Nekromanti Atypiska karaktärer

[Eleas]

Under den tid jag spelat rollspel har jag in-game mött en uppsjö fiktiva gestalter, av vilka de flesta nu är bortglömda. Men alla glömmer man inte. Vissa hade det där lilla extra som gjorde att man mindes dem. Jag hävdar nog att de mest minnesvärda figurer man träffat på alla var otypiska gestalter med egenskaper som särskiljde dem från den grå mängden.

Med karaktärer avser jag inte någon uppdelning mellan rollperson eller spelledarkaraktär; båda är ju personligheter (eller borde iaf vara det). That said, vilka karaktärer minns ni?

/Björn

"Han får begravas i jorden, där jag slipper se honom..."
--Nyub Snunb uttalar sig om en fallen kamrat

 

[Zug209_ivenhoe]

Min riddare med 3 i tur råkade ut för en hel del.

 

[Ymir]

...vad, om man får fråga?

- Ymir, tyckte det där inlägget var tämligen meningslöst

 

[Pendragon]

Tja det finns ju en hel del väldigt typiska karaktärer som sätter sig också... ofta pga de är välspelade.

Som t ex den pyromaniske, men naivt snälle och godmodige eldsmagikern med total vattuskräck (visserligen i DoD).

 

[Mr SL]

den lilla torshen mambo med 2 meter långa blåsröret!!

han va som ett barn och rå hysterisk..... spelades helt underbart!!!

 

[Duddmannen]

Miri

Min karaktär Miri Älvsång (i kampanjen som kallar Eon-Teens) är en vanlig människa (vanar) som tror att hon är en alv. Det faktum att hon inte kan se något vidare på natten, saknar spetsiga öron och inte har den alviska blicken har inte påverkat denna vanföreställning.

Det är alltid skoj att spela karaktärer med olika sorters psykologiska nackdelar, att få släppa loss lite av de galna impulser man får ibland.

(Va? Är jag ensam om att ha galna impulser?)

/Duddmannen

 

[Lord decado]

Jag minns speciellt Hedning en darkener/marinsoldat... hoppade av vakten för ett handelsskepp för att hjälpa sina nya vänner... var en demon i strid men en riktig softis utan yxan... gillade att kramas!! (24 i sty/18 i slagsmål)

 

[Railin av Zolod]

Hmm... En annan Hedning. Vi läser samma böcker.
Jag har/hade en karaktär vid namn Hedning, en darken från Ebhron som var klingmästarte och filosof. Riktigt trevlig kille. Sen stötte han på en lång, smal svartkläd taupisk krigare, och dom både blev direkt bästa vänner.

Annars så är jag för nuvarande en radikalt lagd dvärg, från Zolod-Renk-Ellal. Han har en rolig personlighet, rätt så rebellisk, och ett underligt utseende.

 

[Ymir]

Re: Shie och Första Snön

Utöver min mest spelade rollperson, Tienne Morhaim, utmärker sig två, en rollperson och en spelledarperson, som för evigt etsade i mitt minne: Shie och Första Snön. De hade...något. De hade (har, i Snöns fall) sorg i dess fulländade form, ångest upphöjt till något vackert...förmågan att trots sorgen som blänkte som små skogstjärnar i deras ögon alltjämt vilja hela världen väl. Förmågan att trots bottenlöst lidande fortfarande kunna le.

Shie berättas det om i följande inlägg:
http://forum.rollspel.nu/showthreaded.ph...amp;o=&vc=1

och:
http://forum.rollspel.nu/showthreaded.ph...amp;o=&vc=1

och Första Snöns tragiska historia berättas i detta inlägg och det det länkar till:
http://forum.rollspel.nu/showthreaded.ph...amp;o=&vc=1

- Ymir, ångestvirtuos

 

[Niklas73]

Re: Shie och Första Snön

Det där är en karaktär som verkligen sätter spår. hade en alvtjej med i Dod (SLP) som offrade sitt liv för de andra för att de skulle slippa ur dödsriket (som de trodde de skulle gjort). Efter två vckeor a 8 timmars spel satte hon sina spår.

Men Första Snön är helt rätt tänk för mörka äventyr. I mina framtida äventyr i "spelet som snart är klart" (puh) kommer mycket av den mörka stämningen att finnas. Bra initiativ!

 

[zuntona]

Leva de annolunda

Alla i vår grupp väljer karaktärer efter skicklighet i strid.
Min karaktär är en klen adelsman som ofta dricker. Dessutom brukar han krypa ihop och gömma sig i ett hörn när det blir strid. Undantag när han är riktigt full då han kan anfalla mycket mäktigare personer brukar sluta i att han får grymt mycke däng.

 

[Eleas]

En karaktär jag aldrig glömmer är den Soldiske bonden Ottar, som följer med possen i vår nuvarande Eon - kampanj.

"Ja såna där trollkonster förstår jag mig int' på, om herrskapet ursäktar."

Ottar är den där hederlige, hårt arbetande, sävlige och jordnäre Durnik-typen, den Vanlige Mannen i ett nötskal. I en grupp packad med mer eller mindre trasiga individer är han en klippa. Fullständigt outbildad är han, ingen god krigare eller tänkare, men ändå har han visat sig... pålitlig.

Till exempel då vi vid ett tillfälle fick reda på att en lönnmördare stod i hamnen och lurpassade på flickorna i gruppen med ett armborst. Ottar fick jobbet att gå runt och leta efter en man med ett armborst - vi hade en god beskrivning av denne. Och emedan Ottar ju såg så outsägligt vanlig ut, så kunde han gå runt att leta utan att behöva oroa sig för upptäckt. Han hade fått instruktionen att ta det försiktigt, men om möjligt stoppa mannen. Vad en soldisk jordebonde kunde tänka sig sätta emot en tränad cirefalisk mördare lämnade vi osagt.

En dryg timma senare finner vi Ottar i hamnen. I händerna har han ett omvirat huvud och ett armborst. Ottar hade helt sonika vandrat in mellan mördaren och dennes vaktposter, slagit ihjäl mannen, tagit hans huvud och gått därifrån. SL berättade detta till ljudet av våra hakor som slog i golvet, och själv vred jag mig i skratt. "Ottar strikes again..."

Det har blivit ett stående skämt i gruppen. Om man behöver något omöjligt gjort, skicka Ottar. På något sätt kommer han att lyckas, inte för att han är skicklig, utan just för att han är så jävelpålitlig att han inte kan misslyckas.

/Björn