Men är mystierierna verkligen poängen med Lost? Ialf första säsongen eller två första säsongerna skulle jag säga absolut inte. Istället tycker jag poängen är att det handlade om karaktärerna och deras issues och att ön utmanade dessa på olika sätt? Inte mysterierna. Inte världen. Ingen lore som ska avtäckas. Ingen reveal.
Det där tror jag absolut inte är sant. Svårare, visst, men jag har ändå spelat ett tjugotal sessioner Nerver av stål som går ut på just detta: man hittar på mystiska saker utan plan på hur de hånger ihop, och sedan knyter man ihop dem på slutet. Det går alldeles utmärkt om man har en procedur och lite skicklighet. En eller två gånger har jag varit missnöjd och det har funnits saker som inte passade in snyggt, men det har absolut inte varit regel. Så det går fint att improvisera ett mysterium.
Och i mitt fall så skiter jag i slutet egentligen. Det blir vad det blir. Men det kommer vara vårt slut.
Men också vad det är för upplevelse man är ute efter. När jag spelar med mina barn så blir det en helt annan typ av spel än när jag kör kampanjer med gänget sedan decennier tillbaka och det är en helt annan typ än när jag spelar med främlingar på konvent.Det här har inte varit min upplevelse på konvent, i slutänden. Folk kan spela vad knäpp skit som helst och ha superkul med det. Och spelar jag med mina barn kommer de vifta bort det mesta till förmån för vad de själva kommer på. Jag vill nästan mena att vana är en del av preppbehovet, snarare.
...och man behöver inte knyta ihop allting heller. Det är bra att ha lösa trådar kvar, för det får spelarna att fundera efter spelmötet. Den sortens efter-engagemang är guld värd och är ett sätt att påvisa på bra spelmöte. Dessutom ger lösa trådar något att ta upp senare och bygga vidare på.
Jag tror att det är just det här som är skiljelinjen mellan de två olika inriktningarna som har presenterats i den här tråden.
+1 och spot-on och sånt! Jag tycker det som händer är det viktiga. Om vi avrundar på ett sätt som ger oss saker att fundera på så kommer jag minnas det i lång tid framöver.
Det låter för mig som att spelarna är helt passiva deltagare och mest blir serverade saker som händer? Vad händer om en spelare själv gestaltar "motståndaren", och det som händer i vår grupp är alfa och omega?
Verkligen inte. Skillnaden mellan att jag i stunden hittar att "ni kommer till den stora staden Urudumdrum, vad gör ni?" mot att jag redan på förhand har läst in mig på staden Urudumdrum påverkar inte spelarnas agens alls.
Det finns en direkt regelaspekt här också - i en del mer komplexa spel (själv är det RuneQuest jag har det med) är det inte så himla enkelt att improvisera ihop effektivt motstånd. Visst, jag kan alltid säga "Äsch, Bredsvärd 60%, 1d4 skadebonus och 14 Hit Points", men om jag stannar där kommer det att vara ett påfallande svagt motstånd. En effektiv motståndare är beroende av att jag har koll på vad för sorts magi denne har tillgång till och använder, att komma ihåg att använda Passions för augmentering, och så vidare. Det finns också en del matte som är bökig att få rätt, och som i vissa lägen kan märkas om man gjort fel med. Det blir både enklare och bättre om jag i alla fall skissat upp stats före spelmötet - om inte annat så för att ha en sak mindre att göra under spel.
Att rollpersonerna blir passiva deltagare har med en dålig SL att göra, och är ett problem även i ett improviserat spel där SL sitter och hittar på vad som händer hela tiden utan att låta spelarna komma till tals. Det har inte med prepp att göra.
Det beror såklart på vad man spelar och med vilka. Men enligt teorin för ”trovärdighetshierarkin” så är det ännu sämre att bli godtyckligt dödad av en medspelare (även om denne har en motståndarroll) än av en nyckfull spelledare.
Mm, det här är nog viktigt. Även i spel som har en spelledare så kommer ju denna i min spelstil knappast leverera några ”utmaningar” som spelarna ska klara av. Att lyckas eller inte är inte en del av spelet. Men som sagt, hade jag spelat en sådan stil så hade jag nog också velat preppa.
Jag spelar ju helst one-shots och kortare grejer, även om det blivit en del undantag från det genom åren av olika anledningar. Inte minst för att det är kul att testa nya saker och försöka se lite varför andra tycker gräset är grönare där de står.
Skulle säga detta också är en issue även om inte grejen är att vinna/förlora utan som i tex Burning Wheel att motståndet är viktigt för att trycka på varför karaktärerna är där öht och vad konflikten gäller, att tvinga dem att slåss för vad de tror på trots att motståndet är övermäktigt ibland. Det är väl en av de fantastiska sakerna med Burning Empires, för det tvingar spelledaren att stata motståndet ordentligt men det är också det enda som preppas, sen är det bara att spela sina karaktärer och hugga mot spelarnas karaktärers strupar så fort de blottas.
Men det är väl det som är det klassiska filosofiska trätoämnet: om SL har improviserat ett problem men ännu inte lösningen, finns det egentligen något att fundera på?+1 och spot-on och sånt! Jag tycker det som händer är det viktiga. Om vi avrundar på ett sätt som ger oss saker att fundera på så kommer jag minnas det i lång tid framöver.
Och det behöver inte vara djupa filosofiska dilemman heller. Det kan lika gärna vara att "zooma ut" från ödehuset vi alla är fast i innan Skurken dyker upp. Eller att vi aldrig lär oss vem mördaren var. Eller vad som helst.
Så är det ju, och det är ju ett trätoämne utan något konkret "svar" eftersom det bottnar i preferenser kring underhållning. Alla har rätt. Alla har fel.
