Har skrivit en hel del kring mitt projekt "Balladen om den röda lotusen" som jag postade om här för ett par veckor sedan. Jag har ännu inte hunnit beskriva pangolinerna eller människornas nyligen uppfunna krut, men i övrigt finns det en rätt bra överblick av världen här nedanför. Skuller verkligen uppskatta alla sorters kritik, idéer, påhopp, beröm, reflektioner, gnäll och så vidare. Tack på förhand.
Balladen om Den röda lotusen är ett fantasyrollspel som tar avstamp i det gamla kejserliga Kinas mytologi och statsbildning, i Indiens färger och dofter och i andra kulturer i det fjärran östern. Samtidigt är rollspelet ett försök att skapa en värld lika främmande och exotisk som Tschai i Jack Vances romansvit om Äventyrens planet eller som Tatooine, Den döende jorden, Eternia eller någon annan av de dussin- eller kanske hundratals världar och universum som har fångat och trollbundit mig över åren.
Pao, den värld som utgör spelets kuliss, är ett lapptäcke av leriga risfält, urgamla kullar och dalar, grönskande, överdådiga terassodlingar, vilda stäpper och täta, slingrande djungler och skogar.
I norr avgränsas Pao av jättelika glaciärer och snötäckta slätter på vilka pangolinerna, det uråldriga och mystiska skölpaddsfolket, har uppfört sina fantastiska bibliotek och stenstäder. I söder avgränsas landet av De ogenomträngliga skogarna, i öster finns havet och i väster först de vilda stäpperna och sedan öknen.
Mitt i all denna otämjda vildmark reser sig alvernas jättelika hemvist Den eviga staden som ett gnistrande berg av glas, sten och marmor. Den eviga stadens torn och spiror kan ses på hundratals mils avstånd om solen faller rätt och och luften är klar och innanför dess murar styr alvkejsaren, Himmelens son, över alver och människor med järnhand. Endast de vilda nomadstammarna som kallas för hundklanerna vågar då och då trotsa hans makt och då endast när alverna har gjort misstaget att lämna någon by, karavan eller utpost i civilisationens utkant alltför lätt bevakad.
Samtidigt som jag alltså har försökt skapa något som ganska radikalt skiljer sig från typisk fantasy så har jag för att ge spelare och spelledare något att hålla fast i när färden börjar försökt behålla en del arketyper och klichéer från den traditionella fantasyn, om än inte utan att vrida på dem både en och två gånger.
Balladen om den röda lotusen är centrerat kring alverna och deras kamp mot sina egna, vilda, magiska inren. Oavsett om spelarna väljer att gestalta de aristokratiska, svårmodiga och högfärdiga alverna eller de enklare men i gengäld mer mångfacetterade, allsidiga och anpassningsbara människorna så kommer en stor del av rollspelet att genomsyras av just detta tema eftersom alverna är den kulturellt och maktpolitiskt dominanta rasen i Pao.
Sålunda måste historien om människor och alver börja med just alvernas historia:
Imrans välsignelse och förbannelse
Långa, bleka och slanka, inpyrda i parfym och rökelser vandrar alverna genom sin stad som gudar. Det är som om ren magi regnat ner på världen och tagit kroppslig form. Med sina aristokratiska manér, sina ansiktsmålningar och intrikata klädedräkter av det dyraste siden väcker blotta närvaron av alver skräck, avund och fascination hos människorna.
Alverna genomsyras av en utomvärldslig energi som de själva kallar för imra, vilket lite grovt kan översättas till "magisk själ" på människornas tungomål.
En alvs imra är hjärtat av och källan till allt det "alviska" i dess natur: den är källan till all alvisk magi och till rasens odödlighet och det är med imrans hjälp som alverna kan konstruera de fantastiska, naturlagstrotsande tornen i Den eviga staden och ge liv till döda föremål och skapa sådant som de levande statyerna i kejsarens palats och de talande träden i De sjungande trädgårdarna.
Varje alv är i själva verket blott en fysisk manifestation av sin imra: alvens kropp och tankar är bara det uttryck den magiska själen tar sig i en värld där liv är uppbyggt av kött och blod. Detta faktum gör att alverna slipper dras med en mängd mänskliga svagheter: de blir aldrig gamla och de blir ytterst sällan sjuka. De flesta gifter har ingen eller mycket liten effekt på deras kroppar. Alver blir heller aldrig fysiskt trötta men de måste meditera för att återhämta sina psyken och sin imra i ungefär samma utsträckning som en människa behöver vila och sova. De behöver inte äta för att överleva men det händer att de äter ändå, för njutningens skull.
Det kan tyckas som om gudarna med imran beviljat alverna en avundsvärd gåva, men alvernas magiska natur är inte bara av godo. Imran är nämligen också det som ligger bakom varje alvs djupaste fruktan: att drabbas av "skammen" och förvandlas till en raksha.
Raksha är alvernas namn på den vilda, alviska urnaturen, den varelse som varje alv bär inom sig sida vid sida med imran. En alv som inte har full kontroll över sina känslor kan drabbas av "skammen", en okontrollerad explosion av imra som resulterar i att den drabbade förvandlas till ett monster vars medvetande är så främmande inför det strikta och traditionstyngda alviska samhället och vars utseende och instinkter är så motbjudande att varelsen fördrivs eller dödas av sin egen familj.
Hela den alviska kulturen genomsyras av alvernas skräck inför "skammen", ty hela den alviska civilisationen bygger på segern över det vilda och okontrollerade någon gång i den dimhöljda urtiden då alverna ännu levde i bergen och på stäpperna:
Den röda lotusens välsignelse
Det sägs att alverna i tidernas gryning var en ras av magiska odjur, rakshor, som levde djupt ute i vildmarken. De hade ännu inte lärt sig att tygla sin imra och detta manifesterade sig både mentalt som ett slags vansinnigt hat och totalt främlingskap inför hela världen och fysiskt som vad som endast kan beskrivas som magiska "mutationer": de tidiga uravlerna hade huggtänder och klor, fjällpansar, horn och svansar och andra, onämnbara kroppsliga abnormiteter. De bedrev kannibalism och inavel och levde i uppsplittrade stammar som ständigt stred mot varandra och när de drabbades av vrede, hat eller rädsla kunde deras imra blossa upp till magiska supernovor som fullständigt ödelade stora landområden.
Dag som natt plågades alverna av en evigt brinnande eld i sina inren, en eld som drev dem till vansinne och som hindrade dem från att formulera ens den enklaste tanke. De var helt enkelt odjur.
Det berättas i legenderna att alvernas första kejsare en natt såg en stjärna falla ner från himlen. Den fallande stjärnan lyste upp hela natthimlen som en sol och den störtade med en svans av eld och gnistor ner i en skogsdunge inte långt från den plats där alven stod. Alven sökte upp platsen där den fallande stjärnan hade landat och fann att ett enormt område hade bränts till aska. Alven förstod dock att den fallande stjärnan hade ett budskap till honom, och därför väntade han på platsen för kometens nedslag i ett helt år. På årsdagen för den fallande stjärnans ankomst vaknade den förste kejsaren upp och såg att väldiga fält av eldröda blommor hade vuxit upp ur den sönderbrända askan. Han gav denna blomma namnet röd lotusblomma och han åt av den och upptäckte då att elden som brann inuti honom långsamt slocknade. Hans inre eld, hans imra blev plötsligt hanterbar och möjlig att tämja. Den förste kejsaren delade med sig av sin upptäckt till sina stamfränder och i och med det var fröet som skulle blomma ut som en fantastisk, högstående alvkultur utan motstycke sått.
Kunskapen om den röda lotusens balsamerande effekt spred sig snabbt mellan de primitiva alviska stammarna. Alverna vallfärdade till fälten där de röda lotusblommorna växte. De åt av den röda blomman för att släcka elden i deras själar och tankar. Med tiden upptäckte de att man fick en betydligt effektivare och mer behaglig effekt om man torkade och rökte den röda blomman, vilket snabbt blev den första och viktigaste av alla alviska traditioner.
Den röda lotusblommans rök är svagt narkotisk och den bedövar inte bara alvernas sinnen utan även deras imra. Blomman håller ständigt alvens imra i en slags "magisk dvala" och därmed blir det möjligt för alven att tygla den med hjälp av sitt förnuft och sin vilja. Den alv som brukar röd lotus förlorar en stor del rå magisk kraft men återvinner denna förlorade kraft tiofalt i kontroll över sig själv och över den delen av dess imra som inte sövts av den narkotiska röken.
Efter ytterligare en tid upptäckte alverna att de började förändras inte bara i sina sinnen och själar utan också kroppsligen. Deras horn och svansar växte in, deras tunga trollkroppar blev mindre och slankare och deras hy blev slät och vacker. De blev helt enkelt vad man skulle kunna kalla för "mänskligare. Långsamt förvandlades de till de alver som nu vandrar på världens yta, vackra, bleka och slanka.
Denna underliga metamorfos berodde på att en alvs kropp som sagt blott är ett köttsligt uttryck för dess imra. Det är egentligen inte svårare än att en tyglad, kontrollerad imra innebär ett skönare och mindre "vilt" yttre än vad en okontrollerad, vild imra gör.
En alv som är herre över sin imra kan utföra de mest fantasieggande stordåd och när alverna väl hade lärt sig den röda lotusens hemlighet och samlats under en kejsare dröjde det inte längre förrän Den eviga staden, alvernas hem och Mecka, började uppföras.
