Ymir
Liten kantbaron
Re: Mina favoritserier
Conan - Barbaren av Roy Thomas, John Buscema, Ernie Chan med flera.
Den bästa fantasyn någonsin i den bästa fantasyvärlden någonsin. Robert E Howard allena kunde rårippa vår historia med riktigt hög klass, och genom en smått orientalistisk fascination för mellanöstern, mongolerna, stadsstater och vilda stäpper skapade han en unik fantasyvärld vars historiska trovärdighet och elegans såväl som rena mystik sällan eller aldrig efter det överträffats. Thomas och Buscema, och många andra, gjorde hans verk rättvisa med vansinnigt stämningsfulla och litterärt kvalitativa serier och högklassiga bilder - få kan teckna rörelse som Conans tecknare. (En elogé till den svenska översättaren Hårdråde). Efter 70 år bland litteraturen och säkert 30 år på seriemarknaden står sig Conan fortfarande som allra bäst.
Blade of the Immortal av Hiroaki Samura.
En psykologiskt djuplodande berättelse som har allt från våld och ond, bråd död till humor. Och stora ångestmängder, givetvis.
Handlingen utspelar sig i 1700-talets Edo, där samurajsystemet är statt i sönderfall, och merparten av de inblandade personerna är snarare svärdsviftande, cyniska drägg än stolta samurajer. Här lyser de knastertorra samurajerna och urtråkiga jidai-geki-konventionerna med sin frånvaro - Hiroaki Samura har istället skapat några av de bästa och mest engagerande karaktärer jag skådat. Såväl dramaturgin som personskildringarna är mycket starka inspirationskällor till mitt eget spelledande. 'Blade of the Immortal' är en historiskt sett mycket imponerade skildring av livet i 1700-talets Edo, trots att serieskaparen tagit sig mycket stora friheter med detaljer och attityder. Och det tackar vi för, för en så skön mix av samurajideal och mer tidlösa ungdomsattityder har aldrig skådas.
Våldet är mycket stiliserat och ganska grafiskt överdrivet, med lemmar som flyger hit och dit, men annars är 'Blade of the Immortal' en jordnära och lågt hållen historia, medryckande i sin okonstlade enkelhet. Jag har rekommenderat den förr, och gör det igen - hårt, hårt, hårt.
Thorgal av Jean van Hamme och Gregorz Rosinski.
En enormt vältecknad fornnordisk fantasyserie i den tidiga medeltidens Europa (med en lätt avstickare till Centralamerika). Vikingen Thorgal är barn till Folket från stjärnorna, som flydde jorden för länge sedan, och därmed inte del av gudarnas skapelse och föremål för deras vrede - vilket tvingar honom in i allsköns elände, såklart. Thorgal själv är en riktig hjältefigur, men nyanserad och intressant, och många bifigurer är små mästerverk i sig. Omsider bildar han familj, och hans barn får givetvis del i hans öde. Speciellt bra är de jordnära episoderna, även om de med mer fantasyelement inte heller går av för hackor - medeltidsskildringen är helt enastående, även om alla tecken på kristendom av någon anledning lyser med sin frånvaro. Orsaken är jag väldigt nyfiken på. Framförallt är 'Thorgal' suverän inspiration, och enormt vacker. I Sverige har Alvglans gett ut ett par album, men en bättre översatt version (elogé till Leif Bergendorff) har länge gått i 'Fantomen', där snart allt utgivet material publicerats. Seriens färgläggning (som förvisso är enastående) gör sig också bättre i Fantomentidningens något mindre bildformat. Danskarna, med sin sunda seriekultur, har givetvis gett ut allt. Bilder från serien finns hos Le Lombard.
Valhall av Peter Madsen.
Enormt vältecknade och roliga varianter av de fornnordiska gudasagorna. Suveräna karaktärer, otrolig stämning, häftig dialog, underbar inspiration...you name it. 'Valhall' är så, så, så...bäst.
Stories of Little Red Guards, okänd författare, tryckt i Beijing 1975.
Små stumma, sedelärande serier från Folkrepubliken som vill visa hur "barnen finner nöje i att hjälpa varandra och hur de älskar kollektivet". Enormt gulligt tecknade.
Asterix av René Gosciny och Albert Uderzo.
Den här torde vara välkänd för alla. En enormt rolig, underfundig och vältecknad serie i en annorlunda historisk miljö. Höjden av mänsklig humor.
Laiyna av René Hausman & Pierre Dubois.
En vackert och mysigt tecknad och skriven, men ganska intetsägande, istidssaga. Första delens titel 'Alverskymning' var jag väldigt sugen på att rippa till 'Efter istiden', såklart. Formuleringen i dess första ruta var jag bara tvungen att låna. Inspirerande, om inte annat.
Roxanna av Le Tendre och Loisel.
En bisarr men vältecknad fantasyserie i 3 delar (album). Klart udda, men väldigt skön. Gavs ut av Horst Schröder då det begav sig.
Herman Storm av Eirik Ildahl, Jean-Yves Mitton och Enrique Villagrán.
