Nekromanti Bästa monster?

[Rising]

Såg ett roligt inlägg på Sverok's rollspelsforum om monster som folk hittat på själva och tyckte att vi kunde diskutera det i rena skräcksammanhang. Nå, har ni något favvomonster som ni hittat på själva som ni kan berätta om? (Berätta nu inte bara hur monstret ser ut, utan ge en utförlig beskrivning om hur monstret beter sig och reagerar på vad rollpersonerna gör så att man kan använda det i ett eget äventyr)

Här kommer ett eget monster; Dväljetingen från Eskapix:

Dväljetinget är en aspekt av Den Stora Tomheten som spås sluka upp hela skapelsen och se till att universum går under. Dväljetinget är en del av denna tomhet; nämligen tomheten i vilket alla nyanser och all individualitet försvinner. "I mörkret är alla katter grå", som det heter. Dväljetinget i sig har ett obegripligt utseende som övergår mänskligt förnuft, men när det kommer tillräckligt nära människor så manifesteras det i olika "sonder" vilka ser ut som skugglika, magra rovdjur med isande klor och käftar. Först är det bara en enda sådan hyena som rör sig kring människorna, men ju närmare dväljetinget kommer, ju fler rovdjur samlas till flocken och desto djärvare blir de. Det balla med dväljetingen är dock det "inflytande" det utövar genom sin blotta natur. Dväljetinget utplånar nämligen individuella nyanser varthän det än befinner sig. Precis som mörkret i vilket alla katter blir grå, alltså. Detta yttrar sig på massor av olika sätt: Folk börjar se allt mer lika varandra ut, all mat börjar smaka samma sak, ljudeffekter slås ihop (både katter, fåglar och hundar börjar jama osv) och det blir ständig skymning 24 timmar om dygnet. Sedan börjar allt bli grått och sakna alla individuella särdrag. Man går hopplöst vilse i skogar och villaområden (alla platser blir omöjliga att skilja från varandra), vart man än åker kommer man tillbaka till samma ställe, hus efter hus befolkas av samma tvåbarnsfamiljer utan någon som helst personlighet, osv. Sedan börjar det uppstå déja vu-fenomen där en och samma vardagshändelse uppspelas om och om igen utan variationer... Frågan är om man kan mota bort dväljetinget innan allt är slukat av nyanslösheten!

Sonderna är det mest konkreta hotet mot rollpersonernas liv, dock. I början är det bara en enda "skugghyena" som kontaktar dem, och denna har en utpräglad personlighet och går att resonera med. Dväljetinget har ingen egen personlighet, bara en omättbar hunger och därför formas den tydligt av rollpersonernas ageranden. Om rollpersonerna blir aggresiva, så blir även sonderna aggresiva, osv. Sedan kommer det fler och fler sonder, och inledningsvis lånar de personlighet från allt dväljetinget slukar på sin väg. Medan områdets arga polischef blir allt mer opersonlig och apatiskt så kommer alltså en av sonderna att sno polischefens personlighet och bli förargad i hans ställe. Det kan vara lämpligt för rollpersonerna att ta reda på vilken sond som snott vems personlighet, då man kan hitta svaga punkter hos dväljetinget på detta vis. Om polischefen var klaustrofobisk så kommer denna svaghet alltså ha absorberats av polischef-sonden. Det krävs en infernalisk skarpsynthet för att kunna avgöra vilken sond som absorberat vems personlighetsdrag, och en osannolik tur för att hamna i en situation där man kan utnyttja dessa svagheter, men när allt annat hopp är ute, så...

Till slut finns det dock inte tillräckligt med nyanser för dväljetingets gränslösa aptit. Då blir även sonderna allt mer nyanslösa och övergår från att vara resonerbara personligheter med egna karaktärsdrag till att bli en homogen grupp med instinktiva rovdjur som jagar i flock och sliter itu själva skapelsens materia med sina klor och käftar. De går inte att köpslå med, de går inte att skrämma iväg och de går inte att stoppa. Har man inte ett mirakel på gång så är allt hopp definitivt ute.

När allt klösts i bitar, tuggats itu, slukats och blivit ett enda stort tomrum, då drar dväljetinget vidare. Dess hunger är oändlig, och den vilar aldrig.

/Rising

 

[mördarmackan]

Re: Bästa monster = Människor

Behövs mer? Ingen är lika bra på att hitta på jävulskap och att förstöra för varandra som vi - och att hitta på det ena fanstyget efter det andra mot varandra......

 

[Rising]

Ang. symboler

Ajdå. Vilken tråddödare... Jag hade hoppats att ett sånt här svar skulle dröja på sig, efter att alla fått sprida sina fantasifulla kreationer i en lång och härlig tråd. Inte min dag idag...

