Nekromanti Att släppa kontrollen över sin rollsperson

[Ram]

Jag har under de senaste månaderna spelat mycket med att min karaktär av olika anledningar hamnar under en annan spelares kontroll eller har blackouts och plötsligt befinner sig i tuffa situationer.

Jag har pratat med folk på andra forum om detta och det är väldigt vanligt att spelare inte gillar detta och överraskande nog så var det vanligt även bland spelare som spelar mer dramaorienterade spel.

Jag är lite nyfiken på varför och undrar hur ni känner och hur ni tänker runt detta.

 

[Lupus Maximus]

Mina tankar runt det är att det delvis är en preferenssak, samt en förtroendefråga. Jag tror att en hel del gillar det, när det görs rätt, men att det görs fel så pass ofta och det är så pass svårt att kommunicera hur man skulle gilla det, att det blir lättare att säga nej. Lite som att många spelare undviker att ha någon SLP de bryr sig om, eftersom det finns för många exempel på hur spelledare låter sådana SLPs bli kidnappade eller mördade som "äventyrsmotivator".

 

[.113]

Tror Lupus är inte på något, det handlar nog mest om att man I många fall inte sköter det rätt vilket gör att man blir lite anti.

Jag har haft spelledare som jag Inte velat skulle göra det, det är väl oxå sådana som inte skulle bryter sig heller, medan vissa vet jag skulle sköta det grymt bra.

 

[Skarpskytten]

I traditionella spel med stark spelledarmakt är det enda spelarna har kontroll över och konkret makt över sina rollfigurers agerade. Tar man bort det så har de kontroll över - ingenting. Möjligen spelar de då fortfarande ett spel, men de spelar inte rollspel då rollen inte längre finns. Tänker jag.

Mer dramaorienterande spel tenderar vara mer demokratiska och ge alla makt över narrativet. Den decentralisering av makten över berättelsens går dåligt ihop med hårdhänt styrning. Eller?

 

[JJoghans]

Jag har inga problem med att släppa kontrollen om fallet t.ex är så att:

1) min rollperson är besatt eller "mind controlled" av någon annan (antingen en annan rollperson eller en SLP), eller
2) genomlider någon sorts blackout där hens medvetande inte styr.

Jag skulle däremot i alla andra fall INTE gilla att någon annan bestämmer vad min rollperson gör eller tänker. Rollpersonen är MIN, punkt. Om det möjligen var någon som kunde tolka rollen tillräckligt bra skulle jag kunna köpa det, men de andra spelarna har i regel sina egna roller i första rummet och skulle antagligen bara ha en vagt hum om vad som driver min roll och vad som finns inom henne.

 

[Ram]

I traditionella spel med stark spelledarmakt är det enda spelarna har kontroll över och konkret makt över sina rollfigurers agerade. Tar man bort det så har de kontroll över - ingenting. Möjligen spelar de då fortfarande ett spel, men de spelar inte rollspel då rollen inte längre finns. Tänker jag.

Mer dramaorienterande spel tenderar vara mer demokratiska och ge alla makt över narrativet. Den decentralisering av makten över berättelsens går dåligt ihop med hårdhänt styrning. Eller?

Det var så jag tänkte också, men mna helt ovetenskapliga undersökningar visar tvärt om. Flera av de traddigare personerna som jag pratat med är under kortare perioder helt okej med att någon annan kontrollerar deras karaktär medan flera mer berättarorienterade har uttryckt större ovilja. Det har varit olika anledningar, men huvudanledningen är investeringen i karaktärens tankar och känslor.

Någon nämnde tillit och det är faktiskt första gången som det nämnts i det här sammanhanget när jag pratat om det.

Som sagt, ytterst ovetenskapliga "fakta" och litet underlag, men ändå lite spännande tycker jag. Jag personligen har börjat gilla mycket att ha kontrollförlust som en "bomb".

 

[Skarpskytten]

Det var så jag tänkte också, men mna helt ovetenskapliga undersökningar visar tvärt om. Flera av de traddigare personerna som jag pratat med är under kortare perioder helt okej med att någon annan kontrollerar deras karaktär medan flera mer berättarorienterade har uttryckt större ovilja. Det har varit olika anledningar, men huvudanledningen är investeringen i karaktärens tankar och känslor.

Någon nämnde tillit och det är faktiskt första gången som det nämnts i det här sammanhanget när jag pratat om det.

Som sagt, ytterst ovetenskapliga "fakta" och litet underlag, men ändå lite spännande tycker jag. Jag personligen har börjat gilla mycket att ha kontrollförlust som en "bomb".

