Nekromanti Att starta en kampanj

[Troberg]

En sak jag lagt märke till är att de flesta kampanjer försöker starta med något slags mjukstart. Det går några speltillfällen då man inte fattar att det är något stort på gång och man mest jönsar runt på sidospår.

Är det bara jag som tycker att detta är förbaskat tråkigt?

Ge spelarna något rejält att tugga på direkt! De kanske inte fattar det stora sammanhanget direkt, men ge dem en rejäl utmaning och en glimt av vad som komma skall direkt, ungefär som den obligatoriska explosionen i inledningen av Bond-filmerna. När man väl har spelarna på kroken så kan man sakta ner, och brodera ut, men man måste få dem att nappa först.

Eller?

 

[Pom]

Jomenvisst!

Det är ju alldeles i början som man som SL har möjlighet att i detalj konstruera något riktigt maffigt, innan de där stökiga spelarna har börjat blanda sig i och förvirra allting. För en gångs skull kontrollerar SL alla variabler och det är synd och skam om han inte utnyttjar tillfället.

Rälsningsskräcken kan gå till överdrift och att inte ange någon riktning i början är en rejäl otjänst till spelarna.

 

[Magnus Seter]

Hur ofta "startar" man en kampanj?

Jag har n invändning. Eller invändning, det går absolut att starta med pang på pengen i Portugal, och sen panga på eller klinga av eller vad som helst.

Det jag ville säga var att jag sällan "startar" kampanjer. De startar sig själv, utifrån vilka rollpersoner/spel som spelarna trivs bäst med. Och att då feta på med tunga artilleriet och sen kanske spela två omgånger innan spelarna egentligen kommit på att de vill spela råttfångare känns lite onödigt.

Bättre att spela ett äventyr, och se om det blir en kampanj senare. Tycker jag i alla fall.

M.

 

[malmkvist]

Jag, personligen, tror att det är lite beroende på både SL, spelare och äventyret/kampanjen.
Jag är ingen SL ännu, jag bara skriver mina åsikter som spelare från andra sidan SLskärmen.

De kampanjer jag har varit med i genom åren har nog för det mesta varit den "klassiska" kampanjen, men lite lugn i början och sedan en berg-och dalbana av händelser.
Jag tycker det är helt ok, för det ger mig en chans att rollspela och utforska min karaktär för att ge honom en så bra personlighet som möjligt.
Men och andra sidan så kan det helt klart finnas kampanjer som mår bra av att startas med en stor smäll, där man kastas rakt in i handlingen.

 

[Basenanji]

Jag tycker att varje speltillfälle bör ha åtminstone en dram,atisk händelse som man prata om i efterhand. Det behöver absolut inte vara en strid- men något extraordinärt.

Å andra sidan så har jag ett minne av en resa genom en farlig skog som tog väldigt lång tid. Kanske inte så spännande och rätt händelselöst, men ändå me den goda effekten att det verkligen kändes i min kropp hur långt det var mellan platserna. Den effekten hade vi aldrig uppnått om inte SL hade haft ordentligt med is i magen och vi tålamod med honom.

Ibland kan jönsandet behövas för att det dramatiska ska få skarpa konturer. Troberg- fattar du vad jag menar? Jag fattar knappt själv...

/B

 

[Troberg]

Ibland kan jönsandet behövas för att det dramatiska ska få skarpa konturer. Troberg- fattar du vad jag menar?

Jodå, men min poäng var att det är dumt att börja med det. Man behöver en intresseväckande inledning.

 

[Troberg]

Re: Hur ofta "startar" man en kampanj?

Det jag ville säga var att jag sällan "startar" kampanjer. De startar sig själv, utifrån vilka rollpersoner/spel som spelarna trivs bäst med. Och att då feta på med tunga artilleriet och sen kanske spela två omgånger innan spelarna egentligen kommit på att de vill spela råttfångare känns lite onödigt.

OK, låt mig omformulera.