Nå, så som jag ser det är vi människor bara kapabla att vara rädda för saker som finns i vår omnejd, och som vi kunnat vara rädda för i alla tider. Vi är rädda för stora rovdjur, små giftiga djur, oresonerbara galningar, naturkatastrofer och liknande. Poängen är att de "monster" vi hittar på bara är symboler för dessa farhågor. Jag är inte rädd för animerade dockor i verkliga livet, men "den onda dockan" är läbbig för att den utgör ett hot utan att anses som hotfull. Folk kan säga "det där är ju bara en docka" fastän den är ute efter mitt liv.

Vad är det man är rädd för? Levande dockor? Nej, rädslan är i allra högsta grad mänsklig. Jag är rädd för att någon människa skulle vilja skada mig på något vis, utan att jag skulle kunna få hjälp från mina vänner eller myndighetspersoner. Vad "den onda dockan" gör är att symbolisera och framhäva den skräcken.

Det är det här jag gillar med monster. På ytan ser de ut att vara övernaturliga fantasifoster, men egentligen så symboliserar de sån't som vi är rädda för att uppleva i vår vardag. Mitt Dväljeting gör samma sak, fast på ett lite mer maskerat sätt.

Jag är en totalsucker för symbolism, eftersom jag tycker det på många vis är ett ärligare sätt att berätta en historia på än att sträva efter diskbänksrealism.

Men visst, människor är perfekta monster. Jag hoppas iaf att folk som har egna fantasifulla symbolmonster tar och berättar om dem så att vi alla kan få inspireras lite. Oavsett om man föredrar mänskliga monster eller symbolversioner när allt kommer kring.

/Rising

 

[Man Mountainman]

Öhmmm... guk?


Jag gillar monster med personlighet. SKillnaden mellan det ena tentakelsvullot och den andra varkaninen är egentligne inte så stor, om deras mål alltid är detsamma: att vara någonting stort, styggt och farligt som lurkar i bakgrunden, eller något stort styggt och farligt som rollpersonern amåste slåss mot. Därmed föredrar jag monster med personlighet, intellekt och motiv. Monster som är mer som skurkar. Men sedan är jag ju ingen skräckspelledare heller.

Under hela min karriär som spelledare har jag bara spellett ett regelrätt skräckäventyr (jag räknar inte tillfälliga flörtar med WoD: där var det ju aldrig någon som blev rädd). Monstret i det äventyret var en rymdvarelse. Det hade landat någonstans på den amerikanska landsbygden och slutit en pakt med ett antal hillbillies och lastbilschaffisar, som skulle skydda det och förse det med experimentmaterial. Experimentmaterialet ifråga var kroppsdelar från människor, som den undersökte i en vilja att bli helt och hållet materiell. Rymdvarelsen var nämligen bara delvis fysiskt påtaglig: till minst lika stor del bestod den av energi. I min fantasilöshet föreställde jag mig den som någon slags stor blåaktig alien med många tentakler, men jag tror aldrig att spelarna fick se mer än just tentaklerna.

Övriga monster jag skapat har varit mycket mänskligare och mycket mer påtagliga. jag kan till exempel dra mig till minnes (inte särksilt svårt, eftersom jag spellede honom i September i år) apan Morgan. Egentligen var han ingen apa, utan en representant för ett mystiskt släkte av tidsresande varelser kallat "de fotlösa". Jag saxar från inledningstexten till äventyrsbeskrivningen, där jag förklarar dessa varelsers natur:

Det elaka väsendet Morgan har sin domän i forntiden. Dit har han nu flyttat fyra män genom att binda deras själar i kropparna på sina elvaåriga motsvarigheter. För att själarna aldrig ska komma längre in i framtiden ställer han varje kväll klockan 12:00 tillbaka timvisaren två varv och upprepar föregående dag. Detta är en fysisk akt, och den kräver att Morgan närvarar i ett klocktorn i centrala New York. För att få energi till denna handling utnyttjar han deras skräck och rädsla för barndomens fasor genom att upprepa en traumatisk händelse, när de fyra fick stryk av ett gäng äldre pojkar. Denna händelse sker varje dag vid tretiden, d.v.s. efter skolans slut, oavsett var de skulle råka befinna sig.

Genom att besätta rollpersonernas framtida kroppar från denna dag 1982 och fram till 2002 kan Morgan samtidigt utöva en hel del inflytande i denna tidsintervall, något som tidigare varit omöjligt för honom eftersom han varit fånge i sin egen tidsintervall (som bara omfattade just den dag som äventyret utspelar sig under). 1982 och framåt behärskas nämligen av ett annat väsen, kallat Luminus. De båda tillhör ett släkte av väsen kallat De Fotlösa, som inte är bundna av att färdas i enbart en av tidens riktningar, som vi människor. Det finns dock en kraft som gör att det då och då föds en ny Fotlös, som tar över makten över Nutiden (den mest eftertraktade positionen för en Fotlös, eftersom Nutiden är i förändring och därför fylld med mer potential, vilket är vad de Fotlösa livnär sig på). En Fotlös kan bara ta fysisk form i den tidsepok som utgör deras egen domän. I de andra domänerna kan de på sin höjd visa sig som skuggbilder. Morgan har dock kommit på etts ätt att kringgå detta, men det kräver att han tar över de fyras kroppar och utför ritualen med klockan varje kväll i sin egen tid. Om han förhindras att utföra sin klockritual kommer rollpersonernas själar att stöta bort Morgan från deras kroppar, vilket gör att de omedelbart kommer att återta sin status som varelser bundna av tiden och därmed slungas framåt till nutiden (som kommer att ha gått framåt med lika många dar som de spenderat i 1982 medan Morgan härjat runt med deras kroppar). Luminus, som Morgan spärrat in, kommer då att kunna bryta sig lös och utöva makt över sin domän igen.

Morgan själv var en stor (2 meter framåtlutad) babian med hög hatt och väst. Jag har en förkärlek för apor som monster: jag tycker de är jävligt skrämmande. Halvt mänskliga, halvt djuriska, med en människas potential till grymhet och ett djurs frånvaro av hämningar. Om jag behöver ett monster och inte vet hur det skall se ut, drar jag oftast till med en apa.

 

[Zaphod_UBBT]

Ett annat masspsykosmonster

Det här är den best som jag uppfann häromveckan under en teatersession. (umm. vet inte vad jag ska kalla det. Teaterlektion fungerar inte riktigt i och med att det inte är så lektionsartat, vi arbetar snarare aktivt med pedagogen. Teaterstund? Naah. Teater.. umm. Teatersession låter fel, men om man jämför med vad en rollspelssession innebär så är det inte helt fel ute. Det fick bli session.)

Iallafall: Den kan väl se ut hur som helst. Som en vandrare med mörk kåpa, lokala polischefen, din kusin, butiksägaren nere på hörnet, presidenten. Det är i grunden en demon/ond ande som halvt om halvt besätter en människa så att personen i fråga beter sig som vanligt, men också får sig själv och andra att bli 'gråare' både visuellt och i sätt och åsikter. Det kan, om världen/spelledaren vill, urarta i total (och - hemska tanke - global) masspsykos. Alla blir en flytande grå massa av en massa människor som ser ut och kan verka som att de lever sitt eget liv, men har försjunkit i själslig död.

Huga.
Rörigt skrivet. Att jag tycker den är läbbig har delvis att göra med att masspsykos skrämmer mig i verkligheten, delvis att den smyger sig på en bakifrån och slukar en och delvis att den har ett visst mått av verklighet. Männisor tenderar att välja den bekväma vägen. Se bara på alla fjortisar. De skrämmer mig.

Zaphod - scared to death - by people (!)

 

[fatlizard]

grymt äventyr jag kanske snor det. jag tror på att värsta monstret är en människa jag menar när jag sätter mig ner och funderar över det värsta monster jag kan tänka mig kommer en liten brun hårig man vid namn Hitler upp i min hjärna jag kan inte hjälpa det de bara är så.

Fatlizard

P.S jaag diggar apor som heter Morgan stenhårt

 

[Rising]

Blir man rädd av det storskaligt onda?

"när jag sätter mig ner och funderar över det värsta monster jag kan tänka mig kommer en liten [brunhårig] man vid namn Hitler upp i min hjärna"

Det här är intressant, för även om jag håller med om att Hitler är ett av de värsta monstren som någonsin levt på vår jord, så anser jag det vara ganska svårt att skrämmas med Hitler i ett rollspel. Man stålsätter sig på något sätt inför sådana monster. Vägrar låta sig skrämmas.

Alltså, jag vill nog mena att farlighet inte har ett dugg med skräck att göra. I filmen "sjätte sinnet" händer egentligen ingenting "farligt", men jag tycker den var skitaläbbig. Samma sak med mina rollspel. Den häxmästare som hotar att förinta hela världen behöver inte automatiskt skrämma mig mer än en helt vanlig isbjörn. Och isbjörnen behöver i sin tur inte skrämma mig mer än en gammal skruttig radio som försöker kontakta mig med kryptiska, knastrande meddelanden. Radion är ofarlig, isbjörnen är dödlig och häxmästaren är infernaliskt ond, ändå så fungerar det inte så att det blir läskigare och läskigare ju farligare någonting blir.

Frågan är alltså; vilket monster har ni hittat på som är mest lämpat att skrämmas med i rollspel?

Jag är framförallt väldigt nyfiken på om någon hittat på ett ofarligt monster, som ändå klarar av att vara riktigt läskigt...

/Rising

 

[chrull]

skrämmande

jag håller inte med din teori om att vi bara kan bli rädda av saker från vår omnejd tänkte jag börja det här inlägget med. jag hade fler anfallsvinklar. alla visade sig bestå av stup dock.

jäklar. i mitt ferbrila stretande att hitta en lösning tappade jag bort monstret också.
det hade nått med okänt och förlust av kontroll att göra dock.

men shit. nu blev jag nästan lite rädd?

 

[Rising]

Awww! Chrulligt hår och mustasch...

