Jag är nog mer bakåtsträvande, punchkonservativ stofilrollspelare än jag förstått . Jag har spellett spel som M:UA, DoD m.m. länge men många "moderna" spel har regler som verkligen inte passar mig, fastän jag egentligen gillar idéerna och blir imponerad av spelmekaniken.
Jag kan tycka det är kreativt och häftigt med regler uppbyggda runt "konflikter" med olika utgångar (istället för handlingar och strider) och gemensamt berättande o.s.v., men det känns definivt inte som något jag vill spela. Jag vill ha enkla, smidiga, eleganta regler men jag vill fortfarande ha spelarstyrda RP, SL-styrd spelvärld och faktiska mått på färdigheter (typ "Smyga") snarare än abstrakta värden som anger ens påverkan på berättelsen.
Jag vill kunna förbereda äventyr med detaljerade miljöer, välskrivna SLP och öppna historier, gärna av fisktanktyp, där jag kan släppa lös RP helt fritt, men jag vill inte att spelarna ska komma och ta kontroll över mina SLP eller ändra på saker i min spelvärld! Helt enkelt vill jag nog fortfarande känna att det finns nån slags "fysisk" verklighet som jag skapat och som RP springer runt i, alla med egna skickligheter och färdigheter. När en spelare kan betala något obskyrt "ödespoäng" och bestämma t.ex. att portvakten är en gammal kollega till RP som släpper in dem så känner jag att jag har tappat alldeles för mycket kontroll över spelvärlden. Tänk om portvakten eg. var tänkt av mig att vara någon helt annan? Ju mer sånt det blir desto mer ogillar jag det.
T.ex. så ÄLSKAR jag idéerna bakom många (om inte alla) av Kaleidoskops spel men blir bortskrämd av alltför "moderna" regler (ja, jag vet att man kan byta regler). Jag föredrar nog då hellre något uråldrigt BRP-derivat. Men allra helst ser jag nog nyskapande regler som inte ändrar på hela konceptet rollspel (för mig), t.ex. Andra Imperiets taktikvalskort och delstrider, FATEs (tror jag) olika "stridszoner" som man kan byta mellan med en förflyttning och DoD:Trudvangs utrustningspaket (kan inte fatta att jag tog Riotminds DoD som exempel på bra regler; jag tycker oftast dem är en röra).
Allt samberättande och abstraherande som verkar vara på modet i landet nuförtiden känns för stofiler som mig som nån slags smygattack från friformsmaffian.
Några tankar om mitt stofilgnäll?
Jag kan tycka det är kreativt och häftigt med regler uppbyggda runt "konflikter" med olika utgångar (istället för handlingar och strider) och gemensamt berättande o.s.v., men det känns definivt inte som något jag vill spela. Jag vill ha enkla, smidiga, eleganta regler men jag vill fortfarande ha spelarstyrda RP, SL-styrd spelvärld och faktiska mått på färdigheter (typ "Smyga") snarare än abstrakta värden som anger ens påverkan på berättelsen.
Jag vill kunna förbereda äventyr med detaljerade miljöer, välskrivna SLP och öppna historier, gärna av fisktanktyp, där jag kan släppa lös RP helt fritt, men jag vill inte att spelarna ska komma och ta kontroll över mina SLP eller ändra på saker i min spelvärld! Helt enkelt vill jag nog fortfarande känna att det finns nån slags "fysisk" verklighet som jag skapat och som RP springer runt i, alla med egna skickligheter och färdigheter. När en spelare kan betala något obskyrt "ödespoäng" och bestämma t.ex. att portvakten är en gammal kollega till RP som släpper in dem så känner jag att jag har tappat alldeles för mycket kontroll över spelvärlden. Tänk om portvakten eg. var tänkt av mig att vara någon helt annan? Ju mer sånt det blir desto mer ogillar jag det.
T.ex. så ÄLSKAR jag idéerna bakom många (om inte alla) av Kaleidoskops spel men blir bortskrämd av alltför "moderna" regler (ja, jag vet att man kan byta regler). Jag föredrar nog då hellre något uråldrigt BRP-derivat. Men allra helst ser jag nog nyskapande regler som inte ändrar på hela konceptet rollspel (för mig), t.ex. Andra Imperiets taktikvalskort och delstrider, FATEs (tror jag) olika "stridszoner" som man kan byta mellan med en förflyttning och DoD:Trudvangs utrustningspaket (kan inte fatta att jag tog Riotminds DoD som exempel på bra regler; jag tycker oftast dem är en röra).
Allt samberättande och abstraherande som verkar vara på modet i landet nuförtiden känns för stofiler som mig som nån slags smygattack från friformsmaffian.
Några tankar om mitt stofilgnäll?