Hej Wrnu! Efter den otroligt lyckade AW-kampanjen om sex spelmöten i somras, har vi nu dragit igång en kort-omgång över jullovet med samma grupp (minus en person som är iväg på utbyte).
Den här gången spelar vi efter ett annat preview-dokument som jag kommit åt via Vincent Bakers patreon, nämligen Apocalypse World: Fallen Empires. Det är ett re-skin av AW till någon sorts post-apokalyptisk Sword and Sorcery. De stora imperierna har fallit. Folk har svärd, hästar, krigarband och häxkonster. Spelarböckerna är lätt omskrivna varianter av AWs: valen är Bonepicker (Angel), Child of Battle (Battlebabe), Hocus (d:o), Mesmerast (Brainer), Mystic (Savvyhead), Nightshade (Skinner), Strongholder (Hard-), Sword Master (Gunlugger) och Wolfshead (Chopper).
Det verkar inte ha något att göra med Apocalypse World: Dark Ages, som var ett mer genomgående hack med helt nya spelarböcker och moves. Det här är mekaniskt nästan helt identiskt med den preview av AW2e vi spelade efter i somras, och de största skillnaderna finns i vapenreglerna med olika räckvidder och sätt att räkna ut hur mycket skada en gör.
Så! Vi spelade första spelmötet igår, och har planerat två till, så det här kommer bli en ännu kortare omgång än den i somras. Här är scoopet:
Rollpersonerna äro trenne: Chaplain the Sword Master, Lah the Mystic, och Dusk the Nightshade.
Lah bor i en hydda vid en spegelblank göl inne i skogen, där hen lyssnar till fåglarna, och främst anden Arrama, skatan. Jag älskar the Mystic – spelarboken har workspace-reglerna från Savvyhead, men utan "bygga saker"-biten. Istället är det "When you want to find out the truth about something, transform something, or imbue something with magic" som hen kan använda sina tillgångar. Lahs är gölen i månskenet, sina brygder och salvor, sin örtagård, och sina akolyter: Dawn, Noon, Dusk och Midnight. Alla är de unga, föräldralösa flickor som mystikern knutit till sig (det är inget sexuellt över det, och om jag känner Lahs spelare rätt kommer det inte bli det heller).
Dusk är som sagt Lahs lärljunge, men när spelet börjar återvänder hon efter att ha tränat hos Jadeskorpionen, som bor långt söderut där landet är täckt av sand. När hon for var hon femton år, och när hon återvänder är hon arton. Hon är ganska mycket en ninja, eller kanske en jedi-krigare. Hon rör sig genom skogen genom att hoppa från träd till träd, wuxia-style.
Chaplain är ett hyrsvärd och allmän lycksökare. Jag frågade under rollpersonsskapande vem som var mest ärelysten av honom och Dusk, och fick svaret att det nog var Chaplain, men efter första mötet kan jag säga att ingen av dem är det. Chaplain har naturligtvis ett jättestort svärd, ett armborst, ett mindre svärd, och en stor kniv. Han reser oftast med en packåsna, men när vi träffar honom är han på väg genom skogen med en liten skara vagnar. Det är Kurfurst Blache och hans dotter Ariana, på väg att bevittna kung Ulis kröning i grannriket. Chaplain är hans äldste och mest pålitlige legoknekt, men kurfursten misstänker honom (ogrundat) för att flörta med Ariana.
Vid det här laget hade jag skissat upp en karta. Den var täckt av urskog (tänk östeuropa, sade jag, fast ingen av oss varit där). En brant sluttning delade av landskapet, så att skogen i väster låg högre än den i öster. En väg löpte från öst till väst, som slingrade sig upp för branten på serpentin-vis. Däruppe låg en liten by, styrd av Jarl Kaley och hans hustru Malerre, som blickade ut över klippan. Ett par timmars ninja-spring (det är vår längdenhet) från vägen, nedanför branten, låg Lahs hemliga göl. Ytterligare någon dagsmarsch därifrån fanns en avstickare från vägen, som folk inte använde längre; den ledde till det torn där häxmästaren Pallor hade sin boning.
Under history-rundan (det förkortas inte till Hx i det här spelet, men funkar likadant) kom följande fram:
- Chaplain är hemligt förälskad i Dusk (fast inte hemligare än att hon listat ut det). De har kämpat sida vid sida tidigare, innan hon for iväg för att tränas.
- Chaplain har haft en run-in med Pallor, då den förre stulit en relik från den senare för att sälja. Pallors män kom ifatt honom, slog ner honom och lämnade honom för död, och det spännande var att Lah hade hittat honom – omgärdad av omen som tydde på att han var menad att dö där. På något sätt hade han klarat sig ändå, men inte tack vare Lah.
- Dusk har under en seans hos Jadeskorpionen fått veta sitt eget sanna namn – Lilja. Jadeskorpionen avslöjade att Lah visste mer om hennes härkomst än hen avslöjat. Vi spelare etablerar att Dusk är Kurfurst Blaches oäkta dotter med en tjänarinna, som han fördrev ut i kylan när hon var havande. Hon är alltså halvsyster till Ariana! (Det var här vi skämtade en massa om att vår kampanj uppenbarligen skulle bli en Star Wars-remake – okända syskon, lärjungar i de mystiska konsterna, en småväxt mystiker som bor vid en sjö etc.) Dusk vet dock inte mer än att hon heter Lilja, och att Lah vet mer om hennes föräldrar.
Vi börjar spelet med att Dusk, på väg hem för att konfrontera Lah, ser en liten karavan på väg uppför serpentinvägen. Hon stannar upp i ett träd, och den ende av karavanens vakter som får syn på henne är den skarpsynte Chaplain. De nickar åt varandra – long time no see. En av Chaplains kamrater, en pratsam krigare vid namn Erik, kommeroch frågar om han fått syn på något. Nej, säger han, och när han sedan tittar upp igen har Dusk mycket riktigt gjort en Batman och försvunnit.