Om man startar en planerad kampanj, alternativt skriver en kampanj som andra ska använda, hur bör man då börja för att fånga spelarnas intresse?

Personligen tycker jag att man ofta börjar på tok för diskret.

 

[Johan K]

Alltså, jag gillar sådana där softa starter....
Eller ja, ibland så kastas de in i nått direkt & ibland så blir det kanske em viss förvirring.. Ser inget fel egentligen på nått av alternativen. trro att förvirring kan vara lite bra ibörjan, så spealrna hinner känna in lite på vad som komma skall. Kanske kan möta några av karaktärerna & sådant som de kommer att möta senare i kampanjen..

/ Johan K, som tröttnade till p.g.a koffeinbortfall...

 

[Rising]

Nja, jag gillar diskreta inledningar. Eller "diskret" och "diskret", jag utgår egentligen helst ifrån Indiana Jones och jakten på förbundsarken:

Inledningsvis vill jag att spelarna skall få etablera sina karaktärer. I Indiana Jones sker det på ett dramatiskt sätt, men ändå på ett sätt som inte har ett skit med den egentliga jakten på förbundsarken att göra.

Sedan smyger jag in den egentliga intrigen, så att spelarna känner sig personligt engagerade i handlingen. Liksom, jag skriver inte bara i någon bakgrundsbeskrivning att "ni hatar de här skurkarna jättemycket" utan jag försöker se till att spelarna själva faktiskt får hata skurkarna. Spelarna måste liksom få vara med från "början" i relationen med antagonisten.

Därför vill jag inte börja mitt inne i äventyret. Jag måste börja tillräckligt långt bak för att den egentliga intrigen inte redan skall ha börjat.

---

Nå, om du menar att kampanjer ofta börjar med en lång och tråkig briefing om vad kampanjen skall komma att handla om så kan jag hålla med om att sådana inledningar kan bli skittråkiga.

Min idé (återigen från Indiana Jones) är att börja mitt inne i ett "säkert" äventyr som sedan någonstans på vägen byter spår och leder till den egentliga intrigen.

Liksom, klassikern är att låta Kultkampanjer börja med traditionella Seven-polisutmaningar som sedan någonstans på vägen ballar ut åt helvete när rollpersonerna av en olycklig slump dras in i en konflikt på långt högre nivå, och där de två historierna inte ens har så mycket med varandra att göra. I början är man yrkesmän, men när kampanjen väl börjar så är det personligt. Jag gillar den kontrasten, den utvecklingen.

 

[walium]

"En sak jag lagt märke till är att de flesta kampanjer försöker starta med något slags mjukstart. Det går några speltillfällen då man inte fattar att det är något stort på gång och man mest jönsar runt på sidospår."

Definiera mjukstart. Jag utgår ifrån att spelarna vill ha en liten stund på sig att etablera relationer mellan sina rollpersoner och få sig en mer konkret uppfattning om varandra. För en ren actionstart hade jag nog velat ha redan färdiggjorda karaktärer á la konventsscenarion där relationerna redan står utskrivna i klartext.

Sedan ska det erkännas att jag gillar att smyga in subtila detaljer eller introducera bipersoner som inte är vad de utger sig för att vara eller kommer att spela en större roll längre fram.

 

[w176]

Lära känna rollen

Nja, jag håller inte ritigt med. Jag personligen behöver tid för att lära känna rollen, bara för att jag skrivit en bakgrundshistoria på x antal sidor betyder de inte at jag har någon som helst grepp om rollen för det.

I och för sig kan jag förstå kritiken att bara jönsar runt utan någon riktning på spelet kan vara frustrerade men ändå så tycker jag att man behöver tid att etablera rollen och helst i någon naturlig miljö för rollen, -innan- den slängs in i en massa konstigheter.

