entomophobiac
Low Prep High Play
Känner inte att det är mitt förstånd som felar så mycket som en kollision av preferenser. Kan mycket väl förstå varför många föredrar det ena framför det andra.
Att upptäcka saker genom spel
- Thread starter entomophobiac
- Start date
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Det handlar inte bara om preferens, det handlar om att en del _behöver_ det ena eller det andra, för att det är det enda sättet det funkar på för dem.
entomophobiac
Low Prep High Play
Men det blir ju i så fall en form av motivation till preferensen, menar jag? Rollspel är ju en hobby för de flesta av oss. Att vi då söker oss till ett läge där vi kan maximera vårt nöje är ju givet.
Jag läser skitmycket rollspelsgrejer, men spelar ju bara de som antingen verkligen intresserar mig av någon anledning eller för att det är väldigt annorlunda eller allmänbildande på något sätt. Jag försöker alltid läsa saker med en utgångspunkt om vad just den grejen försöker förmedla, frånsett mina egna gnälliga referensramar kring spelbordet.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Fast min preferens vore att inte preppa. I alla fall som norm. Vore skitskönt att inte behöva förbereda något utan bara sätta sig vid spelbordet och köra. Men trots idog träning för att förbättra min improvisationsförmåga så är jag fortfarande beroende av prepp i olika utsträckning för att det ska bli bra.
Rickard
Urverk speldesign
Varför skulle improvisation inte innebära prep? Lättaste sättet för att improvisera är för att ha förberett sig väl.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Fråga inte mig, fråga ento =) Jag säger ju att jag behöver preppen.
Om du frågar varför min preferens vore att inte preppa är för att jag hellre skulle lägga den tiden på att spela mer dataspel. Allternativt ännu mer rollspel.
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 7,758
Det här är en relevant distinktion - vad är det för prepp man inte gör? Det är rätt olika saker att inte planera story och händelser, att inte skissa på SLP:er, att inte läsa på sina gamla anteckningar, och att inte läsa på världsbeskrivningen som finns.
entomophobiac
Low Prep High Play
För att jag är lat! Det är typ hela anledningen. Risken att göra fel skapar större olust för mig än risken att saker blir konstiga, knasiga, etc. Men det kommer nog också från att one-shots och kortare saker är vad jag föredrar. Det spelar inte så stor roll om en one-shot blir lite halvdan, för nästa gång spelar vi en ny. Alla filmer är inte 10/10 heller.
Om jag spelar den sorts scenarier som jag tycker är allra roligast (one-shots), så preppar jag helst bara rollpersonerna och en premiss. Rollpersonerna kan gruppen göra själva, om de vill. Men i höstas (framförallt) så var det något gruppen bad om att jag skulle fixa. Delvis för att optimera den begränsade speltiden.
Exempel på det finns här, även om det där ju är den renskrivna formen och därför har mycket mer brödtext än mina anteckningar. Det var grymt kul att spelleda de där, för jag hade max en vecka på mig mellan speltillfällen och då finns inte så mycket utrymme att göra research eller mecka med prepp. Första idén är ofta den som får flyga. Sånt som reglerna till Carrion for the Carrion Crows fick skrivas om mellan sessioner, för att de visade sig mindre dugliga.
Men liksom, det jag gillar med improvisation är att jag kan testa något och se om det flyger. Ta med mig läxorna vidare. Vi har skoj längs vägen.
afUttermark
Swashbuckler
- Joined
- 17 Oct 2011
- Messages
- 2,016
Jag tycker det är okej att göra mina spelares karaktärer. Men om jag spelar tycker jag förskrivna karaktärer är skittråkiga.
entomophobiac
Low Prep High Play
Mina erfarenheter av det här är väldigt varierade. I allmänhet tycker jag rollspel som har karaktärsgenerering är rätt dåliga på att skapa intressanta grupper. Du vet om du är bra på att skala äpplen och om du växte upp under en bro. Men du vet inte varför du borde göra något tillsammans med någon annan rollperson. Utgångspunkten om det gamla "partyt" typ.
Styrkan i att då ha en person som skriver åtminstone grunden till rollpersonerna är att de kan få ett sammanhang som grupp som inte bara är "öh, eh, vi träffades typ på bussen på vägen hit", och risken blir mindre att två spelare gör närmast identiska rollpersoner för de kikade på samma serie förra veckan och blev inspirerade av den.
Konventsscenarier gör ju ofta detta skitbra. Och AW:s playbooks är ju en variant av samma tänk.
Misstänker att detta är ett oproportionerligt stort bekymmer om man bara kör one shots.
Jag skriver alltid färdiga rollpersoner till mina konventsäventyr.
Dels för att spara tid under sessionen, men också för att ge lite mer färg åt spelarna samtidigt som jag helt kontrollerar personernas bakgrunder i förhållande till plotten. Det och att man gör rollpersonerna mer extrema kan kompensera för en del av nackdelarna med one shots och enstaka äventyr.
Skulle aldrig göra det för kampanjspel dock.