Dusk har nämligen fått syn på en rökpelare som steg från byn, den under Jarl Kaleys beskydd. Dusks spelare försöker hävda att hon har viktigare saker för sig, men jag påminner henne om hennes vän Olof som bor i byn. Han var tolv år när hon såg honom sist, och borde vara femton nu – en vuxen man. Dusk skyndar ditåt, och möts av en hemsk syn. Pallors rödklädda rövarband håller på att plundra byn, och samlar upp alla arbetsföra män och kvinnor och slår dem i bojor. Dusk tar sig obemärkt in genom ett fönster i ett av husen, och får höra hur läget är från en gammal gumma. Gumman bönfaller henne att rädda Torulf och Torunn, som båda tagits av banditerna. Dusk rör sig bort mot jarlens hus, där de flesta verkar vara samlade.
Banditerna försöker bryta sig in i jarlens barrikaderade hus, och Dusk får syn på deras ledare – en enorm krigare vid namn Brunt, som rider på ett bepansrat strids-vildsvin. Rövarna lyckas slå in porten, och han går in i huset. Dusk tar plats på ett hustak, och gör sig redo att kasta sin kniv i honom så fort han kommer ut igen. Det gör Brunt inte genom dörren, utan genom en lucka i taket som leder ut på en liten plattform med en gong-gong, till för att samla folket till rådslag. Dusk får iväg kniven i axeln på Brunt, varpå han faller grymtande på knä. Hans mannar ser utan dröjsmål till att hugga huvudet av den fångna jarlen, i ett försök att kväsa vidare motstånd.
Dusk bestämmer sig för att bättre fly än illa fäkta, och tar fram en av Arramas magiska skatfjädrar, som hon fått av Lah. Hon viskar en besvärjelse till den och smyger ner den i sin sko, varpå hon i ett språng kan lyfta tjugo meter upp i luften. En av Brunts underhuggare, en kvinna vid namn Boleyr, tar till orda med en gäll och illvillig röst. (Spelarna skrattade gott åt att "gäll och illvillig" var min beskrivning av hennes röst – jag förstår inte varför.) "Dig kommer Pallor vilja prata med", säger hon. "Kom ner till oss, annars dödar vi en av fångarna." Dusk ser nu alla fångarna: runt tjugo personer, flera har blivit slagna blodiga, och alla med händerna bundna. Olof står bland dem. Dusk, som först tänkt flyga hela vägen ut ur byn, landar istället på ett hus. Boleyr ber henne komma ner från taket och följa med dem till häxmästaren. "Vad händer annars?" frågar Dusk naivt. Boleyr nickar åt en av banditerna, som grabbar tag i Olofs arm och sätter en stor kniv mot ett av hans fingrar. Då ger Dusk med sig och går med dem.
Någonstans under detta klippte vi till Lah, när hen vaknade med fåglarna tidigt samma morgon. Hen blir störd i att sitta och kontemplera gölens tystnad av att Noon kommer springande ner för stigen. "Kom fort", pustar hon. "Det är något med Dawn. Hon verkar bli anfallen, jag tror det är av en elak ande!" Jaha, jaha, verkar Lah tänka, det är väl bara mardrömmar. "Hon gråter blod!" Då blev det fart, och de tar sig till hyddan för att undersöka.
Mycket riktigt har Dawn vaknat, anfrätt av nattliga syner så hemska att de fick henne att gråta blod. Med en mugg örtte lyckas hon till slut lugna ner sig och berätta. Hon har sett som en eld som steg långt inne i skogen, som växte till en hög flamma, en eldstod, och sedan kom en fruktansvärd våg av värme som sköljde över henne. Dawn såg sitt eget hår, sina kläder, sin själva hud brännas bort av vågen, tillsammans med först allt mörker och alla varelser i skogen, och slutligen träden och marken självt. Kvar fanns en öken av svart obsidian.
Oj oj, säger Lah.
(Eller något i den stilen.)
Vi ser hur det går för Kurfurst Blaches följe. De har tagit sig upp för åsen, och går nu på vägen som löper längs med branten (med kanske hundra meter skog mellan vägen och stupet). Chaplain och Erik går längst med kurfurstens färgglada och smyckade vagn, där han och hans dotter reser. De pratar med Ariana, men Chaplain försöker att inte säga för mycket, för att inte riskera att det skulle misstolkas för att försöka uppvakta henne. Det är ingenting Erik är rädd för.
Plötsligt skymtar de, genom en glipa i träden, samma rökpelare som Dusk såg för någon timme sedan. Chaplain tar med sig Erik, Hawk och Fasha för att gå före och rekognoscera. När de joggar ner längs vägen dyker så Lah upp bland träden, åtföljd av sin akolyt Midnight. Lah är en lustig syn – en kortvuxen person av oklart kön och osäker ålder, klädd i en fjäderskrud gjord av en hel örn. Tänk en sådan där kappa med ett varghuvud som huva, fast gjord av en örn istället för en varg. Midnight har en enkel särk.
(Lah utnyttjar här sin move Bonefeel, som låter henom dyka upp lite var som helst, med precis rätt utrustning och kunskap, med eller utan en logisk förklaring.)
"Tag er i akt!" säger mystikern. "Pallors rövarband har plundrat byn!" Sedan ser hen att det är Chaplain, mannen hen lämnade för död för flera år sedan. Lah blir lite förskräckt, och undrar för sig själv hur Chaplain lyckades lura döden, men fokuserar på nuet. De fortsätter längs vägen en liten stund, innan de hör steg och prat längre fram. De gömmer sig i skogen, och får se hur rövarbandet närmar sig. För att inte bli upptäckta backar de nästan hela vägen bort till branten. Chaplain och hans kamrater vill genast återvända och varna kurfursten, men Lah stannar gömd bakom sin mossiga sten och sträcker sig utåt, i malströmmen av röster och andar som omger oss alla. Fåglarna berättar för henne: Dusk är fångad, och leds längs vägen bredvid Boleyr tillsammans med tjugo andra oskyldiga bybor. Dusk själv ser hur vägen börjar kantas av skator, och förstår att Lah har kommit till undsättning.
