Re: dessa återkommande regler..
Tja, alltså det här med att det borde vara mer ROLLspelande är rollSPELANDE går ju mycket väl att kombinera. Detta eftersom om man kombinerar regler med bra rollspel, så borde väl den ultimata kombinationen uppstå? Att endast frispela ger ju upphov till lite konstiga situationer.
Men var drar man gränsen mellan spelare och rollperson? Det är ju trots allt meningen att de inte ska vara samma person, nej inte ens samma varelse, i vissa avseenden. (Att bara spela en rollperson som i grund och botten är samma person och varelse som en själv låter väl lite.. tråkigt?) Vad vet rollpersonen respektive spelaren? Ibland blir det ju löjligt uppenbart, men i vissa fall är det ju betydligt svårare. Åt båda hållen! För i många fall, speciellt i fallet med lärda och magiker, så sitter ju rollpersonen på en mycket stor kunskapsmassa (säkert långt större än vad spelaren gör). Jag menar, man blir inte ärkemagiker i Mundana om man inte vet att man kan improvisera magi (t.ex.) (däremot kanske inte ärkemagikern använder improviserad magi, men denne kommer säkert vara medveten om fenomenet improviserad magi). I vissa fall kanske inte ens spelaren är medveten om att dennes rollperson bör vara kunnig inom området! Och att hela tiden sitta och fråga spelledaren "vet jag något om det?" kan nog bli lite irriterande i längden. Så var drar man gränsen?
Men samtidigt vill man kanske få in ett element av slump i det hela. Detta gäller speciellt vid de mera praktiska färdigheterna (men också de kunskapsmässiga). Rollpersonen kan ha en dålig dag, och helt enkelt tillfälligt missa något, precis som kan ske i för experter inom alla områden. Även vapenmästare kan råka halka (och därmed missa ett hugg), om bara omständigheterna är de "rätta". Är detta realism, som vi talat om tidigare? Jag vet faktiskt inte. Och ger realism ett roligare spelande? Återigen, jag vet inte. Visst, ibland är det förbaskat kul att bryta mot reglerna och frispela som tokar (med våldsamt överdrivna sekvenser som resultat). Men oftast vill man väl ändå ha någon form av regelbundenhet och förutsägbarhet i sitt spelande. Risken finns ju att spelandet blir en smula nyckfullt annars, med resultatet att varken spelare eller spelledaren är säkra på vad som faktiskt går och inte går i deras spel.
För nybörjarspelare kan detta nog undvikas lättast genom att förlita sig på tärningarna. Men ju mer man spelar, desto mer frispelande vill man få in i spelandet, är min erfarenhet. Detta kommer dock med de problem jag nämnt ovan. Så hur löser man det?
Mitt förslag är att kombinera regler med rollspelande. Att inte slaviskt förlita sig till reglerna, men ändå inte låta rollpersonerna komma undan med alltig om de faktiskt kan rollspela bra. Mitt tips är dock att använda reglerna för att göra spelandet roligare (så länge som det inte är allt för uppenbart att det rollpersonen försöker sig på är omöjligt, oavsett hur skicklig denne är). Reglerna bör inte ses som statiska naturlagar som man aldrig kan bryta eller böja. De bör istället ses som verktyg för bättre (och mera realistiskt?) spelande.
Tja, det är i alla fall vad jag tycker. Vad anser ni?
Drakvrede
"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar