Bästa berömmet som SL

[Faehrengaust]

Kopplar till tråden Vad driver dig till att spelleda?

Vad är det bästa/intressantaste/roligaste berömmet du fått som SL?

---

Min story: Ca 10 år sedan satt jag och min kanske bästa vän från barndomen och drack lite vin i hans lyxiga trädgård. Han har varit framgångsrik i affärslivet. Då berättade han att han haft stor nytta av våra spelsessioner (där jag var SL) i affärslivet. Han sa att "det var genom dina SLP som jag lärde mig känna igen skurkarna"

Det är många som sagt att jag är duktig på att dölja känslor och på att ljuga. Kanske inte det mest smickrande, men det kommer nog från att man spellett hundratals skurkaktiga SLP'n. Då måste spelarna å sin sida bli bättre på att identifiera dem.

 

[Dilandau]

När spelare inte ställer in.

 

[Oldtimer]

Det finns ett tillfälle som överträffar allt annat.

Min dotter, som jag spelat rollspel med sedan hon var åtta, var i tonåren och inför det årets GothCon fick vi en förfrågan från några goda vänner om hon ville vara med och spela i deras lag på GothCon. Det ville hon gärna, så medan jag stod i spelmakarrummet på konventet, spelade hon pass efter pass.

I bilen på väg hem efter ett avslutat GothCon, utspelar sig följande samtal:

- "Hade du kul på konventet?"
- "Jo..." (tankfullt)
Tystnad...
- "Pappa?" (ännu mer tankfullt)
- "Ja?"
- "Jag har nog aldrig förstått vilken bra spelledare du är."

Pappahjärta och spelledarhjärta som exploderar samtidigt. Går nog aldrig att överträffa.

 

[Faehrengaust]

Det finns ett tillfälle som överträffar allt annat.

...

Pappahjärta och spelledarhjärta som exploderar samtidigt. Går nog aldrig att överträffa.

Jag blir jäkligt avundsjuk, trotts flera försök så har jag inte lyckats få min dotter intresserad av rollspel.

 

[Rymdhamster]

När allt det administrative entusiastiskt drivs av spelarna. När det är spelarna som pushar för att boka in datum.

Det kommer alltid hända att ett spelmöte behöver ställas in, men det så sjukt härligt när spelarna genast drar fram kalendrarna och försöker hitta ersätningsdatum och diskutera vilka andra åtaganden de kan planera om för att få det att funka.

Sen kan det vara lite överväldigande för en dåligt planerad SL som förlitar sig på rutin för att få vardagen att gå ihop, men det får mig alltid att känna att jag måste gjort ett rätt okej jobb.

 

[God45]

När folk pratar om kampanjen i efterhand!

 

[Zire]

När spelarna efter spelmötet ivrigt börjar planera in nästa spelmöte "vi måste ha det så snart som möjligt!" för att de vill veta hur det ska gå.

 

[Rickard]

När man på konvent får man fyra nya vänner efter ett spelpass.

 

[Beastslayer]

När folk år efter då och då pratar om goda minnen från kampanjen. Detta kan dock även vara något man som grupp skapar tillsammans.
Att folk fortsätter spela med en är väl en typ av beröm.
När folk lägger ned energi på att skapa saker till kampanjen ni spelar.
Engangemang överlag tycker jag även kan visa på detta. Folk skulle uppenbarligen droppa av om de inte gillade en som SL.

 

[Quadrante]

Kan inte på rak arm komma på något.

 

[Franz]

Mitt handlar om när jag spelledde en kampanj i Tolkiens Midgård. Rollpersonerna skulle av komplicerade anledningar ta sig ner i ett gravkummel på kummelåsarna. Där nere fanns naturligtvis en kummelgast som rollpersonerna skulle vara körda om de mötte. Jag hade planerat för att de skulle få smyga omkring i tunnlarna, gömma sig för gasten men hela tiden känna dennes kusliga närvaro.

