Eva Florén
Swashbuckler
Jag tror jag läst för många böcker om drakar och spelat ett spel för mycket med drakar. Följande dröm utspelades i alla fall under en febrig natt för två nätter sedan i Mitt huvud.
Scen 1:
Mörk stor sal med glest spridda facklor. En grupp äventyrare där jag själv var ledare och dessutom paladin. Nervöst tog vi oss över golvet av denna enoma sal... ljuset av facklorna nådde inte taget och golvet var fina stora stenplattor. Damm rördes upp och någonstans hörde vi ljudet av droppande vatten och en och annan enorm pelare glimmade av fukt. En rörelse väckte vår uppmärksamhet och i ljuset från våra skinande föremål (spelar just nu nvn så) så kom en liten (hm... bara runt en och en halv meter hög) babydrake mot oss.
Vild och intensiv strid och till sist faller draken, någon av mina kamrater ligger död och någon svårt sårad. Drakens kropp drar ihop sig till ett knyte knappt större än en normal människa och torkar ihop. Kanske borde vi anat oråd, men vi lät det ske. Några minuter senare bryter sig en "ny" drake ur det förtorkade skalet. Den är större och äldre än den förra och återigen är vi i full strid.
Scen 2
Vi har äntligen dräpt draken i dess nya skepnad. Kroppen faller ihop och drar ihop sig, mumifieras till en liten större kokong än den förra. Vi drar häpet in andan och bara någon minut senare är en ny ännu större och äldre drake där. Vi kämpar, vi är rejält sarjade, min kropp har nog fått vad den tål. Min ork finns snart inte och draken har blivit smartare och fiffigare och har en uppsjö av otrevliga nya förmågor. Till sist dräper vi monstret, av mina forna kamrater återstår endast tre och vi är inte i form för en ny strid....
Scen 3
Vi ser hjälplöst på när drakkroppen dras ihop och mumifieras inför våra uppgivna blickar. En minut går och därefter spränger en ny och kraftfullare drake sin kokong, någon av mina kamrater skriker samtidigt som min gärna slås av vad vi står inför
- Oh my God, its a Godlike serpent. (varför det sas på engelska vet jag inte) Nu flyr vi hals över huvud, fram till ett hål i golvet där en smal vindlande trappa leder nedåt. Jag kastar mig förtvivlat nerför den, inte via trappstegen utan från räckkant till räckkant för att så snabbt som möjligt komma utanför drakens räckvidd. Till saken hör att draken som till att börja med hade formen av en "vanlig" europeisk drake nu antagit en orientalisk drakes form... vilket innebär att eländet kan följa efter mig nerför trapporna. Mina kamrater försvinner ur sikte och när jag når golvet så finner jag ytterliggare en jättekammare, denna gång har kammaren en twist, mitt på golvet ligger drakens skatt och längs väggarna finns otaligt krypin som man kan gömma sig i. Jag springer som en ettrig hare med bokstavligen räven efter mig. Passerar skatten och får något föremål med mig. Väl i skydd och gömd så hör jag monstret nå högen och börja rota i gömställen längs kanterna.
Scen 4
Om jag inte gör något snart så hittar hon mig! Är en tanke som bubblande av skräck i mitt huvud. Jag hittar föremålet i min hand och inser att det är ett föremål som gör att jag kan "prata" från vilket ställe som helst i rummet. Jag gör det, först tvärs över rummet och inser när hon rotar därborta att hon kommer inse att jag gömmer mig så långt borta som möjligt från min röst. Jag "lägger" rösten på ett ställe nära mig själv och håller på att dö av skräck när hon söker så nära, så nära intill. Jag lägger rösten på henne själv och försöker övertala henne att jag faktiskt gjort henne en stor tjänst. Hon fnyser, jag har tillfogat henne så mycket smärta att hon bara vill se mig död....
Jag vaknar, omskakad, förlamad och rädd....
Jag berättar för maken om det hela och han kommenterar bland annat att givetvis så blir hon smidigare och lika hög vid varje "inkarnation". Hon måste ju kunna ta sig fram.
