Bästa James Bond-film?

[Franz]

Förvisso, all heder åt Lazenby. Jag tänke mest på att den kanske haft en mer ikonisk status i det allmänna minnet om den ingått i Connerysviten, och att det blivit en tydligare tidslinje/serie in i Diamantfeber... Jag tänker en Connery på höjden av sin charm, inte den lite trötta Connery från föregående (och efterföljande) film.



No Time to Die är absolut en fantastisk film och jag har med stort nöje sett den flera gånger, men ...

Spoiler

jag tycker faktiskt inte att man ska döda en filmfigur som Bond. Pensionera honom, visst, för det håller fortsättningen öppen även om Craigsviten är slut och det ska rebootas med ny tidslinje igen - låt honom rida (köra) in i solnedgången istället, så som Spectre slutar. Så jag är superkluven inför sista delen av filmen, och att döda Bond totalsänker den från ett högstabetyg.[ /spoiler]

Här är mina tankar om No time to die: https://www.rollspel.nu/threads/wrnu-s-filmklubb-2022-v2.78565/#post-1104731

 

[Franz]

Jag såg om alla filmerna förra året, men den här tråden inspirerar mig att börja om igen! Men var får jag tag i rommen? Inga träffar på Systemet.

Den finns inte på Systemet. Jag tror min fru beställde den härifrån: https://www.blackwellrum.com/007

 

[Mundo]

Casino Royal är den enda Bond filmen med CBT därför är den bäst

Håller med!

 

[Rickard]

Men Brosnan spelar väl inte i Living daylights?

Nej, du har rätt. Jag menade Timothy Dalton.

 

[Gamiel]

Den bästa Bond rullen det här milleniumet är enligt min mening än så länge Mannen från U.N.C.L.E.

 

[Martin3]

Vilken intressant tråd! Speciellt att så många har så olika favoriter, det visar nog på bredden genom åren, säkert kryddad med en stor dos nostalgi. För mig är också GoldenEye vinnaren. Det blir nog tyvärr på nostalgi som den rinner över men den är bra rakt igenom, bra upplägg, underbara repliker, höjdpunkten av lättsam bond. Daltons Living Daylights är också en från nostalgin som ligger kvar.

Jag har jättesvårt för Daniel Craig filmerna just av anledningen att de försöker göra Bond mänsklig, något som känns omöjligt med tanke på de tidigare filmerna och för mig bryter dom kärnan i vad jag ser framför mig när jag tänker på James Bond. Jag har också svårt för de extremt snabba klippsekvenserna som modernare actionfilmer har. Hoppar bond från ett hustak så får du aldrig se hoppet. Du får se: han springer på ett hustak *klipp* han hoppar *klipp* han är i luften *klipp* man ser honom mitt emellan hustaken *klipp* han landar på hustaket *klipp* handen slår ned i takpannorna *klipp*. Det ger mig känslan av att hoppet aldrig ägt rum (oavsett om det gjorde det eller inte), det bryter lite illusionen om man får säga så.

 

[Dr_Dängrot]

Bästa Bondfilm: Goldfinger
Bästa Bond: Sean Connery
Bästa Bondbrud: Honey Ryder
Bästa skurk: Stavro Blofeld
Bästa hantlangare: Oddjob
Bästa gadget: explosiv tandkräm
Bästa bil: lotus Esprite
Bästa stunt: motorcykelhoppet över helikoptern i tomorrow never dies
Bästa låt: Goldfinger
Bästa cold open: ?
Bästa jakt: skidjakten the spy who Loved me
Bästa biljakt: lotus esprit biljakts scenen ifrån the spy who Loved me
Bästa fajt: Bond mot oddjob

 

[Franz]

Jag har jättesvårt för Daniel Craig filmerna just av anledningen att de försöker göra Bond mänsklig, något som känns omöjligt med tanke på de tidigare filmerna och för mig bryter dom kärnan i vad jag ser framför mig när jag tänker på James Bond.

Jag förstår den här invändningen. För mig som läst många av böckerna känns det inte främmande med mänsklig Bond. Jag är ingen bokpurist så jag menar inte med det att mänskliga Bond är bättre för att det skulle vara troget böckerna, bara att det inte känns så främmande.

Vad jag däremot retar mig på med Craigs Bondfilmer är att alla skurkar, utom Le Chiffre, har personliga agendor mot Bond eller hans vänner. Detta tycker jag dels känns otroligt krystat och dels gör det att världen känns väldigt liten. Man hade kunnat göra så en eller två gånger, men inte varje gång.

 

[Gurgeh]

Vad jag däremot retar mig på med Craigs Bondfilmer är att alla skurkar, utom Le Chiffre, har personliga agendor mot Bond eller hans vänner. Detta tycker jag dels känns otroligt krystat och dels gör det att världen känns väldigt liten. Man hade kunnat göra så en eller två gånger, men inte varje gång.

Jag gnällde om samma sak för ett tag sedan:
Hollywood och äventyrsberättelsen | rollspel.nu

Alla manusförfattare har fått lära sig att det är viktigt att hjälten är personligt engagerad och utvecklas, och det känns varken personligt eller utvecklande när det är likadant i alla filmer.

 

[JohanL]

Vad jag däremot retar mig på med Craigs Bondfilmer är att alla skurkar, utom Le Chiffre, har personliga agendor mot Bond eller hans vänner. Detta tycker jag dels känns otroligt krystat och dels gör det att världen känns väldigt liten. Man hade kunnat göra så en eller två gånger, men inte varje gång.

Det är så ointressant - mycket bättre om de har en dolsk men intressant agenda som behöver stoppas.

Extra dumt blir det i Skyfall, där skurkens mål är att döda M, och... lyckas, helt enkelt. Det hela är ett totalt fiasko för Bond, men filmen framställer det inte alls så.

 

[Franz]

Det är så ointressant - mycket bättre om de har en dolsk men intressant agenda som behöver stoppas.

Extra dumt blir det i Skyfall, där skurkens mål är att döda M, och... lyckas, helt enkelt. Det hela är ett totalt fiasko för Bond, men filmen framställer det inte alls så.

Det intressanta är att i böckerna (och nu menar jag fortfarande inte att filmerna skulle vara dåliga för att de inte följer böckerna, det är bara intressant att jämföra) så är skurkarnas bakgrund och motivation viktig och ofta otroligt intressant. En klyscha i filmerna är ju att skurken tillfångatar James Bond och håller en lång monolog om sin onda plan. Denna klyshca finns i böckerna också, men där handlar monologen istället om skurkens bakgrund och varför denne gör som hen gör, inte hur. Jag tycker exempelvis att Dr. No är en av böckernas absolut mest intressanta skurkar, men i filmen är han ganska trist.

 

[Gurgeh]

Det intressanta är att i böckerna (och nu menar jag fortfarande inte att filmerna skulle vara dåliga för att de inte följer böckerna, det är bara intressant att jämföra) så är skurkarnas bakgrund och motivation viktig och ofta otroligt intressant. En klyscha i filmerna är ju att skurken tillfångatar James Bond och håller en lång monolog om sin onda plan. Denna klyshca finns i böckerna också, men där handlar monologen istället om skurkens bakgrund och varför denne gör som hen gör, inte hur. Jag tycker exempelvis att Dr. No är en av böckernas absolut mest intressanta skurkar, men i filmen är han ganska trist.

Det här är något jag saknar idag. För om manusförfattarna till moderna hjältefilmer skrev en sådan scen skulle de kanske märka att skurken inte har någon vettig plan och bli tvungna att hitta på en.

 

[Franz]

Det här är något jag saknar idag. För om manusförfattarna till modena hjältefilmer skrev en sådan scen skulle de kanske märka att skurken inte har någon vettig plan och bli tvungna att hitta på en.