De gick ner i tunnlarna och jag beskrev att från det ena hållet hördes ett hemskt klagande, från andra hållet var det lugnt. Till min stora förvåning gick rollpersonerna åt det hållet klagandet kom ifrån och vips stötte de på gasten. Jahapp, det hade jag inte räknat med. Jag ger en beskrivning av hur hemsk och oövervinnlig gasten verkar och säger att han lååångsamt höjer sin hand mot rollpersonerna, så att de ska få chans att fly. De anfallet istället. Jahapp, det hade jag inte heller räknat med. Jag kände att jag redan gett dem rätt många chanser att undvika strid så nu får det väl bli så. Gasten är immun mot vapen och oskaliggör rollpersonerna på nolltid. Jag är rätt förvånad över hur saker utvecklats, stressad och dessutom rätt upprörd, men jag vill inte ha ett TPK, så jag låter rollpersonerna vakna upp på samma sätt som hobbitarna i Sagan om Ringen, iklädda kläder för att offras och så vidare. Rollpersonerna får vakna upp innan det är försent och sedan kravla runt i beckmörker för att tillslut hitta ut, med gasten hack i häl.

Hela tiden som jag beskriver detta känner jag mig frustrerad och tänker att det här blev verkligen skitdåligt. När rollpersonerna är i säkerhet igen utbrister en spelare: "Det här var fan det bästa jag varit med om i rollspelssammanhang! Shit vad läskigt det var!" Övriga spelare håller med. Framförallt en spelare pratade i flera veckor efteråt om vilken fantastisk spelupplevelse det var. Det var självklart otroligt kul att få så mycket beröm men det blev extra kul i och med att det skedde angående något som jag trodde blev jättedåligt.

 

[Genesis]

Jag kände mig exkluderad från den andra tråden, så nu tänker jag göra en generös tolkning och säga att "SL" även applicerar när man leder ett spelledarlöst spel på konvent, så att jag får svara här, i alla fall.

Samberättande dramaspel är inte allas grej, men vi är ett gäng för vilka den här spelstilen ger otroligt mycket mer än traditionellt äventyrande, och det finns en hel del av oss därute, och vissa har ingen aning om att det här ens finns, att det är en möjlighet. Så en dag tittar de lite nyfiket in i Indierummet, de sätter sig ned vid bordet och jag kör igenom en omgång av något av våra spel med dem. Och jag kan känna att det här blev en okej omgång, men inget spektakulärt, men jag kan se glöden tändas i deras ögon. Och jag får höra "Det här var helt otroligt". En gång fick jag ett meddelande på Discord, där någon säger "Jag spelade med dig på LinCon. Jag vet inte om du minns omgången, för dig var det säkert en vanlig session, men för mig var det en pusselbit som föll på plats. Jag har spelat rollspel i åratal, men jag har aldrig fattat att det kan vara såhär, att det kan kännas. Det här var den bästa spelupplevelsen i mitt liv." Idag är det många som hänger i Indierummet på varje konvent, och de flesta har en sådan berättelse. När de kom, spelade ett spel, och fjällen föll från deras ögon, och de var fast. De var frälsta. Och jag har fått ynnesten att vara den som visar flera människor detta, som ger dem en upplevelse som förändrar sättet de ser på och spelar rollspel för alltid, och de har berättat det för mig efteråt, och så återkommer de igen och igen, varje år, de hänger i Discorden, de börjar själva leda andra i spel, och en dag spelar jag med dem och det är en omgång där även jag känner att jävlar, det här var en sjukt härlig omgång, och den här personen spelade så jäkla bra och inlevelsefullt och starkt och vackert.

Det är den finaste komplimangen.

 

[Rangertheman]

Att få höra från föräldrarna till de barn jag spelleder för på nördhängen att barnen i fråga nästan längtat ihjäl sig efter att det ska bli lördag igen

 

[Celledor]

När en spelare blir rädd för att gå genom skogen hem efter en spelomgång med lite mer skräckinslag. Detta var många år sedan men minns än idag. Happy days.