Nekromanti Bakom SL-skärmen kan ingen se dig rulla

[Tre solar]

Principiellt är jag dock för att slå tärningen öppet, eller att i varje fall redovisa öppet när tärningsslaget frångås: "slå styrka" *rull rull* - miss "du försöker lyfta stenen men.. äh va fan. Du lyfter den. Du har arton i styrka, det är klart att du måste kunna lyfta bort stenen. Du gör det bara!"

 

[Swedish Chef]

Jag kör alla slag öppna, dels för att jag gillar iden att oj den här snubben är farlig ,finns inget som skrämmer upp folk så mycket som dice pools, dels för att jag kör att om någon dör så dör dom. Sen kör jag vissa svårigheter dolda typ att smyga förbi vakten kräver att du lyckas med mot den här svårighetsgraden/effekten,.

Är inte förtjust i iden att någon tror att jag dödat deras RP för att jag vill det.

 

[Dante]

Alltså.

Om någon tänker bli osams med någon annan pga. att de slår tärningar olika, så tänker jag peka och hånskratta, så redaktör jag är.

 

[Ond bråd död]

Avskyr spelledare som fuskar med tärningar. Möjligen kan jag förstå det om de klantat sig med nån slutboss som blir för enkel, men jag spelar helst inte den typen av spel.

En spelledare som inte slår några slag är heller inget jag uppskattar. Då blir det ju 100% godtyckligt, men det är ju bättre än att bara slår de betydelselösa slagen och fubba med de viktiga. Det sämsta av två världar.

Precis som man ska kunna slå fram en mycket sämre sämre gubbe än andra ska man kunna dö utan egen förskyllan.

 

[Godzillikles]

Vad tycker ni?

Jag tycker att sedan vi började slå öppet så har spelandet blivit mycket roligare. Min spelledarskärm är numera förpassad till en stol bredvid mig. Alla får delta i upphetsningen över jättebra och jättedåliga slag, och pågår till exempel en strid tillräckligt länge så får spelarna en uppfattning om hur stark eller duktig deras motståndare är, och om de hellre borde fly.

 

[Robert Jonsson]

Jag slår alla slag öppet av just det skäl som du säger: sker de bakom skärmen kan man lika gärna hitta på resultatet. Jag har varit med om så många situationer där spelledare slår bakom skärmen och det sker spektakulära perfekta slag för SLP eller fummelslag då det behövs som mest för rollpersonerna. Det här tar bort spänningen för mig ur spelet och det är därför jag slår öppet. Hellre att jag dör på ett ärligt sätt än överlever på ett fuskigt sätt.

 

[Spider Jerusalem]

Jag kör med öppna rolls så att spelarna ser vad jag rullar, jag känner inget behov av att fixa tärningar och fudga dom eller bara hitta på. Men det kräver dock att man har spelare som är beredda att acceptera resultatet det kan ge. Jag föredrar om min spelledare gör samma sak, jag gillar att inte bli räddad för SL känner att det vore taskigt att jag tar en kritisk skada eller liknande. Jag diggar att det är öppna rolls!

Jag förstår dock folk som använder en skärm för att rulla bakom så dom kan fixa rollsen, man vill kanske inte ha ihjäl spelarna pga en lucky roll eller liknande. Men men det är olika åsikter och alla ska göra som dom tycker är bäst och mest bekväm med!

 

[Purgatid]

Jag har haft lite olika principer gällande detta, men landat på följande:

1) alla slag vilka spelarnas karaktärer kan avgöra utfallet av, slås öppet. Dvs, motståndarnas slag i strid, huruvida personer runt spelarnas karaktärer lyckas med saker som syns (som att hoppa, klättra, etcetera).

2) alla slag vilka spelarnas karaktärer inte kan avgör utfallet av, slås dolt. Dvs, slag mot syn, söka, smyga, etcetera. Spelarna får heller inte slå sådana slag själva. En spelare vars karaktär söker igenom ett rum slår inte själv slaget mot söka. Det gör jag som SL.

Fördelen med de dolda slagen är att jag kan rälsa när det behövs. Men jag undviker rälsning om det inte är absolut nödvändigt. T.ex att spelarna kört fast. Då kan jag rälsa fram en ledtråd någonstans. Behövs nästan aldrig dock. Nuvarande spelgrupp kör aldrig fast. De tror bara att de kör fast, men i praktiken händer det aldrig.

 

[MattiasLejbrink]

Jag kör med öppna rolls så att spelarna ser vad jag rullar, jag känner inget behov av att fixa tärningar och fudga dom eller bara hitta på. Men det kräver dock att man har spelare som är beredda att acceptera resultatet det kan ge.

