Nekromanti Bästa spelmöte 2017?
- Thread starter Henke
- Start date
luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,845
Jag spelledde ett hastigt ihopkastat scenario till Solfläckar på Grottröj och det blev så grymt lyckat. En anledning var att scenariot trots bristen på bearbetning lyckades ge ett bra tempo åt hela spelmötet, en annan att spelarna var väldigt engagerade och helhjärtat tog sig av hela retro-scifi-grejen.
Mogger
Hipsteranka
Det var nog spelandet av Bronsklippans portar. Va? Har ni inte hört talas om det? Det kommer ni att göra! 
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,544
Som spelare - Oakwood Heights till KultL. Vi spelade inte det på GothCon, utan hemma hos vår SL under sommaren. Hemmabyggd musiklista och stor stämning. Bra spel i en konstellation vi inte brukar spela. Jag hade riktigt, riktigt skoj. Förutom årets spelmöte kan det också vara ett av de tre bästa spelmöten jag varit med på någonsin.
Som spelledare - första gången jag spelledde Eon på GothCon. Bra grupp, bra tempo, bra fokus, bra spel på intriger och illgärningar och riktigt skön avslutning. Mer spelledande på konvent för mig framöver.
L. Vi spelade inte det på GothCon, utan hemma hos vår SL under sommaren. Hemmabyggd musiklista och stor stämning. Bra spel i en konstellation vi inte brukar spela. Jag hade riktigt, riktigt skoj. Förutom årets spelmöte kan det också vara ett av de tre bästa spelmöten jag varit med på någonsin.Som spelledare - första gången jag spelledde Eon på GothCon. Bra grupp, bra tempo, bra fokus, bra spel på intriger och illgärningar och riktigt skön avslutning. Mer spelledande på konvent för mig framöver.
Jag har inga minnen av att jag spelat några rollspel under 2017, jo, det har jag nog. Men det var såååå längeeee sen att det känns som ett annat liiiiv! (blänger på Lord Tengel).
GothCon hade flera bra spelsessioner. KULT med grabbarna var nog det bästa! Men hela GothCon bjöd på bra spel. Tack ska ni ha!
GothCon hade flera bra spelsessioner. KULT med grabbarna var nog det bästa! Men hela GothCon bjöd på bra spel. Tack ska ni ha!
Krille
Super Moderator
I somras fick jag sitta barnvakt för tre barn, åldrarna 8-11 (typ, babysitter of last resort). Jag hade tänkt att aktivera dem med lego, men när jag grävde fram lådorna hittade de My Little Pony: Tails of Equestriai rollspelshyllan. Så jag hade inget annat val är att spelleda det.
Jag hade viss koll på reglerna, halvkoll på äventyret Curse of the Statuettes, och kunde snabböversätta det som behövdes för spelarna. De fick varsitt ponnyblad, skapade ponnys, och sen körde vi. Och jag lärde mig illa fort att har man barn som spelare är det bara att ge upp all planering och rulla med.
De två äldre hade inget problem med att spela efter begränsningen att de inte kunde allt, men åttaåringen hade lite svårt till en början. Hon hade en tendens att plocka fram kunskaper och prylar som hon inte hade från början. Sen såg hon att hennes syster och systerns kompis hade roligare när de inte kunde allt, och började också inte ha med allt retroaktivt.
Och så kom vändpunkten, när de hittade att Applejack hade blivit förvandlad till en stenstaty. Och Applejack var åttaåringens favorit. Tårarna var på väg, för det var så orättvist mot Applejack.
"Och vad tänker du göra för att lösa problemet?" frågade jag med bästa uppmuntrande farbror Krille-röst.
Och hon stannade upp, och tänkte högt igenom alla möjligheter. Det fanns inget på ponnybladet som kunde hjälpa, inte bland de två andra heller, och hon kände ingen som kunde göra något åt det (utom Twilight Sparkle möjligen, men hon var ju också försvunnen, och kanske prinsessan Celestia, men hon kände hon ju inte). Och till slut kom hon fram till att hon skulle leta upp skurken och bli kompis med henne, för då kanske skurken kunde göra Applejack och de andra levande igen när hon förklarat hur dumt det var att förstena folk.
