Bakgrundstrådar och slut som aldrig nämnts

[Henke]

Kan inte Svavelvinters (rollspelet) skuggspel vara något att bygga på? Alltså att Spelare 1 spelar en fraktion som ger order till Spelare 2s rollfigur, och så vidare i en cirkel. I Svavelvinter kopplas detta till ett litet reglifierat brädspel, men man kan köra det lösare också. Typ, du har dessa resurser, dessa tre mål, och varje tidsintervall X får du ge den RP du har makt över en order. Eller bara info, för den delen, om man köra det lite lösare.

I min spelgrupp flyttade vi med Skuggspelet från Svavelvinter till Mutant UA och Pirit där skuggmakterna blev maffiafamiljerna. Det gav ett kul tillskott av att världen var dynamisk men berättade också för spelarna vad som hände bakom kulisserna.

 

[Zeedox]

Jag är på @Rangertheman s sida här. Att det finns större skeenden eller ouppklarade affärer stör mig inte det minsta. Det gör världen stor och levande. Om min RP kan lösa alla problem tappar det lite för mig.

Men jag tror absolut att det går att mildra om det upplevs som problem. Vi spelade exe pelvis Undergångens arvtagare på 30+ spelmöten (men utan Hindenburg) och då var mycket av det olika mellanspel där de olika grupperna (och en del nya) figurerade. Det gav dem en plats i världen.

Det vad man är intresserad av i kampanjen förstås. Men om jag med min rollperson anstränger sig för att tex. samla ihop pengar till en fond för att återuppbygga en stad, så är det också intressant att få se vad som händer med den staden på lite längre sikt på grund av våra handlingar.

 

[Zire]

Det vad man är intresserad av i kampanjen förstås. Men om jag med min rollperson anstränger sig för att tex. samla ihop pengar till en fond för att återuppbygga en stad, så är det också intressant att få se vad som händer med den staden på lite längre sikt på grund av våra handlingar.

Ja, det handlar ju om trovärdighet också. Om rollpersonen är ointresserad av staden så fort någonting annat sätts framför ögonen så försvinner trovärdighet och känslan av att det är en verklig person som gör saker av passion och genuint intresse. Ett lite för stramt fokus enbart på det som kampanjen handlar om för stunden ger mer en känsla av att rollpersonen bara är en avatar än levande varelse.

Det är svårt att leva sig in i rollpersonen utan att också åtminstone lite grann bry sig om de oavslutade trådarna. Eller så är det tvärtom, att man låter rollpersonen bry sig om de trådar som man också som spelare är intresserad av. Det kan ju vara snopet när man känner att man blir bestulen på ett slut för att man satsar på ett annat som man personligen inte bryr sig lika mycket om. Men det finns åtminstone två sidor där, "min syster var viktigare för mig än mitt gamla gäng, därför fick jag aldrig reda på hur det gick för dem" har jag inget problem med. Medan "jag fattar att spelledaren rent pragmatiskt vill hålla ihop gruppen och har planerat kampanjen i en annan riktning och därför borde jag släppa spåret med gänget nu" är en tråkig lösning, framför allt om det senare slängs i min rollpersons ansikte. (Du brydde dig ju inte om dem.)

 

[entomophobiac]

Tycker det också kan funka att helt enkelt klippa till skurkarna ibland. Spelledaren sätter en färgscen om när mafiosos gräver ned en mördad vapensmugglare, eller dylikt. Blir nog lite för cinematiskt för många sammanhang, men om en vill undvika att spelarna inte förstår vad som händer är den formen av scensättande rättså effektivt. Det kan också göra att tempot ökar för spelarna påminns om att världen inte bara står still.

Lite som när vi klipper till Darthan i hans Stjärnförstörare och han får klämma one-liners och titta in i kameran.

 

[Henke]

I min spelgrupp flyttade vi med Skuggspelet från Svavelvinter till Mutant UA och Pirit där skuggmakterna blev maffiafamiljerna. Det gav ett kul tillskott av att världen var dynamisk men berättade också för spelarna vad som hände bakom kulisserna.

En annan funktion i Svavelvinters skuggspel som knyter ihop helheten bra är kopplingen mellan varje skuggmakt och rollperson. Nog för att det finns risk för att allt landar i rivalitet och antagonistspel på karaktärsnivån, men att spelarna utöver karaktärerna får sätta scener där de spelar t.ex. en maffiaboss som träffar rollpersonen som har den kopplad som skuggmakt (eller även scener mellan skuggmakter) tillför ytterligare perspektiv.

EDIT: Sen kan man fråga sig om det krävs en resurshantering/valuta för att spelare skall intressera sig för skuggspelet. Sådan finns ju också i Svavelvinter för att kunna vinna/förlora "ödestärningar". Om man ska (och isåfall hur) bygga in den i andra spel vet jag inte.