Nekromanti Att släppa taget

[Muggas]

Har ni någon gång känt det som om rollpersonerna i gruppen har spelat ut sin roll i spelvärlden? Att spelarna bara håller fast vid dem av nostalgiskäl, eller att de inte vill släppa sin figur som "samlat på sig så mycket prylar, erfarenheter (erfarenhetspoäng), o.s.v.". Jag tycker att när man når en viss punkt är det dags att börja om, en "fresh start" med nya rollpersoner i en ny setting. Men ofta vill man inte överge sina älsklingar, de ska hänga med "till det bittra slutet" (= döden). Måste man som spelledare alltid anpassa nya kampanjer till ett fåtal spelares rollpersoner, som de vägrar släppa taget om? De känslostormar som bryter ut när man diskuterar med spelare om att ta deras gamla trotjänare ur spelet för gott är ibland, enligt min mening, väldigt överdrivna. Visst, man kan köra med resonemanget att spelledarskapet är ett "serviceyrke", att spelledarens roll är att hålla samtliga spelare nöjda, men när de flesta vill börja om och en eller ett par spelare vägrar släppa sina slitna rollformulär, hur gör man då? Kompromissar, även om kvalitén i nästa kampanj blir lidande? Måste alla vara helnöjda eller ska man köra med demokratisk majoritetsprincip och göra minioriteten av speldeltagare sura? Ska man avgöra allt genom att puckla på varandra med regelböcker tills endast en medlem av den vinnande sidan ensam står upp?

Hur har det gått med rollpersonerna i era spelgrupper? Hur många har dött? Hur många har lagt äventyrarstövlarna på hyllan när de känt sig slitna, eller av andra skäl, valt att dra sig tillbaka (och i så fall, har spelarna gjort detta villigt eller motvilligt)?

 

[fattigjon]

Jag brukar inte direkt ha de problemet eftersom jag dels är en notorisk RPdödare samt att vi oftast när vi avslutar en kampanj avslutar rollpersonerna. m.a.o. låter dem återgå tills sina vardagsliv igen.

Fast ett tag så brukade en kompis va me å lira DoD med en av sina jättegamla karaktärer som var typ hur fet som helst.... fast det var ju hans problem eftersom det innebar att han helt enkelt fick acceptera att rollspelet låg någorlunda på en grisodlar nivå ändå.... brukar inte köra med nåra strider (knappt) så det där med att han var väldigt mäktig på å slåss var ju inget större problem.... sen funkar det ju ganska bra att sätta honom i knipor som är för svåra till och med för honom och sen låta resten av gruppen slå ihop sina (o)kloka huvuden för att försöka rädda honom ur knipan

 

[Ithaqua]

Depending on circumstances..

..Om en spelare / flera spelare vill fortsätta till det "bittra slutet" låter jag dem gärna göra det. Det händer dock inte så ofta att det blir behov av det, de brukar bli naturligt avyttrade (läs: dö *S*).

Som spelare däremot har jag ett antal karaktärer som vägrar dö, och i de flesta fall känner jag också att de är färdiga i den världen, oftast då för att övergå till demigod / hero-status. Med få undantag vägrar jag släppa en karaktär, men det finns ju undantag..

Det brukar dock sällan bli något problem, dessutom har vissa kampanjer en tendens att självdö, och då har man verkligen inte så mycket val.

 

[Pom]

När mina kampanjer har kollapsat har det antingen varit för att spelarna bokstavligen har spritts över världen, eller för att både jag och spelarna har varit ense om att gnistan verkar ha slocknat.

Men en av mina spelare hamnade under en tid i en paradoxal sits. Hans rollperson agerade planlöst, impulsivt och destruktivt. Som jag tolkade det vantrivdes spelaren helt enkelt med rollpersonen, men ville av respekt för kampanjens kontinuitet (eller för min förkärlek för kontinuitet) inte byta. När jag blev medveten om detta löstes det hela enkelt med att han fick damma av en annan rollperson från en besläktad kampanj och köra denne istället. Och vips försvann alla problem. Rollpersonen spelades med en helt annan inlevelse och med konsekvent personlighetsteckning. Kampanjen fortsatte med några lyckade äventyr.

Som den kontinuitetsbock jag är vill jag gärna hålla kampanjerna vid liv så länge som möjligt. Om någon spelare är missnöjd med sin rollperson får han väl byta till en ny (eller gammal). Om något ofta upprepat moment börjar bli tröttsamt får man väl börja undvika det momentet (snabbspola visa typer av resor, transaktioner, strider, eller vad det nu kan vara).

 

[Krille]

"men när de flesta vill börja om och en eller ett par spelare vägrar släppa sina slitna rollformulär, hur gör man då?"

