Bästa seriealbumen någonsin?

[Dilandau]

Noelle Stevensons ”Nimona” är underbar.

 

[Tant Ragnar]

Om vi kan tänka oss att gå utanför genre-grejer så är Jimmy Corrigan, the Smartest Kid on Earth vuxen, mörk och tragisk. Äkta feel-bad.

 

[Dimfrost]

Casanova, av Matt Fraction, Gabriel Bá och Fábio Moon. Interdimensionellt spionflum som är obegripligt men helt fantastiskt.

 

[Paal]

Ett urval av sådant som inte nämnts (nästan):

Superhjältar

The Immortal Iron Fist av Brubaker, Fraction och Aja - Modern tolkning av Iron Fist med fantastiska teckningar.

Hawkeye av Fraction och Aja - Nytt grepp på Hawkeye med fokus på hans mer privata, dråpliga liv. Fantastiskt visuellt berättande.

Powers av Bendis och Oeming - Poliser i en värld med superhjältar och en kritisk blick på en sådan värld.

Astro City av Busiek - Superhjältarnas seriehistoria i en egen tolkning. Välskrivet.

Invincible av Kirkman och Ottley - Korsning av Spindelmannen och Stålmannen i en lång sammanhängande berättelse.

Sci-Fi

Hellboy av Mignola - Paranormala detektiver med mytologiska och WW2 inslag i en fantastisk berättarstil. Bland det mest stilbildande och fantastiska i teckningsväg.

Lazarus av Rucka och Lark - Nära, dystopisk framtid där välden är uppdelad mellan företagsfamiljer i neofeodal stil. Mycket genomarbetat världsbygge.

Stand Still, Stay Silent av Sundberg - Ett Norden efter en katastrof med mytologiska tecken. Enklaver skickar ut utforskare för att finna svar. Svensk/Finsk skapare. Publiceras både i tryck och som webserie.

Appleseed av Shirow - I samma anda som hans mer kända Ghost in the Shell (som gör sig bättre i animerad form) men längre in i framtiden men cyborger och replikanter och massa annat kul.

Fantasy

Artesia av Smylie - Fantasy/krig i en otroligt djup värld. Fantastisk konst. Subjektivt bland det bästa jag läst.

Mouse Guard av Petersen - Det susar i säven, men på medeltiden och med mer möss. Otroligt snyggt.

Bone av Smith - Sagan om ringen om den gjordes av Carl Barks. Allålders-fantasy som är humoristisk och episk på samma gång.

Usagi Yojimbo av Sakai - Feodala Japan med antropomorfa djur och fantasy-inslag. Otroligt välgjord.

Elfquest av Pini - Alverfolket på svenska. De första 20 albumen som utgör orginalserien är stor konst och en milstolpe för fantasyserier och independent-serier.

Historiskt

Age of Bronze av Shanower - Iliaden i serieform. Mer efterforskat och historiskt korrekt än de flesta historieböcker. Väldigt väl berättat.

Blueberry av Charlier och Giraud - Den bästa westernserien någonsin. Giraud, även känd som Moebius är en tecknar-gud.

Valhall av Madsen - De nordiska gudasagorna återberättade med humor, värme och skicklighet. Ett imponerande livsverk.

 

[Ymir]

Det mycket långa vikinga/historical fantasy-eposet "Thorgal" av Jean van Hamme och Grzegorz Rosinski är ett mästerverk. Dess absoluta höjdpunkter är trilogin "Landet Qa", "Tanatlocs ögon" och "Den galne gudens stad", där Thorgal söker upp spår av sitt förflutna i ett långt fjärran land, samt albumet "Alinoë", där Thorgals fru och unge son råkar ut för märkliga händelser när han är bortrest, och de lever isolerade på en öde ö, i ett försök att fly undan gudarnas dom. Thorgal är helt groteskt vältecknad och har fantastiska manus, men det är inget super-djuplodande, utan smarta, välkonstruerade äventyrsberättelser, som bara ibland, i synnerhet i "Alinoë", får ett mer nyskapande, karaktärsfokuserat narrativ. Man bör dock läsa hela serien för att få ut det mesta av den - den har getts ut i den svenska fantomenutgivningen genom åren, och finns även i fullständig albumutgivning på danska, och även, numera, i samlingsvolymer på svenska från Cobolt förlag.

