Quan'talis
Swashbuckler
God afton.
Eftersom vi alla råkar befinna oss på ett rollspelsforum tänkte jag ta upp det här med att spela roller. Som ni säkert märkt finns det olika åsikter om hur man egentligen bör spela en roll och om det som vi spelar är ROLLspel, rollSPEL, ROLLSPEL eller kanske rentav roLLSPel (en ganska ovanlig variant där man ser till att få sin vilja fram genom att kasta tärningar på sina medspelare).
Det finns säkert olika sätt att uppmuntra rollgestaltning, om det är vad man är ute efter, men här hade jag tänkt att vi skulle diskutera frågan ur ett annat perspektiv. Vad innebär det egentligen att spela en roll, och hur viktigt är det egentligen när man spelar rollspel?
Man kan nu och då se åsikter som "om man inte spelar så-och-så spelar man inte en alv utan bara sig själv med spetsiga öron" eller "om man inte sätter sig in i hur folk tänkte på medeltiden spelar man bara en nutidsmänniska i rostig rustning och gröna snabelskor" framföras här på forumet. Det stämmer kanske, men om man ser lite mer pragmatiskt på saken kan man fråga sig om det faktiskt spelar någon roll (pun unintended...).
Man kanske inte spelar en alv utan bara sig själv med spetsiga öron – än sen då? Man kanske inte bryr sig om att ta reda på vad som utmärker alver i just det spel som man spelar, eller så kanske man rentav vill spela sig själv med spetsiga öron. Är det nödvändigtvis fråga om "dåligt rollspel"?
Det finns utan tvivel många som tycker att det är roligt att spela roller och reagera som deras rollperson skulle ha gjort, men är det ett krav när man spelar rollspel? Om man tycker att det är roligt att utforska annorlunda världar och uppleva äventyr, men inte bryr sig om just rollgestaltningen, är man olämplig som rollspelare då? Jag har inte några bevis för det här, men jag skulle tro att de allra flesta (alltså inte bara rollspelare) någon gång ägnat sig åt att låtsas vara någon annan i betydelsen 'sig själv i någon annans situation'. Däremot tror jag att det är ganska ovanligt att någon utanför rollspelarnas ganska exklusiva krets ägnar sig åt att låtsas vara någon annan i någon annans situation.
För att förenkla lite – många människor fantiserar säkert om hur det skulle vara att vara miljonär, men hur många fantiserar om hur det skulle vara att vara en miljonär, med helt annan personlighet, andra värderingar och andra målsättningar? Om man av en händelse skulle lyckas få en sån här "vanlig människa" att bli intresserad av rollspel, borde man då uppmana honom eller henne att spela en roll som vi gör eller skulle det gå bra att spela sig själv med spetsiga öron?
Rollspel handlar kanske om inlevelse, men måste det vara inlevelse i en rollperson? Kan det kanske lika gärna vara inlevelse i en spelvärld, eller i en berättelse?
Seså, kom fram med era åsikter nu, annars ser det här inlägget så ensamt ut.
JPS
Eftersom vi alla råkar befinna oss på ett rollspelsforum tänkte jag ta upp det här med att spela roller. Som ni säkert märkt finns det olika åsikter om hur man egentligen bör spela en roll och om det som vi spelar är ROLLspel, rollSPEL, ROLLSPEL eller kanske rentav roLLSPel (en ganska ovanlig variant där man ser till att få sin vilja fram genom att kasta tärningar på sina medspelare).
Det finns säkert olika sätt att uppmuntra rollgestaltning, om det är vad man är ute efter, men här hade jag tänkt att vi skulle diskutera frågan ur ett annat perspektiv. Vad innebär det egentligen att spela en roll, och hur viktigt är det egentligen när man spelar rollspel?
Man kan nu och då se åsikter som "om man inte spelar så-och-så spelar man inte en alv utan bara sig själv med spetsiga öron" eller "om man inte sätter sig in i hur folk tänkte på medeltiden spelar man bara en nutidsmänniska i rostig rustning och gröna snabelskor" framföras här på forumet. Det stämmer kanske, men om man ser lite mer pragmatiskt på saken kan man fråga sig om det faktiskt spelar någon roll (pun unintended...).
Man kanske inte spelar en alv utan bara sig själv med spetsiga öron – än sen då? Man kanske inte bryr sig om att ta reda på vad som utmärker alver i just det spel som man spelar, eller så kanske man rentav vill spela sig själv med spetsiga öron. Är det nödvändigtvis fråga om "dåligt rollspel"?
Det finns utan tvivel många som tycker att det är roligt att spela roller och reagera som deras rollperson skulle ha gjort, men är det ett krav när man spelar rollspel? Om man tycker att det är roligt att utforska annorlunda världar och uppleva äventyr, men inte bryr sig om just rollgestaltningen, är man olämplig som rollspelare då? Jag har inte några bevis för det här, men jag skulle tro att de allra flesta (alltså inte bara rollspelare) någon gång ägnat sig åt att låtsas vara någon annan i betydelsen 'sig själv i någon annans situation'. Däremot tror jag att det är ganska ovanligt att någon utanför rollspelarnas ganska exklusiva krets ägnar sig åt att låtsas vara någon annan i någon annans situation.
För att förenkla lite – många människor fantiserar säkert om hur det skulle vara att vara miljonär, men hur många fantiserar om hur det skulle vara att vara en miljonär, med helt annan personlighet, andra värderingar och andra målsättningar? Om man av en händelse skulle lyckas få en sån här "vanlig människa" att bli intresserad av rollspel, borde man då uppmana honom eller henne att spela en roll som vi gör eller skulle det gå bra att spela sig själv med spetsiga öron?
Rollspel handlar kanske om inlevelse, men måste det vara inlevelse i en rollperson? Kan det kanske lika gärna vara inlevelse i en spelvärld, eller i en berättelse?
Seså, kom fram med era åsikter nu, annars ser det här inlägget så ensamt ut.
JPS