Koboldjägaren
Veteran
Vilken grundegenskap/färdighet använder man då man ser igenom en lögn. Finns det några förmågor (typ empati) som underlättar
Nekromanti Avslöja lögn
- Thread starter Koboldjägaren
- Start date
dream
Hero
Jag skulle vilja hävda att man inte slår för sådant, utan att det är upp till spelaren att genomskåda eventuella lögner. Om man ändå vill slå, så använd PSY.
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>
tycker man ska ta det som faller en in!
antingen PSY eller nått annat bra...
Axmir klan Ghor den kraftige (www.naug.50megs.com)
antingen PSY eller nått annat bra...
Axmir klan Ghor den kraftige (www.naug.50megs.com)
dessa återkommande regler..
det är skillnad på rollSPEL och ROLLspel.. försök att inte spela rollSPEL, följ inte alltid reglerna helt slaviskt, använd din hjärna och kom på en tuffare story i stället =oP
[VARNING!! tänk inte! låt någon annan tänka åt er! VARNING!!]
det är skillnad på rollSPEL och ROLLspel.. försök att inte spela rollSPEL, följ inte alltid reglerna helt slaviskt, använd din hjärna och kom på en tuffare story i stället =oP
[VARNING!! tänk inte! låt någon annan tänka åt er! VARNING!!]
Förhöra
Man borde nog använda färdigheten förhöra. Den används ju för att få ut sanningen, då kan man använda den för att få bort lögn. Dessutom är man väldigt bekant med lögner om man har 12+ i förhöra.
// Avatarex, som härmed har dubbats till riddare.
Man borde nog använda färdigheten förhöra. Den används ju för att få ut sanningen, då kan man använda den för att få bort lögn. Dessutom är man väldigt bekant med lögner om man har 12+ i förhöra.
// Avatarex, som härmed har dubbats till riddare.
Drakvrede
Swordsman
Re: Förhöra
Alltså... Hur man avslöjar en lögn måste ju bero på situationen. Ett sätt är ju att tortera offret. Ett annat är ju att försöka skrämma offret. Ett tredje sätt är ju att vara medveten om fakta som gör personens påståenden (d.v.s. lögner) osannolika. Sen kan man ju ibland se på offret, om denne verkar nervös eller liknande. Och ibland kan man t.o.m. bara ha ren tur eftersom offret försäger sig!
Så att avslöja en lögn borde helt klart bero på situationen. Ibland kanske det kräver ett färdighetsslag i den färdighet som personens lögn rör (om personen ljuger om något rörande magi, krävs det ett slag mot Teoretisk magi eller Ockultism, osv). Ibland kanske det krävs ett slag i Förhöra. Och ibland kanske ett slag mot PSY. Som redan sagt ovan måste spelledaren använda sitt sunda förnuft. Att alltid slå mot PSY (eller någon annan färdighet/grundegenskap) för att avslöja en lögn verkar synnerligen statiskt, om du frågar mig.
Drakvrede
"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar
Alltså... Hur man avslöjar en lögn måste ju bero på situationen. Ett sätt är ju att tortera offret. Ett annat är ju att försöka skrämma offret. Ett tredje sätt är ju att vara medveten om fakta som gör personens påståenden (d.v.s. lögner) osannolika. Sen kan man ju ibland se på offret, om denne verkar nervös eller liknande. Och ibland kan man t.o.m. bara ha ren tur eftersom offret försäger sig!
Så att avslöja en lögn borde helt klart bero på situationen. Ibland kanske det kräver ett färdighetsslag i den färdighet som personens lögn rör (om personen ljuger om något rörande magi, krävs det ett slag mot Teoretisk magi eller Ockultism, osv). Ibland kanske det krävs ett slag i Förhöra. Och ibland kanske ett slag mot PSY. Som redan sagt ovan måste spelledaren använda sitt sunda förnuft. Att alltid slå mot PSY (eller någon annan färdighet/grundegenskap) för att avslöja en lögn verkar synnerligen statiskt, om du frågar mig.
Drakvrede
"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar
Flash Back
Warrior
Förvånad över att detta inte kommit upp i alla nedanstående förslag: det finns redan regler! Kolla upp färdigheten Övertala. Under den finns en rubrik som heter ljuga.
När man ljuger får man slå ett aktivt motståndsslag mot åhörarens PSY. I normala fall är båda svårigheter Ob3T6.
Att sedan flera av de andra förslagen också är bra ska man inte förglömma.
Det Förglömda: tillbaka på ny adress:
<A HREF="http://rollspel.20m.com" target="_new">http://rollspel.20m.com</A>
När man ljuger får man slå ett aktivt motståndsslag mot åhörarens PSY. I normala fall är båda svårigheter Ob3T6.
Att sedan flera av de andra förslagen också är bra ska man inte förglömma.
