Ond och alltigenom ond. Hm, jag har många gånger spelat på gränsen och lets face it... säga vad man vill med hacknslash-äventyr... rollpersonerna har så att säga en förmåga att vara lite snedvridna i sin moral. Tänk bara så här:
- De hackar ned vad som än kommer i vägen. (mamma drake som har drakägg, svartnissarna i sitt hem osv)
- De plundrar allt och alla (svartnissar, drakskatter och glömda och gömda gravar)
- De drar sig inte för att bryta sig in i gravkammare, slott, andras hem osv.
- De drar sig inte för att hugga ner folk i ryggen, skjuta försvarslösa, dräpa så det står härliga till.
Så allvarligt, har du spelat hacknslasch eller dungeonbashing så har du nog spelat en onding mer än en gång.
-------
Nå, till mina egna riktigt konstruerade ondingar.
Jodå, jag har spelat skurkar och ondingar flertalet gånger. Allt från den lille obetydlige tjuven som gör sitt bästa för att sko sig själv och komma levande från äventyret (ofta duckande från andra rollpersoner som vid tillfället valt att spela paladins) till den hårda lönnmördaren som cyniskt dräper sina motståndare, till Stjärnpiraten som grymt låter sina fångar gå på plankan i rymden (nej hon var ingen trevlig karaktär och fick själv smaka på sin metod).
Hur det gått, utmärkt... för just som det nämns i tråden. Jag har utgått från vad rollpersonen själv har för mål och hur hon kan nå dem. Vid tillfällen har hon fått backa undan, ja det är inte alltid det varit fråga om de mest skickliga ondingar som jag spelat och det är väldigt lätt att bli huvudet kortare som onding. Men hennes mål har varit lika grymma/onda eller räliga.
Vid några enstaka tillfällen har hon också tvingats över på den goda sidan. Så att säga skiftat alignement för att överleva, eller har hon blivit kär i en hjälte på den goda sidan och ja... då har hon ju inte alltid så mycket att välja på.
Däremot så finns det en stor knepig faktor med att spela ond. Man måste definera i vad som rollpersonen är ond. Det finns ju alltid en gråskala som kan komplicera, för att ta ett exempel.
Min rollperson Karanja hatar allt vad män heter och dräper dem vid första påseende. Hon förgör allt som är gulligt (rosa fluffiga kaniner, kattungar osv). Stjäl och kidnappar när hon får tillfälle. Utövar utpressning mot allt och alla.
Men hon när hon ser sin brorson, tre år, jättegullig, kommer hon mosa honom eller falla till föga - trots allt är blod tjockare än vatten.
I nio fall av tio så spelar jag henne att hon faller till föga och låter brorsonen leva. Men ser man till hennes normala beteende så borde hon förmodligen rosta ungen över sakta eld. Nå, men det beror ju på bakgrunden och det är här som det blir knepigt... För när är en ond rollperson ond.
Vi fortsätter på exemplet ovanför:
Anledningen att hon hatar allt vad män heter är att män (hennes bror, far, vänner etc) har förgripit sig på henne under hennes uppväxt...
Men vänta nu, ligger det bakom hennes hat så... är hon verkligen ond? Ett offer för omständigheter?
Förstår ni dilemmat?
Nåväl, ärkeondingar har jag i alla fall spelat och det har varit rollpersoner som jag inte konstruerat en förklarande bakgrund till deras beteende. För trots allt tror jag när det kommer till verkligheten att allas beteende kan förklaras - miljö, uppfostran, klassisk psykologisk sjukdom (dvs, hjärnskador av olika form) etc. Så en riktig onding måste helt enkelt vara "en smula galen".
Och det har jag spelat... riktigt galna figurer och det gick bra, så länge jag spelade bara med SL. De övriga hade en tendens att bli kortlivade.