra spelare) har något att bygga intriger och få intressant spel ur.

Många rollbeskrivningar jag har sätt är verkligen bra beskrivningar av karaktären, sida upp och sida ner om dess exakta syn på gudar och spågummor och kärlek och livet i allmänhet men helt barskrapat på sådant som gör rollen intresannt för andra. Måhända är det inte fullt lika vikigt i rollspel som på lajv då det är relativt ovanligt att SL skriver intriger till spelarna men att ha på något kött i sin rollbeskrivning eller presentation som leder till intressant spel är –viktigt- skulle jag nog vilja påstå. Efter nog mycket spel kommer man på grund av tidligare spel ha saker för SL att spinna saker ur och andra spelare att spela på men jag tycker det ska finnas där redan från början.

I grunden så har jag stött på en massa ”bra” gestaltande karaktärer, med en ”bra" och välgrundad bakgrund, med en ”bra” karaktärsbeskrivning men som inte varit intressanta att spela mot/med. En roll och en spelare kan vara väldigt ”bra” men det krävs något till rollen som helt enkelt ledet till roligt spel med/mot de andra karartärerna också. Vad som helt bara en hook som leder till något vidare, ett förakt mot adeln, en hög ambitionsribba, ett dåligt ölsinne, en oförmåga att hålla käften, att karren har begått något brott, rasism text brukar också leda till bra spel. Vad som helst i princip som leder till intressant integration med andra karaktärer.

Den ädla väl konstruerade riddarrollen som har sina fina ideal, sin ridderlighet kommer leda till intressantare spel om han text skulle ha skulder till någon, eller ett par oäkta barn, eller alkoholproblem eller hela tiden av vana utrycker sig överlägset mot de född till en lägre samhällsklass även om det i grunden är samma karaktär man gestaltar så har man något (som passar ihop med rollen i övrigt) men finns där för att leda till intressant spel eller trådar m.m. Spelledaren kan rycka i. Att helt enkelt tänka på att man skriver rollen inte bara för sin egen spelupplevelse skull utan även för de andras och den gemensamma spelandet.

Eller?
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Ett aktuellt inlägg nu när det talas om samberättande och relationer mellan rollpersoner istället för de traditionella statiska och spelmässiga definitionerna och diskussionerna.

Jag gillar rollspel som tar upp arketyper och förslag på utvecklingsmöjligheter för den rolltyp man väljer att gestalta, snarare än stereotypa yrkesbeskrivningar. Regler för att utforma egna arketyper är också viktigt. Alla personbeskrivningar och bakgrundshistorier borde innehålla drag personen har besuttit och besitter när rollspelet inleds och framförallt vilka händelser i rollpersonens historia som gjort att han/hon utvecklat sina personlighetsdrag och beteendetendenser. Det viktigaste av allt tror jag nog är att man i personbeskrivningen kommer med förslag på hur ens specifika karaktär kan komma att utvecklas i framtiden, beroende på vilka omständigheter eller situationer han/hon ställs inför. Om man tillåter att de andra speldeltagarna får ögna igenom varandras beskrivningar kan man tillsammans komma på många bra förslag på utveckling för varandras rollpersoner (under förutsättning att man vill offra den rollgestaltningsdel som innebär att rollpersonerna lär känna varandras sidor utan att spelarna känner till något om varandras karaktärer. Indirekt påverkas väl rollpersonsgestaltningen av vad spelaren vet, vare sig man vill eller inte).

Efter nog mycket spel kommer man på grund av tidligare spel ha saker för SL att spinna saker ur och andra spelare att spela på men jag tycker det ska finnas där redan från början.

Då blir det som en "plan" för hur man tror/vill att personutvecklingen ska ske, vilket förtar lite av den spontana utvecklingen, när man medvetet/omedvetet spelar enligt de stolpar man satt upp innan spel (vilket jag iofs själv förordar längre upp). Men visst, vissa genomtänkta punkter kan göra att gestaltningen och utvecklingen av rollpersonen blir mer realistisk och trovärdig.