"jäklar. i mitt ferbrila stretande att hitta en lösning tappade jag bort monstret också.
det hade nått med okänt och förlust av kontroll att göra dock."

Va? Jag har ju suttit och väntat på ditt monster-inlägg hela kvällen ju! Vilken jätte-besvikelse. Mina förhoppningar var på topp...

Jag håller dock med om att det där med "vi kan bara bli rädda för saker i vår omnejd" var klumpigt formulerat. Vår rädsla för det okända är ju större än någonting annat. Men vad jag menade var att fantasifulla monster ändå alltid spelar på någon form av primitiv skräck hos oss. De är symboler.

Nå, jag hoppas du kommer på något monster senare...

Tills dess tar jag ett annat monster från Eskapix: (kopierad från monster-tråden på Sverok)

I Eskapix har varje drömmare en egen låtsasvärld som kallas för Habitat. När vi åldras och mognar förskjuter vi dock de delar av vårt Habitat som vår hjärna dömmer ut som "barnsliga". Man kan förvisso som vuxen besöka sin barnlåtsasvärld, men den välkomnar en inte längre och känns inte helt behaglig att vistas i. Nå, som barn har man en sorts låtsaskompisar i ens Habitat som kallas för "Latratorer" (Latin för "de som skäller"). Latratorerna är en sorts tokiga vilddjur som personifierar den otyglade vildheten i varje litet barn. Latratorerna har färgsprakande, orangeröda, toviga pälsar, stora gula, glansiga glosögon med febriga små pupiller, långa klor, tredubbla rader med långsmala, krokiga huggtänder i deras breda käftar och de hoppar omkring fram och tillbaka och ställer till med oreda som om de vore en korsning mellan vilda mandriller, schakaler och amfetamindrogade illrar. De är förstås alla barns bästa och roligaste vänner.

När man växer upp tappar man dock kontakten med sina Latratorer och de börjar förvrängas till något mycket hotfullt och farligt. Latratorerna betraktar dig plötsligt som en svikare om du börjar pyssla med "vuxensysslor" såsom deklarationer och läsandet av dagstidningar. De hatar vuxenvärlden. De hatar ordning, de hatar plikter och de hatar bestämmelser. När de väl fått tag på dig så vill de se till att allt blir som vanligt igen. De vill alltså väl, men den typen av lekar som var harmlösa när man var ett litet barn som besökte ens Habitat, dessa lekar kan plötsligt bli mycket farliga i verkligheten när man är vuxen. Här går det ju exempelvis inte att dricka tvättmedel och blåsa såpbubblor genom rumpan när man pruttar. Latratorerna förstår inte ens att man inte tycker pruttar är särskilt roliga längre. De förstår inte heller att det inte är roligt när man leker biljakt med riktiga bilar genom staden, att det inte är roligt när man stoppar in riktiga djur i torktumlaren och de förstår inte att det inte är roligt att bita av hissvajrarna när chefen står i hissen på översta våningen...

Latratorerna blir mycket besvikna när de förstår att deras forna lekkamrat blivit en gammal skruttig vuxen. Om man inte kan hitta en ny lekkamrat åt dem kan de rentutav bli bittra och börja se drömmaren som en ond förrädare. De börjar med att angripa dem som de anser har gjort dig till den skröpliga vuxentråking som du är; din chef, din fru/make, din advokat, dina tråkiga grannar, vännerna i din bridgeklubb... Till slut begriper Latratorerna att du blivit en vuxen av egen vilja. Då är du plötsligt en av fienderna och måste avlivas för ditt eget bästa. De jagar i flock, har ett ofelbart luktsinne men är annars mycket enkla att lura. De leker med sina offer såsom katter, och har en särskild förkärlek för att hälla salt, senap och ättika i såren på deras offer samt att lattja med knivar, osthyvlar, rivjärn och häftapparater. Överhuvudtaget gillar Latratorer att inleda deras hetsjakter såsom "mänskliga" monster, gåendes upprätt och hållandes i tillhyggen. Allteftersom jakten pågår blir de allt mer "djuriska" och allt svårare att förutsäga. När de till slut tröttnar på jakten går de in hårt för att slita dig i så många olika delar som möjligt med deras klor och huggtänder.

Då är det slutlekt, så att säga...

/Rising

 

[Ghoulz]

Hitler eller Tyskland?

Hitler har demoniserats i så hög grad att alla tyska krigsförbrytelser genom tiderna i stort sett placerats på hans axlar. Min fråga: bör vi egentligen vara rädda för Hitler eller det samhällsklimat som fick honom att framstå som den enda räddningen? Hur kan ett folk så villigt acceptera dödsdyrkan av den kalibern? Kanske är Hitler en sorts symbol för vår skräck för detta. kanske har symboliken gått över styr.

För att skrämmas med Hitler kan man kanske vända på din symbolik - visa att monstret är människa och att människorna "under det" är monster. Vanliga tyska tandläkare blir frivilligt till torterare i gestapos tjänst t.ex. En bullmormor anger sina socialistiska grannar. Listan kan göras hur lång som helst.