 

[Ymir]

Mohiroh Kitos två manga "Narutaru" och "Bokurano" är (ö)kända för sina animeadaptioner, i synnerhet Narutaru, som är en mood whiplash utan dess like. Men original-mangan är i bägge fallen mycket bättre. Narutaru och Bokurano är tragiska historier om barn på väg att bli vuxna, i en blandning av hudnära diskbänkrealism och mardrömsaktig fantasy. De går verkligen under huden på en, med sina finstämda karaktärsskildringar och brutala plot twists.

 

[Ymir]

Det bästa till sist:

Samurajmangan "Blade of the Immortal" av Hiroaki Samura är överhuvudtaget ett av de bästa litterära verk jag läst. Den är ofattbart vältecknad, oändligt medryckande, på samma gång häftig och actionfylld och introspektiv och filosofisk, med otroliga plot twists och fantastiska karaktärer. Den utspelar sig i ett (anmärkningsvärt historiskt korrekt skildrat) 1700-talets Tokyo, och handlar om en konflikt mellan svärdsskolor som den odödliga samurajen Manji dras in i när han tar på sig att vara livvakt åt en ung flicka som är arvinge till en av skolorna. Plotten utvecklas snart till något mycket mer än så, och blir en meditation över liv och död, modernisering mot tradition, förpliktelse mot frihet, styrka mot rätt - och får dessutom ett värdigt avslut efter 31 volymer. Det är till på köpet en av de mer genusmässigt intressanta (i positiv bemärkelse) av alla manga out there, med en mångfald av komplexa kvinnliga karaktärer som på varierande vis är inbäddade i sin kontext, Edo-erans misogyna samhälle och värderingar.

Inga superlativ jag kan lägga på det uttrycker egentligen tillräckligt väl hur vältecknad Blade of the Immortal är. Varenda bildruta är en meditation kring blod och skönhet. Det måste upplevas.

 

[Ymir]

Ibland är gamla verk som är så välkända att de tycks banala faktiskt välförtjänta av sin berömmelse, och ett exempel på det är "Asterix". Asterix, när den är som bäst, är en genuint genial serie med skarp samhällssatir och fascinerande historiebruk, och har många album som är så fyndiga, vältecknade och välskrivna att jag aldrig kunnat glömma dem.

Bäst av alla är "Obelix & Co" från 1976, där Caesar lejer en lismande konsult som försöker förstöra den motsträviga galliska byn genom att skapa en ekonomisk kollaps och bitter kapitalistisk rivalitet via bautastens-spekulation. Det är bland den bästa satir jag läst, någonsin.

 

[Ulfgeir]

Andra Superhjälte-serie som inte nämts är:
* Kingdom Come av Mark Waid och Alex Ross. De nya hjältarna beter sig nästan lika illa som skurkarna.
* 1602 av Neil Gaiman - Vad händer om superhjälatr dyker upp under den Elizabethanska eran?
* Superman Kal - Stålmannen hamnar på jorden under medeltiden, istället för i modern tid

Andra serier som jag rekommenderar.
* Kill Shakespeare.


I övrigt kan jag bara instämma i hyllningarna till Appleseed, Bone, Elfquest, Sandman, Watchmen och Nausicäa of the Valley of the Wind.

 

[God45]

Superman: American Alien är en humanistisk take på hela Stålmannen mythosen. Det är mer än något annat en serie om Clark Kent och varför han väljer att klä ut sig och hjälpa folk. Varje nummer har olika konstnärer som gör bilderna med stilar som passar de olika åldrarna Clark är i.

