Nekromanti Att spelleda obehagliga saker (allvarlig tråd)

[krank]

För det kan väl inte vara så att jag, i förlängningen av det argumentet, såsom i alla fall jag ser det, ska tvinga mina spelare att endast spela svårt cancersjuka våldtäcktsoffer bara för att inte annars bidra till att hobbyn "utarmas"?

Alltså, jag skiter i hobbyn "i stort". jag talar om hur jag som spelare upplever rollspelandet, inte om rollspelande i stort. Hur du gör i din grupp påverkar nämligen bara i ganska begränsad mån min upplevelse av att spela rollspel.

 

[krank]

För att svara krank ndg sex - jag tycker oftast att detaljerade sexskildringar blir temposänkande och det är den främsta anledningen till att jag föredrar mer snabba beskrivningar, lite åt sammanfattningshållet och med tydliga triggers och flaggor för fortsatta spännande och dramatiska scener.

Där har vi en motivation jag kan köpa nårorlunda - jag skulle tycka att det vore lite trist att helt hoppa över såna element, men om spelet i övrigt håller högt tempo och spelgruppen generellt känner att tempo är något som är önskvärt, då kan jag acceptera det.

 

[Wyldstorm]

Jag har, mig veterligen, aldrig haft problem med för mycket glädje, lycka eller besvarad kärlek. Jag har aldrig kännt något terapeutiskt behov på den fronten, så att säga.

App app app!!
Nu är du allt för lycklig, nu blire depparpiller!
-Vore depprimerande kul att höra ovan av en psykiatriker.

 

[Ram]

Här kan jag bara tala för mig själv:

Jag har hyfsat stora problem med irrationell ångest IRL. Inget handlingsförlamande eller så, men helt klart nåt jag inte trivs med. jag har blivit bättre, med åren, att kontrollera ångesten, men ibland är det skömnt att få leva ut och bearbeta den ordentligt, något jag upplever i rollspel när jag får känna ångest genom min rollperson.

Well, tråkigt att höra, men nu slog vi in i pudelkärnan som en spik på ett hett plåttak med kattassar; Vi kommer aldrig att kunna diskutera detta vettigt. För mig är det nöje och hobby. Om det är terapeutisk verksamhet för dig så... är vi nog inte så intressanta för varandra. =/

 

[Mr.Walker]

Klart man kan spela utan skräck/eller med bara skräck utan att rollspel på något sätt blir enformigt. Man kan inte tvinga en spelare att spela något den inte vill.(nej jag vet ingen har påstått det men jag påpekar det ändå). Det är ungefär som att säga ska man se på filmer så måste man se på alla typer av filmer och inte bara komedier eller fantasyfilmer, man måste även se skräck etc. Man spelar helt enkelt det typ av rollspel man tycker om att spel utan att det är fel eller rätt.

Angående vad någon skrev tidigare så är det såklart spelarens ansvar över vilka typ av äventyr osv han spelar. Men samtidigt är det precis lika mycket SL:s ansvar eftersom en spelare inte vet hur äventyret kommer gå till i förväg så kan han heller aldrig vara förberedd på vad SL utsätter honom för.

Personligen anser jag att rollspel ska handla om glädje
och lycka, inte skräck och galenskap.

 

[krank]

För mig är det nöje och hobby. Om det är terapeutisk verksamhet för dig så... är vi nog inte så intressanta för varandra. =/

Alltså... Det är en hobby, absolut. "Nöje", om man låter definitionen av nöje vara väldigt brett. Terapeutiskt är det när det är som bäst, dvs när jag känner ordentlig djupinlevelse.

Det är dock inte den enda anledningen till att jag spelar rollspel. Jag spelar också för att det är socialt, för att få uppleva intressanta saker, för att få leva mig in i intressanta karaktärer och för att få uppleva gruppdynamiker jag inte annars kommer i kontakt med, samt lösa problem jag vanligen inte får möjlighet att få lösa. Däremot ser jag inte rollspel som nåt som jag i första hand vill ha som "ha-ha"- roligt nöje. Vill jag bara träffa polare och garva och ha kul kan vi hyra en rulle eller spela brädspel istället.

 

[Pom]

Litet sidospår

Nja, du vet nog också att de mer pubertala inslagen i rollspel är gladvåld och jag har sett massor av bevis på folk som fortsatt på det inslagna spåret i 20 år.

Det är inte min erfarenhet. De spelare jag träffat som gillat att ha med våldtäkter och detaljerade tortyrscener har nästan undantagslöst varit i (lägre) tonåren. Mig själv inkluderad. Det känns som en fas man gick igenom, typ "kolla vad äckliga saker jag kan komma på och hur världsvant jag beskriver våltäkter, visst är jag tuff". Ingen av de vuxna människor jag spelar med nuförtiden verkar så värst intresserade av sådant.