Så sen följde en episk quest för att hitta skurken och bli vän med henne.
För vänskap är magi.
---
Att spelleda för barn är lite som att valla katter. De har ingen önskan att hålla sig till plotten. De bara gör saker, helt hämningslöst. De är bra mycket mer respektlöst interaktiva än vuxna, och kort sagt tar de sig friheter om de kan. Och det är bara att rulla med.
Men trots detta, eller kanske på grund av det, när man väl fångar deras engagemang blir resultatet rent magiskt.
Jag hade viss koll på reglerna, halvkoll på äventyret Curse of the Statuettes, och kunde snabböversätta det som behövdes för spelarna. De fick varsitt ponnyblad, skapade ponnys, och sen körde vi. Och jag lärde mig illa fort att har man barn som spelare är det bara att ge upp all planering och rulla med.
De två äldre hade inget problem med att spela efter begränsningen att de inte kunde allt, men åttaåringen hade lite svårt till en början. Hon hade en tendens att plocka fram kunskaper och prylar som hon inte hade från början. Sen såg hon att hennes syster och systerns kompis hade roligare när de inte kunde allt, och började också inte ha med allt retroaktivt.
Och så kom vändpunkten, när de hittade att Applejack hade blivit förvandlad till en stenstaty. Och Applejack var åttaåringens favorit. Tårarna var på väg, för det var så orättvist mot Applejack.
"Och vad tänker du göra för att lösa problemet?" frågade jag med bästa uppmuntrande farbror Krille-röst.
Och hon stannade upp, och tänkte högt igenom alla möjligheter. Det fanns inget på ponnybladet som kunde hjälpa, inte bland de två andra heller, och hon kände ingen som kunde göra något åt det (utom Twilight Sparkle möjligen, men hon var ju också försvunnen, och kanske prinsessan Celestia, men hon kände hon ju inte). Och till slut kom hon fram till att hon skulle leta upp skurken och bli kompis med henne, för då kanske skurken kunde göra Applejack och de andra levande igen när hon förklarat hur dumt det var att förstena folk.
Så sen följde en episk quest för att hitta skurken och bli vän med henne.
För vänskap är magi.
---
Att spelleda för barn är lite som att valla katter. De har ingen önskan att hålla sig till plotten. De bara gör saker, helt hämningslöst. De är bra mycket mer respektlöst interaktiva än vuxna, och kort sagt tar de sig friheter om de kan. Och det är bara att rulla med.
Men trots detta, eller kanske på grund av det, när man väl fångar deras engagemang blir resultatet rent magiskt.
Skarpskytten
Ödestyngd världsvandrare
Min überpretto Pendragongrupp har förvisso levererat några minnesvärda sessioner under året, men inget spelmöte det här året slår det när jag spelade Sagospelet Äventyr med min dotter.
Attachments
Ape of Wrath
DOWN WE GO
Även jag får svara Oakwood Heights på GothCon tillsammans med Cissi
Sen har vi haft en hel del riktigt roliga pass med Ur Varselklotet också!
Sen har vi haft en hel del riktigt roliga pass med Ur Varselklotet också!
Gountor Elimbarke
Veteran
Alla dessa speltillfällen med barn får mig att längta tills min dotter vuxit upp så att hon, jag och min sambo kan rollspela
Rangertheman
Myrmidon
- Joined
- 15 Dec 2015
- Messages
- 3,589
Det är några speltillfällen som sticker ut. Viss SPOILER-varning för #1 om någon tänkt sig spela Väktarens vrede.
#1 - I Symbaroum skulle vi undersöka en krigsveterans hus. Vi visste att det fanns ganska tung bevakning men hoppades på att vi skulle kunna undvika en del av den. Tji fick vi! Krigsveteranen föll snabbt, men inte förrän han tillkallat sina två kompanjoner, en bunt vakter och några jakaarer (ett slags vargliknande varelser). Lyckligtvis kunde vi placera oss så att bara tre åt gången kunde anfalla oss. Jakaarer och vakter föll i drivor. Då kliver ytterligare en krigsveteran fram, svingande ett jättelikt tvåhandssvärd. Några rundor senare klantade min ena rollperson till det rejält när han skulle försvara sig. Han var död innan han träffade marken. Ytterligare en i gruppen åkte på stryk och hamnade på dödsrikets tröskel. Kvar var endast min andra rollperson, som släppte sitt vapen och gav sig. Trots att han saknade fallenhet för att ljuga lyckades han övertala fienderna om att hela skulden låg på min döda rollperson. Lögnen gjorde att han slapp bli avrättad och istället spärrades han in. Han blev befriad i en senare session. Den medvetslösa, döende kamraten glömdes bort av krigsveteranerna. Han knackade på himlens port två gånger innan han mirakulöst återhämtade sig.
