Nekromanti Börjar du alltid att sympatisera med karaktärer du spelar tillräckligt länge?

[God45]

Jag gör det har jag märkt. Oavsett hur moraliskt förkastliga, vidriga, ondskefulla, osympatiska, trevliga, idealistiska, naiva, cyniska eller helgonlika de är. Tillräckligt lång tid i deras skin kommer banka ut dem från att vara anteckningar på ett papper till att vara karaktärer med djup nog för mig att på någon nivå förstå dem. Jag har nästan aktivt försökt leta efter undantag i några av mina senaste karaktärer men... Nej, det spelar inte någon roll vilken karaktär det är.

Har ni karaktärer ni spelat under en längre tid (inte bara one-shots eller mini-kampanjer) som ni inte kan sympatisera med?

 

[Björn den gode]

Nej, jag har också en vana att sympatisera med karaktärer jag spelar. I vart fall under tiden som jag spelar, efteråt, (varierar hur länge kanske beroende på hur länge jag spelat den men jag har i ärlighetens namn inte spelat så många långa kampanjer och där spelar jag dessutom oftast ganska sympatiska) så har jag mycket enklare att distansera mig och sluta sympatisera.

Samtidigt kan det ju vara väldigt roligt om det går dåligt även för en karaktär som jag sympatiserar med, mycket play to loose blir det.

Men som exempel kan jag nämna att jag i helgen spelade en polsk bonde som hjälpt till att döda alla judar i sin hemby under andra världskriget och hade inga problem alls att sympatisera med honom. Under spelet dvs, efteråt blev det mer komplicerat.

 

[Robert]

Nej, men jag klarar å andra sidan inte av att vara "ond" i dataspel heller utan det slutar med att jag gör snälla saker ändå.

Men om du valt att gestalta ett riktigt arsel och sen börjar sympatisera med denna, påverkar det gestaltningen? Blir karaktären mer sympatisk helt enkelt?

 

[God45]

Men om du valt att gestalta ett riktigt arsel och sen börjar sympatisera med denna, påverkar det gestaltningen? Blir karaktären mer sympatisk helt enkelt?

Absolut inte, tvärtom snarare. När jag väll är i karaktärens huvud och haft ett par sessioner på mig att sätta upp saker tenderar mina karaktärer att bli betydligt värre om de haft de tendenserna från början.

 

[Njord]

Håller helt med om att tendenser en karaktär har i början ofta växer med tiden, vare sig de är dåliga eller ej.
Men för att svara på frågan måste jag säga att jag har hemskt lätt för att sympatisera med mina karaktärer även om jag förmodligen hade hatat dom om vi möttes i verkliga livet. Jag spelar förvisso aldrig renodlat onda karaktärer utan alla brukar ha sina gråskalor.

 

[gustaf s]

Jag sympatiserar även med skitstövlar jag spelar över bara ett möte. Åtminstone lite. Det finns alltid någonting där. Kanske inte direkt förmildrande omständigheter, men något. Tror det skulle vara svårt för mig att spela någon helt utan att sympatisera. Men sen kanske det finns grader i skitstövelhelvetet som jag inte prövat, jag tror liksom inte på onda människor.

 

[Genesis]

Jag skulle ha väldigt svårt att spela en rollperson jag inte kan sympatisera med, vare sig det är en kampanj eller en oneshot. Det är liksom grundförutsättningen för att det ska vara intressant att spela personen. Det betyder såklart inte att jag måste tycka att allt de gör är rätt, men jag måste ha en förståelse för varför de gör det och känna att de försöker att göra det rätta (men ibland misslyckas de såklart kapitalt och kan falla för frestelser och ångra sig efteråt. Ångestdrama!). För mig finns inget intresse i att "spela ond".

 

[God45]

jag tror liksom inte på onda människor.

Det är en trevlig men naiv syn på världen som du bör försöka bevara

 

[Rymdhamster]

Förutom i dataspel har jag aldrig spelat en karaktär jag inte sympatiserar med.

 

[Tre solar]

Jag börjar alltid sympatisera med dem. Däremot tror jag det finns en naturlig gallring. Vissa rollpersoner känner jag aldrig riktigt lyfter, vilket gör att jag antingen är mer oförsiktig med dem eller väljer att göra en ny. Och där tror jag det spelar in om jag sympatiserar med rollpersonen eller ej.

Alltså: det skulle lika gärna kunna vara så att jag slutar spela rollpersoner som jag inte sympatiserar med.

--

Angående att rollpersoner blir mer extrema med tiden (den goda jättejätte-god och den onda jättejätte-ond) beror såklart lite på att rollspel uppmuntrar tanken att mer = bättre, men främst på Joey-processen. Joey är den puckade. För varje avsnitt blir han dummare. Det är för att karaktärens ursprungliga referenspunkt är "en person" men gradvis förändras till "Joey". Så i slutet måste han alltid vara dummare än vad som redan etablerats, vilket gör honom mindre mänsklig och mer som en karikatyr.

Därför föredrar jag karaktärer som får en livskris och byter spår eller karaktärer som inte förändras. Eller som dör när de reducerats till för få dimensioner.

 

[Robert]

Absolut inte, tvärtom snarare. När jag väll är i karaktärens huvud och haft ett par sessioner på mig att sätta upp saker tenderar mina karaktärer att bli betydligt värre om de haft de tendenserna från början.

Men rättfärdigar du/din karaktärs handlingar? Det finns ju tyvärr inte Skeletor-personer som omfamnatt ett etiskt förhållningsätt och sätter sig över det utan ångest eller rättfärdigande med att man erkänner sig som ond. Däremot går det att rollspela sådana karaktärer och jag undrar vilken väg du brukar välja? Skeletor är lättare för där är det bara att köra, om det inte är jul för då blir alla snälla.