Absolut! Fast som sagt, tyckte även att filmatiseringen av boken Dr. No led lite av samma problem, och en vettig plan hos skurken saknas ju även i Diamantfeber, Die another day, Octopussy, Moonraker med flera, så jag vet inte om det bara handlar om moderna hjältefilmer

 

[Gurgeh]

Absolut! Fast som sagt, tyckte även att filmatiseringen av boken Dr. No led lite av samma problem, och en vettig plan hos skurken saknas ju även i Diamantfeber, Die another day, Octopussy, Moonraker med flera, så jag vet inte om det bara handlar om moderna hjältefilmer

Den enda av dem jag kommer ihåg är Moonraker, och där vill skurken utplåna mänskligheten och sedan återbefolka jorden med perfekta människor (och Jaws och hans nördiga flickvän). Det är inte en vettig plan, men den är tydlig och begriplig.

 

[Franz]

Den enda av dem jag kommer ihåg är Moonraker, och där vill skurken utplåna mänskligheten och sedan återbefolka jorden med perfekta människor (och Jaws och hans nördiga flickvän). Det är inte en vettig plan, men den är tydlig och begriplig.

Sant, skruken i No time to die har nog den otydligaste och obegripligaste planen av alla Bondskurkar.

 

[JohanL]

Det här är något jag saknar idag. För om manusförfattarna till moderna hjältefilmer skrev en sådan scen skulle de kanske märka att skurken inte har någon vettig plan och bli tvungna att hitta på en.

Att Thanos vill döda hälften av allt liv i universum för att imponera på sin flickvän är en dålig men på något vis begriplig motivation.

Att Thanos vill döda hälften av allt liv i universum för att uppnå ekologisk balans är bara dumt och korkat.

 

[Khan]

Vad jag däremot retar mig på med Craigs Bondfilmer är att alla skurkar, utom Le Chiffre, har personliga agendor mot Bond eller hans vänner. Detta tycker jag dels känns otroligt krystat och dels gör det att världen känns väldigt liten. Man hade kunnat göra så en eller två gånger, men inte varje gång.

Det är anledningen till att jag inte tycker om någon av dem förutom just Casino Royale. Och förstås, att den är kompetent gjord. När jag såg QoC fick jag krupp av dess värdelösa actionklippning. Hugaligen.

Fun fact för övrigt: Martin Campbell har regisserat både GoldenEye och Casino Royale, och dessutom världens bästa superhjältefilm (the Mask of Zorro) och världens (kanske) sämsta dito (Green Lantern). Det har inget med saken att göra, men det är lite kul. Bond är ju en superhjälte i allt utom namnet.

 

[Franz]

Att Thanos vill döda hälften av allt liv i universum för att imponera på sin flickvän är en dålig men på något vis begriplig motivation.

Att Thanos vill döda hälften av allt liv i universum för att uppnå ekologisk balans är bara dumt och korkat.

Jo, fast som vi skrev innan så är det inte något nytt att skurkarnas planer är korkade, så har det alltid varit. Men tycker att Thanos plan (även om den inte följer logikens lagar) är tusen gånger tydligare än skurkens plan i No time to die. Logiskt sett är det väldigt lite skillnad på Thanos plan och skurkarnas plan i ovan nämnda Diamantfeber, Moonraker, Octopussy eller i andra tidiga superhjältefilmer typ Superman, Batman eller Batman Returns, Fantastic Four, Superman returns eller Batman Begins. Jag skulle säkert kunna komma med en myriad av fler exempel. Vad jag menar är att denna typ av hjältefilmer har en lång tradition av skurkar vars planer kan te sig ologiska i "vår" värld. Man kan tycka vad man vill om det, jag har verkligen förståense för de som inte gillar sådant. Personligen är det okej med mig så långe skurken fyller en logik som är rimlig för sin egen "värld". Att skurken i Octopussy exempelvis vill skapa en värld under vattnet är ju korkat, men passat den campy Bond som var vanlig under Roger Moore-eran. Att Jokern i Batman 89 bara kan åka in på en gatufest och kasta pengar omkring sig utan att polisen gör något är ju också korkat egentligen men ingenting som känns konstigt i den värld av style over substance som Tim Burton presenterar.

 

[Gurgeh]

Att skurken i Octopussy exempelvis vill skapa en värld under vattnet är ju korkat

The Spy Who Loved Me, inte Octopussy.

 

[Franz]

The Spy Who Loved Me, inte Octopussy.

Ah, sorry! Så lätt att blanda ihop alla filmer