#2 - I Tails of Equestria såg dottern och hennes kompis en ren som störtade ner från himlen. Det visade sig vara en av tomtens renar, närmare bestämt Blixten. Tomten och de andra renarna hade blivit tillfångatagna av windigoos. Efter många turer lyckades de tvinga två diamanthundar att hjälpa dem hitta fånghålan där tomten och renarna befann sig. Med hjälp av en skyddande, värmande dryck som de fått av Zicora, kunde de lura bort windigoos tillräckligt länge för att rädda fångarna. Julen var räddad. Det där som Krille skrev om att valla katter stämde bra in här också.
#3 - Första och hittills enda gången vi spelade FATE Core körde vi session noll och första spelsessionen samma eftermiddag/kväll. Tillsammans skapade vi en mycket intressant post-apokalyptisk värld med de minnesvärda karaktärerna JB, Granola och Ålen. Spelvärlden och händelserna blev helt fantastiskt levande i och med att vi skapade dem tillsammans. De lyckades infiltrera en av kultens gengasgruvor i jakten på mer information om Granolas tidigare vän "Spöket".
Svårt att bara välja ett spelmöte. Men blir jag tvungen blir det möte #2. Det är häftigt att spela med barn och Tails of Equestria är ett kul spel.
#1 - I Symbaroum skulle vi undersöka en krigsveterans hus. Vi visste att det fanns ganska tung bevakning men hoppades på att vi skulle kunna undvika en del av den. Tji fick vi! Krigsveteranen föll snabbt, men inte förrän han tillkallat sina två kompanjoner, en bunt vakter och några jakaarer (ett slags vargliknande varelser). Lyckligtvis kunde vi placera oss så att bara tre åt gången kunde anfalla oss. Jakaarer och vakter föll i drivor. Då kliver ytterligare en krigsveteran fram, svingande ett jättelikt tvåhandssvärd. Några rundor senare klantade min ena rollperson till det rejält när han skulle försvara sig. Han var död innan han träffade marken. Ytterligare en i gruppen åkte på stryk och hamnade på dödsrikets tröskel. Kvar var endast min andra rollperson, som släppte sitt vapen och gav sig. Trots att han saknade fallenhet för att ljuga lyckades han övertala fienderna om att hela skulden låg på min döda rollperson. Lögnen gjorde att han slapp bli avrättad och istället spärrades han in. Han blev befriad i en senare session. Den medvetslösa, döende kamraten glömdes bort av krigsveteranerna. Han knackade på himlens port två gånger innan han mirakulöst återhämtade sig.
#2 - I Tails of Equestria såg dottern och hennes kompis en ren som störtade ner från himlen. Det visade sig vara en av tomtens renar, närmare bestämt Blixten. Tomten och de andra renarna hade blivit tillfångatagna av windigoos. Efter många turer lyckades de tvinga två diamanthundar att hjälpa dem hitta fånghålan där tomten och renarna befann sig. Med hjälp av en skyddande, värmande dryck som de fått av Zicora, kunde de lura bort windigoos tillräckligt länge för att rädda fångarna. Julen var räddad. Det där som Krille skrev om att valla katter stämde bra in här också.
#3 - Första och hittills enda gången vi spelade FATE Core körde vi session noll och första spelsessionen samma eftermiddag/kväll. Tillsammans skapade vi en mycket intressant post-apokalyptisk värld med de minnesvärda karaktärerna JB, Granola och Ålen. Spelvärlden och händelserna blev helt fantastiskt levande i och med att vi skapade dem tillsammans. De lyckades infiltrera en av kultens gengasgruvor i jakten på mer information om Granolas tidigare vän "Spöket".