//EvilSpook
entomophobiac
Low Prep High Play
Varför inte, kan jag nästan fundera på?
Det är såklart skillnad på spel och spel här. Om du som spelare vill grotta ned dig i regler och abilities och feats och perks och fonduerecept så ös på liksom - en spelledare som "optat klart" en bunt 5E-karaktärer kan ju dra dit pepparn växer. Tycker antagligen de flesta.
Men helt fria händer kan ju också leda till ett Fellowship med fyra Gandalf. Och det är väl samma problem som preppen i övrigt är tänkt att hantera på olika nivåer. Så varför inte preppa rollpersoner, specifikt? Känns ju som att de är vad allt börjar med på så många sätt.
luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,871
Smått trasslig tråd men jag gör ett försök att summera mina preferenser i alla fall.
Jag gillar prepp i form av platser samt personer eller grupper med olika agendor. Sådan prepp underlättar för mig när jag ska låta spelvärlden reagera på det rollfigurerna gör. Eftersom reaktionerna i sig inte är förutbestämda antar jag att de måste klassas som improvisation, men grundad i fasta fakta om spelvärlden. Jag gillar inte prepp i form av förutbestämda händelseförlopp. Sådana tycker jag är jobbiga att förhålla sig till och de hämmar min förmåga att reagera/improvisera om det väl blir nödvändigt (och det blir det nästan alltid). Sedan vill jag inte påstå att det alltid är lätt att improvisera, eller att jag alltid gör det bra, men det är en central del i hur jag föredrar att spelleda. Förberedd improvisation alltså. Och berättelsen den blir vad den blir, antagligen inte dramaturgiskt uppbyggd men spännande ändå där och då.
Jag gillar prepp i form av platser samt personer eller grupper med olika agendor. Sådan prepp underlättar för mig när jag ska låta spelvärlden reagera på det rollfigurerna gör. Eftersom reaktionerna i sig inte är förutbestämda antar jag att de måste klassas som improvisation, men grundad i fasta fakta om spelvärlden. Jag gillar inte prepp i form av förutbestämda händelseförlopp. Sådana tycker jag är jobbiga att förhålla sig till och de hämmar min förmåga att reagera/improvisera om det väl blir nödvändigt (och det blir det nästan alltid). Sedan vill jag inte påstå att det alltid är lätt att improvisera, eller att jag alltid gör det bra, men det är en central del i hur jag föredrar att spelleda. Förberedd improvisation alltså. Och berättelsen den blir vad den blir, antagligen inte dramaturgiskt uppbyggd men spännande ändå där och då.
Jag tänkte mest på färdigskrivna rollpersoner då.
En session 0 där vi pratar ihop oss om vad det ska handla om och man spånar fram sina karaktärskoncept har jag såklart gärna.
Men inför en kampanj vill jag att spelaren själv skapar sin karaktär, gör de viktiga valen och har möjlighet att sätta ut sina flaggor.
Jag vill att de skapar nåt de är intresserade av (och redan har en inre bild av), för att få lite mer bleed och emotionell insats.
//EvilSpook
Mogger
Hipsteranka
Håller 100% med om detta. Oneshots kan fara iväg åt vilket håll som helst och att preppa och läsa in blir ju närmast helt onödigt. Men en kampanj på 30-40 spelmöten, med kanske en paus på 6 månader här och var, är något helt annat. Så redan här får man ju en liten indikation på varför man vill skriva ner saker, eller att någon annan gör det åt en.
Swedish Chef
Hero
Precis min preferens.
entomophobiac
Low Prep High Play
Jag menar väl mest att kampanjer också kan det. Det blir nu en one-shot med fortsättning.
Mogger
Hipsteranka
Absolut kan de det. Har spelat sådana med. Men det är en annan grej. Du adderar ju något vid varje fortsättning och någonstans måste du minnas/nedtecka allt detta, eller iaf en hel del. Och sannolikt preppa med. Och då är vi där.Jag menar väl mest att kampanjer också kan det. Det blir nu en one-shot med fortsättning.
20 år på forumet, tusentals inlägg, starka åsikter och debattvilja, ett massivt spelotek, detaljkunskaper om mängder av spel, men du spelar nästan bara improviserade och karaktärsdrivna one-shots?!?!Jag menar väl mest att kampanjer också kan det. Det blir nu en one-shot med fortsättning.
You’re a man full of surprises!
//EvilSpook
Jag har också 20 år på forumet och tusentals inlägg och spelar mest improviserade och karaktärsdrivna enkvällare. Fast ibland spelar jag improviserade och karaktärsdrivna kampanjer (jag kallar dem det, men de flesta forumiter verkar tycka att de är för korta för att förtjäna det namnet).20 år på forumet, tusentals inlägg, starka åsikter och debattvilja, ett massivt spelotek, detaljkunskaper om mängder av spel, men du spelar nästan bara improviserade och karaktärsdrivna one-shots?!?!
You’re a man full of surprises!
//EvilSpook
(Fast jag tror att vad jag spelar och vad ento vanligtvis spelar skiljer sig en hel del.)