Att helt enkelt tänka på att man skriver rollen inte bara för sin egen spelupplevelse skull utan även för de andras och den gemensamma spelandet

Typ likt en manusförfattare till populära sitcoms eller dramaserier, som ska "tillfredsställa" tittarna? Så länge man har omdöme nog att pensionera karaktären innan den går överstyr så... :gremwink:

Jag svarar utan att ha ngn erfarenhet av friform i praktiken, så mina svar har ingen riktig verklighetsförankring. Hoppas andra med mer erfarenhet postar konstruktiva inlägg i tråden, skulle vara intressant att läsa. Nu återvänder jag till mitt urtråkiga pluggande en stund till... :gremfrown:
 

sockerpappan

Veteran
Joined
24 Apr 2003
Messages
187
Location
Umeå
När det gäller att skriva bra karaktärer som kan hjälpa historien framåt är ASF väldigt duktiga på just det. Mitt förslag är att man spelar något med dem på något av de större konventen, de brukar vara på GothCon, LinCon och BSK i alla fall. Till rakmotsats kan man ta Nisse Nytt som skriver härliga berättelser men där karaktärerna ofta är snustorra på något saker man kan spela på.

På LinCon kommer i alla fall NisseNytt att vara och jag misstänker att en eller annan ASF:are även kommer dra runt där så är man lite ambitiös kan man nog få smaka på båda sidorna av myntet.

Andra råd är att titta i Boken "impro for storytellers" (av keith johnstone) som har ett kapitel om characters och vad som gör dem intressanta inom improvisationsteater. Ett eller annat bra tips finns det där.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Försöker alltid att skapa en grund-karaktär för att sedan låta den växa fram. Tänker inte dirket på om den ska passa in i gruppen eller ej, på nått sätt så tror jag att det blir bra med intriger & sådant ändå.. Efter som alla mer eller mindre drar åt olika håll.

/ Jojan K, lite småtrött...
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Efter nog mycket spel kommer man på grund av tidligare spel ha saker för SL att spinna saker ur och andra spelare att spela på men jag tycker det ska finnas där redan från början.
Där finns en fördel med långa kampanjer där rollpersoner dör och tillkommer. Det finns ofta mängder med välkända konflikter och allianser som gör att spelarna lätt kan få grepp om hur en given rollperson kommer att te sig visavi spelgruppen och resten av världen.

Att helt enkelt tänka på att man skriver rollen inte bara för sin egen spelupplevelse skull utan även för de andras och den gemensamma spelandet.
Det där är en viktig sak. Ibland anförs det att metatänkande är det fulaste som finns och trohet mot rollen ursäktar vilket beteende som helst.
Jag tror att det ibland saknas en medvetenhet om en grundläggande skillnad mellan mellan rollspel och många andra medier: att huvudpersonerna kan agera i samförstånd är mycket viktigt i rollspel. Många utmärkta böcker, filmer och TV-serier handlar om huvudpersoner som växer ifrån varandra till att bli bittra fiender. Dramatiken i sådant är given, men i rollspel ställer det till stora praktiska problem.
Och ja, visst kan man ha underhållande sessioner där rollpersonerna skyr varandra som pesten, men jag hävdar att det allt annat lika är till nackdel för den normalambitiösa spelgruppen.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Och ja, visst kan man ha underhållande sessioner där rollpersonerna skyr varandra som pesten, men jag hävdar att det allt annat lika är till nackdel för den normalambitiösa spelgruppen.

Där håller jag inte alls med. Jag kan tänka mig att det finns kampanjer där SL tycker att karaktärerna bör hålla ihop och så vidare och det därför behövs.

Det jag menade var inte att man måste se till att skriva rollen å att den kommer överens med de andra spelarna utan att integrationen mellan dem blir kul. En karaktär kan vara väldigt bra rollspelad men utformad så att all integration på den bli mjäkig, inga kul diskussioner mellan karaktärerna, inga beteenden eller känslouppvisningar som andra kan reagera på. Typ: "Jag är en lugn ganska snäll shaman, jag säger inte så mycket, och tycker som alla andra i gruppen och gör aldrig något de andra karaktärerna kan reagera känslomässigt på. Jag sitter bara och är lugn och trygg och är lite småmystisk och tystlåten."