 

[God45]

Men rättfärdigar du/din karaktärs handlingar? Det finns ju tyvärr inte Skeletor-personer som omfamnatt ett etiskt förhållningsätt och sätter sig över det utan ångest eller rättfärdigande med att man erkänner sig som ond. Däremot går det att rollspela sådana karaktärer och jag undrar vilken väg du brukar välja? Skeletor är lättare för där är det bara att köra, om det inte är jul för då blir alla snälla.

Jag brukar gå, för att göra en populärkulturel referens, Frank Underwood från House of Cards på det. Min karaktär blir mer och mer utköttad som en person men han blir också ondare desto mer vi ser från honom. Det betyder inte alltid ångest över saker, ibland måste man krossa folk. Och det är det där krossandet av folks liv sommjag symaptiserar mer och mer med.

 

[Robert]

Jag brukar gå, för att göra en populärkulturel referens, Frank Underwood från House of Cards på det. Min karaktär blir mer och mer utköttad som en person men han blir också ondare desto mer vi ser från honom. Det betyder inte alltid ångest över saker, ibland måste man krossa folk. Och det är det där krossandet av folks liv sommjag symaptiserar mer och mer med.

Skeletor alltså ????

 

[Rymdhamster]

Och det är det där krossandet av folks liv sommjag symaptiserar mer och mer med.

Jag sympatiserar ju sällan med handlingarna sig, utan snarare med anledningen till varför karaktären utför sådanna handlingar.

 

[solvebring]

Ja, man sympatiserar väl alltid mer eller mindre med varje rollperson – annars hade man nog inte valt att skapa och spela just den? På det viset tänker/känner i alla fall jag. Dock brukar jag oavsett vilken bli oerhört trött på de rollpersoner jag haft under en längre tid. Ombyte förnöjer! För min del får de alla gärna dö förr eller senare så att jag får göra något annat. Spelledarpersoner däremot, där brukar jag ha mina favoriter som jag vill utveckla och återkomma till under en mycket längre tid.

Fast numera spelar jag rollspel så sällan att jag aldrig hinner fästa mig vid någon. Det blir ett par tre oneshots om året, typ.

 

[cogitare]

Nä, jag blir sällan så involverad i de karaktärer jag spelar. MEN jag uppskattar mer och mer att spela en karaktär ju längre jag gör det (om jag inte hittar den känslan så tenderar jag att pensionera den och göra en ny som jag förhoppningsvis gillar bättre). Det handlar om att jag hittar formerna för att presentera karaktären på ett sätt som är underhållande för mig (och förhoppningsvis för andra). Att jag bygger upp en historia med den (tillsammans så har vi ju varit med om mycket, särskilt om man snackar om en riktigt långkörare till kampanj) och sådana saker. Att jag enklare glider in i rollen.

Men jag siktar inte så mycket att komma under min egen karaktärs skinn sas. Att få reda på vad som får honom att ticka. Det är ju min karaktär, jag bestämmer vad som får honom att ticka. Utan snarare att jag snabbare kommer i stämning med en karaktär jag spelat länge med, lite som att sätta på sig en gammal skön ingången sko typ

Cog.

 

[Cybot]

Absolut inte, tvärtom snarare. När jag väll är i karaktärens huvud och haft ett par sessioner på mig att sätta upp saker tenderar mina karaktärer att bli betydligt värre om de haft de tendenserna från början.

Mmm.
Frankie, Ugglan, Anna Valona, Zaros
Vem vet vad som hade hänt med Serena Hallstat om hon inte bara hade varit en one-shot.

Kanske sympatiserar till den grad att jag inte längre vet om Alexandira de Vargas faktiskt var ond eller inte? I alla fall inte ond med 40k mått.

Men jag brukar inte köra skeletorkaraktärer. Alla trovärdiga karaktärer kan rättfärdiga sina handlingar inför sig själv.

 

[God45]

Mmm.
Frankie, Ugglan, Anna Valona, Zaros
Vem vet vad som hade hänt med Serena Hallstat om hon inte bara hade varit en one-shot.

Kanske sympatiserar till den grad att jag inte längre vet om Alexandira de Vargas faktiskt var ond eller inte? I alla fall inte ond med 40k mått.

Men jag brukar inte köra skeletorkaraktärer. Alla trovärdiga karaktärer kan rättfärdiga sina handlingar inför sig själv.

Jag har sett få karaktärer som haft djupet som dina karaktärer har haft någonsin. Onda som Lucifer själv har de dock ofta varit.

 

[Skarpskytten]

Som någon så, det är väl förutsättningen. Jag sympatiserar med dem från början.

Nu har jag kanske mest spelet "rädda-världen-kampanjer" med mer eller mindre "goda" karaktärer, men jag har haft lika starka känslor för de "dåliga". Karaktärer som jag inte klickat med har jag pensionerat.

Själv gillar jag att götta ned mig i andra föreställningsvärldar och gestalta personer som är formade av och verkar inom dem. Som när jag spelade Kardinal i Sabbath.

Om jag får vara lite pretentiös - och varför inte - så vill jag hävda att rollspel liksom litteratur kan odla vår empati och hjälpa oss att förstå andra personer.

 

[Zorbeltuss]

Nej jag börjar inte alltid sympatisera med mina karaktärer, oftast ja, men karaktärer för oseriöst spel blir jag mer och med arg på ju längre det går, Det har nog att göra med min generella allergi mot stora delar av den genren som kallas komedi.

/Luna Lovegood