Jag skulle också säga att det kräver rätt mycket förberedelse av SL. Man måste liksom ha järnkoll på att allt är balanserat om man ska slå öppet. Annars så blir det som en vän som läste fel på Challenge Rating på ett monster (var CL5, läste CL1) och så blev det Total Party Kill när SL slog öppet.... Det var ett extremt exempel, men jag har sällan förberett så mycket att alla svårighetsgrader och monster är rätt satta från början.

 

[chrull]

Jag skulle också säga att det kräver rätt mycket förberedelse av SL. Man måste liksom ha järnkoll på att allt är balanserat om man ska slå öppet. Annars så blir det som en vän som läste fel på Challenge Rating på ett monster (var CL5, läste CL1) och så blev det Total Party Kill när SL slog öppet.... Det var ett extremt exempel, men jag har sällan förberett så mycket att alla svårighetsgrader och monster är rätt satta från början.

Eller så gör man tvärt om och berättar för sina spelare att man inte bryr sig om någon balans i motståndet och att alla träff/skadeslag slås öppna. Plötsligt blir varje tärninggslag ett spänningsmoment som gör spelandet bättre.

Som vanligt är det enda rätta svaret det som leder till mest kul kring det specifika spelbordet man sitter vid just då.

 

[Spider Jerusalem]

Jag skulle också säga att det kräver rätt mycket förberedelse av SL. Man måste liksom ha järnkoll på att allt är balanserat om man ska slå öppet. Annars så blir det som en vän som läste fel på Challenge Rating på ett monster (var CL5, läste CL1) och så blev det Total Party Kill när SL slog öppet.... Det var ett extremt exempel, men jag har sällan förberett så mycket att alla svårighetsgrader och monster är rätt satta från början.

Lite som chrull skriver, sen spelar jag inte D&D eller Pathfinder. Vi lirar Runequest och det är lite lättare för mig att balansera saker där om jag vill. Deras senaste strid var mycket svårare än tidigare inte för jag slängde på bättre folk utan bara för att dom använde sköld och kunde blocka spelarna lättare. Vi gillar det dödliga att det är svårt och inte en cakewalk så man inte behöver oroa sig. Men sen så har vi inte ett encounter varje session heller.

 

[Eksem]

Saker man ska slå dolt:

Hit Dice för monster
Secret Door checks
Save vs spells för monster som inte har direkt synlig effekt (Charms t.ex!)

Det kan finnas lite andra grejjer å, men de är ganska centrala (även om ditt spel saknar HD, secret doors och saves de har säkert en motsvarighet som du kan tänka ut själv).

Men man ska inte fudga! Die roll sanctity!

 

[Zorbeltuss]

Jag föredrar att slå bakom skärm, för jag gillar att slå tärningar, ofta så slår jag bara tärningarna för att slå tärningarna och min erfarenhet är att spelarna blir mindre paranoida om de inte ser alla fummel och perfekta slag utan att deras karaktärer märker något.
För den delen brukar jag även slå tärningar för att se om någon i framtiden kommer få reda på något, hur de kommer reagera på det (under förutsättning att situation de kommer få informationen kommer ha någon inverkan) etc, och det är också fullt ut irrelevant för spelarna att veta nu, som en tredje grej brukar jag även slå för inspiration som krank nämner, det är särskilt bra när man kört fast på något beslut under spel (både som spelare och spelledare). Iövrigt som spelledare försöker jag undvika att slå överhuvudtaget, och kan låta spelare slå åt saker som påverkar andra spelare etc.

Så ja, jag gillar tärningar, spelledarskärmen får mina spelare att bli mindre out of character paranoida som kan smitta av sig på deras karaktärer och därför gillar jag den. Förutom att den nästan alltid är ett otypligt anskrämligt fult åbäke då, men ja det var väl det jag ville ha sagt.

/Luna Lovegood

 

[Mundo]

Jag har alltid velat prova att lägga ett spel i spelet, rollspel-ception typ.

SL slår alltid sina slag dolda och får lov att bluffa resultatet. Om spelarna vill får de lov att "call the bluff", och om de visar sig att spelledaren har bluffat så spelas resultatet ut av vad tärningarna visar plus att den spelare som "called it" får någon form av bonus, tillexempel öde från Noir eller ödestärning från Svavelvinter.

Om det visar sig att SL inte bluffat så blir spelaren istället av med ett öde/ödestärning/etc.

För övrigt slår jag dolda slag när det gäller sådant som ska överraska spelarna, tillexempel om någon smyger sig mot dem, försöker ljuga, etc, men det är mer för att spelarna inte ska ha en aning vad jag håller på med.
Sist jag ljög om vad tärningarna visade var jag typ 15-16 och det var en fajt i gruppen (vi brukade köra med att SL slog alla slagen) och jag ville att person y skulle vinna över person x för person x betedde sig som ett kötthuvud.

