Evokee;n52567 said:
Jag tror att anledningen till att fantasy-genren har haft och har väldigt eurocentriska fanatsy-settings är för att fantasy framför allt produecrats och konsumerats av Européer. Jag tycker man mycket väl kan tänka sig fantasy-settings i vilka zulukrigare är normen och en feodala medeltida europisk kultur är det perifiera och onda. Men jag tror den typen av fantasy kommer konsumeras dåligt i Europa där nog inte särskilt många har särskilt lätt för att identifiera sig med någon slags zulu-fantasy. Inte heller tror jag europeiska fantasy-producenter är de som bäst kommer att kunna skildra en sådan typ av fantasy-setting.
Angående icke-standard-fantasy-kulturer så gjorde TSR en rätt cool grej till AD&D i slutet av 90-talet (har för mig att bokserien gavs ut strax efter att Wizards köpt dem, men den skrevs i TSRs egen regi), med en serie om tre böcker som beskrev samma setting.
Den första hette Jakandor: Island of War. Den beskrev folkslaget Knorrmen (ja, lite fjantigt namn om man är svensk, men...), ett stolt krigarfolk som blivit fördrivna från sitt hemland av svekfulla magi-älskande veklingar, men under sin flykt återfunnit sin tro på Krigsmodern, och funnit en ö som skulle bli deras förlovade land. De är typ en mix av vikingar och indianer - de håller strid och heder högt, och en hyggligt stor andel ingår i olika djurtotem-kulter. För dem är Jakandor ett nytt ställe att ta i besittning och utforska. Det största problemet för dem är att de har en tendens att stöta på band av onda nekromantiker och deras anhang när de utforskar ruinerna som finns på rätt många ställen på ön - och nekromanti är ju givetvis den ondaste av alla onda sorters magi, så dessa hemska typer måste givetvis utrotas.
Den andra boken hette Jakandor: Isle of Destiny. Den beskrev folkslaget Charonti - en urgammal högkultur som en gång i tiden behärskade stora delar av världen med hjälp av sin magi och framför allt sitt bemästrande av magiska portaler. Men så kom en pest som spridde sig som en löpeld, och deras imperium kollapsade totalt. Man har nu börjat återhämta sig, och försöker få de olika spillrorna av fornimperiet att smälta ihop till ett igen, men det är en långsam process. Mycket av det man en gång kunde är nu glömt, eller hålls som hemligheter i något av magikergillena. Den högsta dygden i deras kultur är att tjäna samhället, så till den grad att man gladeligen låter nekromantikerna zombifiera en när man är död, eftersom det nu är sådan brist på folk till att göra saker. Man har börjat återutforska ön Jakandor, som är Charontis hem-ö, men på sista tiden har stora delar av ön tagits i besittning av vilda barbarhorder som ställer till massvis med problem för Charontis expeditioner för att återupptäcka sitt svunna rike.
Den tredje boken, slutligen, var Jakandor: Land of Legend, och bestod delvis av en mer objektiv syn på saker och ting och delvis av en massa äventyrsuppslag. Men det jag gillade var just idén att beskriva samma situation från två olika perspektiv, och få båda sidor att framstå som "goda" respektive "onda" (även om konflikten i D&D-termer snarast är att beskriva som Lag mot Kaos).