Nekromanti Att spela genuit ond, hemsk & allänt rälig !

[Johan K]

Med tanke på det här inlägget av tomasarfert så kom jag att tänka på hur det skulle vara att speal sådär genuint ämlansk hems, brutal på alla sätt & vis.Att utforska de lite mer mörka sidor av dels sin rollgestalting & kanse åxå att det blir lite av utforskning av enns vad som man själv tycker är rätt & fel.
Någon av er som gott in i de här områdenna & vill dela med sig lite av erfarenhetrena av detta ??

 

[Dilandau]

Har spelat i sådana kampanjer ett par gånger. Det slutar oftast i kaos och kalabalik och att alla försöker mörda alla andra.

Det är inte roligt att spela "ondingar", på samma sätt som det inte är särskilt skoj att spela supergoda personer.

 

[Duddmannen]

Ondast och Godast

Jag har spelat många rent genomusla och onda personer i mina dagar. Men min favorit blev ändå min lönnmördaralv i Palladium. Hon var en psykotisk mördare men med ett bisarrt submissivt förhållande till en Changeling Psioniker som hon lydde blint men tenderade att utföra order åt lite mer blodigt än det kan ha varit tänkt. Hon var dock inte Diabolical (Palladiums alignment-skala) utan snäppet lättare (vad det nu hette). I ett av de tidiga äventyren hittade gruppen ett bra svärd - Vulture's Blade - som gav många fina plus i utbyte mot att man käkade lite kadaver, gärna kött från döda intelligenta varelser! Min karaktär såg till att i princip alltid ha dessa plus! Nyahahahaa!

Intressant nog är min godaste och snällaste karaktär också en från Palladium. En alvisk ädling som var Principled och aldrig - ALDRIG - vek från det som detta alignment kräver! Det skrevs ärliga (och välformulerade) brev till var och en som gruppen behövde bryta sig in hos under äventyrens gång. Skuldsedlar lämnades och förstört bohag ersattes utan knussel. Han hjälpte alla som bad om det, vilket i kombination med hans kassa färdigheter att genomskåda folk, försatte gruppen i intressanta situationer med ett urverks regelbundenhet.

 

[Genesis]

Jorå, ett par gånger, men i min erfarenhet slutar det oftast med pajas. Man börjar ha kul med det, försöka döda folk på roliga sätt, eller blir alltför överdramatisk. Jag kommer ihåg när jag var ondskefull dödshärskarsnubbe i Eon. "Ta in dem, jag gömmer mig här bakom pelaren så att jag kan träda fram på ett dramatiskt sätt."
Den gång ondskefulla rollpersoner funkade bäst var när vi lirade som dödskultister som asåg sig själva vara "de goda snubbarna", men höll på med människooffer och sån't.

 

[Guest]

Det bästa sättet att spela "ond" är att hela tiden tänka, vad får min karaktär ut av det hela.
Då kan man komma runt som ond i ett realistiskt sätt utan att det blir löjligt.

/Zorbeltuss som tycker att det är ett bra sätt att tänka även för goda karaktärer men att då sträva efter andra saker som acceptans och gruppsammanhållning.

 

[Dartagnan]

Hej Johan!

Vad det gäller mina erfarenheter så kan det vara exeptionellt roligt at spela den onda personen i en spelgrupp - men det är en viktig avvägning att inte förstöra alltför mycket för övriga spelare.

Jag har några karaktärer som jag definerar som onda. Gemensamt för dessa karaktärer har varit att de från början inte har varit planerade som genomonda individer, men att de har utvecklats ditåt allteftersom äventyrandets bördor gjort sig gällande.

Min första onding: Var en häxa till ett ganska mycket omgjort drakar och demoner spel. Hon var en skönhet som visste hur man utnyttjade sina fysiska behag för att komma dit hon ville. Hennes onda framtononing tydligjordes i och med att hon började studera nekromanti. Hennes vettgirighet var det som drog henne till den smala vägen. Hon ville lära sig allt och helst snabbt. Denna häxa var också en stark feminist (med betoning på att kvinnor var bättre än män) och försökte skapa sig en egen häxkult, med prominenta medlemmar såsom en drottning.