Handlar det inte om val? Jag tror att jag i ett traddigt spel skulle acceptera om en trollkarl kastade KONTROLLERA PERSON på mig, eller säg ett slag på Skräcktabellen, det är liksom en del av premissen (jag har gått med på sånt, även om det svider). Men när en spelledare börjar berätta för mig vad min karaktär tänker, känner eller gör, då ... då är kontraktet brutet.

Jag tror vi måste skilja på dessa två saker om vi ska kunna reda ut det här.

 

[Ram]

Handlar det inte om val? Jag tror att jag i ett traddigt spel skulle acceptera om en trollkarl kastade KONTROLLERA PERSON på mig, eller säg ett slag på Skräcktabellen, det är liksom en del av premissen (jag har gått med på sånt, även om det svider). Men när en spelledare börjar berätta för mig vad min karaktär tänker, känner eller gör, då ... då är kontraktet brutet.

Jag tror vi måste skilja på dessa två saker om vi ska kunna reda ut det här.

Kanske, jag vet inte. Det jag antar är nödvändigt är att det är en del av spelets premiss eller sker i en grupp med hög trust.

Men vad menar du med val? Ganska många spel har någon form av mind control. Jag tänker kanske mer i förlängningen på sådana saker som tankeinducering, någon form av scitsofreni eller kanske mer tvingande karismabaserade eller relationsbaserade regler som skapar bra crunch genom att tvinga fram destruktiva beteenden.

 

[Skarpskytten]

Val?

Spöket anfaller mig, jag slår på Skräcktabellen och slaget blir "flyr vilt skrikande". Inget val, men i enlighet med reglerna och spelets premisser.

Spöket anfaller mig, SL frågar, var gör din rollfigur. Ett val.

Spöket anfaller mig, SL säger "din rollfigur flyr vilt skrikande". Inget val, och inte enligt premisserna i något av de rollspel jag spelat.

 

[Nässe]

Jag älskar att sätta min egen rollperson i trubbel, att någon annan gör det åt mig låter inte lika kul, om vi pratar tex black out. Däremot är det ASROLIGT att vara galet kär i en sadistisk person som utnyttjar en (i rollspel, inte i verkligheten) och på så sätt styr och kontrollerar.

 

[.113]

Jag känner att jag måste lägga mig i igen, jag har ju svarat på fel fråga jag läste visst mellan raderna, körde det I Google translate och sen tillbaka innan jag svarade.

Det jag svarade på var en situation som t.ex. Att plötsligt stormar ett tiotal vakter in på tavernan (gärna egentligen sådana man nyss spöade ett tjugotal av) för att sedan föra er till arresten, sen en kort rättegång varpå spelarna förflyttas utan sin utrustning till det otäcka fängelset Abrakadabrium.

Alltså stora events som man kanske inte får möjlighet reagera på knappt och mot typ vakter när man vet att man egentligen äter dem till frukost men nu plötsligt kan man inte.

Sånt måste skötas väldigt bra för att det ska bli ok tänkte jag

En bra förklaring på blackouten (bara den kommer någon gång, kan ju ta ett tag) och kanske inte en konstant händelse känns ok.

En spelare som styr mig, inte lika kul. De har sin egen figur spela, det skulle bli ungefär som att titta på när någon spelar fiance med Kauffman själv

 

[.113]

Om ingen spat fiance med Kauffman förut så är det alltså fia med knuff plus lite autocorrect

 

[Nässe]

Jag skulle gärna spela Fiance med Kauffman själv, sannerligen!

 

[Ram]

Val?

Spöket anfaller mig, jag slår på Skräcktabellen och slaget blir "flyr vilt skrikande". Inget val, men i enlighet med reglerna och spelets premisser.

Spöket anfaller mig, SL frågar, var gör din rollfigur. Ett val.

Spöket anfaller mig, SL säger "din rollfigur flyr vilt skrikande". Inget val, och inte enligt premisserna i något av de rollspel jag spelat.

Vad är skillnaden mellan den tredje punkten och att någon lägger Kontrollera person på dig?

Men för att inte grotta ned sig alltför mycket i detaljer, det som jag egentligen ser framför mig är saker som:
* Du är en bärsärk och tappar ibland kontrollen. Hulk helt enkelt.
* Det finns situationer där du helt saknar kontroll. Om du stöter på en tillräckligt fantastisk man/kvinna så kan du inte undvika att bli kär/vilja följa hen.