I grund och botten en rätt vanlig journalist-serie, men Eirik Ildahl har många bra idéer och uppvisar goda kulturhistoriska kunskaper i sina manus, som lyfter upp en hel del. Speciellt "De Hjärtlösa", som handlar om organmånglare i Indiens slum, var mycket, mycket intressant. Har liksom 'Thorgal' gått ganska länge i 'Fantomen'.
Elfquest av Wendy och Richard Pini.
Även om jag bara läst 'originalet' är jag nödd och tvungen att hålla med - historien om alverna som jagas ut ur sitt hem av människor under stenåldern är, om än alltför snäll och inte vidare bra tecknad, mycket, mycket bra.
Prins Valiant av Harold Foster.
Den är kanske inte så bra, egentligen, och det skriiker 50-tal om den, och inte heller historieskildringen är något underverk, men berättelsen om rundabordsriddaren från Thule är bara så, så klassisk. Mest ren kuriosa, förmodar jag...den har inte åldrats med värdighet.
Fantomen av vem som helst utom Lee Falk, åtminstone.
Den svenska Fantomen-utgivningen har mycket att erbjuda emellanåt i form av intelligenta plotts och bra historisk inspiration - speciellt de historiska episoderna är intressanta, då Claes Reimerthi och co är suveräna på att hantera vår historia. Tyvärr är ju Fantomen som koncept ytterst tråkigt, och seriens egen skapare Lee Falk fullständigt inkompetent. Tack och lov för den svenska utgivningen, även om också dess alster vanligtvis är rätt dåliga.
Megatokyo av Fred Gallagher.
Väl mainstream för min smak, och alldeles för amerikansk, men den är bitvis riktigt engagerande, och jag kan inte låta bli att identifiera mig alltför mycket med Piro efter en plågsam incident på en buss. Tragiskt men sant.
Som synes tycker jag bäst om europeiska serier. När japanska serier väl är bra är de riktigt, riktigt bra, men jag har hittils bara stött på en jag verkligen älskat. Amerikanska serier har jag mycket svårt att finna tilltalande, förmodligen för att de oftast är alldeles för 'häftiga' och för sparsamma med seriositet och trovärdiga och engagerande karaktärsskildringar. Européernas blomstrande seriekultur producerar de mest seriösa och vackraste alstren, ofta i intressanta historiska miljöer, och det har hittils varit de som haft mest att erbjuda mig. Utöver de två pärlorna Conan och Blade of the Immortal, då.
- Ymir, adjektivmisshandlare
Conan - Barbaren av Roy Thomas, John Buscema, Ernie Chan med flera.
Den bästa fantasyn någonsin i den bästa fantasyvärlden någonsin. Robert E Howard allena kunde rårippa vår historia med riktigt hög klass, och genom en smått orientalistisk fascination för mellanöstern, mongolerna, stadsstater och vilda stäpper skapade han en unik fantasyvärld vars historiska trovärdighet och elegans såväl som rena mystik sällan eller aldrig efter det överträffats. Thomas och Buscema, och många andra, gjorde hans verk rättvisa med vansinnigt stämningsfulla och litterärt kvalitativa serier och högklassiga bilder - få kan teckna rörelse som Conans tecknare. (En elogé till den svenska översättaren Hårdråde). Efter 70 år bland litteraturen och säkert 30 år på seriemarknaden står sig Conan fortfarande som allra bäst.
Blade of the Immortal av Hiroaki Samura.
En psykologiskt djuplodande berättelse som har allt från våld och ond, bråd död till humor. Och stora ångestmängder, givetvis.
Handlingen utspelar sig i 1700-talets Edo, där samurajsystemet är statt i sönderfall, och merparten av de inblandade personerna är snarare svärdsviftande, cyniska drägg än stolta samurajer. Här lyser de knastertorra samurajerna och urtråkiga jidai-geki-konventionerna med sin frånvaro - Hiroaki Samura har istället skapat några av de bästa och mest engagerande karaktärer jag skådat. Såväl dramaturgin som personskildringarna är mycket starka inspirationskällor till mitt eget spelledande. 'Blade of the Immortal' är en historiskt sett mycket imponerade skildring av livet i 1700-talets Edo, trots att serieskaparen tagit sig mycket stora friheter med detaljer och attityder. Och det tackar vi för, för en så skön mix av samurajideal och mer tidlösa ungdomsattityder har aldrig skådas.Våldet är mycket stiliserat och ganska grafiskt överdrivet, med lemmar som flyger hit och dit, men annars är 'Blade of the Immortal' en jordnära och lågt hållen historia, medryckande i sin okonstlade enkelhet. Jag har rekommenderat den förr, och gör det igen - hårt, hårt, hårt.
Thorgal av Jean van Hamme och Gregorz Rosinski.
