Att vakna utan minne: varför inte?

[zonk]

Jo, jag har trillat dit och gjort det. Jag har startat RPna i en kampanj som just uppvaknade (i het sand, under röd sol, med grava strålskador) i en kampanj. Spelarna visste att det var postapoc och det var allt.

Det är ju fel att göra så. Men varför är det fel? Jag har några tankar själv men tänkte höra vad ni andra tänker här?

 

[krank]

Jag tycker inte att det är fel. Kanske är jag fast i något slags evigt 90-tal, men jag tycker fortfarande "rollpersonerna vaknar med minnesförlust" är en helt OK början. Förutsatt, såklart, att det finns ett svar som förklarar minnesförlusten, och att det svaret är intressant.

 

[Organ]

Det är ju fel att göra så. Men varför är det fel? Jag har några tankar själv men tänkte höra vad ni andra tänker här?

Jag tycker inte att det är fel. Så jag är nyfiken på de tankar du säger dig ha i frågan som säger att det är det.

 

[EvilSpook]

Det är ju fel att göra så. Men varför är det fel? Jag har några tankar själv men tänkte höra vad ni andra tänker här?

Det är väl inte direkt fel. För många (inklusive mig själv) är ju kopplingen till spelvärlden och sammanhanget ganska viktig.
I synnerhet i början när man startar en ny rollperson/kampanj. Och det kan ju ta ganska lång tid innan man känner sig hemma.

Det finns ju en del tekniker för att bygga relationen snabbare och enklare under karaktärsskapandet eller i första sittningen. Gemensamt gruppbyggande, handouts, eller en spelvärldsfokuserad session 0, stereotyper/klichéer etc. Det man gör genom att beröva rollpersonerna minnet är att distansera spelarna ytterligare en bit längre bort från välden.

Om det är bättre, sämre eller varken eller beror såklart på från fall till fall på gruppens förutsättningar, spelet, äventyret och alla andra saker runtomkring.


//EvilSpook

 

[krank]

Fördelen med minnesförlusten är, för mig, att jag som spelare hamnar på samma nivå som rollpersonen i någon mån. Jag upplever generellt att kopplongen till spelvärlden och så vidare är något som egentligen inte växer fram förrän i spel – enda undantaget är ifall vi spelar i någon köpe-franchise som alla spelare redan har koll på, typ Star Wars eller så. Men det spelar ingen roll hur mycket jag läser Coriolis eller Symbaroum på förhand; jag kommer sannolikt inte att känna nån egentlig koppling dit ändå förrän ett par spelmöten in. Och dessutom kommer jag att förväntas spela en rollperson som har mycket bättre koll än vad jag har – och jag ogillar ju alltid den sortens diskrepans.

Jag säger inte att man alltid bör börja med minnesförlust i de fall man spelar i rena fantasivärldar, men det är ett sätt att lösa ett av problemen sådana världar skapar.

(Andra sätt att lösa samma problem utan en massa metatekniker där man skapar spelvärlden tillsammans är t.ex. att spela i modern nutid med fantastik-element, portalfantasy där RP är moderna nutidsmänniskor på besök, eller att spela personer som aldrig varit utanför sin extremt lilla isolerade hemby och inte vet något)

 

[RasmusL]

Det går ju att skriva fungerande grejer runt det men det ställer i mina ögon höga krav på att spelarna ska kunna lista ut vilka de är, och att det liksom är en av huvudingredienserna.
Jag har ett oneshot jag kört några gånger för olika spelare med bra resultat. Mage the Awakening, en spelare, en RP. Magiker vaknar utan magiska krafter, utan minne på institution. Ground hog day, dagen återställs när RP tar sin medicin, för samtidigt en kamp i drömvärlden där typ demon har byggt upp fasader runt spelarens minnen, men kan bara vinna den kampen om får mer info om vem den själv är (fasaden vittrar sakta sönder när RP får veta mer, men repareras när medicin äts). Fly från institution och den BEG som styr det, låsa upp minnen genom att snoka runt på institution, lära sig scheman och skeenden pga ground hog, etc.


...men bara som ett sätt att börja på utan djup prepp, nja. Att samberätta minnesåtervinning kanske, men känns mer som ett hinder än en möjliggörare.

 

[Mogger]

Jo, jag har trillat dit och gjort det. Jag har startat RPna i en kampanj som just uppvaknade (i het sand, under röd sol, med grava strålskador) i en kampanj. Spelarna visste att det var postapoc och det var allt.

Det är ju fel att göra så. Men varför är det fel? Jag har några tankar själv men tänkte höra vad ni andra tänker här?

Det är väl bara "fel" om man använder minnesförlusten på ett tråkigt och dåligt sätt? Men om man inte gillar minnesförlust så kan man ju köra på nedfrysning, nedsövning etc och att man helt enkelt inte vet vad som har hänt under tiden man varit borta, men har koll på det som hände innan man sövdes ner. Om man vill ge sin RP lite backstory och sånt. Blir ju lite en light-variant.