Dessutom tycker han att det är en intressant idee för ett äventyr och jag är på vippen att strypa honom....
Kan ni förstå varför?
Scen 1:
Mörk stor sal med glest spridda facklor. En grupp äventyrare där jag själv var ledare och dessutom paladin. Nervöst tog vi oss över golvet av denna enoma sal... ljuset av facklorna nådde inte taget och golvet var fina stora stenplattor. Damm rördes upp och någonstans hörde vi ljudet av droppande vatten och en och annan enorm pelare glimmade av fukt. En rörelse väckte vår uppmärksamhet och i ljuset från våra skinande föremål (spelar just nu nvn så) så kom en liten (hm... bara runt en och en halv meter hög) babydrake mot oss.
Vild och intensiv strid och till sist faller draken, någon av mina kamrater ligger död och någon svårt sårad. Drakens kropp drar ihop sig till ett knyte knappt större än en normal människa och torkar ihop. Kanske borde vi anat oråd, men vi lät det ske. Några minuter senare bryter sig en "ny" drake ur det förtorkade skalet. Den är större och äldre än den förra och återigen är vi i full strid.
Scen 2
Vi har äntligen dräpt draken i dess nya skepnad. Kroppen faller ihop och drar ihop sig, mumifieras till en liten större kokong än den förra. Vi drar häpet in andan och bara någon minut senare är en ny ännu större och äldre drake där. Vi kämpar, vi är rejält sarjade, min kropp har nog fått vad den tål. Min ork finns snart inte och draken har blivit smartare och fiffigare och har en uppsjö av otrevliga nya förmågor. Till sist dräper vi monstret, av mina forna kamrater återstår endast tre och vi är inte i form för en ny strid....
Scen 3
Vi ser hjälplöst på när drakkroppen dras ihop och mumifieras inför våra uppgivna blickar. En minut går och därefter spränger en ny och kraftfullare drake sin kokong, någon av mina kamrater skriker samtidigt som min gärna slås av vad vi står inför
- Oh my God, its a Godlike serpent. (varför det sas på engelska vet jag inte) Nu flyr vi hals över huvud, fram till ett hål i golvet där en smal vindlande trappa leder nedåt. Jag kastar mig förtvivlat nerför den, inte via trappstegen utan från räckkant till räckkant för att så snabbt som möjligt komma utanför drakens räckvidd. Till saken hör att draken som till att börja med hade formen av en "vanlig" europeisk drake nu antagit en orientalisk drakes form... vilket innebär att eländet kan följa efter mig nerför trapporna. Mina kamrater försvinner ur sikte och när jag når golvet så finner jag ytterliggare en jättekammare, denna gång har kammaren en twist, mitt på golvet ligger drakens skatt och längs väggarna finns otaligt krypin som man kan gömma sig i. Jag springer som en ettrig hare med bokstavligen räven efter mig. Passerar skatten och får något föremål med mig. Väl i skydd och gömd så hör jag monstret nå högen och börja rota i gömställen längs kanterna.
Scen 4
Om jag inte gör något snart så hittar hon mig! Är en tanke som bubblande av skräck i mitt huvud. Jag hittar föremålet i min hand och inser att det är ett föremål som gör att jag kan "prata" från vilket ställe som helst i rummet. Jag gör det, först tvärs över rummet och inser när hon rotar därborta att hon kommer inse att jag gömmer mig så långt borta som möjligt från min röst. Jag "lägger" rösten på ett ställe nära mig själv och håller på att dö av skräck när hon söker så nära, så nära intill. Jag lägger rösten på henne själv och försöker övertala henne att jag faktiskt gjort henne en stor tjänst. Hon fnyser, jag har tillfogat henne så mycket smärta att hon bara vill se mig död....
Jag vaknar, omskakad, förlamad och rädd....
Jag berättar för maken om det hela och han kommenterar bland annat att givetvis så blir hon smidigare och lika hög vid varje "inkarnation". Hon måste ju kunna ta sig fram.
Dessutom tycker han att det är en intressant idee för ett äventyr och jag är på vippen att strypa honom.... Kan ni förstå varför?