 

[.113]

Började tänka på det där att om man har två val att välja mellan, men inte kan bestämma sig så singlar man slant om det. A är krona och B är klave. När myntet är i luften vet man vad man vill. Lite så är det kanske med tärningen, man vet inte alltid riktigt vad som borde hända, men om man sedan slår tärningen så kanske man känner att "nä, de borde lyckas" eller "nä, de borde misslyckas". Bara en tanke

 

[Krille]

Som sagt var, om jag har en spelledarskärm så har jag den för referens, möjligen också att dölja äventyret. Det råkar sedan dölja tärningsslagen också, men det är inte därför som skärmen finns.

För själva slagen jag slår bakom skärmen gäller dock följande för mig:

1) Skarpa slag gäller. Jag fuskar inte.
2) Ibland slår jag slag för att sysselsätta händerna.
2.1) Spelare vet inte alltid när jag slår skarpa slag och när jag slår för att sysselsätta händerna.
2.1.1) Det kan de gott ha.

 

[Spider Jerusalem]

Började tänka på det där att om man har två val att välja mellan, men inte kan bestämma sig så singlar man slant om det. A är krona och B är klave. När myntet är i luften vet man vad man vill. Lite så är det kanske med tärningen, man vet inte alltid riktigt vad som borde hända, men om man sedan slår tärningen så kanske man känner att "nä, de borde lyckas" eller "nä, de borde misslyckas". Bara en tanke

Mina regler för när man slår är:
1. Man slår om det finns en anledning att slå, finns det en konsekvens av att misslyckas eller lyckas med slaget då slår man.
2. Om slaget kan betyda att spelarna inte kan fortsätta i kampanjen pga att man har klantat sig och dom behöver lyckas för att kunna komma vidare då lyckas dom och behöver inte slå.
3. Ett slag ska aldrig rullas om det inte behövs, dvs men ber inte spelarna rulla perception bara för att rulla, det lägger till onödiga element och det finns ingen konsekvens. Se regel 1.
4. Slag ska hjälpa inte stjälpa spelarna, men det menar jag att om du har en spelare som inte är bra på att prata så ska det inte betyda att han inte kan spela en social karaktär utan då kan tärningen hjälpa honom med det sociala, samtidigt om du har en grupp som kan prata så ska deras slag inte stjälpa dom bara för du rullar 99-00. Men det får man känna av från grupp till grupp.
5. Det viktigaste är att folk har roligt och GM inte sitter och skriver en novell!

 

[Lupus Maximus]

Hur jag använder tärningar är baserat på åsikter som...
* Regler och tärningar är en dålig fysiksimulator
* Regler och tärningar skall hållas ur vägen för berättandet, men ge inspiration samt hjälpa till att hålla en gemensam och konsekvent vision (jag gillar en del komplicerade och avancerade regelsystem, men kör då mest enligt "learn the form, forget the form")
* Jag vill inte känna att jag spelar ett spel

Så jag rullar tärningar...
* Om jag vill att det skall finnas osäkerhet i om hur det går
* Jag vill inspireras
* Jag har ett par olika idéer, men vet inte vilken som skall gälla
* Sysselsätta händerna
* Köpa tid medan jag funderar ut något rimligt
* Skrämma spelarna
* Om de inte har betydelse, men jag inte vill att spelarna skall veta att de inte har betydelse
* Jag vill slå fram något i förväg jag inte vill rulla när situationen väl uppstår

Med andra ord, jag slår tärningar oftast dolt och tolkar eller ignorerar dem hur jag vill.

 

[.113]

Jag slår väl egentligen mest själv dolda slag när det gäller, som någon annan skrev, saker som spelarna inte ska veta om de lyckas med eller misslyckas med.. många sociala saker, och slag för att upptäcka saker eller smyga helt enkelt. Annars är det väl mest för att få spelarna att hänga med lite, tro hålla sig på helspänn osv, genom att de inte vet när jag slår för att det händer något som kanske är akut eller för något annat.

Sen händer det att det blir onödiga slag men då kan man ta bort dem om man kommer på det, som när en stor stark spelare skulle slå in en dörr som inte var låst utan bara stängd och hölls tillbaka av en utmärglad liten karl som var sjuk och döende, och spelaren slår en etta sen en 2a.. Då sa jag att varför slog vi där egentligen klart du lyckas. Olyckor händer

 

[Lupus Maximus]

Sen händer det att det blir onödiga slag men då kan man ta bort dem om man kommer på det, som när en stor stark spelare skulle slå in en dörr som inte var låst utan bara stängd och hölls tillbaka av en utmärglad liten karl som var sjuk och döende, och spelaren slår en etta sen en 2a.. Då sa jag att varför slog vi där egentligen klart du lyckas. Olyckor händer

Fummel kan å andra sidan betyda att man lyckas, men något annat händer. Som att man överskattade hur mycket kraft som behövdes. så dörren flyger upp med ett brak och rollpersonen står på näsan. Eller att den svaga sjuklingen flyger genom rummet och något värdefullt går i kras