 

[Rickard]

men det ställer i mina ögon höga krav på att spelarna ska kunna lista ut vilka de är,

Ja, rollpersonerna saknar motiv. Allt som händer är att de får reagera på vad spelledaren slänger mot dem. Överleva i öknen, en fiende dyker upp som känner dem, hitta sin packning. Det blir mer för spelledaren att hantera än om spelarna fått hitta på lite saker. Nu görs dem passiva istället.

Finns inte heller något som håller dem samman. Visst, de har vaknat upp tillsammans men om någon hittar familj så borde rollpersonen stanna med familjen, inte sina namnlösa "kompisar".

Hmm, har inte tänkt på detta tidigare.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker inte det är fel. Man får en inbyggd motivation (ta reda på vem man är och vad som har hänt en) och ett självklart band mellan rollpersonerna. Under spelets lopp ger det också möjlighet att stöta på konflikter som rör identitet (är jag fortfarande ansvarig för det jag gjort även om jag inte minns den jag var när jag gjorde det?), tillhörighet (är min nyfunna grupptillhörighet viktigare än den i mitt förflutna?) och liknande. Det som är ett problem, som Rickard säger, är att det kan bli rätt reaktivt, men samtidigt tror jag att just den inbyggda motivationen gör att spelarna tvingas ta en del egna initiativ kring denna. Ett annat problem är i vilken mån spelledaren bestämmer över rollpersonernas bakgrund – till spelets charm hör ju lite att upptäcka hur det egentligen ligger till, men det gör också att spelledaren får begränsad möjlighet att stämma av med spelarna.

 

[terje]

Jag får erkänna att jag är lite svag för detta upplägg, det kastar in rollpersonerna i hetluften och ger tydliga frågor att försöka besvara: vilka är vi, vad har hänt, varför just oss, vem är ansvarig, osv. Men jag är vanligtvis mer intresserad av att utforska en plats eller ett mysterium än en person eller relation, så jag förstår om ni med andra preferenser känner annorlunda.

 

[Genesis]

Jag tycker inte heller att det är fel, men förutsatt att det inte finns ett svar som spelledaren har hittat på. Om spelledaren har bestämt vad som har hänt, vem min rollperson är, då har jag liksom inget kvar att hitta på. Jag har liksom inga riktiga verktyg och inget att göra än att försöka ta reda på vad spelledaren har skrivit på sitt papper. Det låter extremt tråkigt.

Men om det inte finns ett färdigt svar, om jag istället blir medskapare och får hitta på min rollpersons bakgrund och tillsammans med de andra väva ihop en berättelse och försöka få den logiskt koherent och rimlig, ja då är det ett kul koncept. Ännu bättre, såklart, om vi slopar spelledaren helt och hållet.

Någon som håller med? Nej, såklart inte. Men jag fortsätter att skriva mina förutsägbara åsikter, som en outtröttlig opposition i en demokratisk enpartistat.

 

[krank]

Någon som håller med? Nej, såklart inte. Men jag fortsätter att skriva mina förutsägbara åsikter, som en outtröttlig opposition i en demokratisk enpartistat.

Det här är en känsla jag kan sympatisera med, även om jag numera inte känner mig fullt lika ensam som jag en gång var.

Dock fortfarande lika förutsägbar som då.. Min forumnärvaro skulle lätt kunna skötas av en AI. Man behöver knappt ens träna den speciellt mycket jag har ju ändå bara samma typ 5-10 saker jag säger.

 

[afUttermark]

Jag hade tyckt att det hade varit urtrist att vakna upp helt blank och dessutom skadad i något som är tänkt att bli ett kampanj spel. Men jag tycker å andra sidan att förskrivna karaktärer är tråkigt också. Om det inte är en enkvälls föreställning då är det ok.

 

[Mogger]

Någon som håller med? Nej, såklart inte. Men jag fortsätter att skriva mina förutsägbara åsikter, som en outtröttlig opposition i en demokratisk enpartistat.

Hey! Jag skrev ett helt rollspel på just dessa premisser!

"Kod 44, du försöker få åtkomst till ett spärrat minne. Var vänlig och stanna där du är. Personal från MnemeTech är på väg, och kommer inom kort ge dig personlig support. Ha en bra dag."

InterZone

 

[Genesis]

Hey! Jag skrev ett helt rollspel på just dessa premisser!

"Kod 44, du försöker få åtkomst till ett spärrat minne. Var vänlig och stanna där du är. Personal från MnemeTech är på väg, och kommer inom kort ge dig personlig support. Ha en bra dag."

InterZone

Visst fan! Jag tar tillbaka allt. Varje gång du nämner det tänker jag "Just det, det borde man ju verkligen spela någon gång." Sedan glömmer jag det. Men det är coolt! Tyvärr har du ju gått och blivit corporate sedan dess, men det här är ett ljuvt minne från dina rebelliska dagar, när vi tillsammans slogs mot spelledaren, vände upp och ned på spelreglerna och gjorde forumet farligt.

 

[Rymdhamster]

I likhet med att börja på ett värdshus tycker jag bara det är dåligt när det görs på slentrian utan plan. Och med dåligt menar jag då tråkigt.