Även Chaplain, på väg tillbaka till vagnarna, möts av en skata som berättar för honom att Dusk har blivit fångad. Hans kamrater hör bara fågeltjatter, och Chaplain tvivlar på vad han hörde och sjasar undan den. De når karavanen och berättar för Blache om rövarna, och föreslår att kurfursten och hans dotter ska vända om och köra så långt de kan åt andra hållet, för säkerhets skull. Blache säger att han i så fall vill ha med sig Chaplain, men Chaplain vill inte överge Dusk (som han ju är förälskad i, som ni minns). Deras gräl avbryts av att Lah gör entré. Hen vill istället att Blache och alla hans mannar ska stanna, och möta rövarbandet rakt på för att besegra dem. Vi får följande meningsutbyte:
"Mm, ni kan inte undkomma rövarna, och jag behöver frita min lärljunge," säger Lah. "Vi borde slå våra påsar ihop, du och jag."
"Jaha, det tycker du," svarar Blache. "Jag vet inte att din påse är så mycket att ha, jag. Till att börja med har du inte gett mig någon anledning att tro att du har rent mjöl i den!"
"Va? Hur understår du dig att betvivla min förmåga? Jag är Lah!"
Varpå traktens alla fåglar flyger ned från träden och sätter sig på Lahs armar, runt om de båda, och slutligen på kurfursten själv så att han på ett mycket ovärdigt vis får vifta bort dem. Han gömmer sig i sin vagn tillsammans med Ariana, medan de fyra andra vagnarna placeras på och bredvid vägen som en barrikad lite längre fram. Chaplain klättrar upp ovanpå kurfurstens vagn och drar sitt armborst.
Vi klipper tillbaks till Dusk, som slår för att läsa av situationen och kommer fram till att hennes största problem är inte att ta sig därifrån, utan att rädda fångarna. Hon har fortfarande sin dolk väl gömd innanför kläderna, och eftersom hon är någon sorts mellanting mellan en fånge och en hedersgäst har hon inget handfängsel. Hon fortsätter att bida sin tid.
Chaplain slår bra tärning för att hålla vakt, och får syn på de tre rövare med pilbågar som smugit i förväg i en kringgående rörelse för att beskjuta dem från skogen. Han tar sin chans och sänker en av dem – och Brunts övriga mannar som hör pilar nå sitt mål förstår inte att det är fel sida som skjuter, och inleder anfallet! De störtar fram längs vägen, rakt in i barrikaden och kurfurstens hyrsvärd. Chaplain klättrar ner och kastar sig in i frontlinjen. Den smala vägen och alla träd borgar för en lite trängre strid, och Chaplain väljer sitt mindre enhandssvärd framför det stora bastardsvärdet. (Med bastardsvärdet i det här läget skulle han bara göra 2-harm, och det mindre svärdet 3-harm. Situationen på öppet fält hade varit den omvända. Jag hade dessutom fattat skadereglerna fel, och sade till spelaren att det var 1- respektive 3-harm som gällde.)
Dusk tar sin chans när de flesta av Pallors män rusar framåt med stridsrop, och lämnar bara ett fåtal att vakta fångarna. Världen tycks sakta in när Dusk, i en virvelvind av rättfärdig vrede och blixtrande dolkblad, hugger ner Boleyr, skär av fångarnas band, och driver de övriga fyra vakterna ner på knä med snabba hugg. De klarar inte av att ens försöka bekämpa henne innan fångarna är av vägen och inne bland snåren, och Dusk själv uppflugen i en gren mellan dem och vakterna.
(Dusk har den move som i original-AW innebar att alla närvarande inte kunde göra annat än att se på när the Skinner klädde av ett klädesplagg. I det här spelet är triggern istället "a show and display of passion", med "fury" som ett exempel jämte "anguish" och "desire". Jag bedömde att det kunde innefatta en Kill Bill-esque, slow-motion, "hugga alla på en gång" så länge ilskan fanns där, och det kom trots allt till priset av att hon bara fick ihjäl en av dem; de andra fick bara lite småsår.)
Vi blir lite förvirrade kring skillnaden på de battle moves som heter defend something you hold, keep your enemy off, stand guard samt keep lookout, men låter i slutändan Chaplain slå för hela sällskapet av hyrsvärd med defend something you hold, vars exempel inkluderar "a position". Det går fantastiskt bra, och jag beskriver att historierna vid nästa gästabud kommer göra gällande att Chaplain så gott som egenhändigt jagade bort hela rövarbandet. De skingras ut i skogen.
Innan de nås av ordern om reträtt hinner en av fångvaktarna upp de förrymda fångarna. Dusk ställer sig emellan, men missar ett slag och får ett stort hugg över armen och höften (2-harm, och hon sumpar harm-slaget så det blir ett extra. Det här spelet har tre kryssrutor märka "not life-threatening" och sedan tre märka "life-threatening", följt av rutorna "come back with -1 hard", come back with +1 weird", "change playbook", samt "die".) Räddad av gong-gongen ser dock Dusk hur rövaren hakar på sina kumpaner och flyr.
Lah och Midnight hittar snart Dusk. Det är ett kärt återseende – Midnight har ju inte sett sin "syster" på tre år! De förbinder hennes sår provisoriskt, och så snart faran bedöms vara över säger Dusk till sin läromästare: "Jag har något jag behöver pratar med dig om. Ensam." Midnight blir orolig. Hennes storasyster Dusk har plötsligt blivit så vuxen – det låter nästan som att hon pratar med Lah som en jämlik! Vi spelare vet såklart att det gäller hemligheten med Dusks föräldrar.