Om sedan karaktärerna är utformade så att de börjar avsky eller älska varandra är något annat s länge det leder till intressant spel och personligen tycker jag hat förhållande mellan karaktärer är minst lika intressanta som vänskaps, eller kärleksförhållanden i själva rollspelet. Om en viss karaktär kräver att karaktärerna ska samarbeta och hålla ihop och kunna tala till varandra civiliserat och inte försöka lönnmörda varandra må det vara hänt, och då får man väl hålla sig inom de normerna om spelledaren kräver det.
 

w176

Förlorad dotter
Joined
27 Dec 2001
Messages
3,692
Location
Umeå, Västerbotten
Lite ot redan

Impro för storytellers? Det lär förbannat interassant. Har läst Impro (ett måste) och den var ruskigt bra. Men inpro för storyteller låter bättre faktiskt. *beställa från bokus*

Synd att jag inte är konventsnörd utan norrlänning.
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Och ja, visst kan man ha underhållande sessioner där rollpersonerna skyr varandra som pesten, men jag hävdar att det allt annat lika är till nackdel för den normalambitiösa spelgruppen.

Där håller jag inte alls med. Jag kan tänka mig att det finns kampanjer där SL tycker att karaktärerna bör hålla ihop och så vidare och det därför behövs.
Det var ju snällt att du kan tänka dig det. :gremsmile:

Det jag menade var inte att man måste se till att skriva rollen å att den kommer överens med de andra spelarna utan att integrationen mellan dem blir kul. En karaktär kan vara väldigt bra rollspelad men utformad så att all integration på den bli mjäkig, inga kul diskussioner mellan karaktärerna, inga beteenden eller känslouppvisningar som andra kan reagera på. Typ: "Jag är en lugn ganska snäll shaman, jag säger inte så mycket, och tycker som alla andra i gruppen och gör aldrig något de andra karaktärerna kan reagera känslomässigt på. Jag sitter bara och är lugn och trygg och är lite småmystisk och tystlåten."
Jo, om man ser friktionen mellan spelarnas rollpersoner som ett självändamål är det förstås illa om de kommer överens hela tiden. Men min erfarenhet är att det kan vara minst lika kul att rollspela triviala meningsskiljaktligheter som livsavgörande ting, när det gäller relationer inom spelgruppen. Det emotionella grisodlandets charm, typ.

Om sedan karaktärerna är utformade så att de börjar avsky eller älska varandra är något annat s länge det leder till intressant spel och personligen tycker jag hat förhållande mellan karaktärer är minst lika intressanta som vänskaps, eller kärleksförhållanden i själva rollspelet. Om en viss karaktär kräver att karaktärerna ska samarbeta och hålla ihop och kunna tala till varandra civiliserat och inte försöka lönnmörda varandra må det vara hänt, och då får man väl hålla sig inom de normerna om spelledaren kräver det.
Där håller jag inte riktigt med. Fiendskap inom spelgruppen leder mer sällan till intressant spel än vänskap gör. Här beror det förstås på hur man definierar "intressant spel". För min del är det att alla i spelgruppen skall vara med i det som sker så mycket som möjligt och ha utbyte av det. Med splittring i sällskapet finns det risk för mycket soloagerande där resten av gruppen sitter och rullar tummarna medan SL ägnar sig åt en persons ränksmideri och privata agenda.

Nu talar jag om bordsrollspel och inte om lajv.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Att skriva en tråd med tanke på oss.. Eller inte.

Passande, det är precis det här som har präglat det senaste rollspelandet.

Förra veckan så började en ny (mini)kampanj som hade en massa mystiska storykrokar åt alla håll, men det den verkligen kom att handla om var karaktärernas samspel. De såg ut att bli en slags dysfunktionell (och konfliktsfull) familj men som långsamt närmade sig varandra och samtidigt led av inre kval.

Men idag så blev det ännu mer våld i en grupp som vägrade bli en grupp, trots mina krystade försök att ena dom lite. Det som hade varit spelets styrka, rollpersonsinteraktion, förstörde det också. Karaktärerna var agerade (snarare än skrivna) med möjlighet att starta ett skitintressant drama, men spelarnas inställning förstörde mycket av det en ivrig spelledare ville lirka in genom att göra samarbeter mellan dom orealistiskt.

Synd.

För att svara på frågan:Ja, utan tvekan berikas vår spelupplevelse av hooks att interaktera på.

