Efter att ha läst hela
Jehammed's Trilogy och alla utgivna
Coriolis-äventyr kan jag personligen känna att det lätt blir för mycket ståry och för lite utrymme för rollpersoner och spelare, exempelvis. Materialet blir lätt att kännas som en krycka istället. Gruppen kommer fram till vägskälet.
Vänta, ska bara bläddra fram vad som händer nu. Det tycker
jag är jättesvårt. När det är improvisationen som styr upplevelsen går det liksom inte att göra
fel. Men i den här typen av material gör det det.
Om jag inte har preppat ordentligt, om jag inte kan mysteriet spelarna ska lösa utan och innan och vilka som är inblandade etc, så blir det ju nästan alltid fel när jag improviserar. Det blir dessutom nästan alltid
tråkigt när jag improviserar utan att ha preppat saker. Det blir endimensionella SLP:er som knappt säger något och är alldeles för rationella, det blir platser som bara har exakt en ledtråd som leder vidare, och så vidare. Och jag introducerar motsägelsefullheter och glömmer bort saker jag improviserat.
Jag vill ha en krycka.
(Jag är, som spelare, inte speciellt intresserad av utrymme för rollpersonen, men jag vill gärna ha någon form av agens. Jag behöver absolut inte styra "storyn" eller fatta "viktiga beslut", men jag vill kunna bestämma vart vi går och vad vi ska undersöka och vilken approach vi ska ha till utmaningarna).
Är det exakt denna 'ståry' som i praktiken är vad prepplägret vill ha?
Ja, som ändå betraktar mig som varandes i prepplägret, är helt ointresserad av "story". Jag är ju snarare helt fokuserad på mysteriet och utredandet av detta. De flesta äventyr jag läst är alldeles för linjära för mig på det sättet – spelarna ges väldigt lite agens och därmed väldigt små möjligheter att faktiskt lösa något själva. Det blir som när jag improviserar – superlinjärt, ofta scener med bara en ledtråd var och som bara leder till varandra.
Är det en fråga om att inte känna sig bekväm med att improvisera?
Jag får bara inte ut något av det. Men visst, jag tycker väl både att det är extremt o-givande och att det är svårt och jobbigt. I mina ögon, som SL, finns inga fördelar alls med att improvisera. Framför allt inte eftersom mitt "roligt" kring spelbordet inte är att se vilka oväntade saker som händer eller "upptäcka" något. Jag vill ju vara den som sitter på alla svaren och myser i min fåtölj medan spelarna resonerar och funderar och systematiskt undersöker den hemliga låda jag ställt framför dem.
Eller ja, jag kan ju improvisera givet tillräcklig prepp. Att bara få en premiss är inte tillräckligt. Ge mig konkreta platser med konkreta SLP:er och ett konkret händelseförlopp som skett tidigare och konkreta ledtrådar som finns – så kan jag improvisera utifrån det =)
Är det en ovana (eller ett ointresse) kring att använda det material vi har tagit fram som grund för improvisation? (Premiss, setting, kontext, rollpersoner, buzzwords, relationskartor, dungekartor, sektorkartor, etc.)
Ofta blir sådana verktyg otillräckliga för mig. Jag vet inte hur jag ska lyckas hålla dem i huvudet, eller hålla reda på alla rörliga delar, eller överhuvudtaget omvandla dem till något som jag faktiskt kan tycka om kring spelbordet.