De beger sig mot Lahs boning, men stämmer av med Chaplain och kurfursten först. Blache får höra om Dusks dåd inne i byn, och om inte Brunt varit skadeskjuten had striden kunnat gå annorlunda så han tackar henne hjärtligt. Blache vet inte att det är hans försvunna dotter han pratar med – han vet inte ens att den dottern ens lever – men han stirrar länge på hennes ansikte och får en förbryllad min. Lah, som vet, skyndar sig att dra med sina akolyter hem, och stackars Chaplain får ingen chans att prata något längre med Dusk.
Väl hemma får Lah veta att även Noon blivit anfrätt av samma hemska syn som drabbade Dawn imorse. Precis mitt på dagen hade Noon fallit ihop och börjat gråta blod hon också. "Åh nej," säger Dusks spelare, eftersom det är sen eftermiddag och solen snart går ner. I vilket fall tar Lah med sig Dusk till gölen, och Lahs spelare frågar mig vad hon behöver göra för att hjälpa Dusks sår att läka. Lah föreskriver ett strikt förfarande med örter, rökelser, rituella bad och meditation i princip dagen lång. (Då läker hon 1-harm per dag, säger jag, men om hon upprätthåller det ordentligt nog för att det ska fungera kan hon inte ge sig ut och göra annat samtidigt.)
Innan hon börjar drar de sig undan till Lahs egen hydda (trädkoja) för att tala ostört. Dusk konfronterar Lah ganska direkt med frågan om hennes härkomst. "Jag har tydligen ett annat namn – jag heter Lilja. Och Jadeskorpionen sade att du visste om det här, och ännu mer."
Lah gråter en skvätt över att hens äldsta dotter/lärljunge äntligen är gammal nog att få veta det här, och berättar om kvinnan hen hittat kall och ensam i skogen för arton år sedan. Hon hade hetat Johanna, och hon hade gett barnet namnet Lilja med sitt döende andetag. Hon hade varit piga hos en kurfurste, men blivit utstött efter att ha blivit havande med hans barn – för att skydda hans rykte. "Och den ädlingen, det var ingen mindre än kurfurst Blache, som vi träffade på vägen idag."
Lah berättar till och med att Dusk därmed har en halvsyster i Ariana. Dusk vet inte riktigt hur hon ska känna – den största ilskan över att Lah har ljugit, den hade hon känt hos Jadeskorpionen, precis när hon fått veta. Nu, efter flera månaders resa hem, hade den bedarrat en smula. Hon bestämmer sig för att Lah kan fortsätta kalla henne Dusk.
Sista scenen under spelmötet utspelade sig i den plundrade byn när de fem vagnarna, och de tretton tappra legoknektar som ännu var i livet, kommit dit. Det finns många att sörja, naturligtvis – flera av byns starkaste hade dött medan de försvarade sina hem, däribland som bekant jarlen själv. Men det fanns också skäl att fira, framförallt när de tjugo fångar som tagits återvände i livet! Jarlens hustru Malerre, havande med sitt första barn, hade dock mirakulöst undkommit. Nu bjöd hon in hjältarna till att äta och dricka i långhuset.
Kurfurst Blache, som ju inte hade avlossat en enda pil eller fällt ett enda hugg, festade ändå lika gott som alla de andra. Det dröjde inte länge innan han vinglade fram och tillbaka där han satt, och det var ungefär då som hans dotter Ariana gjorde entré. Hon var uppklädd som en kunglighet – de hade med sig många fina tyger och dräkter då de trots allt var på väg till en kröning. Hon slog sig ned bredvid Chaplain, dagens obestridde hjälte. Hon för sig artigt och finstämt, men blickar ofta mot sin far. När han slutligen däckar tar hon sin chans, och börjar genast agera mycket mer trevligt och närgånget mot Chaplain.
Chaplain är lite obekväm med det hela. Ariana förebrår honom hans blyghet: "Säg inte att du aldrig känt en kvinnas närhet!? En man som du – nej, det skulle jag inte tro på."
"Nej, så är det kanske inte."
"Så vad är det? Är jag inte fin nog?" Hon skrattar, och fortsätter: "Eller är jag kanske för framfusig? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, om jag inte iakttagit konstens alla regler för hur jag borde uppvakta herr legoknekt!"
Efter mer lirkande erkänner Chaplain att han har någon särskild han tänker på.
"Jaså," säger Ariana roat. "Är du förlovad?"
"Nej."
"Jag trodde en man som du hade en flicka i varje by."
"Nej, så är det inte."
"Vad är det här för en fantastisk flicka då, som är bättre än kurfurstens dotter? Berätta mer om henne – jag kanske kan lära något av henne!"
"Det skulle i så fall vara att strida."
Ariana funderar en stund. "Är det... Är det Fasha?" (Fasha, som ni minns, är en annan av legosoldaterna. Vi hade etablerat att hon var en kvinna och Hawk var en man, men inget mer om någon av dem.)
"Nej, det är inte Fasha."
Ariana fortsätter tjata, och vara närgången, och till slut berättar han att det är Dusk, efter att först bett Ariana lova att inte sprida det. Chaplains spelare slog dock aldrig för seduce or manipulate, så Ariana försöker själv. Hon lyckas få det till att Blache nog gärna skulle vilja veta att Chaplain var förälskad i krigarkvinnan, så det var hon inte så sugen på att hålla tyst om. "Men, du kanske kan få köpa min tystnad."
"Jaså, eh, hur då?"
"Med en kyss."
Och han går med på det! Flickans far har som sagt däckat, men alla andra druckna legosoldater och bybor ser tydligt hur Ariana lutar sig fram över bordet framför Chaplain, och kysser honom passionerat.
Och där bröt vi första spelmötet! Eventuellt kommer ett separat inlägg med tankar om reglerna och omgången så långt, men jag kanske väntar med det tills efter sista spelmötet. Nästa spelmöte har vi efter nyår, så då kommer en ny krönika! I alla fall om jag får ett par likes på den här; precis som krank och hans GoT-tittande är likes mitt bränsle för att fortsätta.