Men för att vara lite konservativ - Om karaktärernas egenheter hindrar dom från att bli en grupp så är det rätt kasst. Det är tråkigt att ägna hälften av rollspelstiden på att vänta på att den andra parten ska göra sitt på annan ort, vilket vi nästan fick göra idag. Här ger jag Pom en poäng.

Våra rollpersoner har också, tvärtemot exemplet med riddaren, mest positiva hooks. Alex är en vansninnig och vild ung kloakäventyrare, men ändå med ett visst mått av storebroderskap och omtanke. Jenny är en härdad gatu-unge, men med en barnslig förtjusning över historier.

Raven är.. okej, hon är ett luder som blir elak om man retar henne. Men hon har inga direkta hooks ändå. (Eller ja, visst reagerar de andra karaktärerna på henne, men det blir ju inga överraskningar) Och Ivana är samarbetsinriktad jämt.

Men sedan är ju den här gruppen som sagt mer dysfunktionell än funktionell. :gremwink:
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Karaktärsutveckling tycker jag nog egentligen är intressantare än karaktärsgestaltning, historieberättare som jag är. På så vis vill jag att utveckling ska prägla allt, relationer också, så där kan jag hålla med dig.

Samtidigt undrar jag lite över att tillsammans diskutera möjligheter till utveckling - Det känns lite berättelseonani om alla vet hur det ska gå, och man sedan berättar fram det. Men det är nog bara en vanegrej att tänka så. Det är nog främmande på samma sätt som att gestalta en annan person var först. - Och så har jag ju själv diskuterat med enskilda spelare hur jag funderat på hur handlingen kan utvecklas emellan rollpersonerna i (mini)kampanjen jag nämner i den här tråden. Och så tycker jag ju själv om att leda rollpersoner på en bana jag kanske redan förutspått. Hur ska man sammanfatta? Intressant, kan man väl säga. Eftersom det handlar om en så grundläggande del av historieberättande och vem som berättar historien, med en annan nyansering än de samberättartankar jag läst här förut.

Iallafall, utveckling. Att rollpersonerna bara har åsikter om varandra tycker jag bara är intressant om dessa åsikter utvecklas, testas i olika situationer, leder till oväntade situationer.. osv. Om en rollperson bara säger samma sak om och om igen om en annan rollpersons egenhet så är det inte lika intressant.

Å andra sidan behöver ju inte alla karaktärsdrag ha så stora pretantioner. (Även om de bara påverkar själva spelet en gång eller så ("Va! Är du skyldig pengar! Varför har du inte sagt något?") så kan de ju ha tillfört spelet något.)
 

Robban

Hero
Joined
18 May 2000
Messages
946
Location
Växjö
"Fiendskap inom spelgruppen leder mer sällan till intressant spel än vänskap gör. Här beror det förstås på hur man definierar "intressant spel". För min del är det att alla i spelgruppen skall vara med i det som sker så mycket som möjligt och ha utbyte av det."

Givetvis är det så de flesta vill ha det, tror jag, men ibland är det intressant med stora meningsskiljaktigheter. Bland annat är det intressant när gruppen är "tvingad" att hålla ihop, även om vissa av karaktärerna avskyr varandra, och som alltid är det lika kul att försöka, som spelare, få ihop gruppen igen, genom handlingar och interagerande.

För det mesta brukar jag göra klart för mina spelare att diverse problem deras karaktär har med en annan karaktär gärna får spelas, men att de ska försöka hålla det på en någorlunda bra nivå. Än så länge har det inte blivit några dödsfiender i nån grupp.

"Med splittring i sällskapet finns det risk för mycket soloagerande där resten av gruppen sitter och rullar tummarna medan SL ägnar sig åt en persons ränksmideri och privata agenda."

En del solo-spel är alltid bra, men det får inte uppta alltför mycket av spelsessionen. Man kan försöka hålla det utanför den ordinarie spelsessionen helt och hållet, även om det är svårt (i Shadowrun, till exempel, görs diverse matrix-runs utanför ordinarie speltid, om de inte är avgörande för äventyret, vill säga). Ibland är det dock svårt att undvika solo-spel, och då får man helt enkelt försöka dela upp tiden så mycket det går.

Men jag tappade bort mig totalt nu, så jag får tänka lite mer innan jag fortsätter.

/Robban - borttappad
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,540
Location
Mölndal, Sverige
...om jag ska hitta någon kärna som jag kan hålla med om, så är det denna:

"En intressant rollperson har svagheter."