Byt spel, så har de inget annat val.

Fast jag gör rätt klart för spelarna att när kampanjen är slut så är den slut. Eventuella uppföljare får de skriva själva. Dessutom, för att vara helt ärlig, så har jag oftast tillbringat omkring ett år med samma spel. Jag brukar vara rätt trött på det då, så jag byter helt enkelt spel. Spelarna har helt enkelt inte något val.

 

[Feuflux]

Go with the flow

När jag var ung... så var det där aldrig något problem. Alla jag spelade med då tyckte att det var askul att skapa nya rollpersonen (roligare än att spela med dem?) så det var snarare tvärt om. "Nej, nu får inte skapa nya RP:s igen, ni får använda de där i ett par äventyr till"

Det där var dock länge sedan. Nu för tiden så brukar alla vara rätt så överrens om när stövlarna ska ställas på hyllan. Eller så är det en person som t.ex. har tröttnat på DoD, då byter vi vid ett bra tillfälle till Feng Shui och kör det ett tag istället. Så får jag dra igång DoD igen senare och se vad gänget tycker då, de har kanske omvärderat sin syn på sina RP (för att komma in på ditt exempel).

Hur många har dött?

I princip inga alls. Det var så länge sedan en RP dog så jag kan inte ens minnas något om händelsen.

 

[wilper]

Har hänt att gamla hårda rollpersoner har gått i pension och fungerat som patroner och rådgivare (styrda av SL) för spelarnas nya rollpersoner. Vidare så är det ju kul om man som spelare på ett värdshus hör en bard sjunga en sång om stordåd som den förra rollpersonen gjorde.

 

[Rosen]

Hur har det gått med rollpersonerna i era spelgrupper? Hur många har dött? Hur många har lagt äventyrarstövlarna på hyllan när de känt sig slitna, eller av andra skäl, valt att dra sig tillbaka (och i så fall, har spelarna gjort detta villigt eller motvilligt)?

Lite olika; de flesta brukar välja att tröska på tills RP:n dör eller blir inkapabel att fortsätta äventyra - förlorar ett ben, blir vampyr el dyl - men oftast hänger de inte med så länge att de börjar kännas uttjatade. (I varje spelgrupp brukar det också alltid finnas någon vars rollpersoner alltid dör med korta mellanrum. Han gör inte nödvändigtvis dummare saker än andra, men av någon anledning går det bara inte att hålla hans RP vid liv något längre tag.)
Jag har pensionerat några RP genom åren, men det hänger oftast på vad kampanjen går ut på och vad RP:n ifråga har för motiv för att vara ute och äventyra. Om han är en fattig lusk som åkte ut för att hämnas sin fars mördare, och sedan lyckas med det, blir filthy rich och får ihop det med prinsessan, så har han gjort det han skulle, och då känns det bara inte motiverat för honom att fortsätta.

--
Åke

 

[Balderk]

Bra ämne!

Svaret är nej. Vi har inte detta problem alls, men många har det säkert och därför är ämnet mycket bra.

Vi spelar bara ett scenario, aldrig kampanjer, men visst hinner jag (som spelare, aldrig varit spelledare) fastna för vissa karaktärer. Sedan när vi är klara med scenariot lägger vi ned det spelet och återkommer vi spelar vi nästan uteslutande med nya karaktärer. Jag tycker detta är bra. Visst, ibland vill man använda en gammal karaktär men nya karaktärer blir oftast till och med bättre. Ju fler karaktärer man gör desto bättre blir man på att ge dem personlighet och att leva sig in i alla sorters karaktärer. Detta är skitbra på konvent till exempel. Det finns en karaktär jag anvämnt i flera scenarion i Ravenloft, men jag har mest sett det som att det har hjälpt oss och inte varit ett hinder. Om alla skulle göra det dock skulle det kanske innebära problem.

Visst, man kan köra med resonemanget att spelledarskapet är ett "serviceyrke", att spelledarens roll är att hålla samtliga spelare nöjda, men när de flesta vill börja om och en eller ett par spelare vägrar släppa sina slitna rollformulär, hur gör man då? Kompromissar, även om kvalitén i nästa kampanj blir lidande? Måste alla vara helnöjda eller ska man köra med demokratisk majoritetsprincip och göra minioriteten av speldeltagare sura?

Nej. Jag tycker inte man ska kompromissa. Om du som spelledare inte vill spela med de gammla trotjänarna ska du vara stenhård och inte vika en tum. Spelarna kommer tacka din senare. Säg att de inte passar in i det scanrio du knaprat ihop och att de får spela med dem igen någon annan gång. Att spela andra rollpersoner är aldrig fel. Efter ett tag kommer dina spelare att inse det. Hoppas jag.