Den här gången spelar vi efter ett annat preview-dokument som jag kommit åt via Vincent Bakers patreon, nämligen Apocalypse World: Fallen Empires. Det är ett re-skin av AW till någon sorts post-apokalyptisk Sword and Sorcery. De stora imperierna har fallit. Folk har svärd, hästar, krigarband och häxkonster. Spelarböckerna är lätt omskrivna varianter av AWs: valen är Bonepicker (Angel), Child of Battle (Battlebabe), Hocus (d:o), Mesmerast (Brainer), Mystic (Savvyhead), Nightshade (Skinner), Strongholder (Hard-), Sword Master (Gunlugger) och Wolfshead (Chopper).
Det verkar inte ha något att göra med Apocalypse World: Dark Ages, som var ett mer genomgående hack med helt nya spelarböcker och moves. Det här är mekaniskt nästan helt identiskt med den preview av AW2e vi spelade efter i somras, och de största skillnaderna finns i vapenreglerna med olika räckvidder och sätt att räkna ut hur mycket skada en gör.
Så! Vi spelade första spelmötet igår, och har planerat två till, så det här kommer bli en ännu kortare omgång än den i somras. Här är scoopet:
Rollpersonerna äro trenne: Chaplain the Sword Master, Lah the Mystic, och Dusk the Nightshade.
Lah bor i en hydda vid en spegelblank göl inne i skogen, där hen lyssnar till fåglarna, och främst anden Arrama, skatan. Jag älskar the Mystic – spelarboken har workspace-reglerna från Savvyhead, men utan "bygga saker"-biten. Istället är det "When you want to find out the truth about something, transform something, or imbue something with magic" som hen kan använda sina tillgångar. Lahs är gölen i månskenet, sina brygder och salvor, sin örtagård, och sina akolyter: Dawn, Noon, Dusk och Midnight. Alla är de unga, föräldralösa flickor som mystikern knutit till sig (det är inget sexuellt över det, och om jag känner Lahs spelare rätt kommer det inte bli det heller).
Dusk är som sagt Lahs lärljunge, men när spelet börjar återvänder hon efter att ha tränat hos Jadeskorpionen, som bor långt söderut där landet är täckt av sand. När hon for var hon femton år, och när hon återvänder är hon arton. Hon är ganska mycket en ninja, eller kanske en jedi-krigare. Hon rör sig genom skogen genom att hoppa från träd till träd, wuxia-style.
Chaplain är ett hyrsvärd och allmän lycksökare. Jag frågade under rollpersonsskapande vem som var mest ärelysten av honom och Dusk, och fick svaret att det nog var Chaplain, men efter första mötet kan jag säga att ingen av dem är det. Chaplain har naturligtvis ett jättestort svärd, ett armborst, ett mindre svärd, och en stor kniv. Han reser oftast med en packåsna, men när vi träffar honom är han på väg genom skogen med en liten skara vagnar. Det är Kurfurst Blache och hans dotter Ariana, på väg att bevittna kung Ulis kröning i grannriket. Chaplain är hans äldste och mest pålitlige legoknekt, men kurfursten misstänker honom (ogrundat) för att flörta med Ariana.
Vid det här laget hade jag skissat upp en karta. Den var täckt av urskog (tänk östeuropa, sade jag, fast ingen av oss varit där). En brant sluttning delade av landskapet, så att skogen i väster låg högre än den i öster. En väg löpte från öst till väst, som slingrade sig upp för branten på serpentin-vis. Däruppe låg en liten by, styrd av Jarl Kaley och hans hustru Malerre, som blickade ut över klippan. Ett par timmars ninja-spring (det är vår längdenhet) från vägen, nedanför branten, låg Lahs hemliga göl. Ytterligare någon dagsmarsch därifrån fanns en avstickare från vägen, som folk inte använde längre; den ledde till det torn där häxmästaren Pallor hade sin boning.
Under history-rundan (det förkortas inte till Hx i det här spelet, men funkar likadant) kom följande fram:
- Chaplain är hemligt förälskad i Dusk (fast inte hemligare än att hon listat ut det). De har kämpat sida vid sida tidigare, innan hon for iväg för att tränas.
- Chaplain har haft en run-in med Pallor, då den förre stulit en relik från den senare för att sälja. Pallors män kom ifatt honom, slog ner honom och lämnade honom för död, och det spännande var att Lah hade hittat honom – omgärdad av omen som tydde på att han var menad att dö där. På något sätt hade han klarat sig ändå, men inte tack vare Lah.
- Dusk har under en seans hos Jadeskorpionen fått veta sitt eget sanna namn – Lilja. Jadeskorpionen avslöjade att Lah visste mer om hennes härkomst än hen avslöjat. Vi spelare etablerar att Dusk är Kurfurst Blaches oäkta dotter med en tjänarinna, som han fördrev ut i kylan när hon var havande. Hon är alltså halvsyster till Ariana! (Det var här vi skämtade en massa om att vår kampanj uppenbarligen skulle bli en Star Wars-remake – okända syskon, lärjungar i de mystiska konsterna, en småväxt mystiker som bor vid en sjö etc.) Dusk vet dock inte mer än att hon heter Lilja, och att Lah vet mer om hennes föräldrar.
Vi börjar spelet med att Dusk, på väg hem för att konfrontera Lah, ser en liten karavan på väg uppför serpentinvägen. Hon stannar upp i ett träd, och den ende av karavanens vakter som får syn på henne är den skarpsynte Chaplain. De nickar åt varandra – long time no see. En av Chaplains kamrater, en pratsam krigare vid namn Erik, kommeroch frågar om han fått syn på något. Nej, säger han, och när han sedan tittar upp igen har Dusk mycket riktigt gjort en Batman och försvunnit.