 

[Cybot]

Hey! Jag skrev ett helt rollspel på just dessa premisser!

"Kod 44, du försöker få åtkomst till ett spärrat minne. Var vänlig och stanna där du är. Personal från MnemeTech är på väg, och kommer inom kort ge dig personlig support. Ha en bra dag."

InterZone

Jag tror du berör en viktig punkt här. Det beror på kampanj/setting, och om jag skulle spela en kampanj där man startar utan minnen så hade jag förväntat mig att kampanjens tema är på något sätt kopplat till identitet och i en setting där identitet är problematisk/viktig. Typ Marvel universumet eller någon sorts cyberpunk eller kanske generell Sci-fi.

I Cyberpunk hade det t.ex. varit väldigt intressant då information, kroppsautonomi kontra konsumerism och identitiet är centrala frågor i cyberpunk. Att starta som en person som har fått det där taget ifrån dem eller aldrig haft några (om de t.ex är kloner). De är informations och identitets-disenfranchised.

 

[anth]

Minnsesförlust är inte en dålig början. Det är bara kliché, som att börja på ett värdshus (som andra redan påpekat).

Sedan är minnseförlusten sällan komplett:
- de vet att det blåa ovanför dem är himlen
- de vet att det finkorniga under dem är sand
- de vet att den fyrbenta varelsen bredvid dem är en dromedar.
Kort sagt minns rollpersonerna hur man pratar - men språket är beroende på vad de lärt sig innan minesförlusten.
Säg att rollpersonerna ser en fisk och kan identifera den som en aborre.
Säg att rollpersonerna sedan ser en vattenlevande varelse med massor med tentakler och de har ingen aning om vad det är. En fiskare upplyser rollpersonerna om att det är en bläckfisk.
Det säger en del om rollpersonernas tidigare liv.

Någon sa att människor med minnesförlust saknar motiv.
Det har de visst - de vill få tillbaka sina minnen!
Problemet är att det kan bli lite kliché och enformigt, eftersom alla rollpersoner utan minne har samma motiv.
Kort sagt blir sökandet efter ens tidigare minnen drivkraften i kampanjen.

Det roliga med minnseförlust är att man börjar med ett tomt karaktärsblad:
Kan du simma? Du vet inte, prova!
Kan du laga mat? Du vet inte, prova!
Kan du skjuta pilbåge? Du vet inte, prova!
Kan du slåss med svärd? Du vet inte, prova!
Kan du använda magi? du vet inte, prova!

Nästa steg är att bygga upp en ny personlighet:
- är du god, eller ond? Du vet inte!
- är du introvert, eller extrovert? Du vet inte!
- är du lat, eller en arbetsmyra? Du vet inte!
Man bygger upp en ny personlighet och det är antagligen inte samma personlighet som man hade innan minnesförlusten, se filmen Total Recall med Arnold Swarzenegger som exempel, vilket kan leda till intressanta situationer när man stöter på personer som kände en innan minnesförlusten.

 

[Björn den gode]

Jo, jag har trillat dit och gjort det. Jag har startat RPna i en kampanj som just uppvaknade (i het sand, under röd sol, med grava strålskador) i en kampanj. Spelarna visste att det var postapoc och det var allt.

Det är ju fel att göra så. Men varför är det fel? Jag har några tankar själv men tänkte höra vad ni andra tänker här?

Att vakna utan minne kan vara en intressant och spännande idé för en rollspelskampanj, men det finns också några utmaningar att hantera.
En av de största utmaningarna med att ha spelarna vakna utan minne är att det kan vara svårt att ge dem information om världen och deras roll i den. Utan minnen av deras bakgrund och kunskaper kan det vara svårt för spelarna att veta vad de ska göra och hur de ska agera i olika situationer. Det kan också göra det svårare för spelledaren att skapa en meningsfull kampanj, eftersom det kan vara svårt att ge spelarna uppdrag och utmaningar som känns meningsfulla och relevanta.

En annan utmaning är att det kan vara svårt för spelarna att skapa djupa och välutvecklade karaktärer utan minnen av deras bakgrund och personlighet. Det kan också vara svårt att skapa en känsla av förbindelse mellan karaktärerna om de inte har minnen av hur de träffades eller varför de är tillsammans.

Det är dock viktigt att notera att det finns möjligheter att göra det här konceptet fungera, men det kräver att spelledaren tar hänsyn till dessa utmaningar och skapar en värld och en kampanj som känns meningsfull och givande för spelarna. Det kan också vara en bra idé att prata med spelarna om hur de känner inför att spela karaktärer som vaknar upp utan minne och försöka hitta en lösning som fungerar för alla.

 

[Deodanders]

Ett högst passande äventyr i sammanhanget och särskilt så idag på vintersolståndet finns här.

Det roliga med Twilight of the Solstice är att det finns särskilda rollformulär med färdiga rollpersoner, där spelaren i takt med att minnet om olika förmågor återvänder skrapar fram dessa på papperet.