Är mitt koncept en ädel adlig riddare, så tycker jag det är lättare att få grepp om rollen om han får börja på ett hov och fjolla runt där ett tag, kanske få i uppdrag av läsherren att undersöka det han väl ska undersöka, ragga på några ljuva jungfrurs och vara allmänt ridderlig. Då får man chans att komma i kontakt med grundkonceptet utveckla det och få en känsla för rollen. Man kan få in massa handling och riktig i spelet på den här rollen, han kan bråka med sin rival som också vill få tag på den heliga potatisen, han kan få hör mysko profetior, han kan få tortera fångarna som vet hemligheten om den heliga potatisen osv.

Skulle man direkt släng in samma riddare direkt i en quest for the holy potato tillsammans med en massa blandad dräggigt pack, med mysko halvdemoner, ficktjuvar, ångestdrypande orch och annat och ska låstas att det rest med varann i veckor redan så känns det mest lamt och krystat och konstigt. Även om rollskaran inte är så spretig behöver man tid att lära känna de andra karaktärerna och sin egen karaktär helst i någon miljö som passar grundkonceptet. Har man gjort en liten söt highschool tjej så funkar hon nog bäst att börja spela med på en highschool innan hon slängs tillbaka i tiden till anda världskriget eller vad det nu kan vara.

Visst jag tycker man behöver ett första etableringsstadium men de behöver inte alls vara händelse och riktningslöst, men de måste lämna utrymme att lära känna sin karaktär på ett naturligt sätt.

 

[Archer]

Låter som en väldigt bra idé. Jag ska köra på den nu när jag startar en ny WFRP kampanj. Ska kasta in rollpersonerna i "explosionen" där de får en glimt av vad som komma ska, och sedan kan det lugna ned sig i några scenarion där intrigerna i kampanjen får "gro" innan det åter tar fart igen.

 

[Winterquist]

Kanontråd. Jag är på gång att starta en kampanj där min tanke är att låta varje rp vara en huvudperson. Vad jag menar är att om man som sl sitter ned och skriver värsta kampanjen är det lätt att det är just denna som blir huvudpersonen. Men nu vill jag låta spelarna känna att det är just deras rp som är i centrum. Därför lät jag spelarna göra precis vilka karaktärer de ville, utan några som helst restriktioner (mer än att kampanjen skall utspela sig i Köpenhamn). Det blir deras bakgrunder, kontaktnät och hemligheter som förhoppningsvis skall skapa historien.

Jag har ingen aning om detta kommer att lyckas, men hittills verkar mina spelare gilla det och jag har hittat massor av trådar att använda i deras bakgrund.

Nu till saken… Varje rp får i inledningen sin egen ”Bond-teaser”, en högexplosiv, konfliktladdad och spännande inledning på ”sin” historia. Jag tänker mig det som kryssklippning på en film, där man vid ett spännande ögonblick hoppar till nästa spelare. Detta kräver givetvis att alla spelare sitter i samma rum (inga hemligheter här) och att de som inte är centrum just då hjälper till. De kan komma med tips och idéer gällande miljöbeskrivningar och andra detaljer som de tycker passar, t.o.m. spela en slp om det behövs.

Fördelen är att alla spelare på ett tidigt stadium lär känna alla de andra protagonisterna i kampanjen. Spelarna behöver bl.a. inte upprepa sina utseenden så fort de träffas, vilket kan vara rätt tröttande.

Nackdelar finns givetvis. De känner till saker om de andra som de rimligen inte skulle kunna veta, då de egentligen inte var ”där”. Men detta anser jag vara ett litet pris att betala, de får ju vara med om det roliga istället (Är det riktigt hemligt tas detta i enrum). En annan lite värre nackdel är att historien/kampanjen kan mista fokus och bli splittrad. Min idé är att utgå från ett övergripande tema som genomsyrar de olika rp:nas historia. En tredje nackdel kan vara att rp:na aldrig träffas. Men de tror jag de gör, om inte annat kan man alltid slänga in än händelse som drar till sig rp:nas uppmärksamhet.

Kampanjen är fortfarande ganska skissartad men jag hoppas det blir skoj.

EDIT- stavfel