Det alviska samhället
Även om den röda lotusen hjälper en alv att tygla sin imra så krävs det en strikt själslig disciplin och ständig mental vaksamhet för att alven inte ska drabbas av "skammen" och återvända till urstadiet.
Alverna lärde sig med tiden att starka känsloyttringar och hastiga yttre omvälvningar är de två saker som är de största hoten mot tämjandet av imra. När alverna väl hade nått denna insikt så var det egentligen bara naturligt att de löst sammanhållna stammarna under årtusendenas lopp sakta tog formen av ett samhälle genomsyrat av regler, förbud och seder. Sida vid sida med Den eviga staden byggdes ett strikt hierakriskt kastsamhälle upp, utformat för att kväsa och tygla alla hastiga förändringar och känslomässiga retningar.
Människan
Den eviga staden och alvernas kultur kommer att ges en mer genomgående beskrivning längre fram, men nu är det hög tid att presentera den andra huvudrollsinnehavaren i Balladen om Den röda lotusen: människan. Jämfört med de magiska, förfinade och svårmodiga alverna kan människan förefalla vara en enkel och banal varelse. Människan i Balladen om den röda lotusen är mycket riktigt med alviska mått mätt en primitiv och blygsam ras, men människan uppvisar å andra sidan en förmåga till anpassning och uppfinningsrikedom som kanske kan leda dem till världsherravälde någon gång i den avlägsna framtiden.
Det finns inga kända mänskliga högcivilisationer i världen. Urgamla berättelser förtäljer visserligen att innan alverna fann de röda lotusblommorna och lärde sig tygla sin imra så styrde människan över världen. I vissa kretsar viskas det om att människornas gamla mäktiga högcivilisationer fortfarande finns kvar bortom havet i öster och på andra sidan de stora vulkaniska bergen långt i väster, bortom öknarna. Kanske ligger det ett korn av sanning i de berättelserna, men det kan lika gärna röra sig om amsagor och fantasier som människorna tröstar sig med för att stå ut med alvernas arroganta blickar och hånfulla omdömen.
Människorna som lever i Pao lärde sig tidigt att dra nytta av alvernas blomstring. Redan när Den eviga staden blott var ett enkelt alvsamhälle hade människorna börjat bedriva byteshandel med alverna. De lyckades odla den av alverna så eftertraktade röda lotusen och bytte skörden mot vackert alviskt hantverk och alviska järnverktyg. Alverna å sin sida drog nytta av sin teknologiska och kulturella överlägsenhet och inlemmade stora landområden i Den eviga stadens kejsardöme. Det dröjde inte många generationer förrän människan hade blivit en slags bönder lydande under en alvisk adel. Även om människorna under årtusendena sedan dess har lärt sig att smida sina egna verktyg och dreja sina egna krukor så har inte mycket i detta grundläggande förhållande mellan alv och människa förändrats.
Den stora majoriteten av mänskligheten lever på landsbygden strax utanför Den eviga staden. De odlar förutom spannmål för egen försörjning också stora mängder röd lotus som de byter mot alviskt hantverk inne i Den eviga staden. Några lever vid kusten och livnär sig på fiske, framför allt av de stora, silverfärgade ålarna som kallas manatya.
Människorna lever vanligen i små byar omgivna av leriga risfält, åkrar med röd lotus och där landskapet är mer kuperat magnifika terassodlingar. De har lyckats tämja hästar, vattenbufflar, katter och jättetranor och de kan smida järn och stål, men i övrigt har de inte uträttat särskilt mycket som världen kommer att minnas. Inget människosläkte har uppfunnit något eget skriftspråk, men en del människor som lever inuti Den eviga staden har snappat upp lite av alvernas snirliga, kryptiska skrift.
Ute på landsbygden finns det här och där stora alviska palats i guld, marmor och glas. Det är en slags utposter där högkastiga alviska vasaller lever. De håller sig med små arméer för att skydda alviska intressen utanför Den eviga stadens murar. Trots att alverna fungerar som en slags adel så tar de inte ut någon skatt från människorna. Däremot finns det en enorm obalans i handeln: en människobonde kan få betala motsvarande hundra säckar röd lotus för en enda alvisk porslinskruka.
Relationerna mellan alver och människor är helt präglad av nyttotänkande: alverna accepterar att människorna lever sida vid sida med dem i och utanför deras stad eftersom de behöver människorna för att odla den röda lotusblomman. Människorna i sin tur gagnas åtminstonde på kort sikt av att kunna byta till sig alviskt hantverk och av att skyddas från yttre hot av alviska soldater.
