Alla dessa rubriker är legit namn på var kampanj. Vi har spelat ett första möte och ska ha nästa möte på söndag. Om du inte vet mycket om Apocalypse World kan du kolla i Playbooks and moves sheet, här: http://apocalypse-world.com/ Då kan du hänga med i alla termer som jag droppar, gör en sökning i dokumentet bara. The News finns dock i dokumentet Extended playbooks.
Här kommer jag skriva sånt jag har lust att skriva om mellan mötena för mitt eget höga nöjes och spelabstinens skull. Det kommer alltså inte bli en plikttroget komplett krönika, utan mer handla om sånt som jag gillar. Dvs mest om min rollperson.
Min rollperson är ballast. Han är en Hardholder, vilket är den ballaste playbooken, no doubt. Han är ingen mjuk björnpappa som min förra Hardholder, eller en ond disneyskurk, han är 100% alpha male och har ödelandets bästa tvättbräda. Han gör armhävningar varje dag och är sexig till tusen. Och han heter Imperator. Hans mål är att ena ödemarkerna under hans lag.
För han är liksom en legalistisk diktator, lagen är det högsta av allt och styrka och disciplin dyrkas av honom och hans gäng. Inte nyckfull eller grym för sakens skull, bara jävligt målinriktad och skoningslös. Jag gillar't! Jag brukar inte spela riktigt manliga karaktärer, men i en väldigt queer postapokalyps så är det precis det som den här karaktären är.
Nu byter jag till första person.
Mitt hold är så optad det kan bli. Vårt fäste är en teknotaggig svart ziggurat på mitten av en dammig mesa med både motorväg och sötvattensjö anknytandes. Runt zigguraten finns mitt folk och en bustling market. Inuti zigguraten finns en Savvyhead, Frankie. Hon har försett mitt gäng med högteknologiska automatkarbiner och (snart) IR-goggles som lyser i mörkret. Om hon kan fokusera på det istället för att bygga ett landskepp (??) vill säga. Kort sagt är hon just nu nyckeln till min militära dominans över ödemarken. Så mitt gäng är disciplinerade, utrustade med tech-gevär, klädda i svarta uniformer med rödlysande goggles och marscherar under mitt rödvita banér. Lysande.
Inuti zigguraten finns också en Angel, Bon. Hen har inte hunnit göra något coolt än, men jag ska be hen om hjälp att skapa en perfekt arvinge åt mig. När jag försökte med en kvinna blev det fel och barnet förskjöts ut i malströmmen. Dåligt. Men om Bon kan klona mig, det vore det en värdig arvinge till mitt imperium.
Det tuffa med att ha både en Savvyhead och en Angel i sin anställning som Hardholder är att man måste hosta upp 1-barter var åt dem för att försörja dem varje möte. Även om jag lyckas med mitt wealth-slag får jag just nu bara 1-barter. Jobbigt. Ingen av dem fick någon lön förra mötet, ha ha. Men när deras spelare läser det här kommer de nog komma på andra tankar. Mitt mål är att racka hem 4-barter varje gång jag lyckas med mitt wealth-slag, så jag kan tillhandahålla en överdådig livsstil åt dem båda. Då kommer alla se vilken mäktig ledare jag är, och de kommer vara beroende av mig!
Mitt 1-barter gav jag istället till min gamla vän Navarro, som spelar The News, alltså en postapokalyptisk radiojockey som skickar ut musik och skvaller som alla i den kända världen lyssnar på. Jag tror hon är den enda som vet vad mitt namn är innan jag blev Imperator. Det finns en respekt blandad med smärta där, att vi en gång varit lika men valt olika vägar. Och hon är den som kan underminera min makt om hon vill. Under mötet så gick jag in och försökte visa mig både tuff och generös genom att sponsra kanalen och sedan pusha för att jag skulle få göra ett oredigerat uttalande i radion för att visa min makt, med löfte om att sponsra radion igen. Familjen Barker, uppströms, hade dumpat gifttunnor i vårt dricksvatten, och jag lovade över etern att vi skulle döda en Barker för varje gifttunna vi hittade som de inte bärgat.
Det var en skön scen, Navarro ville inte lämna över micken bara sådär, men gick med på det utan att bara ge efter. Hennes enda kommentar efter dödshotet (-löftet?) var "Det var ord och inga visor från vår gäst, och nu nästa låt..." Classic!
Det kändes lite douchigt efteråt, att jag gick in och strongarmade en gammal vän sådär. Jag behöver kompensera genom att gå med på att göra den där intervjun hon föreslog. Visa att jag är en generös Hardholder.
Jag älskar The News-playbooken! Jag älskar den assymetriska makten den här jämtemot Hardholder och Hocus, och jag älskar Breaking now-movet som drar igång skit.
Frankie bestämde sig för att åka i förväg och plocka åt sig tunnorna åt sig själv för att det går säkert att göra något intressant med dem. Hon försökte få med Bon på det också, men Bon gillade inte tanken på att lämna tryggheten i teknozigguraten. Eftersom jag inte gav henne någon lön så kan jag väl inte klaga.