Min andra onding: Är en krigare till EON. Bakgrundshistorien gjorde gällande att han uppfostrats till riddare i en Consabrisk adelsfamilj. Han började tidigt sin träning till riddare. Som fjortonåring fick han följa med sin fader på en handelsressa till havs, men blir tillfångatagen av tirakiska pirater och ser sin far nedgöras mot masten på skeppet. Piraterna säljer sedan honom till en tirakisk handelsman i Tiban som i sin tur säljer honom som slav till gladiatorarenan några år senare. Som gladiator överlever han några år och lyckas till slut att fly med en handelskepp tillbaka till sin hemort och familj. I början utav äventyrandet var denna krigare en normalhederlig karaktär men med vissa traumatiska minnen från sin tid som slav. Jag bestämde mig dock tidigt för att han skulle vara känslokall och se till sig själv i första rummet - såsom han alltid fått göra som gladiator. Efter hand som krigaren varit i ett flertal strider och dueller utvecklar han ett behov av att bli ännu bättre - för att vinn varje strid. Ungefär som toppidrottsman som tar anabola för att vinna söker denna krigare genvägar och kraft att bli den störste krigaren. Den första pakt som han sluter med ett mäktigare väsen sker med en vattenelementar som belönar honom för varje offer som han dränker i Camardviken. I ett senare skede skall spelsällskapet hämta ett mäktigt magiskt föremål i ett tempel som även är ett fängelse för ett urgammalt ondskefullt väsen. Istället för att följa den tänka planen övertalar krigaren sin kollega att befria demonen i hopp om att belönas. Sagt och gjort. Som tack blir krigaren och hans kollega den urgamla demonens första tjänare och belönas med små förbättringar. (Dessvärre blir elementarherren rasande och dennes tatueringar på krigarens kropp bänns och åsamkar grova skador på krigarens kropp). Krigarens nästa mål blir ny att söka upp den urgamla demonens alla syskon som också är fängslade i Mundanas alla hörn. (För den nyfikne så är dessa demoner de som stred mot godheten i det förra mörkret.)

Mina slutsatser är att det är riktigt roligt att spela ond - man får tänka på sig själv i första hand. Man får inte ha dåligt samvete för att man förstör för någon annan spelare. Slutligen bör man skaffa ögon i nacken för spelare har en tendens att vilja hämnas.

 

[Eva Florén]

Ond och alltigenom ond. Hm, jag har många gånger spelat på gränsen och lets face it... säga vad man vill med hacknslash-äventyr... rollpersonerna har så att säga en förmåga att vara lite snedvridna i sin moral. Tänk bara så här:

- De hackar ned vad som än kommer i vägen. (mamma drake som har drakägg, svartnissarna i sitt hem osv)
- De plundrar allt och alla (svartnissar, drakskatter och glömda och gömda gravar)
- De drar sig inte för att bryta sig in i gravkammare, slott, andras hem osv.
- De drar sig inte för att hugga ner folk i ryggen, skjuta försvarslösa, dräpa så det står härliga till.

Så allvarligt, har du spelat hacknslasch eller dungeonbashing så har du nog spelat en onding mer än en gång.

-------

Nå, till mina egna riktigt konstruerade ondingar.
Jodå, jag har spelat skurkar och ondingar flertalet gånger. Allt från den lille obetydlige tjuven som gör sitt bästa för att sko sig själv och komma levande från äventyret (ofta duckande från andra rollpersoner som vid tillfället valt att spela paladins) till den hårda lönnmördaren som cyniskt dräper sina motståndare, till Stjärnpiraten som grymt låter sina fångar gå på plankan i rymden (nej hon var ingen trevlig karaktär och fick själv smaka på sin metod).

Hur det gått, utmärkt... för just som det nämns i tråden. Jag har utgått från vad rollpersonen själv har för mål och hur hon kan nå dem. Vid tillfällen har hon fått backa undan, ja det är inte alltid det varit fråga om de mest skickliga ondingar som jag spelat och det är väldigt lätt att bli huvudet kortare som onding. Men hennes mål har varit lika grymma/onda eller räliga.
Vid några enstaka tillfällen har hon också tvingats över på den goda sidan. Så att säga skiftat alignement för att överleva, eller har hon blivit kär i en hjälte på den goda sidan och ja... då har hon ju inte alltid så mycket att välja på.

Däremot så finns det en stor knepig faktor med att spela ond. Man måste definera i vad som rollpersonen är ond. Det finns ju alltid en gråskala som kan komplicera, för att ta ett exempel.

Min rollperson Karanja hatar allt vad män heter och dräper dem vid första påseende. Hon förgör allt som är gulligt (rosa fluffiga kaniner, kattungar osv). Stjäl och kidnappar när hon får tillfälle. Utövar utpressning mot allt och alla.
Men hon när hon ser sin brorson, tre år, jättegullig, kommer hon mosa honom eller falla till föga - trots allt är blod tjockare än vatten.

I nio fall av tio så spelar jag henne att hon faller till föga och låter brorsonen leva. Men ser man till hennes normala beteende så borde hon förmodligen rosta ungen över sakta eld. Nå, men det beror ju på bakgrunden och det är här som det blir knepigt... För när är en ond rollperson ond.

Vi fortsätter på exemplet ovanför:
Anledningen att hon hatar allt vad män heter är att män (hennes bror, far, vänner etc) har förgripit sig på henne under hennes uppväxt...

Men vänta nu, ligger det bakom hennes hat så... är hon verkligen ond? Ett offer för omständigheter?

Förstår ni dilemmat?

Nåväl, ärkeondingar har jag i alla fall spelat och det har varit rollpersoner som jag inte konstruerat en förklarande bakgrund till deras beteende. För trots allt tror jag när det kommer till verkligheten att allas beteende kan förklaras - miljö, uppfostran, klassisk psykologisk sjukdom (dvs, hjärnskador av olika form) etc. Så en riktig onding måste helt enkelt vara "en smula galen". Och det har jag spelat... riktigt galna figurer och det gick bra, så länge jag spelade bara med SL. De övriga hade en tendens att bli kortlivade.