Nu finns det förstås vuxna människor som gillar sådant spel, att döma av några svar i tråden. Jag föreställer mig att det är helt andra bevekelsegrunder än viljan att imponera med perversioner som styr deras spelande. Här vände jag mig endast mot tesen att unga kör gladvåld, vuxna kör äckelvåld.

 

[Grog]

Jag hoppar over flosklerna och hysterin, och gar till vad jag tycker ar intressant:

Aven om man inte spelar djupimmersionistiskt handlar rollspel anda om en viss matt av immersion, i den mening att avstandet mellan spelare och rollperson ar kortare an i bradspel av typen Monopol. Om rollpersonen utsatts for vad spelaren uppfattar som en obehaglig upplevelse propagerar obehaget till spelaren i omvand proportion till graden av immersion. En normal forsvarsmekanism ar fornekelse, vilket i en rollspelssituation tar sig uttryck i att spelaren okar avstandet mellan sig sjalv och sin rollperson. Dvs, spelaren minskar graden av immersion. Beroende pa vilken agenda hon spelar efter kan detta vara daligt for spelupplevelsen.

Vid en stor distans mellan spelare och rollperson finns inga hinder mer an de som kan uppsta vid till exempel burdusa skamt om barnsex, rasism etc. Ett strikt speligt eller narrativistiskt spel torde darfor vara relativt immuna mot obehag. (Om de inte ar det kan vi se det som bevis for att immersion faktiskt existerar... )

Personligen tycker jag att rollspel, djupimmersion inkluderat, ska vara underhallning, inte psykoterapi.

/Grog - fredagsol

 

[Arfert]

Re: Litet sidospår

Håller helt med. Äckelvåld (som du så passande kallar det) var nåt som var poppis i de spelgäng jag hade när vi var nånstans mellan 18 och 25... sen försvann det. Känner* faktiskt INGEN äldre (+30 nånstans) rollspelare som föredrar äckelvåld framför gladvåld. Och jag har spelat med åtskilliga. Fast det finns säkert, men de är nog relativt ovanliga. Hursomhelst, delar din uppfattning om att det där gränsöverskridande är en period man går igenom (för det mesta).

*som jag spelat med.

 

[Mannen i skogen]

Sammanfattning av tråden "Att spelleda obehagl..."

Jösses!
Jag lämnar tråden i ett par dagar, och när jag kommer tillbaka sitter det en liten eldslåga på den i trådlistan.
Tack för alla synpunkter och delade erfarenheter. Kunskapen känns mer tillförlitlig när den är hämtad ur folks upplevelser än ur deras spekulationer.

Jag sammanfattar synpunkterna som jag läst:
- Spelarnas obehagliga upplevelser av spelet är något man som spelledare ska vara uppmärksam på, eftersom rollspel påverkar känslolivet ganska starkt. Exakt hur starkt beror på spelledarens och spelarens personliga spelstil, hur mycket spelaren lever sig in i rollpersonen.
- Det har hänt att rollspelare fått obearbetade obehagliga erfarenheter triggade av rollspel.
- Rollspelet riskerar att "utarmas" av spelledarens begränsningar, såtillvida att någon eller några av spelarna kan efterfråga något av spelet som spelledaren inte kan/vill/törs/orkar/kan med att tillgodose.
- Hela spelgruppen får försöka komma överens om vilket slags rollspel man ska spela och ungefär vilken obehagsnivå den ska ha.
- Rollspel kan fungera terapeutiskt, såtillvida att ackumulerad ångest kan få sitt utlopp i spelet istället för i verkligheten.
- Som säkerhetsåtgärder ska spelledaren först och främst lära känna sin spelgrupp. Dessutom kan man använda "safewords", som spelarna kan använda för att varna spelledaren för att man närmar sig deras personliga obehagsgräns. Vill man inte använda ord kan man kanske använda "safesigns" - att spelaren gör ett tecken åt spelledaren - mer diskret än talade ord.

Än en gång - tack!
P.

 

[MrG]

Det är kanon att du bryr dig och grunnar innan du spelleder obehagliga saker. Och det mesta vettigt är sagt i ämnet och jag håller med om att man ska ha respekt för svåra ämnen, att det i alla fall ibland kan vara intressant att spela rollspel som innehåller dessa ämnen och att man måste kunna prata om det (innan, efter och undertiden om det behövs).

Jag skulle snabbt också vilja orerar lite över att jag tycker att det är pest när folk vill tvinga det på oförvarnat på spelare i konventscenarion eller på lajv. Fy på sånna arrangörer/spelledare, även om det självklart finns de som ordnar det bra och snyggt och då har jag inga invändningar.

Och en till sak, mobbing kan vara känsligt och knepigt, och väldigt lockande som enkel effekt. Håll koll på spelarna, om det verkar uppleva obehag, kör en paus, kolla av om de tycker om det, för vissa kan det vara terapi, men för andra kan det vara något som de vill ha inlåst inom sig och bortglömt...

-Gunnar