Svårt att bara välja ett spelmöte. Men blir jag tvungen blir det möte #2. Det är häftigt att spela med barn och Tails of Equestria är ett kul spel.
IcarusDream
Anti-populist
Bästa spelmöte för mig i år var 20:e maj, då jag spelledde det 51:a spelmötet i min Pendragonkampanj.
Spelmötet hanterade år 518, året när Slaget vi Badon står. Det är slaget där (utan att spelarna visste det i förväg) saxarna, karaktärernas stora fiender besegras av Kung Arthur.
Jag hade planerat striden i två år, det är den näst största striden i kampanjen, och det ska kännas. Slaget utspelar sig under 3 dagar och varken karaktärerna eller spelarna skulle få chans att få ro eller vila.
Striden tog 4 timmar IRL. Och då var det inga pauser, inga chanser att hämta andan, utan komplett krig i 4 timmar. När striden till slut tog slut hade alla karaktärer utom 1 dött (han hade slagits medvetslös och missade halva striden), de andra karaktärerna hade fått ett gäng "extrakaraktärer" som de kunde ha när deras vanliga karaktär dog så de inte skulle få vänta på att få vara med.
När striden var slut var jag och alla spelare helt utmattade. Det var så intensivt att en spelare nästan började gråta när hans karaktär dog sista (!) rundan i striden. Vi var alla helt utslagna. Ingen av oss kommer glömma det extremt utmattande slaget.
Spelmötet hanterade år 518, året när Slaget vi Badon står. Det är slaget där (utan att spelarna visste det i förväg) saxarna, karaktärernas stora fiender besegras av Kung Arthur.
Jag hade planerat striden i två år, det är den näst största striden i kampanjen, och det ska kännas. Slaget utspelar sig under 3 dagar och varken karaktärerna eller spelarna skulle få chans att få ro eller vila.
Striden tog 4 timmar IRL. Och då var det inga pauser, inga chanser att hämta andan, utan komplett krig i 4 timmar. När striden till slut tog slut hade alla karaktärer utom 1 dött (han hade slagits medvetslös och missade halva striden), de andra karaktärerna hade fått ett gäng "extrakaraktärer" som de kunde ha när deras vanliga karaktär dog så de inte skulle få vänta på att få vara med.
När striden var slut var jag och alla spelare helt utmattade. Det var så intensivt att en spelare nästan började gråta när hans karaktär dog sista (!) rundan i striden. Vi var alla helt utslagna. Ingen av oss kommer glömma det extremt utmattande slaget.
Liten
Veteran
- Joined
- 6 Jul 2017
- Messages
- 26
Helt klart när vår D&D grupp gav mig i julklapp att spelleda delar av dem i ur Varselklotet. Vi hann knappt förbi introduktionen för att spelarnas något komplexa bakgrundshistorier (psykisk sjukdom, alkoholism, barnmisshandel, narcissism, försvunna personer etc) skulle få tid att etableras, men vilken historia som vecklas upp.
IcarusDream
Anti-populist
Henke;n267686 said:
Jag kallar den Greater Pendragon Campaign. Det är Great, men jag spelade även ut kampanjen från karaktärernas förfäder, så kampanjen började år 439.
Den finns att följa på nedan länk:
https://great-pendragon-campaign.obsidianportal.com
anth
Vetefan
Det är episkt nästan varenda gång vi spelar i vår "varannan måndag"-grupp.
Just därför lyser min "en lördag i månaden"-grupp desto starkare när något episkt händer där. Den gruppen består av 4 spelare där hälften av spelarna är barn.
Den här gången hade våra rollpersoner fått i uppdrag att besöka en banshee (kvinnligt spöke vars skrik dödar en) och försöka få info som bara hon hade.
När ett av barnen kläcker den geniala idén att klä ut sig i kanindräkt och skutta fram med ett plakat i tassarna där det står "Snälla döda oss inte".
Det är f.ö. den kampanjen där barnen skapade de nya hybridraserna gnelf (gnome-elf) och dworc (dwarf-orc) efter att de fick reda på att man kunde spela half-elf och half-orc.