Dusk har nämligen fått syn på en rökpelare som steg från byn, den under Jarl Kaleys beskydd. Dusks spelare försöker hävda att hon har viktigare saker för sig, men jag påminner henne om hennes vän Olof som bor i byn. Han var tolv år när hon såg honom sist, och borde vara femton nu – en vuxen man. Dusk skyndar ditåt, och möts av en hemsk syn. Pallors rödklädda rövarband håller på att plundra byn, och samlar upp alla arbetsföra män och kvinnor och slår dem i bojor. Dusk tar sig obemärkt in genom ett fönster i ett av husen, och får höra hur läget är från en gammal gumma. Gumman bönfaller henne att rädda Torulf och Torunn, som båda tagits av banditerna. Dusk rör sig bort mot jarlens hus, där de flesta verkar vara samlade.
Banditerna försöker bryta sig in i jarlens barrikaderade hus, och Dusk får syn på deras ledare – en enorm krigare vid namn Brunt, som rider på ett bepansrat strids-vildsvin. Rövarna lyckas slå in porten, och han går in i huset. Dusk tar plats på ett hustak, och gör sig redo att kasta sin kniv i honom så fort han kommer ut igen. Det gör Brunt inte genom dörren, utan genom en lucka i taket som leder ut på en liten plattform med en gong-gong, till för att samla folket till rådslag. Dusk får iväg kniven i axeln på Brunt, varpå han faller grymtande på knä. Hans mannar ser utan dröjsmål till att hugga huvudet av den fångna jarlen, i ett försök att kväsa vidare motstånd.
Dusk bestämmer sig för att bättre fly än illa fäkta, och tar fram en av Arramas magiska skatfjädrar, som hon fått av Lah. Hon viskar en besvärjelse till den och smyger ner den i sin sko, varpå hon i ett språng kan lyfta tjugo meter upp i luften. En av Brunts underhuggare, en kvinna vid namn Boleyr, tar till orda med en gäll och illvillig röst. (Spelarna skrattade gott åt att "gäll och illvillig" var min beskrivning av hennes röst – jag förstår inte varför.) "Dig kommer Pallor vilja prata med", säger hon. "Kom ner till oss, annars dödar vi en av fångarna." Dusk ser nu alla fångarna: runt tjugo personer, flera har blivit slagna blodiga, och alla med händerna bundna. Olof står bland dem. Dusk, som först tänkt flyga hela vägen ut ur byn, landar istället på ett hus. Boleyr ber henne komma ner från taket och följa med dem till häxmästaren. "Vad händer annars?" frågar Dusk naivt. Boleyr nickar åt en av banditerna, som grabbar tag i Olofs arm och sätter en stor kniv mot ett av hans fingrar. Då ger Dusk med sig och går med dem.
Någonstans under detta klippte vi till Lah, när hen vaknade med fåglarna tidigt samma morgon. Hen blir störd i att sitta och kontemplera gölens tystnad av att Noon kommer springande ner för stigen. "Kom fort", pustar hon. "Det är något med Dawn. Hon verkar bli anfallen, jag tror det är av en elak ande!" Jaha, jaha, verkar Lah tänka, det är väl bara mardrömmar. "Hon gråter blod!" Då blev det fart, och de tar sig till hyddan för att undersöka.
Mycket riktigt har Dawn vaknat, anfrätt av nattliga syner så hemska att de fick henne att gråta blod. Med en mugg örtte lyckas hon till slut lugna ner sig och berätta. Hon har sett som en eld som steg långt inne i skogen, som växte till en hög flamma, en eldstod, och sedan kom en fruktansvärd våg av värme som sköljde över henne. Dawn såg sitt eget hår, sina kläder, sin själva hud brännas bort av vågen, tillsammans med först allt mörker och alla varelser i skogen, och slutligen träden och marken självt. Kvar fanns en öken av svart obsidian.
Oj oj, säger Lah.
(Eller något i den stilen.)
Vi ser hur det går för Kurfurst Blaches följe. De har tagit sig upp för åsen, och går nu på vägen som löper längs med branten (med kanske hundra meter skog mellan vägen och stupet). Chaplain och Erik går längst med kurfurstens färgglada och smyckade vagn, där han och hans dotter reser. De pratar med Ariana, men Chaplain försöker att inte säga för mycket, för att inte riskera att det skulle misstolkas för att försöka uppvakta henne. Det är ingenting Erik är rädd för.
Plötsligt skymtar de, genom en glipa i träden, samma rökpelare som Dusk såg för någon timme sedan. Chaplain tar med sig Erik, Hawk och Fasha för att gå före och rekognoscera. När de joggar ner längs vägen dyker så Lah upp bland träden, åtföljd av sin akolyt Midnight. Lah är en lustig syn – en kortvuxen person av oklart kön och osäker ålder, klädd i en fjäderskrud gjord av en hel örn. Tänk en sådan där kappa med ett varghuvud som huva, fast gjord av en örn istället för en varg. Midnight har en enkel särk.
(Lah utnyttjar här sin move Bonefeel, som låter henom dyka upp lite var som helst, med precis rätt utrustning och kunskap, med eller utan en logisk förklaring.)
"Tag er i akt!" säger mystikern. "Pallors rövarband har plundrat byn!" Sedan ser hen att det är Chaplain, mannen hen lämnade för död för flera år sedan. Lah blir lite förskräckt, och undrar för sig själv hur Chaplain lyckades lura döden, men fokuserar på nuet. De fortsätter längs vägen en liten stund, innan de hör steg och prat längre fram. De gömmer sig i skogen, och får se hur rövarbandet närmar sig. För att inte bli upptäckta backar de nästan hela vägen bort till branten. Chaplain och hans kamrater vill genast återvända och varna kurfursten, men Lah stannar gömd bakom sin mossiga sten och sträcker sig utåt, i malströmmen av röster och andar som omger oss alla. Fåglarna berättar för henne: Dusk är fångad, och leds längs vägen bredvid Boleyr tillsammans med tjugo andra oskyldiga bybor. Dusk själv ser hur vägen börjar kantas av skator, och förstår att Lah har kommit till undsättning.