Tja, det är ju ingen revolutionerande insikt. Det tipset står till och med i Akira Toriyamas "Teckna manga". Men jag håller med. En rollperson behöver inte ha några enorma svagheter för att bli intressant. Det räcker ofta med några små. När det gäller rollspel så anser jag dock att vissa svagheter bör man passa sig för, speciellt de gruppförstörande svagheterna.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Jo- jag kan hålla med om att det nog krävs lite tankemöda bakom hur rollen ska se ut. I alla fall för att uppnå den gruppdynamik jag tror att du anser synonymt med hög spelkvalitet.

Med lite eftertanke inser man snart att ingen roll är så svart/vit som den kanske verkar vid första anblicken. Genom att svara på frågor kan man lätt fördjupa karaktären/rollen. Dricker riddaren ofta? För ofta? Varför då? Hur blir riddaren när han/hon har druckit? osv

Men ibland lockas jag faktiskt av motsatsen!
Hupp!

Enkla karaktärer, vars personlighetsbeskrivning kanske närmar sig det ytliga eller förenklade. Varför det?
Jo, för att lämna utrymme åt Spelaren, snarare än Rollen.
För min erfarenhet är att ju mer energi som läggs på en Roll/etc desto mer blir man tvungen att vara en god "gestaltare". Något jag inte är intresserad av under mina spelmöten. När vi kör är vi mycket (säkert i mångas ögon, irriterande) målfokuserade. Onödigt "gestaltande" blir alltså störande eller alltför tidsödande. Jag misstänker att många (inte minst nybörjare) kan känna igen sig i detta.

Ett annat problem med att utveckla en roll är att man ofta isåfall följer en dold agenda (ok, här följer ett exempel:
Man skapar rollpersoner utifrån idén att om dessa har en relation till varandra så blir det mer logiskt att just dessa personer samarbetar tex), något som kan styra spelet på gott och ont. Det värsta med denna problematik är att den inte syns. Man tror helt enkelt att alla andra "självklart måste dela mina outtalade ideal"- något som sällan stämmer överrens med verkligheten. Vilket dessvärre kan verka som en hämsko på mångas kreativitet.

I hast,
Basenanji
 

Muggas

Hero
Joined
16 Nov 2001
Messages
1,016
Location
Stockholm
Samtidigt undrar jag lite över att tillsammans diskutera möjligheter till utveckling - Det känns lite berättelseonani om alla vet hur det ska gå, och man sedan berättar fram det.

Jo, det är helt sant. Det blir mer gemensam berättelseutveckling snarare än improviserat rollgestaltande där många överraskningsmoment går förlorade. Dessutom finns risken för kritiserande av varandra inom gruppen, om en deltagare gör tvärtom vad man "kommit överrens om" eller liknande. Om man tar det för var det är, en form av samberättande efter en skissartad plan så kan det vara kul, men rent rollspel är det inte.

men spelarnas inställning förstörde mycket av det en ivrig spelledare ville lirka in genom att göra samarbeter mellan dom orealistiskt

Ett citat från ditt andra inlägg i tråden. Håller helt med, det måste finnas lite outtalad diplomati mellan spelledare och spelledare, eller får man uttrycka sina önskemål helt öppet om det inte fungerar. Det här med att spelledarskapet är ett serviceyrke är fint i teorin, men fungerar inte fullt ut praktiken enligt vad jag erfarit genom åren. En viss mån av beslutsfattande och en gnutta auktoritet måste finnas med (och godkännas av spelarna om det ska fungera).

Att rollpersonerna bara har åsikter om varandra tycker jag bara är intressant om dessa åsikter utvecklas, testas i olika situationer, leder till oväntade situationer.. osv

Ja, frågan är om det skulle funka så? Jag har aldrig provat det jag föreslår i mitt förra inlägg i tråden, men det skulle vara kul att köra lite annorlunda någon gång än att alltid spela enligt de socialt inrotade traditionella mönstren.

Å andra sidan behöver ju inte alla karaktärsdrag ha så stora pretantioner.

Nej, för stereotypt och upprepande blir fånigt efter ett tag om man inte förfestar samtidigt som man spelar- då blir allt roligt efter ett tag... :gremwink:
 
Top