Det som är lite extra intressant i detta i stora drag psykologiska experiment är att det finns spelare som helt utan att tveka kastar sig in i att spela ett spel utan rollperson, som kan spela en vind eller en kotte på marken om så krävs och över lag är öppna till nästan allt, men en väl har en rollperson som är dennes så skall dennes känslor och handlingar "alltid och hela tiden" vara under den spelarens kontroll. Varför är just den oviljan att släppa just den kontrollen så djupt rotad?

 

[Krille]

Varför är just den oviljan att släppa just den kontrollen så djupt rotad?

Tradition.

Jag kan bara tala för mig själv, men som tidigare observerats är rollpersonen det enda jag kan kontrollera i tradspel. Jag kan släppa kontrollen tillfälligt för skräckslag och KONTROLLERA-besvärjelser. Det är rätt lugnt, eftersom det är undantag. Men i övrigt vill jag helst vara med i spelet, och tar någon bort det enda gränssnittet mot spelet (min kontroll över rollpersonen) så är jag inte längre med i spelet. Det är lite som att bli utslagen i Monopol. Ha så skoj, kamrater, jag sitter i soffan och läser serier så länge.

Om ett tradspel har en skugg-mekanism, typ den som fanns i Wraith där en annan spelare spelar din Shadow och därmed tar kontrollen över din rollperson, så signalerar det att det här är något som är en del av spelets koncept. Det är inte längre ett undantag som skräckslag eller KONTROLLERA-besvärjelser, det är vad som förväntas hända och det rätt ofta. Då blir spelet "byggt" för att jag tämligen ofta inte ska vara med.

Ha så skoj, kamrater, jag sitter i soffan och läser serier så länge.

 

[Skarpskytten]

Det Krille sa, det enda jag vill komplettera med är: tradition = förväntan, och en bra SL vill inte gå emot folks förväntningar. Det slutar aldrig väl.

Vad är skillnaden mellan den tredje punkten och att någon lägger Kontrollera person på dig?

I fall ett är den en del av spelets system, i fall tre är den utslag av en annan människas godtycke.

Sen är ju skillnaden inte så glasklar i praktiken. Det ingår ju i det sociala kontraktet att om vi spelar DoD kommer inte SL kasta in en magiker med PSY 37 och KONTROLLER PERSON 160% första spelmötet och sedan låta denne fjärrstyra rollfigurerna hela kampanjen, På samma sätt som jag är beredd på att bli Dominerad en eller annan gång i en VtM-kampanj, men inte att en femte generationens Ventrue tar total kontroll över min rollfigur och dikterar när hen petar sig i näsan eller inte i sjutton spelmöten. Och så är cirkeln sluten: socialt kontrakt/förväntan, grundad i tradition/en uppfattning om hur makten kring spelbordet ska vara fördelad.

Frågan om varför människor är så olika är spännande, men en som jag inte har något svar på. Halva svaret ligger dock i det jag och Krille pratar om ovan, vad man har lärt sig, det tror jag. Resten av svaret förlorar sig i det mänskliga känslolivets irrgångar.

 

[Ram]

Tradition.

Jag kan bara tala för mig själv, men som tidigare observerats är rollpersonen det enda jag kan kontrollera i tradspel. Jag kan släppa kontrollen tillfälligt för skräckslag och KONTROLLERA-besvärjelser. Det är rätt lugnt, eftersom det är undantag. Men i övrigt vill jag helst vara med i spelet, och tar någon bort det enda gränssnittet mot spelet (min kontroll över rollpersonen) så är jag inte längre med i spelet. Det är lite som att bli utslagen i Monopol. Ha så skoj, kamrater, jag sitter i soffan och läser serier så länge.

Om ett tradspel har en skugg-mekanism, typ den som fanns i Wraith där en annan spelare spelar din Shadow och därmed tar kontrollen över din rollperson, så signalerar det att det här är något som är en del av spelets koncept. Det är inte längre ett undantag som skräckslag eller KONTROLLERA-besvärjelser, det är vad som förväntas hända och det rätt ofta. Då blir spelet "byggt" för att jag tämligen ofta inte ska vara med.

Ha så skoj, kamrater, jag sitter i soffan och läser serier så länge.

Mm, jag förstår vad du menar, men tycker det är lite spännande. Som spelare kan man (antar jag) sitta overksam medan en annan spelare har en scen eller om man till exempel är på en annan plats än de andra, inte sant? Är det verkligen overksamheten som skulle göra att man har såpass stort kontrollbehov (semi-pun intended) av sin rollperson?