Även Chaplain, på väg tillbaka till vagnarna, möts av en skata som berättar för honom att Dusk har blivit fångad. Hans kamrater hör bara fågeltjatter, och Chaplain tvivlar på vad han hörde och sjasar undan den. De når karavanen och berättar för Blache om rövarna, och föreslår att kurfursten och hans dotter ska vända om och köra så långt de kan åt andra hållet, för säkerhets skull. Blache säger att han i så fall vill ha med sig Chaplain, men Chaplain vill inte överge Dusk (som han ju är förälskad i, som ni minns). Deras gräl avbryts av att Lah gör entré. Hen vill istället att Blache och alla hans mannar ska stanna, och möta rövarbandet rakt på för att besegra dem. Vi får följande meningsutbyte:
"Mm, ni kan inte undkomma rövarna, och jag behöver frita min lärljunge," säger Lah. "Vi borde slå våra påsar ihop, du och jag."
"Jaha, det tycker du," svarar Blache. "Jag vet inte att din påse är så mycket att ha, jag. Till att börja med har du inte gett mig någon anledning att tro att du har rent mjöl i den!"
"Va? Hur understår du dig att betvivla min förmåga? Jag är Lah!"
Varpå traktens alla fåglar flyger ned från träden och sätter sig på Lahs armar, runt om de båda, och slutligen på kurfursten själv så att han på ett mycket ovärdigt vis får vifta bort dem. Han gömmer sig i sin vagn tillsammans med Ariana, medan de fyra andra vagnarna placeras på och bredvid vägen som en barrikad lite längre fram. Chaplain klättrar upp ovanpå kurfurstens vagn och drar sitt armborst.
Vi klipper tillbaks till Dusk, som slår för att läsa av situationen och kommer fram till att hennes största problem är inte att ta sig därifrån, utan att rädda fångarna. Hon har fortfarande sin dolk väl gömd innanför kläderna, och eftersom hon är någon sorts mellanting mellan en fånge och en hedersgäst har hon inget handfängsel. Hon fortsätter att bida sin tid.
Chaplain slår bra tärning för att hålla vakt, och får syn på de tre rövare med pilbågar som smugit i förväg i en kringgående rörelse för att beskjuta dem från skogen. Han tar sin chans och sänker en av dem – och Brunts övriga mannar som hör pilar nå sitt mål förstår inte att det är fel sida som skjuter, och inleder anfallet! De störtar fram längs vägen, rakt in i barrikaden och kurfurstens hyrsvärd. Chaplain klättrar ner och kastar sig in i frontlinjen. Den smala vägen och alla träd borgar för en lite trängre strid, och Chaplain väljer sitt mindre enhandssvärd framför det stora bastardsvärdet. (Med bastardsvärdet i det här läget skulle han bara göra 2-harm, och det mindre svärdet 3-harm. Situationen på öppet fält hade varit den omvända. Jag hade dessutom fattat skadereglerna fel, och sade till spelaren att det var 1- respektive 3-harm som gällde.)
Dusk tar sin chans när de flesta av Pallors män rusar framåt med stridsrop, och lämnar bara ett fåtal att vakta fångarna. Världen tycks sakta in när Dusk, i en virvelvind av rättfärdig vrede och blixtrande dolkblad, hugger ner Boleyr, skär av fångarnas band, och driver de övriga fyra vakterna ner på knä med snabba hugg. De klarar inte av att ens försöka bekämpa henne innan fångarna är av vägen och inne bland snåren, och Dusk själv uppflugen i en gren mellan dem och vakterna.
(Dusk har den move som i original-AW innebar att alla närvarande inte kunde göra annat än att se på när the Skinner klädde av ett klädesplagg. I det här spelet är triggern istället "a show and display of passion", med "fury" som ett exempel jämte "anguish" och "desire". Jag bedömde att det kunde innefatta en Kill Bill-esque, slow-motion, "hugga alla på en gång" så länge ilskan fanns där, och det kom trots allt till priset av att hon bara fick ihjäl en av dem; de andra fick bara lite småsår.)
Vi blir lite förvirrade kring skillnaden på de battle moves som heter defend something you hold, keep your enemy off, stand guard samt keep lookout, men låter i slutändan Chaplain slå för hela sällskapet av hyrsvärd med defend something you hold, vars exempel inkluderar "a position". Det går fantastiskt bra, och jag beskriver att historierna vid nästa gästabud kommer göra gällande att Chaplain så gott som egenhändigt jagade bort hela rövarbandet. De skingras ut i skogen.
Innan de nås av ordern om reträtt hinner en av fångvaktarna upp de förrymda fångarna. Dusk ställer sig emellan, men missar ett slag och får ett stort hugg över armen och höften (2-harm, och hon sumpar harm-slaget så det blir ett extra. Det här spelet har tre kryssrutor märka "not life-threatening" och sedan tre märka "life-threatening", följt av rutorna "come back with -1 hard", come back with +1 weird", "change playbook", samt "die".) Räddad av gong-gongen ser dock Dusk hur rövaren hakar på sina kumpaner och flyr.
Lah och Midnight hittar snart Dusk. Det är ett kärt återseende – Midnight har ju inte sett sin "syster" på tre år! De förbinder hennes sår provisoriskt, och så snart faran bedöms vara över säger Dusk till sin läromästare: "Jag har något jag behöver pratar med dig om. Ensam." Midnight blir orolig. Hennes storasyster Dusk har plötsligt blivit så vuxen – det låter nästan som att hon pratar med Lah som en jämlik! Vi spelare vet såklart att det gäller hemligheten med Dusks föräldrar.