Det Förglömda: tillbaka på ny adress:
<A HREF="http://rollspel.20m.com" target="_new">http://rollspel.20m.com</A>
Del'Amarth
Veteran
BRA SAGT!! MOHAHAHAHA
vill på förhand be om förlåtelse för mitt otroligt onödiga inlägg
Hata inte låt nån annan göra det åt dig!
vill på förhand be om förlåtelse för mitt otroligt onödiga inlägg
Hata inte låt nån annan göra det åt dig!
Baron Marak
Swordsman
Magi underlättar, eller försvårar
Besvärjelsen: "Besvärjelsen för total sannfärdighet" gör det två nivåer svårare att ljuga för den som magin läggs på, eller två nivåer enklare.
Men man borde rollspela mest.
Besvärjelsen: "Besvärjelsen för total sannfärdighet" gör det två nivåer svårare att ljuga för den som magin läggs på, eller två nivåer enklare.
Men man borde rollspela mest.
Re: Förhöra
Men vad jag menar är att förhörare är rutinerade och vet vad som är sant och vad som inte är det. De kan se på läppvibrationer, antal blinkningar per minut och om personen ifråga blir röd osv. De måste helt enkelt veta vad som är sant och vad som inte är det, annars är det ju ingen mening med att kunna förhöra. Man vill ju inte få ut lögner ur folk.
// Avatarex, som härmed har dubbats till riddare.
Men vad jag menar är att förhörare är rutinerade och vet vad som är sant och vad som inte är det. De kan se på läppvibrationer, antal blinkningar per minut och om personen ifråga blir röd osv. De måste helt enkelt veta vad som är sant och vad som inte är det, annars är det ju ingen mening med att kunna förhöra. Man vill ju inte få ut lögner ur folk.
// Avatarex, som härmed har dubbats till riddare.
Evil Peter
Hero
Re: dessa återkommande regler..
det är skillnad på rollSPEL och ROLLspel.. försök att inte spela rollSPEL, följ inte alltid reglerna helt slaviskt, använd din hjärna och kom på en tuffare story i stället =oP
Alla gillar inte friform vilket verkar som det är det ideala för dig. Visst kan man improvisera men regler kan vara rätt bra ibland. De är ett sätt att få in slumpen mer i rollspelandet då man ofta slår tärningar vid sådana tillfällen. Det är väl ingen skillnad på om man har värden för hur bra rollpersonen är på att genomskåda lögner som att ha det för hur bra han är på att slåss. Det är ju rollersonen som ska genomskåda den och inte spelaren, då är det dåligt rollspel. Vissa klarar nog av att både använda regler och skapa bra storys.
C
det är skillnad på rollSPEL och ROLLspel.. försök att inte spela rollSPEL, följ inte alltid reglerna helt slaviskt, använd din hjärna och kom på en tuffare story i stället =oP
Alla gillar inte friform vilket verkar som det är det ideala för dig. Visst kan man improvisera men regler kan vara rätt bra ibland. De är ett sätt att få in slumpen mer i rollspelandet då man ofta slår tärningar vid sådana tillfällen. Det är väl ingen skillnad på om man har värden för hur bra rollpersonen är på att genomskåda lögner som att ha det för hur bra han är på att slåss. Det är ju rollersonen som ska genomskåda den och inte spelaren, då är det dåligt rollspel. Vissa klarar nog av att både använda regler och skapa bra storys.
C
Drakvrede
Swordsman
Re: dessa återkommande regler..
Tja, alltså det här med att det borde vara mer ROLLspelande är rollSPELANDE går ju mycket väl att kombinera. Detta eftersom om man kombinerar regler med bra rollspel, så borde väl den ultimata kombinationen uppstå? Att endast frispela ger ju upphov till lite konstiga situationer.
Men var drar man gränsen mellan spelare och rollperson? Det är ju trots allt meningen att de inte ska vara samma person, nej inte ens samma varelse, i vissa avseenden. (Att bara spela en rollperson som i grund och botten är samma person och varelse som en själv låter väl lite.. tråkigt?) Vad vet rollpersonen respektive spelaren? Ibland blir det ju löjligt uppenbart, men i vissa fall är det ju betydligt svårare. Åt båda hållen! För i många fall, speciellt i fallet med lärda och magiker, så sitter ju rollpersonen på en mycket stor kunskapsmassa (säkert långt större än vad spelaren gör). Jag menar, man blir inte ärkemagiker i Mundana om man inte vet att man kan improvisera magi (t.ex.) (däremot kanske inte ärkemagikern använder improviserad magi, men denne kommer säkert vara medveten om fenomenet improviserad magi). I vissa fall kanske inte ens spelaren är medveten om att dennes rollperson bör vara kunnig inom området! Och att hela tiden sitta och fråga spelledaren "vet jag något om det?" kan nog bli lite irriterande i längden. Så var drar man gränsen?