Om man till exempel skulle sätta en skala på det, hur mycket skulle kunna vara okej att inte ha den kontrollen under ett fyra timmas spelmöte? Finns det några situationer där det skulle vara intressant?

 

[Eksem]

Det här är en fråga med flera lager eller nivåer, i min mening. Första nivån är att dådet att ta ifrån någon kontrollen över deras rollperson är ett av de större brotten mot vad rollspel är, av flera anledningar. Dels är det ju spelarens ansvar att ansvara för sin avatar som denne finner lämpligast och att ta ifrån någon den rollen underminerar spelarens värde i spelet, men det viktigaste är att utan kontroll över rollpersonen kan inte spelaren delta i spelet alls. Det är som att bli utkickad ut laget eller bortsjasad från lekplatsen.

Men så enkelt är det givetvis inte riktigt.

Dels så är du inte alltid aktiv i spel, en stor del av spelet är att observera hur de andra samspelar och vad som händer. Vissa tycker rentav att det är ganska skönt att mest sitta med och få vara med nån gång då och då. Ur det perspektivet är tillfällig förlust av kontroll inte särskilt allvarligt.

Eftersom kopplingen mellan spelare och rollperson normalt är relativt stark finns det mycket emotionellt att hämta i att ta ifrån dem kontrollen. Rädsla, frustration, ovisshet, ibland humor. Så ur det perspektivet kan det ibland till och med vara en förhöjande känsla att förlora kontrollen över sin rollperson för en stund.

---

Så jag skulle säga att det är ett kraftfullt verktyg som därför kräver fingertopps- och spelarkänsla. Hur folk reagerar på att bli av med sin avatar för en stund är otroligt individuellt och måste hanteras med ansvar.

 

[Krille]

Mm, jag förstår vad du menar, men tycker det är lite spännande. Som spelare kan man (antar jag) sitta overksam medan en annan spelare har en scen eller om man till exempel är på en annan plats än de andra, inte sant? Är det verkligen overksamheten som skulle göra att man har såpass stort kontrollbehov (semi-pun intended) av sin rollperson?

En stor del med rollspel är val.

När jag väntar på min tur har jag inget val, men å andra sidan förväntas jag inte ha något val heller. I värsta fall, om spelledaren har kass tajming, är det bara tråkigt att vänta.

När någon kontrollerar min rollperson har någon annan tagit mitt val. Då har man liksom tagit bort poängen med rollspelet. Det är nog däri som frustrationen ligger. Jag förväntades ha ett val, men någon tog det, och det är frustrerande. Det är lite som att Banken gör min tur i Monopol. Det är inte kul, det är bara frustrerande.

Det kan vara frustrerande kul om det är en överraskande och tillfällig grej. Det ger en reaktion i stil med "*skratt* Fan, ditt jävla AS! Den var ful! *skratt*"

Det kan vara frustrerande frustrerande om det är en grundläggande och återkommande grej. Då blir reaktionen mer "*table flip* Jaja, gör din grej och sabba för mig så mycket du kan, din skit! IGEN!"

Om man till exempel skulle sätta en skala på det, hur mycket skulle kunna vara okej att inte ha den kontrollen under ett fyra timmas spelmöte? Finns det några situationer där det skulle vara intressant?

I mina ögon:

När det är intressant: Bossfajter. Överraskningar. Bossfajter med överraskningar. Då blir det frustrerande kul, enligt ovan.

När det inte är intressant: Regelbundet, som en konsekvens av en grundläggande mekanism i spelet. Då blir det frustrerande frustrerande, enligt ovan.

 

[Lupus Maximus]

En annan aspekt är vad ens rollperson utför, eller utfört, under tiden av kontroll.

Säg att rollpersonen kontrolleras av något varje gång den sover, och därmed inte ta direkt speltid från spelaren. Detta kan leda till konsekvenser som kan vara intressanta för spelaren, men också sådant som inte bara är totalt ointressant för spelaren men också hindrar det spelaren tycker är kul.

När det gäller rädslor och liknande (skräcktabellers vara eller icke vara), så föredrar jag när spelledaren håller sig till "du känner hur nackhåren reser sig", "ditt hjärta slår hårdare", osv. Samt kanske beskriver saker som lite större och farligare än det kanske är. För att sedan låta spelaren agera på det (med lite eventuell styrning mot flight/fight/freeze). Jag är dålig på att spelleda skräck, men ibland har det blivit riktigt bra.