Ja, men det är bara en fas som din katt går igenom. Jag tvingade
min katt att enbart vara ute på balkongen under min insyn, men då fick jag veta att han blev mobbad av de andra katterna när de träffades på stan. "Behöver du stödhjul, din tönt?" "se upp så du inte ramlar och bryter nacken!" "Kolla, där kommer Pelle Chanslös!" "Hans husse måste hålla i honom när han sitter på kattlådskanten och skiter för att det är så
långt ner!" osv.
På grund av grupptrycket så föll min katt allt djupare och djupare i en spiral av självdestruktiva handlingar för att bevisa sin mognad för kompisarna, sig själv och (fruktar jag, även om jag var omedveten om det)
mig. I början var det inte värre än att han sprang över vägen och sicksackade fram mellan bilarna, men snart räckte inte den sortens vardagliga kickar längre. En kväll hittade jag ett paket kattmynta bland hans tuggleksaker. "Det är inte mitt, jag höll det bara åt en kompis" jamade han, och jag (man är ju så naiv!) trodde honom.
En vecka efteråt hade en av hans nya "kompisar" hällt senap i sitt eget arsle som en "rolig grej". Stackaren slutade aldrig att springa. Det blev varningssignalen som fick min katt att omvärdera sitt liv. Han slutade med knarket, lät bli de våghalsiga tricken, och nu för tiden går han aldrig ut på balkongen utan mitt sällskap. På hans blog "www.jag_kissar_i_strumplådan.se" säger det senaste meddelandet "Inomhus: om katten själv får välja."
Låt det bli ett meddelande åt din katt också.
/Rising