 

[Ymir]

"Empowered!" av Adam Warren. Vad som inledningvis bara verkar vara halvtramsig, manga-inspirerad bdsm-mjukporr, utvecklas i raketfart till en otippat djup och superrolig superhjältesatir med väldesignade story archs, som ställer the male gaze (och därmed sig själv) över ända genom att visa hur hjältinnan lider av att bli objektifierad och förödmjukad, och lever i ett helt vanligt parförhållande med vanliga diskbänksdraman där hon både äger sin kropp och sin sexualitet och konstant brottas med sin självbild, trots att hennes välmenande pojkvän konstant försöker boosta henne. De andra superhjältarna förlöjligar henne och trycker ned henne genom härskartekniker och objektifiering, men hon ger inte upp, trots att folk basically försöker mobba henne att göra det; hon har gett sig fan på att vara en superhjältinna. Så hon kämpar på mot omöjliga odds mot de mest övermäktiga av skurkar, tills alla personer med något som helst vett bakom pannbenet, sakta men säkert, börjar respektera hennes agens och känslor - och, viktigast av allt, hennes värde som superhjälte.

Och i allt detta fortsätter Empowered! samtidigt vara bisarr, charmig och drypande av satir och referenshumor. Men vem fan kunde ana att något med en så gubbsjuk premiss, skrivet och tecknat av en man, skulle visa sig vara feministiskt? Det är briljant.

Empowered! har också några av de bästa superhjälte/superskurknamnen där ute. Mindf□ck, Femifist, Major Havoc, Robotomy, Kid Anglerfish, Maid Man, Single Action, Quasarmodo, Phallik, Rum Sodomy and the Lash.

 

[Paal]

Det mycket långa vikinga/historical fantasy-eposet "Thorgal" av Jean van Hamme och Grzegorz Rosinski är ett mästerverk. Dess absoluta höjdpunkter är trilogin "Landet Qa", "Tanatlocs ögon" och "Den galne gudens stad", där Thorgal söker upp spår av sitt förflutna i ett långt fjärran land, samt albumet "Alinoë", där Thorgals fru och unge son råkar ut för märkliga händelser när han är bortrest, och de lever isolerade på en öde ö, i ett försök att fly undan gudarnas dom. Thorgal är helt groteskt vältecknad och har fantastiska manus, men det är inget super-djuplodande, utan smarta, välkonstruerade äventyrsberättelser, som bara ibland, i synnerhet i "Alinoë", får ett mer nyskapande, karaktärsfokuserat narrativ. Man bör dock läsa hela serien för att få ut det mesta av den - den har getts ut i den svenska fantomenutgivningen genom åren, och finns även i fullständig albumutgivning på danska, och även, numera, i samlingsvolymer på svenska från Cobolt förlag.

Jag har fått Thorgal tipsad av flera andra och har läst första samlingen från Cobolt. Tyvärr fann jag den ganska dålig. Teckningarna är endast okej men manuset och historierna var en besvikelse. Banala och osammanhängande.
Är första samling inte representativ för resten av serien? Vad är det jag missar?

 

[Ymir]

Jag har fått Thorgal tipsad av flera andra och har läst första samlingen från Cobolt. Tyvärr fann jag den ganska dålig. Teckningarna är endast okej men manuset och historierna var en besvikelse. Banala och osammanhängande.
Är första samling inte representativ för resten av serien? Vad är det jag missar?

Som många andra fransk-belgiska albumserier har den mycket långt mellan varje album, så den har hållit på i årtionden. Den blir både bättre och mer vältecknad efter hand; det är från och med album 3 i Cobolts samling den verkligen når höga höjder, och album 4 och 5 innehåller de allra bästa historierna (ihop med Alinoë i album 3). Men den är sällan genuint originell, och karaktärerna inte särskilt djupa, så jag kan inte lova att du inte fortsätter finna den banal även i senare episoder. Thorgal själv i synnerhet är ju en ganska klyschig typ av obstinat, angstig machoman, som det går tretton på dussinet av i modern media. Men guuud vad vältecknad den är (tycker jag åtminstone).

