solvebring
Superhero
Ja, nu vet jag inte hur det är med de aktuella Eonversionerna, så jag tänker inte tala om Eon i direkt generell bemärkelse. Dock var det så, när vi började med folkhögskolegruppen för denna höst, att en ny deltagare tog initiativet till Eon. Hon hade Deluxboken, ja, det där feta läderinbundna helvetet.
Själv hade jag inte prövat Eon förrän då. Varför?
Jo för att jag enbart har läst saker som knappast talar för att jag skulle gilla spelet, och dessutom har jag aldrig hurrat åt Neogames förut, allra minst åt deras löjligt överarbetade tilläggsregler. Inget lämnas åt fantasin känns det som. Nåväl...
Så skulle vi göra karaktärer då. Det var tabeller för det ena än det andra. Det tog aldrig slut. När jag var klar tittade jag på formuläret och insåg att Eon inte tagit risken att lämna något åt min fantasi. Allt var framslaget, till och med olika vinklar och däri grader av rollpersonens beteende.
Det kändes helt enkelt stämningsdödande. Det kändes inte roligt alls. Jag är den sortens spelare som gärna rullar tärningar och fipplar med attribut och färdighetsvärden, och allt det där. Fast rollpersonens bakgrund, dennes personlighet och det är något jag vill utmana min fantasi med. Det är något jag vill dikta ihop själv.
Tja, för mig är det som att spelleda. Det är roligt att skriva äventyr. Det är roligt att skapa, klura och dona. Och däri finns utmaningen med att försöka skapa ett så bra och underhållande scenario som möjligt. Precis så är det även med roller för mig. Jag vill låta dem växa fram ur fantasin, jag vill skapa en utmanande och underhållande roll. Jag vill bygga fram en personlighet, jag vill att rollen ska växa fram ur sig själv. Inte ur en bunt tabeller i en regelbok.
Vi spelade typ fem omgångar. Sedan tröttnade spelledaren, eftersom hon inte hade tid att bygga nog på sin tänkta kampanj, och dessutom tror jag samtliga spelare tröttnade. I alla fall jag. Det kändes som om jag lirade vilket fantasyrollspel som helst, fast med en färdiggjord karaktär där alla fakta fanns färdiga. Totalt intetsägande, stelt om inte annat. Dessutom var världen så jävla omfattande att man inte ens orkade engagera sig i vilka raser och kulturer den innehöll. Man tittade på den ändlösa tabellen som räknade upp alla raserna, sedan på den feta boken i sig och suckade. Riktigt inrutat får jag lov att säga. Det kändes som att kliva in i ett rollspel skrivet av en speedad David Eddings. "Här matar vi på av själva fan, skriver spelaren på näsan och det där med fantasi eller husregler är inget vi vågar riskera. Kliché och intet nytt, förutom kanske någon annorlunda ras möjligtvis."
Min första fråga är:
Har jag fått helt fel bild av Eon, har jag varit orättvis mot det?
Och:
Är det någon mer som känt som jag månne?
Vad tycker ni om rollpersonsskapande som inte lämnar något åt spelaren?
Själv hade jag inte prövat Eon förrän då. Varför?
Jo för att jag enbart har läst saker som knappast talar för att jag skulle gilla spelet, och dessutom har jag aldrig hurrat åt Neogames förut, allra minst åt deras löjligt överarbetade tilläggsregler. Inget lämnas åt fantasin känns det som. Nåväl...
Så skulle vi göra karaktärer då. Det var tabeller för det ena än det andra. Det tog aldrig slut. När jag var klar tittade jag på formuläret och insåg att Eon inte tagit risken att lämna något åt min fantasi. Allt var framslaget, till och med olika vinklar och däri grader av rollpersonens beteende.
Det kändes helt enkelt stämningsdödande. Det kändes inte roligt alls. Jag är den sortens spelare som gärna rullar tärningar och fipplar med attribut och färdighetsvärden, och allt det där. Fast rollpersonens bakgrund, dennes personlighet och det är något jag vill utmana min fantasi med. Det är något jag vill dikta ihop själv.
Tja, för mig är det som att spelleda. Det är roligt att skriva äventyr. Det är roligt att skapa, klura och dona. Och däri finns utmaningen med att försöka skapa ett så bra och underhållande scenario som möjligt. Precis så är det även med roller för mig. Jag vill låta dem växa fram ur fantasin, jag vill skapa en utmanande och underhållande roll. Jag vill bygga fram en personlighet, jag vill att rollen ska växa fram ur sig själv. Inte ur en bunt tabeller i en regelbok.
Vi spelade typ fem omgångar. Sedan tröttnade spelledaren, eftersom hon inte hade tid att bygga nog på sin tänkta kampanj, och dessutom tror jag samtliga spelare tröttnade. I alla fall jag. Det kändes som om jag lirade vilket fantasyrollspel som helst, fast med en färdiggjord karaktär där alla fakta fanns färdiga. Totalt intetsägande, stelt om inte annat. Dessutom var världen så jävla omfattande att man inte ens orkade engagera sig i vilka raser och kulturer den innehöll. Man tittade på den ändlösa tabellen som räknade upp alla raserna, sedan på den feta boken i sig och suckade. Riktigt inrutat får jag lov att säga. Det kändes som att kliva in i ett rollspel skrivet av en speedad David Eddings. "Här matar vi på av själva fan, skriver spelaren på näsan och det där med fantasi eller husregler är inget vi vågar riskera. Kliché och intet nytt, förutom kanske någon annorlunda ras möjligtvis."
Min första fråga är:
Har jag fått helt fel bild av Eon, har jag varit orättvis mot det?
Och:
Är det någon mer som känt som jag månne?
Vad tycker ni om rollpersonsskapande som inte lämnar något åt spelaren?