Jag spelledde ett par omgångångar, men valde tillsammans med grupperna att köra first session på hög växel hellre än köra scenario. Så det gjorde vi.
Jag kom på ett hjälpmedel för att få spelet att hit the ground running, inspirerat av love letters fast utan förberedelser. När vi gjort introduktioner och history och fått fram en bild av situationen generellt, så har jag ställt lite frågor till dem om vilken sorts katastrof de just har klarat sig igenom, mer eller mindre helskinnat. När vi fått en bild av den katastrofen så frågade jag varje rollperson vad dess moment of glory hade varit under katastrofen, och så, utifrån hur det beskrevs, slog vi för lämplig move för att se hur bra hon klarat av det. Sen började vi spela i resultatet av slaget. Det gjorde att vi i själva verket började spela mitt under katastrofen, vilket gav ett fint ösigt tempo åt vår first session. Det var stora grupper, men ändå dingade samtliga, tror jag, två gånger under ett pass.
Annat jag har lärt mig är att man kan vara ännu noggrannare med att spelare ska välja playbooks helt och hållet på feeling och smak, och inte ta ansvar för gruppens sammansättning eller nåt sånt (utöver att man inte kan ta samma som nån annan, såklart, men det behöver ju inte ens uttalas om man bara har ett fysiskt ex av varje på bordet!). Spelet ser till att det blir bra och skoj, alldeles oavsett om man har en grupp bestående av gunlugger, chopper och faceless, eller skinner, maestro, savvyhead och angel, eller någon annan variant.
Också att nudgea spelarna att inte börja spåna på sammanhang och relationer när de väljer playbooks och konstruerar rollpersonerna, utan göra det ganska torrt och låta resten komma med Hx-biten och introduktionerna.
En kul sak som hände relaterar till vad som brukar sägas om hur AW är svårt att spela "fel" - jämfört med spel som burning wheel eller solar system där man kan bli sittande med rollpersoner och kampanjupplägg som inte lyfter.
Här hade vi fullt krig i en befäst by och två rollpersoner som var mitt uppe i att tävla om makten över segrarna, kan man säga, när en annan rollperson fylld av äckel valde att rädda livet på några civila och dra från hela skiten. I ett annat fall hade jag kanske blivit stressad över att gruppen splittrades för mycket eller så, men nu bara fortsatte jag att spela omväxlande med honom och de andra, fast de hamnade i osynk eftersom hans resa till nästa ställe tog en vecka medan de övrigas scen tickade sekund för sekund. Sen med honom fortsatte jag spelleda som vanligt alltså, med att announce future badness, put him in a spot, make him buy, och så vidare.
Allt som allt var det mycket skoj med roliga spelare.