Men när jag säger att Thorgal inte är genuint originell menar jag det med en modifikation: den är full av sådana här knäppa fantasyidéer som fransk-belgisk seriefantasy ofta är, men som sällan märks av i den angloamerikanska traditionen. Så från det perspektivet känns den ofta fräsch och annorlunda; mer OSR än Dungeon & Dragons. Och själva grundpremissen, att hjälten tillhör ett ancient astronauts-folk som fallit från stjärnorna, och måste brottas med det särskilda öde det ger honom - men själv saknar det folkets superkrafter, det tycker jag är väldigt häftigt. Kombinationen vikingar + ancient astronauts är lite annorlunda dessutom.

 

[Badmojo]

Okko av Hub (inspirerat av skaparens egna L5R-spelande)
Jeremiah av Hermann
Tom Puss av Toonder
Criminal av Ed Brubaker

 

[PAX]

Red Star av Christian Gossett.

https://theredstar.com/

Finns även ett rollspel baserat på serien och D20 systemet.

 

[Leon]

+1 på Jeremiah, Blueberry, Thorgal, l'Incal - klassiker
Nikopoltriliogin av Enki Bilal
Betydligt mer niche, men gillade Rouge de chine

 

[krank]

IDWs Transformers-serier. Det bästa är helt klart More than Meets the Eye, som senare relaunchades som Lost Light. Det är kärleksfull lek med existerande koncept och karaktärer, massor av humor, en del såpa-drama, väldigt queert, och överhuvudtaget kanske det intressantaste som hänt franchisen typ… nånsin.

Eventuellt kräver fullständig uppskattning att man har åtminstone lite koll på tidigare Transformerskaraktärer och så; det är såklart svårt för mig att avgöra hur någon som inte är så Transformersintresserad reagerar på serien när så mycket av min egen upplevelse handlar om att se nya sidor hos gamla karaktärer.

 

[God45]

IDWs Transformers-serier. Det bästa är helt klart More than Meets the Eye, som senare relaunchades som Lost Light. Det är kärleksfull lek med existerande koncept och karaktärer, massor av humor, en del såpa-drama, väldigt queert, och överhuvudtaget kanske det intressantaste som hänt franchisen typ… nånsin.

Eventuellt kräver fullständig uppskattning att man har åtminstone lite koll på tidigare Transformerskaraktärer och så; det är såklart svårt för mig att avgöra hur någon som inte är så Transformersintresserad reagerar på serien när så mycket av min egen upplevelse handlar om att se nya sidor hos gamla karaktärer.

Den är sjukt bra!

G.I. Joe grejen de gjorde samtidigt i samma stil är nästan men inte riktigt lika bra.

 

[Badmojo]

Fables, första nio albumen Dvs den avslutade story arcen.
American Flagg av Chaykin.
Allt av Richard Corben, t ex DEN.
Mercenary av Segrelles (oljemålad!)
nNorthlanders.
Gipsy av Marini.
Scout av Truman.
Rebel av Moreno.
Grandville.
Blacksad.

 

[Ymir]

Jag vill nämna Peter Madsens "Valhall" igen, trots att den redan tagits upp i tråden. För den är verkligen ett underuppskattat mästerverk, vilket dess rekord-populära kickstarter för några år sedan förmodligen bekräftade. Valhall är extremt vältecknad, med helt fenomenal bildkomposition och karaktärsdesign och magnifikt bruk av ljus och skugga, och varenda volym är imponerande välskriven och sprudlande av roliga idéer och hängiven kärlek till gudasagorna. Valhall för mig är den kanoniska versionen av de nordiska gudarna - än idag är jag basically allergisk mot alla andra tolkningar, för Peter Madsens tolkning är i mitt huvud så extremt stilbildande, och så fruktansvärt träffsäker. Kom igen, liksom. Detta är Oden, så här ska han se ut, och ingenting annat funkar:

Det finns ingen annan serie som någonsin gjorts i Skandinavien som överhuvudtaget kan mäta sig med Valhall. Den är i en klass för sig, och tornar fullständigt Tolkien-likt över hela den annars beklagliga skandinaviska serietraditionen. Detta innebär i förlängningen att Valhall också är en mycket stark kandidat till bästa skandinaviska fantasyverk någonsin.