Har ni någon gång känt det som om rollpersonerna i gruppen har spelat ut sin roll i spelvärlden? Att spelarna bara håller fast vid dem av nostalgiskäl, eller att de inte vill släppa sin figur som "samlat på sig så mycket prylar, erfarenheter (erfarenhetspoäng), o.s.v.". Jag tycker att när man når en viss punkt är det dags att börja om, en "fresh start" med nya rollpersoner i en ny setting. Men ofta vill man inte överge sina älsklingar, de ska hänga med "till det bittra slutet" (= döden). Måste man som spelledare alltid anpassa nya kampanjer till ett fåtal spelares rollpersoner, som de vägrar släppa taget om? De känslostormar som bryter ut när man diskuterar med spelare om att ta deras gamla trotjänare ur spelet för gott är ibland, enligt min mening, väldigt överdrivna. Visst, man kan köra med resonemanget att spelledarskapet är ett "serviceyrke", att spelledarens roll är att hålla samtliga spelare nöjda, men när de flesta vill börja om och en eller ett par spelare vägrar släppa sina slitna rollformulär, hur gör man då? Kompromissar, även om kvalitén i nästa kampanj blir lidande? Måste alla vara helnöjda eller ska man köra med demokratisk majoritetsprincip och göra minioriteten av speldeltagare sura? Ska man avgöra allt genom att puckla på varandra med regelböcker tills endast en medlem av den vinnande sidan ensam står upp?
Hur har det gått med rollpersonerna i era spelgrupper? Hur många har dött? Hur många har lagt äventyrarstövlarna på hyllan när de känt sig slitna, eller av andra skäl, valt att dra sig tillbaka (och i så fall, har spelarna gjort detta villigt eller motvilligt)?
Hur har det gått med rollpersonerna i era spelgrupper? Hur många har dött? Hur många har lagt äventyrarstövlarna på hyllan när de känt sig slitna, eller av andra skäl, valt att dra sig tillbaka (och i så fall, har spelarna gjort detta villigt eller motvilligt)?