Jaja, jag kan bara införa ett spelarperspektiv men det kanske behövs det med.

Lycka till!

/Balderk

 

[Anders Åstrand]

ny värld

Vi har aldrig kvar samma karaktärer mellan olika kampanjer, man gör en karaktär för att spela en kampanj, sen när kampanjen är slut så är det karaktären "färdigspelad."

Ett enkelt sätt att lösa det på är ju att starta en kampanj i en ny värld (som för övrigt kan vara exakt lika dan som den gamla), för i den nya världen finns inte deras rollpersoner, så de är illa tvungna att göra nya.

 

[Muggas]

Spelarna har helt enkelt inte något val.

Diplomati på högsta nivå...

Nej, ärligt talat så är det ju så det ska vara, spelledaren ska ju själv få bestämma om han vill spelleda ett visst rollspel, en viss kampanj med vissa rollpersoner, annars blir det ju inget spelande. När han väl bestämt sig för vad han vill spelleda, är det dags att plocka fram diplomatin och börja underhålla

 

[Muggas]

Re: Go with the flow

"Nej, nu får inte skapa nya RP:s igen, ni får använda de där i ett par äventyr till"

Känner igen det där. Har man inte spelat så länge med sina rollpersoner vill man gärna göra nya med jämna mellanrum. Det är ju kul att göra rollpersoner, för sjuttsingen! . Det är när spelarna börjar fästa sig vid sina rollpersoner som det slår över (åtminstone enligt min erfarenhet).

Det var så länge sedan en RP dog så jag kan inte ens minnas något om händelsen.

Snäll spelledare? Men det kanske innebär att ni spelar på en så hög nivå att spelarna inte tar till våld om det inte absolut är nödvändigt, eller att ni spelar mer klur-äventyr som inte inkluderar våldsyttringar i den utsträckning andra äventyr gör...

...vilket leder mig till en annan fråga: Hur många äventyr har ni spelat utan att strida överhuvudtaget?

 

[Muggas]

(I varje spelgrupp brukar det också alltid finnas någon vars rollpersoner alltid dör med korta mellanrum. Han gör inte nödvändigtvis dummare saker än andra, men av någon anledning går det bara inte att hålla hans RP vid liv något längre tag.)

Det där känner jag verkligen igen (som spelare, tyvärr )... Hade en dvärg i DoD som fick stryk av allt och alla hela tiden, trots att han kom från en stolt krigarsläkt och på pappret var en ganska bra krigare. Han skulle ha dött vi många tillfällen, men SL valde att gripa in och rädda honom nästan hela tiden. Till slut så gick det inte längre och han fick vila i frid (undrar om tärningsförbannelser funkar på riktigt?)... Min nästa RP var av det fredligare slaget...

 

[Muggas]

Re: Bra ämne!

Nej. Jag tycker inte man ska kompromissa. Om du som spelledare inte vill spela med de gammla trotjänarna ska du vara stenhård och inte vika en tum. Spelarna kommer tacka din senare. Säg att de inte passar in i det scanrio du knaprat ihop och att de får spela med dem igen någon annan gång. Att spela andra rollpersoner är aldrig fel. Efter ett tag kommer dina spelare att inse det. Hoppas jag.

Ja, om spelarna inte vill spela ett nytt scenario med andra rollpersoner är det ju en annan sak. Då får man diskutera om spelledaren överhuvudtaget har lust att fortfarande spelleda dem. Annars håller jag med dig om att man får sätta villkor för spelarna; "Om jag ska fortsätta vara spelledare, får ni...". På det sättet tycker jag att en spelledare har rätt att ställa krav, ty spelledaren är ju också en deltagare i rollspelet och vill också få ut något av spelsessionerna...

 

[Johan K]

Been there, done that... =)

Tjaa, kan ju snacka utifrån erfarenheten av den spelande delen i min grupp. Har en dvärg som jag har välldans svårt att släppa... har spelat med den karaktären de senaste 10 åren typ, Så det skulle känans ruggit trist att bli av med den av just de skälen att man har skaffat en rejäl personlighet till den, att det ÄNTLIGEN blitt bra spela med.. Men samtidigt så måste man ju spela lite andra karaktärer åxå så man får lite variation åxå..

 

[Pom]

Stridlöshet? Nja...

Hur många äventyr har ni spelat utan att strida överhuvudtaget?

Det var länge sedan jag körde individuella äventyr. Det blir helt enkelt pågående kampanjer där det sällan är meningsfullt att säga var ett äventyr börjar och ett annat slutar. Men visst är det ovanligt att ett helt spelmöte förflyter helt utan något slags strid. Det förekommer, men inte i regel.