De beger sig mot Lahs boning, men stämmer av med Chaplain och kurfursten först. Blache får höra om Dusks dåd inne i byn, och om inte Brunt varit skadeskjuten had striden kunnat gå annorlunda så han tackar henne hjärtligt. Blache vet inte att det är hans försvunna dotter han pratar med – han vet inte ens att den dottern ens lever – men han stirrar länge på hennes ansikte och får en förbryllad min. Lah, som vet, skyndar sig att dra med sina akolyter hem, och stackars Chaplain får ingen chans att prata något längre med Dusk.
Väl hemma får Lah veta att även Noon blivit anfrätt av samma hemska syn som drabbade Dawn imorse. Precis mitt på dagen hade Noon fallit ihop och börjat gråta blod hon också. "Åh nej," säger Dusks spelare, eftersom det är sen eftermiddag och solen snart går ner. I vilket fall tar Lah med sig Dusk till gölen, och Lahs spelare frågar mig vad hon behöver göra för att hjälpa Dusks sår att läka. Lah föreskriver ett strikt förfarande med örter, rökelser, rituella bad och meditation i princip dagen lång. (Då läker hon 1-harm per dag, säger jag, men om hon upprätthåller det ordentligt nog för att det ska fungera kan hon inte ge sig ut och göra annat samtidigt.)
Innan hon börjar drar de sig undan till Lahs egen hydda (trädkoja) för att tala ostört. Dusk konfronterar Lah ganska direkt med frågan om hennes härkomst. "Jag har tydligen ett annat namn – jag heter Lilja. Och Jadeskorpionen sade att du visste om det här, och ännu mer."
Lah gråter en skvätt över att hens äldsta dotter/lärljunge äntligen är gammal nog att få veta det här, och berättar om kvinnan hen hittat kall och ensam i skogen för arton år sedan. Hon hade hetat Johanna, och hon hade gett barnet namnet Lilja med sitt döende andetag. Hon hade varit piga hos en kurfurste, men blivit utstött efter att ha blivit havande med hans barn – för att skydda hans rykte. "Och den ädlingen, det var ingen mindre än kurfurst Blache, som vi träffade på vägen idag."
Lah berättar till och med att Dusk därmed har en halvsyster i Ariana. Dusk vet inte riktigt hur hon ska känna – den största ilskan över att Lah har ljugit, den hade hon känt hos Jadeskorpionen, precis när hon fått veta. Nu, efter flera månaders resa hem, hade den bedarrat en smula. Hon bestämmer sig för att Lah kan fortsätta kalla henne Dusk.
Sista scenen under spelmötet utspelade sig i den plundrade byn när de fem vagnarna, och de tretton tappra legoknektar som ännu var i livet, kommit dit. Det finns många att sörja, naturligtvis – flera av byns starkaste hade dött medan de försvarade sina hem, däribland som bekant jarlen själv. Men det fanns också skäl att fira, framförallt när de tjugo fångar som tagits återvände i livet! Jarlens hustru Malerre, havande med sitt första barn, hade dock mirakulöst undkommit. Nu bjöd hon in hjältarna till att äta och dricka i långhuset.
Kurfurst Blache, som ju inte hade avlossat en enda pil eller fällt ett enda hugg, festade ändå lika gott som alla de andra. Det dröjde inte länge innan han vinglade fram och tillbaka där han satt, och det var ungefär då som hans dotter Ariana gjorde entré. Hon var uppklädd som en kunglighet – de hade med sig många fina tyger och dräkter då de trots allt var på väg till en kröning. Hon slog sig ned bredvid Chaplain, dagens obestridde hjälte. Hon för sig artigt och finstämt, men blickar ofta mot sin far. När han slutligen däckar tar hon sin chans, och börjar genast agera mycket mer trevligt och närgånget mot Chaplain.
Chaplain är lite obekväm med det hela. Ariana förebrår honom hans blyghet: "Säg inte att du aldrig känt en kvinnas närhet!? En man som du – nej, det skulle jag inte tro på."
"Nej, så är det kanske inte."
"Så vad är det? Är jag inte fin nog?" Hon skrattar, och fortsätter: "Eller är jag kanske för framfusig? Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, om jag inte iakttagit konstens alla regler för hur jag borde uppvakta herr legoknekt!"
Efter mer lirkande erkänner Chaplain att han har någon särskild han tänker på.
"Jaså," säger Ariana roat. "Är du förlovad?"
"Nej."
"Jag trodde en man som du hade en flicka i varje by."
"Nej, så är det inte."
"Vad är det här för en fantastisk flicka då, som är bättre än kurfurstens dotter? Berätta mer om henne – jag kanske kan lära något av henne!"
"Det skulle i så fall vara att strida."
Ariana funderar en stund. "Är det... Är det Fasha?" (Fasha, som ni minns, är en annan av legosoldaterna. Vi hade etablerat att hon var en kvinna och Hawk var en man, men inget mer om någon av dem.)
"Nej, det är inte Fasha."
Ariana fortsätter tjata, och vara närgången, och till slut berättar han att det är Dusk, efter att först bett Ariana lova att inte sprida det. Chaplains spelare slog dock aldrig för seduce or manipulate, så Ariana försöker själv. Hon lyckas få det till att Blache nog gärna skulle vilja veta att Chaplain var förälskad i krigarkvinnan, så det var hon inte så sugen på att hålla tyst om. "Men, du kanske kan få köpa min tystnad."
"Jaså, eh, hur då?"
"Med en kyss."
Och han går med på det! Flickans far har som sagt däckat, men alla andra druckna legosoldater och bybor ser tydligt hur Ariana lutar sig fram över bordet framför Chaplain, och kysser honom passionerat.
Och där bröt vi första spelmötet! Eventuellt kommer ett separat inlägg med tankar om reglerna och omgången så långt, men jag kanske väntar med det tills efter sista spelmötet. Nästa spelmöte har vi efter nyår, så då kommer en ny krönika! I alla fall om jag får ett par likes på den här; precis som krank och hans GoT-tittande är likes mitt bränsle för att fortsätta.