Men samtidigt vill man kanske få in ett element av slump i det hela. Detta gäller speciellt vid de mera praktiska färdigheterna (men också de kunskapsmässiga). Rollpersonen kan ha en dålig dag, och helt enkelt tillfälligt missa något, precis som kan ske i för experter inom alla områden. Även vapenmästare kan råka halka (och därmed missa ett hugg), om bara omständigheterna är de "rätta". Är detta realism, som vi talat om tidigare? Jag vet faktiskt inte. Och ger realism ett roligare spelande? Återigen, jag vet inte. Visst, ibland är det förbaskat kul att bryta mot reglerna och frispela som tokar (med våldsamt överdrivna sekvenser som resultat). Men oftast vill man väl ändå ha någon form av regelbundenhet och förutsägbarhet i sitt spelande. Risken finns ju att spelandet blir en smula nyckfullt annars, med resultatet att varken spelare eller spelledaren är säkra på vad som faktiskt går och inte går i deras spel.
För nybörjarspelare kan detta nog undvikas lättast genom att förlita sig på tärningarna. Men ju mer man spelar, desto mer frispelande vill man få in i spelandet, är min erfarenhet. Detta kommer dock med de problem jag nämnt ovan. Så hur löser man det?
Mitt förslag är att kombinera regler med rollspelande. Att inte slaviskt förlita sig till reglerna, men ändå inte låta rollpersonerna komma undan med alltig om de faktiskt kan rollspela bra. Mitt tips är dock att använda reglerna för att göra spelandet roligare (så länge som det inte är allt för uppenbart att det rollpersonen försöker sig på är omöjligt, oavsett hur skicklig denne är). Reglerna bör inte ses som statiska naturlagar som man aldrig kan bryta eller böja. De bör istället ses som verktyg för bättre (och mera realistiskt?) spelande.
Tja, det är i alla fall vad jag tycker. Vad anser ni?
Drakvrede
"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar
Tja, alltså det här med att det borde vara mer ROLLspelande är rollSPELANDE går ju mycket väl att kombinera. Detta eftersom om man kombinerar regler med bra rollspel, så borde väl den ultimata kombinationen uppstå? Att endast frispela ger ju upphov till lite konstiga situationer.
Men var drar man gränsen mellan spelare och rollperson? Det är ju trots allt meningen att de inte ska vara samma person, nej inte ens samma varelse, i vissa avseenden. (Att bara spela en rollperson som i grund och botten är samma person och varelse som en själv låter väl lite.. tråkigt?) Vad vet rollpersonen respektive spelaren? Ibland blir det ju löjligt uppenbart, men i vissa fall är det ju betydligt svårare. Åt båda hållen! För i många fall, speciellt i fallet med lärda och magiker, så sitter ju rollpersonen på en mycket stor kunskapsmassa (säkert långt större än vad spelaren gör). Jag menar, man blir inte ärkemagiker i Mundana om man inte vet att man kan improvisera magi (t.ex.) (däremot kanske inte ärkemagikern använder improviserad magi, men denne kommer säkert vara medveten om fenomenet improviserad magi). I vissa fall kanske inte ens spelaren är medveten om att dennes rollperson bör vara kunnig inom området! Och att hela tiden sitta och fråga spelledaren "vet jag något om det?" kan nog bli lite irriterande i längden. Så var drar man gränsen?
Men samtidigt vill man kanske få in ett element av slump i det hela. Detta gäller speciellt vid de mera praktiska färdigheterna (men också de kunskapsmässiga). Rollpersonen kan ha en dålig dag, och helt enkelt tillfälligt missa något, precis som kan ske i för experter inom alla områden. Även vapenmästare kan råka halka (och därmed missa ett hugg), om bara omständigheterna är de "rätta". Är detta realism, som vi talat om tidigare? Jag vet faktiskt inte. Och ger realism ett roligare spelande? Återigen, jag vet inte. Visst, ibland är det förbaskat kul att bryta mot reglerna och frispela som tokar (med våldsamt överdrivna sekvenser som resultat). Men oftast vill man väl ändå ha någon form av regelbundenhet och förutsägbarhet i sitt spelande. Risken finns ju att spelandet blir en smula nyckfullt annars, med resultatet att varken spelare eller spelledaren är säkra på vad som faktiskt går och inte går i deras spel.
För nybörjarspelare kan detta nog undvikas lättast genom att förlita sig på tärningarna. Men ju mer man spelar, desto mer frispelande vill man få in i spelandet, är min erfarenhet. Detta kommer dock med de problem jag nämnt ovan. Så hur löser man det?
Mitt förslag är att kombinera regler med rollspelande. Att inte slaviskt förlita sig till reglerna, men ändå inte låta rollpersonerna komma undan med alltig om de faktiskt kan rollspela bra. Mitt tips är dock att använda reglerna för att göra spelandet roligare (så länge som det inte är allt för uppenbart att det rollpersonen försöker sig på är omöjligt, oavsett hur skicklig denne är). Reglerna bör inte ses som statiska naturlagar som man aldrig kan bryta eller böja. De bör istället ses som verktyg för bättre (och mera realistiskt?) spelande.
Tja, det är i alla fall vad jag tycker. Vad anser ni?
Drakvrede
"Mother nature is a bitch!" - Murphys lagar