Vad det gäller Sjätte sinnet så ligger väl FARLIGHETEN i den filmen i att den utmanar vår verklighetsuppfattning. Man kan säga att den "obehagliga sanningen" hotar våra liv, eller åtminstone de betingelser som vi baserar våra livsval på. Den främmande verkligheten förvandlar ALLT i vår väg till monster (kan itne tänka mig en mer stereotyp förklaring kring monster än "främlingsskap"), eftersom vi inte kan lita på att saker och ting ska fungera som vi förväntar oss. Ha - skräck handlar alltså på sätt och vis om fördomar.

Jag känner till ett exempel på hur en SL lyckades göra Gnolls, detta lågnivåmonster från D&D, till fruktansvärt skräckiga varelser. Efter att rp:na fått slakta ett litet band Gnolls stötte de på en by som samma band nyligen överfallit och bränt. Rp:na fann den ende överlevande - en tioårig pojke som var svårt skadad. Det visade sig att de hemska gnollsen sodomerat gossen och att denne nu var döende. Efter att ha begravt den avlidne pojken fann de spår som tydde på att det fanns fler gnolls i området. Vi kan väl lugnt påstå att gnolls sedan dess varit något som dessa spelare behandlat med skräckfylld respekt.

 

[Ghoulz]

Latratorer? Libido?

Vore det inte roligare om leklusten gått över till de mer vuxna lekområden vi utvecklat? Latratorerna skulle kunna bli mer som libither och darthea från Kult - inriktade på sex och droger. Kanske även på våld (våld är ju faktiskt en stor udnerhållningsgenre i våra dagar - varför inte utnämna det till ett behov?). Kanske skulle dessa varelser följa oss genom vår utveckling av lusten - helt enkelt vara vår lust förkroppsligad i en annan dimension. Då har vi ju på sätt och vis ett behov av den. Att döda den blir ju itne bara att döda en låtsaskompis a'la "Stark" utan att slå ihjäl det som de flesta ser som meningen med sitt liv, eller åtminstone sitt belöningssystem. På så sätt blir ju ett våldsamt driftsliv i form av en ostyrig latrator itne ett särskilt enkelt problem att lösa. Och mycket otäckare.

 

[chrull]

Re: Awww! Chrulligt hår och mustasch...

mustasch har jag inte. men ett litet skägg som blir krulligt om det blir för långt...

Vår rädsla för det okända är ju större än någonting annat.

Precis vad jag tyckte. men sen kom jag på att vår rädsla för det okända kanske baseras på att det okända alternativt kan komma att förändra vår vardag på ett sätt vi inte kan kontrollera. och vår vardag är väl i högsta grad vår omnejd?
sen har vi ju en rädsla för döden och att vi ska skadas, eller at våra anhöriga ska skadas. något som också ligger i vår omnejd. eller snarare, en av oss okontrollerad förändring utav den. vår vardag.

Problemet är väl att det här kan orsakas av precis vad som helst. Och vi blir mindre rädda för sådant vi blir bekanta med. att hitta just det där vi kan bliså rädda för, och dessutom använda det på ett bra sätt i rollspel är svårt.
Och det är just därför jag inte spelar skräckrollspel som skräckrollspel. att hålla på att skrämmas hela tiden blir för svårt. vi kanske blir lite äcklade då och då. och våra rollpersoner blir ofta rädda och nervösa. Men det är sällan vi som spelare blir mer rädda än att vi oroar oss för att våra rollpersoner ska dö.

chrull

 

[Rising]

Re: Latratorer? Libido?

"Vore det inte roligare om leklusten gått över till de mer vuxna lekområden vi utvecklat? Latratorerna skulle kunna bli mer som libither och darthea från Kult - inriktade på sex och droger. Kanske även på våld (våld är ju faktiskt en stor udnerhållningsgenre i våra dagar - varför inte utnämna det till ett behov?)."

Det är jättebra tankar du har, men i Eskapix så är inte våld, sex och droger (till skillnad från Kult) några bra grejer. Sexlusten är till exempel en av våra köttsliga brister, drömmare kallar sån't för "knak i kadavret" (eller "knakidaver"). De enda som nöjer sig med lättköpt knakidaver är varelserna som står absolut lägst i den Eskapixiska näringskedjan; djur, medelsvenssons, fantabriser (påhittade fantasifoster som fabricerats fram i mängder utan individuell fantasi). Latratorerna är fina varelser. Helt enkelt för fina för sex och droger. De upplever billigt knakidaver som obehagligt och begränsande. Dagdrömmar är fina. Nattdrömmar är en biologisk bugg. Kärlek är fint, Sexlust är bara onödigt knakidaver. Godis är gott, drogberoende är ett självdestruktivt knakidaver. När det väl börjat knaka i kadavret så dröjer det inte länge innan det rasar. Alla drömmare är medvetna om detta.