Ja, jag vet att jag berättat om detta i tidigare trådar - men det är så bra att det tål att berättas igen.
Just därför lyser min "en lördag i månaden"-grupp desto starkare när något episkt händer där. Den gruppen består av 4 spelare där hälften av spelarna är barn.
Den här gången hade våra rollpersoner fått i uppdrag att besöka en banshee (kvinnligt spöke vars skrik dödar en) och försöka få info som bara hon hade.
När ett av barnen kläcker den geniala idén att klä ut sig i kanindräkt och skutta fram med ett plakat i tassarna där det står "Snälla döda oss inte".
Det är f.ö. den kampanjen där barnen skapade de nya hybridraserna gnelf (gnome-elf) och dworc (dwarf-orc) efter att de fick reda på att man kunde spela half-elf och half-orc.
Ja, jag vet att jag berättat om detta i tidigare trådar - men det är så bra att det tål att berättas igen.
Något av de senare mötena av vår Den yttersta domen-kampanj. För att spelet är bra och vi är bra på att spela rollspel. Några rollpersoner hade växt ut mer och mer, andra hade snarare tänjts ut mer och mer. Det var kärlek, kapak, terrorism, valkampanj, rehab, utpressning och ändlösa religiösa diskussioner. Mmm.
Som jag förstår det är det väl fortfarande under utveckling, men uppenbarligen väldigt spelbart. Det är Gnomvid här på forumet som gör spelet. Du kanske kan höra med honom. Finns en blogg om det också för vidare nedgottning.Henke;n267824 said:
Wasabi
Veteran
- Joined
- 22 Oct 2016
- Messages
- 80
Jag dödar min medvetslösa RP-vän med en blixt för att sedan stirra ärkefienden i ögonen och skära halsen av mig själv. Allt för att bevara vital information om ett framtida krig. Jag och den andra spelaren tittar på varandra och high-fivar då jag rullat perfekt slag för att begå självmord och gjort en så kallad "Micdrop" scen.
En av de tre andra spelarna säger "varför highfivar ni?, ni dog ju?" Varpå vi svarar "Nej vi dog inte bara, vi vann också" och så vi skrattade högt.
En av de tre andra spelarna säger "varför highfivar ni?, ni dog ju?" Varpå vi svarar "Nej vi dog inte bara, vi vann också" och så vi skrattade högt.
Jag lyckades bara sno ihop två scenarier under hela 2017, båda i Tales from the Loop, ett spel som jag väldigt snabbt kommit till att älska. Första scenariet snubblade jag lite med, men spelarna verkade nöjda i slutändan. Däremot det andra, vilket spelades under dagarna mellan jul och nyår, är jag sjukt nöjd med.
Flyttade ner Slingan till Högsby kommun i Småland, eftersom jag är inbiten smålänning och kan den trakten mycket mycket bättre än noll-åtta-områdena i boken. Vi spelade ett kort scenario om en skadad vagabond-robot som spelarna behövde hjälpa. Jag fick själv gott med komplimanger för hur jag porträtterade roboten, vilket kändes bra, och spelarna själva hade en del riktigt underhållande interaktioner. Det blev en hel del dramatiska tärningsslag i det andra spelmötet när båda de osociala barnen var tvungna att ta sig själva i kragen och stå upp för sig själva (en inför mobbare, den andra inför en skolfröken), och gruppens bråkstake blev på något vis "nästan" vän med gruppens mobbare.
Flyttade ner Slingan till Högsby kommun i Småland, eftersom jag är inbiten smålänning och kan den trakten mycket mycket bättre än noll-åtta-områdena i boken. Vi spelade ett kort scenario om en skadad vagabond-robot som spelarna behövde hjälpa. Jag fick själv gott med komplimanger för hur jag porträtterade roboten, vilket kändes bra, och spelarna själva hade en del riktigt underhållande interaktioner. Det blev en hel del dramatiska tärningsslag i det andra spelmötet när båda de osociala barnen var tvungna att ta sig själva i kragen och stå upp för sig själva (en inför mobbare, den andra inför en skolfröken), och gruppens bråkstake blev på något vis "nästan" vän med gruppens mobbare.