Som kuriosum: jag spelleder en kull mellanstadieflickor på betald arbetstid en gång i veckan ( ). Inledningsvis ville jag få dem att lösa problem och hantera etiska dilemman, snarare än att slåss, så deras rollpersoner var renons både på vapen och vapenförmågor. Men de små flickorna gjorde verkligen allt för att slåss ändå: krossade krukor för att använda skärvorna som knivar, kastade inredningsdetaljer, etc. De löste problem och hanterade etiska dilemman också, men det är helt enkelt kul med strid i rollspel.

 

[Feuflux]

Gone with the flow

Snäll spelledare? Men det kanske innebär att ni spelar på en så hög nivå att spelarna inte tar till våld om det inte absolut är nödvändigt, eller att ni spelar mer klur-äventyr som inte inkluderar våldsyttringar i den utsträckning andra äventyr gör...

Det här har jag snackat om någonstans någongång har jag för mig, om jag SL:ar DoD4 för kusingänget 2 ggr om året så vill jag inte slösa tid på dödsfall/karaktärsgenerering/införande av ny RP. Därför håller jag dem vid liv så gott det går, inte så att jag sitter och vrålfuskar med tärningar eller nåt utan snarare att jag inte har med dödsfarliga grejer. Äsch, jag vet inte, det är inget jag direkt tänker på.

%-delen strid i mina DoD4-äventyr har stadigt gått neråt med åren, det har även antalet tärningsslag gjort. Jag håller mao på att mutera till en pascifistisk friformsflumSpelledare.

Senaste gången jag lirade DoD4 så var det ingen strid alls. Det kunde ha blivit en fetestrid i slutet av äventyret, men eftersom RP:na valt fel sida i konflikten var de smarta nog att inte ge sig in i den.

Feng Shui dräller av strider, men det är inte så lätt att dö där, även om man anstränger sig.

I Star Wars spelar jag ärkefegis och gömmer mig från striderna. Nu har vi bara spelat 5 gånger så det är svårt att uttala sig om dödlighet, men alla verkar inne på att föra sina RP:s framåt så ett dödsfall skulle troligtvis dra upp ett gäng klagomål om orättvisa.

 

[Balderk]

Re: Bra ämne!

Ja, om spelarna inte vill spela ett nytt scenario med andra rollpersoner är det ju en annan sak. Då får man diskutera om spelledaren överhuvudtaget har lust att fortfarande spelleda dem.

Ja, det har du såklöart rätt i. Om de då inte har någon annan kandidat får väl antingen någon av de spelarna själva spelleda eller så går man med på att ta en paus i det som spelades och spela något annat ett tag.

Annars håller jag med dig om att man får sätta villkor för spelarna; "Om jag ska fortsätta vara spelledare, får ni...". På det sättet tycker jag att en spelledare har rätt att ställa krav, ty spelledaren är ju också en deltagare i rollspelet och vill också få ut något av spelsessionerna...

Precis. att vara spelledare är inget serviceyrke där det går ut på att andra ska ha kul. Man spelleder ju för att man själv tycker det är roligt och slutar man tycka det så finns det ju ingen anledning att fortsätta. Spelarna måste förstå att spelledaren också vill ha roligt och att han inte är där bara för att behaga dem. Man får kompromissa och se till att alla har roligt.

/Balderk

 

[Muggas]

Re: Stridlöshet? Nja...

Som kuriosum: jag spelleder en kull mellanstadieflickor på betald arbetstid en gång i veckan. Inledningsvis ville jag få dem att lösa problem och hantera etiska dilemman, snarare än att slåss, så deras rollpersoner var renons både på vapen och vapenförmågor. Men de små flickorna gjorde verkligen allt för att slåss ändå: krossade krukor för att använda skärvorna som knivar, kastade inredningsdetaljer, etc

Kanske för att de är just mellanstadieflickor (d v s rollspelare i en ålder som gör att de lättare är barnsliga och omogna)? Eller ovanligt sadistiska

Men visst är det kul med strid i rollspel! Iklädd sina alter-egon (rollpersoner) kan man göra saker som man i vanliga fall inte kan göra i verkligheten! Och det var ju bra att de löste lite problem iaf...

 

[Pom]

Re: Stridlöshet? Nja...

Kanske för att de är just mellanstadieflickor (d v s rollspelare i en ålder som gör att de lättare är barnsliga och omogna)?

Jodå . Men det var framför allt genusmässigt uppfriskande att se de tysta flickorna få vara actionhjältar.