En enormt vältecknad fornnordisk fantasyserie i den tidiga medeltidens Europa (med en lätt avstickare till Centralamerika). Vikingen Thorgal är barn till Folket från stjärnorna, som flydde jorden för länge sedan, och därmed inte del av gudarnas skapelse och föremål för deras vrede - vilket tvingar honom in i allsköns elände, såklart. Thorgal själv är en riktig hjältefigur, men nyanserad och intressant, och många bifigurer är små mästerverk i sig. Omsider bildar han familj, och hans barn får givetvis del i hans öde. Speciellt bra är de jordnära episoderna, även om de med mer fantasyelement inte heller går av för hackor - medeltidsskildringen är helt enastående, även om alla tecken på kristendom av någon anledning lyser med sin frånvaro. Orsaken är jag väldigt nyfiken på. Framförallt är 'Thorgal' suverän inspiration, och enormt vacker. I Sverige har Alvglans gett ut ett par album, men en bättre översatt version (elogé till Leif Bergendorff) har länge gått i 'Fantomen', där snart allt utgivet material publicerats. Seriens färgläggning (som förvisso är enastående) gör sig också bättre i Fantomentidningens något mindre bildformat. Danskarna, med sin sunda seriekultur, har givetvis gett ut allt. Bilder från serien finns hos Le Lombard.
Valhall av Peter Madsen.
Enormt vältecknade och roliga varianter av de fornnordiska gudasagorna. Suveräna karaktärer, otrolig stämning, häftig dialog, underbar inspiration...you name it. 'Valhall' är så, så, så...bäst.
Stories of Little Red Guards, okänd författare, tryckt i Beijing 1975.
Små stumma, sedelärande serier från Folkrepubliken som vill visa hur "barnen finner nöje i att hjälpa varandra och hur de älskar kollektivet". Enormt gulligt tecknade.
Asterix av René Gosciny och Albert Uderzo.
Den här torde vara välkänd för alla. En enormt rolig, underfundig och vältecknad serie i en annorlunda historisk miljö. Höjden av mänsklig humor.
Laiyna av René Hausman & Pierre Dubois.
En vackert och mysigt tecknad och skriven, men ganska intetsägande, istidssaga. Första delens titel 'Alverskymning' var jag väldigt sugen på att rippa till 'Efter istiden', såklart. Formuleringen i dess första ruta var jag bara tvungen att låna. Inspirerande, om inte annat.
Roxanna av Le Tendre och Loisel.
En bisarr men vältecknad fantasyserie i 3 delar (album). Klart udda, men väldigt skön. Gavs ut av Horst Schröder då det begav sig.
Herman Storm av Eirik Ildahl, Jean-Yves Mitton och Enrique Villagrán.
I grund och botten en rätt vanlig journalist-serie, men Eirik Ildahl har många bra idéer och uppvisar goda kulturhistoriska kunskaper i sina manus, som lyfter upp en hel del. Speciellt "De Hjärtlösa", som handlar om organmånglare i Indiens slum, var mycket, mycket intressant. Har liksom 'Thorgal' gått ganska länge i 'Fantomen'.
Elfquest av Wendy och Richard Pini.
Även om jag bara läst 'originalet' är jag nödd och tvungen att hålla med - historien om alverna som jagas ut ur sitt hem av människor under stenåldern är, om än alltför snäll och inte vidare bra tecknad, mycket, mycket bra.
Prins Valiant av Harold Foster.
Den är kanske inte så bra, egentligen, och det skriiker 50-tal om den, och inte heller historieskildringen är något underverk, men berättelsen om rundabordsriddaren från Thule är bara så, så klassisk. Mest ren kuriosa, förmodar jag...den har inte åldrats med värdighet.
Fantomen av vem som helst utom Lee Falk, åtminstone.
Den svenska Fantomen-utgivningen har mycket att erbjuda emellanåt i form av intelligenta plotts och bra historisk inspiration - speciellt de historiska episoderna är intressanta, då Claes Reimerthi och co är suveräna på att hantera vår historia. Tyvärr är ju Fantomen som koncept ytterst tråkigt, och seriens egen skapare Lee Falk fullständigt inkompetent. Tack och lov för den svenska utgivningen, även om också dess alster vanligtvis är rätt dåliga.
Megatokyo av Fred Gallagher.
Väl mainstream för min smak, och alldeles för amerikansk, men den är bitvis riktigt engagerande, och jag kan inte låta bli att identifiera mig alltför mycket med Piro efter en plågsam incident på en buss. Tragiskt men sant.
Som synes tycker jag bäst om europeiska serier. När japanska serier väl är bra är de riktigt, riktigt bra, men jag har hittils bara stött på en jag verkligen älskat. Amerikanska serier har jag mycket svårt att finna tilltalande, förmodligen för att de oftast är alldeles för 'häftiga' och för sparsamma med seriositet och trovärdiga och engagerande karaktärsskildringar. Européernas blomstrande seriekultur producerar de mest seriösa och vackraste alstren, ofta i intressanta historiska miljöer, och det har hittils varit de som haft mest att erbjuda mig. Utöver de två pärlorna Conan och Blade of the Immortal, då.
- Ymir, adjektivmisshandlare