Men dina tankar passar ändå rätt bra. Okej, den lust drömmarna i Eskapix känner är först och främst skaparlustan och sedan lustan efter insikt. Detta manifesteras hos drömmarna i form av deras gnista, och deras gnista är fröt till drömmarens alla habitat och alla de fantasifoster han kan skapa åt sig. Så du har ändå en poäng. Tar man livet av sina latratorer så kväver man också en liten del av ens gnista. Man tar död på en del av den lust som skiljer drömmarna från enfaldiga medelsvenssons. Jag har inte tänkt på det så mycket, men nu när du säger det så faller ju pusselbitarna på plats.

Jag skall komma ihåg att poängtera det i reglerna. Det blir kanske inte riktigt så som du ville ha det, men jag hoppas du ändå känner igen ditt förslag i härvan jag dragit upp. Tack för tipset, iaf!

/Rising

 

[Ghoulz]

Re: Latratorer? Libido?

Hmmm... jag blir lite besviken. Varför urskilja sex och våld från annan lek? Varför inte låta det ingå i en hierarki? På sätt och vis förändras ju våra drömmar genom att de olika objekten för våra lustar förändras. Därför känns det som om uppbyggnaden av en statisk drömvärld märklig. Dessutom är jag inte riktigt med på att sex är något fysiskt, eller att det automatiskt skulle vara det lägsta. Det är den evinnerliga separationen mellan kropp och ande som är så tråkig och itne alls överensstämmer med drömmens logik. Jag tycker också att du missar hela prylen med Thanatos (dödsdriften) genom att exkludera sex och våld. Dödsdriften är lika stark som livs- eller lustdriften (eros). Alltså borde den vara lika framträdande i vår drömvärld. Mardrömmar måste ju komma någonstans ifrån. Mest skrämmande vore kanske en sammansmältning av eros och thanatos eller en förskjutning från eros till thanatos. Lusten blir enbart destruktiv.

 

[Rising]

Rising brottas med latratorer

Alltså, du säger jättevettiga saker och jag är uppriktigt ledsen att jag gjort dig besviken. Jag älskar Kult och leker mycket med tankar om sex,droger och dödsdrifter i det spelet. Ofta i tankebanor som liknar dem du tar upp här. Nå, Kult är Kult. Jag vill inte göra ett uppenbart plagiat på Kult, så jag började om från ett blankt ark och tänkte "vad är filosofin och budskapet bakom mitt rollspel?" Medvetet försökte jag dra mig ifrån allt som liknande Kult. I Eskapix är budskapet därför en parafras på Decartes devis; "jag skapar, därför finns jag". När du hittar på något, då lever du, helt efter dina egna regler. När du reproducerar dig, då agerar du däremot blott efter de regler som din skapare skapat åt dig. Då är du en marionett. Marionetter överraskar aldrig sina skapare, därför glöms de bort.

När den stora tomheten slukat hela skapelsen så är det marionetterna som är döda för alltid. De som har haft kreativitet däremot, de kan bli hågkomna och rymmas i nästa dagdröm. Nästa gång rymden exploderar i en big bang så är det alltså enbart de kreativa och storslagna som kommer återfödas. Marionetterna är dömda att vara utplånade för alltid.

Så fungerar Eskapix. Sex, droger, endorfiner och signalsubstanser... Det där är bara knak i kadavret. Det fjärmar dig från ditt syfte, och det ser till att du låser ut dig från kontrollrummet till ditt öde. Titta på idioterna som går omkring och är nöjda och säger "onsdag är lill-lördag, hö hö!" och som sjunger med i Ugglas "kung i baren" och på allvar tror att de är lyckliga. Titta på extremsportarna, sexturisterna, pundarna, friluftsmänniskorna och partyfolket. De förlorarna är inte värda det kreativa krut som satte fyr på dem. De är värdelösa. De förtjänar att raderas från skapelsen. De förtjänar att glömmas bort. De är blott grus i det grandiosa maskineri som utgör skapelsen. De måste ersättas. De måste selekteras bort.

Det är sanningen i Eskapix, ändå så känner inte rollpersonerna det så. De har gnistan och ser världen som den borde vara, istället för hur den är. De älskar alla människor, och kärleken är oftast besvarad. Däri ligger spelets kontrast.

Lösningen för de utstötta blir alltså en infantilism istället för (som i Kult) cynism. Våra hjältar är naiva, juvenila och oskyldiga. Fjärmandet från sex, droger och dödsdrifter blir alltså ett naturligt utslag av det. På ett sätt handlar också Eskapix om mig själv. Jag vill bli gammal och jag vill vara barnslig, men jag vägrar bli vuxen. Latratorerna är alltså en sorts Johan Rising-monster som jag brottas med dagligen just nu. Jag vill inte jobba, jag vill göra ett eget rollspel i RPGM2K. Jag tar och jobbar ändå, och känner mig som en svikare. Jag kan nästan höra latratorerna ryta från skuggorna. En dag kommer jag ha ICA-kort, en månadsbudget, en tråkig fru och en massa tråkiga rutiner. Jag kommer inte ha huvudet fullt med balla spel, serier och monster. Jag kommer bli en värdelös vuxen. Min gnista kommer slockna. Kadavret kommer rasa. Jag kommer inte längre ha förmågan att drömma och gå vilse i drömmarna. Jag kommer köpa mina skivor på bensinmackar och jag kommer bli en vanlig, tråkig människa. Må latratorerna slita mig i bitar innan dess, för jag hatar redan mitt framtida, vuxna jag.

