Nekromanti Börjar du alltid att sympatisera med karaktärer du spelar tillräckligt länge?

[Cybot]

Jag har sett få karaktärer som haft djupet som dina karaktärer har haft någonsin. Onda som Lucifer själv har de dock ofta varit.

Men Lucifer vill ju bara att änglarna får det erkännande de förtjänar istället för de där lortiga människorna. Att gud vänder sig bort ifrån sina förstfödda söner och vill att de ska dyrka de imperfekta och bortskämda sladdbarnen är ju bara för jävligt.

 

[krank]

Som någon så, det är väl förutsättningen. Jag sympatiserar med dem från början.

Ja, det här var väl typ min reaktion också. I likhet med nån annan som uttryckte sig i tråden så tror jag inte riktigt på "onda människor". Inte på "ondska" som förklaringsmodell. Jag tycker att det är extremt slappt att nöja sig med att "men vissa människor är bara ONDA".

Alla människor är produkter av sin biologi och sin historia, och så länge de är det så går det att sympatisera med dem i någon mån. Det går att förstå varför de blivit som de blivit och vad som fått dem att fatta de beslut de fattat. För om det är något jag verkligen inte har något till övers för så är det ju det här med "fri vilja" och "individens ansvar" som meningsfulla begrepp. Varje beslut "fattas" 100% baserat på en individs historia och biologi. Varifrån skulle annars besluten komma? Gud? Någon annan metafysisk process?

Nåja, i det här fallet tjänar min - enligt en del vidriga - moraliska relativism och absoluta determinism mig väldigt väl. Jag har inga problem alls med att sympatisera med rollpersoner som är barnamördare, våldtäktsmän, pedofiler eller kannibaler. Dock spelar jag sällan sådana, eftersom jag generellt föredrar att spela hyfsat trevliga och resultatinriktade problemlösare.

 

[God45]

Men Lucifer vill ju bara att änglarna får det erkännande de förtjänar istället för de där lortiga människorna. Att gud vänder sig bort ifrån sina förstfödda söner och vill att de ska dyrka de imperfekta och bortskämda sladdbarnen är ju bara för jävligt.

Det här, det här är problemet!

Sympatiskt, förståligt och fullständigt ondskefullt!

 

[Ram]

Jag är nog på "jag spelar inte karaktärer som jag inte kan sympatisera med"-sidan.

I längre kampanjer (som nästan alltid är "teamet mot världen", inte "enskilda karaktärer med/mot alla och varandra") så ser jag alltid att alla karaktärer utvecklas mot mig själv. Jag brukar anstränga mig när jag startar att skapa en karaktär som är skild från mig själv, gräva ned ett antal skelett, ha distinkt olika personlighetsdrag, ha en massa svagheter och trångsyntheter osv. men om jag är ärlig med mig själv så är dessa saker som jag i alltför stor utsträckning kommer att jobba bort över tid för att sedan spela en frän version av mig själv med ett fåtal quirks efter 15 spelmöten. Jag ger heller inte drag som jag själv inte kan leva med till min karaktär. Däremot så kan jag leva med väldigt mycket så det är ofta ganska trassliga individer som jag skapar.

 

[Genesis]

Jag tror för övrigt att jag gillar bäst att spela rollpersoner när jag inte riktigt kan bestämma mig för om de är bra folk eller inte, om de gör rätt eller inte. Gustav beskrev nyligen en av mina rollpersoner som "Hon ville göra rätt, men hade inte riktigt verktygen för att göra det", vilket kändes helt rätt. Den sortens rollperson tycker jag är jätteintressant att spela. Man utmanar liksom empatin.

 

[Landrim]

Jag sympatiserar alltid med mina karaktärer, kanske inte just i början innan man lyckats "finna" karaktären. Men ju längre tid man spelar den desto tydligare blir ju bilden av vem karaktären är. Det sagt så menar jag inte att jag själv hade levt som min karaktär lär. Även om karaktären är omoralisk och ond så är den det av en anledning med alla detaljer på bordet, en karaktär som är ologiskt ond bara för sakens skull och saknar djup blir aldrig en bra huvudperson i någon berättelse.

Jag tycker det är svårt att inte sympatisera med en karaktär som har en bakgrund och en personlighet samt motiv och mål som är präglade av vartannat. Speciellt när man själv sitter med makten över karaktärens liv i sina händer. För mig är det bara ett tecken på bra karaktärsutveckling.