Pepp! Mycket som är lovande med kampanjen. Just nu känns alla karaktärerna tämligen kompis, så vi får väl se om vi erövrar ödemarkerna åt den svarta tronen tillsammans, eller om allt faller ihop i interna stridigheter.
Här kommer jag skriva sånt jag har lust att skriva om mellan mötena för mitt eget höga nöjes och spelabstinens skull. Det kommer alltså inte bli en plikttroget komplett krönika, utan mer handla om sånt som jag gillar. Dvs mest om min rollperson.
Den Svarta Tronen
Min rollperson är ballast. Han är en Hardholder, vilket är den ballaste playbooken, no doubt. Han är ingen mjuk björnpappa som min förra Hardholder, eller en ond disneyskurk, han är 100% alpha male och har ödelandets bästa tvättbräda. Han gör armhävningar varje dag och är sexig till tusen. Och han heter Imperator. Hans mål är att ena ödemarkerna under hans lag.
För han är liksom en legalistisk diktator, lagen är det högsta av allt och styrka och disciplin dyrkas av honom och hans gäng. Inte nyckfull eller grym för sakens skull, bara jävligt målinriktad och skoningslös. Jag gillar't! Jag brukar inte spela riktigt manliga karaktärer, men i en väldigt queer postapokalyps så är det precis det som den här karaktären är.
Nu byter jag till första person.
Mitt hold är så optad det kan bli. Vårt fäste är en teknotaggig svart ziggurat på mitten av en dammig mesa med både motorväg och sötvattensjö anknytandes. Runt zigguraten finns mitt folk och en bustling market. Inuti zigguraten finns en Savvyhead, Frankie. Hon har försett mitt gäng med högteknologiska automatkarbiner och (snart) IR-goggles som lyser i mörkret. Om hon kan fokusera på det istället för att bygga ett landskepp (??) vill säga. Kort sagt är hon just nu nyckeln till min militära dominans över ödemarken. Så mitt gäng är disciplinerade, utrustade med tech-gevär, klädda i svarta uniformer med rödlysande goggles och marscherar under mitt rödvita banér. Lysande.
Inuti zigguraten finns också en Angel, Bon. Hen har inte hunnit göra något coolt än, men jag ska be hen om hjälp att skapa en perfekt arvinge åt mig. När jag försökte med en kvinna blev det fel och barnet förskjöts ut i malströmmen. Dåligt. Men om Bon kan klona mig, det vore det en värdig arvinge till mitt imperium.
Det tuffa med att ha både en Savvyhead och en Angel i sin anställning som Hardholder är att man måste hosta upp 1-barter var åt dem för att försörja dem varje möte. Även om jag lyckas med mitt wealth-slag får jag just nu bara 1-barter. Jobbigt. Ingen av dem fick någon lön förra mötet, ha ha. Men när deras spelare läser det här kommer de nog komma på andra tankar. Mitt mål är att racka hem 4-barter varje gång jag lyckas med mitt wealth-slag, så jag kan tillhandahålla en överdådig livsstil åt dem båda. Då kommer alla se vilken mäktig ledare jag är, och de kommer vara beroende av mig!
Mitt 1-barter gav jag istället till min gamla vän Navarro, som spelar The News, alltså en postapokalyptisk radiojockey som skickar ut musik och skvaller som alla i den kända världen lyssnar på. Jag tror hon är den enda som vet vad mitt namn är innan jag blev Imperator. Det finns en respekt blandad med smärta där, att vi en gång varit lika men valt olika vägar. Och hon är den som kan underminera min makt om hon vill. Under mötet så gick jag in och försökte visa mig både tuff och generös genom att sponsra kanalen och sedan pusha för att jag skulle få göra ett oredigerat uttalande i radion för att visa min makt, med löfte om att sponsra radion igen. Familjen Barker, uppströms, hade dumpat gifttunnor i vårt dricksvatten, och jag lovade över etern att vi skulle döda en Barker för varje gifttunna vi hittade som de inte bärgat.
Det var en skön scen, Navarro ville inte lämna över micken bara sådär, men gick med på det utan att bara ge efter. Hennes enda kommentar efter dödshotet (-löftet?) var "Det var ord och inga visor från vår gäst, och nu nästa låt..." Classic!
Det kändes lite douchigt efteråt, att jag gick in och strongarmade en gammal vän sådär. Jag behöver kompensera genom att gå med på att göra den där intervjun hon föreslog. Visa att jag är en generös Hardholder.Jag älskar The News-playbooken! Jag älskar den assymetriska makten den här jämtemot Hardholder och Hocus, och jag älskar Breaking now-movet som drar igång skit.
Frankie bestämde sig för att åka i förväg och plocka åt sig tunnorna åt sig själv för att det går säkert att göra något intressant med dem. Hon försökte få med Bon på det också, men Bon gillade inte tanken på att lämna tryggheten i teknozigguraten. Eftersom jag inte gav henne någon lön så kan jag väl inte klaga.
Pepp! Mycket som är lovande med kampanjen. Just nu känns alla karaktärerna tämligen kompis, så vi får väl se om vi erövrar ödemarkerna åt den svarta tronen tillsammans, eller om allt faller ihop i interna stridigheter.