/Rising

 

[Quan'talis]

Hmm... nu är det här inte ett monster som jag använt, eller ens tänkt på att använda, utan ett monster som jag råkade rita i misstag (skulle kunna bifoga bilden om det inte råkade vara så att den enda scanner jag har tillgång till är ur funktion under helgen). En del av beskrivningen hittade jag på tidigare idag, och de delar som saknas hittar jag på medan jag skriver inlägget.

Jag satt intet ont anande och ritade diverse nötboskap i något slags modifierad grottmålningsstil (pröva gärna nån gång!) när jag märkte att en plump jag ritat i marginalen (för att testa om jag hade lagom mycket bläck i pennan) liknade ett mumifierat barn (nej, jag har aldrig gjort något Rorsach-test. Jag vågar inte). Så jag utvecklade idén lite grann och hade så småningom ritat en liten mumie med långt hår och slutna ögon (det är här bilden skulle vara, alltså).

Jag försökte komma på någon rollspellsituation där man kunde använda monstret i fråga utan att riskera att det blir en liten zombie av det hela (ni vet: "När ni kommer närmare märker ni att varelsen är mindre än ni trott. Den står med ryggen mot er och verkar plocka med någonting på marken framför sig. Långsamt vänder den sig om och sträcker fram sin hand, där den håller en docka som förlorat huvudet och ena armen. Varelsen öppnar munnen som för att säga något, men det kommer inget ljud" "Liten, sa du? Då räcker det kanske med ett skott den här gången!" Ehh, kanske ni inte vet. Hur som helst...). Äh, det här funkar inte riktigt. Får försöka något annat...

[color:\\"#666666\\"]Han vaknade plötsligt. En mardröm. Han kunde inte riktigt komma ihåg vad den handlade om, men det var någonting om en ond liten varelse som satt på hans huvud och tvingade honom att göra saker. Huvudvärk. Han såg på klockan. Bara fem minuter tills den skulle börja ringa. Dags att stiga upp.

På väg genom köket satte han igång kaffebryggaren och märkte samtidigt att han glömt att köpa mjölk. Ingen bra start på dagen. Utanför fönstret höll solen på att gå upp och allt var insvept i en tunn vit dimma. Solljuset trängde igenom på en del ställen och skapde egendomliga mönster i trädkronorna, men han var för trött för naturupplevelser. Just då han skulle öppna dörren till badrummet hörde han ett skrapande, rasslande ljud bakom sig. Egendomligt. Han vände sig om, men det fanns ingenting där. Han öppnade dörren.

En egendomlig lukt fyllde badrummet, torr och unken (som ett rum där för många människor suttit alldeles för länge utan att vädra). Den påminde honom om något, men han hade inte tid att tänka efter. Någon hade vält omkull papperskorgen, och dushdraperiet hade långa revor, ungefär från mitten och ner. På spegeln hade någon skrivit ett ord med stora röda bokstäver.[/color] [color:\\"red\\"]MÖRDARE![/color] [color:\\"#666666\\"]Färgen var klarröd, ungefär som han föreställde sig att blod såg ut då han var barn, men medan han såg på började den rinna av spegeln och snart var ingenting kvar.[/color]

Nu tänker jag fuska ganska ordentliget. Jag tänker hoppa över största delen av historien och bara ge en kort sammanfattning i stället. Om ni vill läsa hela berättelsen får ni väl... jag vet inte... skriva den själv kanske. Här kan man inte bli sittande hela natten. Alltså:
Det finns en främmande varelse i huvudpersonens hem, och så småningom börjar det hända allt märkligare saker.

Saker försvinner, och till slut verkar det också som om människor skulle börja försvinna (var det inte någon som ringde på dörren nyss? Nu är ingen där). Nu och då dyker det upp meddelanden (som i tråden "När verkligheten rämnar" här nedanför...) som allihop säger saker som "Du har mördat mig". Huvudpersonen får också fler och fler minnen från sin barndom, ibland ordentliga flashbacks.

Till slut börjar han också se varelsen, som ser ut ungefär som ett barn, bara ovanligt blekt och magert. Ungefär som han gjorde då han var barn... Han blir till slut övertygad om att varelsen på något sätt är hans eget inre barn, som han mördat genom att glömma bort att det finns. Han bestämmer sig för att konfrontera det inre barnet, och tror att om han bara visar att han accepterar det slutar det förfölja honom (det här var en kort sammanfattning. Då jag började trodde jag att hela berättelsen skulle vara ungefär så lång)

[color:\\"#666666\\"]Han öppnde vindsdörren. Trappan var lång och mörk, lika mörk som den var då. Men han gick vidare. Alla vet att jag är mörkrädd, så ingen tror att jag ska våga gömma mig på vinden. Jag sitter alldeles stilla och ingen vet var jag är. Jag sitter alldeles stilla utan att röra mig och ingen hittar mig. Det hördes ljud från vinden, små skrapande krafsande ljud som om någon försökte vara alldeles tyst men inte var särskilt bra på det. Han stannade på det sista trappsteget.

"Hallå? är det någon där?" Mer prassel. Han letade efter strömbrytaren, först till höger och sedan till vänster. Det är mörkt och jag sitter alldeles stilla så ingen kan se mig och ingen kan höra mig. Den ensamma glödlampan lyste inte upp vindsrummet ordentligt och det ojämna ljuset skapade egendomliga skuggor i taket. Längst borta i ett hörn satt en liten mager gestalt på huk med armarna runt knäna.
"Där är du. Jag är inte farlig. Spring inte undan den här gången." Den lilla varelsen tittade upp. "Där är du ju! Vi har sökt efter dig hela kvällen. Alla dina vänner har redan gått hem." Han gick närmare, och den sträckte upp armarna mot honom, som han själv gjorde då han var liten och ville att någon skulle lyfta upp honom. Långsamt sträckte han ut sina egna armar. Den lilla varelsen var mager och benig och verkade nästan inte väga någonting. Dess magra armar slöt sig långsamt runt hans hals. Han kände sig egendomligt harmonisk, som om en del av honom som länge saknats nu kommit tillbaka. Armarna slöts tätare omkring honom. "Gråt inte. Nu har vi ju hittat dig. Kom nu så går vi ner. Vill du att jag ska bära dig?"

Det var redan natt när den lilla varelsen släppte greppet om den stora, som genast föll ihop som en tom säck på vindsgolvet. Den lilla varelsen stod stilla en stund och det såg nästan ut som om den sett sig omkring med sina tomma ögon. Sedan släpade den sig långsamt mot vindstrappan och dess magra beniga händer skrapade mot trägolvet.[/color]

-JPS- har dåligt samvete för att jag fuskade med min berättelse. Så får man inte göra.

 

[Rising]

Jag blir rädd för Quan'talis

Ha ha ha ha! Du är underbar, Kvante! Ingen annan skriver inlägg som du. Jag satt och småskrattade mig igenom hela inlägget, fast på samma sätt kan jag erkänna att det inte var en helt oläskig berättelse.

Fast inlägget handlar mer om hur läskig du, Quan'talis är, och hur verklighetsförvrängande det är att försöka följa dina resonemang och sätta sig in i dina tankebanor, än om mumiebarn. Ett fantastiskt inlägg dock. En hörnsten i Skräckforumets historia. Man blir mäkta sugen på att läsa en hel, fullständig skräckberättelse av dig.

Jag är mållös. Jag kan inte skaka av mig det här inlägget. Meningar som "Jag satt intet ont anande och ritade diverse nötboskap i något slags modifierad grottmålningsstil (pröva gärna nån gång!) när jag märkte att en plump jag ritat i marginalen (för att testa om jag hade lagom mycket bläck i pennan) liknade ett mumifierat barn (nej, jag har aldrig gjort något Rorsach-test. Jag vågar inte)." är helt enkelt för genialiska för att egentligen kunna skrivas.

Ha ha ha ha... *tar sig för pannan* Jag måste omedelbart prova att rita diverse nötboskap i en modifierad grottmålningsstil...

/Rising
som delar ut en varm digitalkram åt Quan'talis. Den här sortens virrpannor är värda sin vikt i guld.

 

[Quan'talis]

Re: Jag blir rädd för Quan'talis

Jag visste att det var någonting som saknades i mitt inlägg. Mening, tydligen...

-JPS-

 

[Insignia]

Så vackert! ;_; [NT]

NT = No Text (Ingen text)

 

[Vindhand]

Visst, visst, börja tråden med att intimidera folk med ditt mysiga dväljeting. Vem faan vågar komma och säga "VARULVAR!" efter det

Jag gillar dock varulvar (ännu mer nu efter att ha sett "Dog Soldiers" ).
* De är läskiga som ett rent fysiskt hot (är starka, har tänder och tål mycket stryk)
* Man kan vara rädd för att bli smittad.
* Varulvens "civila" personlighet kan vara någon man älskar (vilket gör det svårt för en att döda den)
* De kan smälta in som vanliga personer vilket alltid är kul.
* De har praktiska storymässiga tillbehör som bygger upp stämningen (fullmåne, yl)

Så länge man håller tassarna borta från White Wolfs förvirrade idéer om detta fina släkte så är det ett traditionellt monster med stor potential