En hel del människor lever och bor inne i Den eviga staden och arbetar då åt någon alvfamilj. Vanligen är de tjänare eller lägre ämbetsmän. Dessa människor sköter generellt sätt all kontakt och handel med människorna utanför.
Även om det för en utomstående kan tyckas som om alver och människor lever i en harmonisk symbios så är det ett faktum att människor betraktas som andra klassens medborgare både innanför och i närheten av Den eviga stadens murar. Alvernas kastsystem behandlar människorna som fullständigt kastlösa, utan rättigheter eller ställning oavsett vilka tillgångar de skulle råka förfoga över. Ingen alv straffas för ett brott en människa såvida inte människan i fråga står under någon annan alvfamiljs beskydd. I så fall kan den familjen utkräva rättvisa i någon av de högsta kastens domstolar eller råd.
Människorna på landsbygden måste dessutom stå ut med alvernas mer otrevliga traditioner och nycker: en gång om året, under Den vilda jakten som infaller under höstens första fullmåne, rider alverna till exempel in i människornas byar på snövita hästar och jagar dem som djur.
Hundklanerna
Människan är som vi har sett ett kuvat släkte vars tid till stor del går åt till att försöka överleva utan att reta upp eller förarga alverna.
Det finns dock en del människor som vägrar låta sig nedtryckas. Det är de vilda, beridna nomadstammarna som lever ute på de karga stäpperna som tar vid där den odlade marken slutar i norr och väster. De kallas i folkmun för "hundklanerna" därför att de är de enda som har lyckats tämja stäppens stora, gula vildhundar (något som andra människor ser som ett tecken på hur råa och osofistikerade de är snarare än som ett tecken på kunnande och skicklighet). Hundklanerna är de enda människor som vågar trotsa alvernas makt. De ligger inte i öppen strid med alverna, men de gör ofta räder mot handelskaravaner, byar och odlingar av röd lotus som står under alviskt beskydd.
Om de kunde enas under en stark ledare skulle hundklanerna kanske vara tillräckligt många till antalet för att kunna utmana alverna i en rent militär konflikt, men de vilda ryttarna strider ständigt sinsemellan och deras vardag präglas av blodiga vendettor och urgamla blodsfejder klaner emellan.
Alvisk magi
All alvisk magi härstammar från deras imra, deras magiska själ, och eftersom alla alver är i besittning av en imra så har också alla alver förmågan att använda magi. Visserligen finns det ett särskilt kast av tränade magiker, men detta kasts medlemmar är egentligen lika mycket magiska forskare, filosofer och arkeologer som de är traditionella "magiker".
Det finns två slags alvisk magi. Den första formen av alvmagi är tillgänglig för alla alver. Alla alver är magiker i det hänseendet att de kan använda sin imra för att utföra "enkla" magiska trick. De kan släppa ut en liten del av sin imra i tomma luften och få den att materialiseras som eld, ljus, värme eller någon annan energiform och på så vis skapa illusioner, eldpelare, styra vindarna och göra annat som i "traditionell fantasy" är förunnat endast de som har studerat magins hemliga läror.
Den andra formen av alvisk magi är mer subtil än det direkta utkanaliserandet av imra.
Så fort en alv skapar något så ingjuter han en liten del av sin imra i det skapade föremålet. Alviska vapen, byggnader och verktyg är fantastiskt tåliga och härdade vare sig det handlar om glas, porslin, stål eller marmor. Tack vare detta kan Den eviga staden ståta med fantastiska valvbågar, torn och broar gjorda av material som man annars förknippar med skörhet såsom glas, kristall och porslin.
En förlängning av denna andra form av alvmagi är förmågan att ge liv och medvetande åt döda föremål. Det högsta av de fyra hantverkskasten samt de flesta medlemmarna i magikerkasten kan ingjuta en del av sin imra i ett dött föremål och på så vis ge det ett självständigt liv. Ett föremål som genomsyras av imra är inte bara medvetet utan det kan också, förutsatt att dess form tillåter det, röra sig och tala. Till exempel kan de alviska hantverkarna skapa levande statyer som kan gå och tala, dansande svärd och självgående vagnar samt mycket mer.
Även om ett levande föremål får en egen vilja, intelligens och självmedvetenhet så är det alltid lojalt mot sin skapare. Ett levande föremål brukar också överta de flesta av sin skapares personlighetsdrag. För att inte Den eviga staden ska svämmas över av levande statyer, tänkande svärd och annat otyg så förstör man alltid alla föremål som en alv har skapat om alven skulle dö, vanligen genom att bränna dem i samband med alvens likbål.
De sjutton kasten
Varje alv har sin särskilda plats i det alviska samhället och det är snudd på omöjligt att röra sig uppåt eller nedåt eller ens i sidled i den sociala ordningen.
De högkastiga alverna är generellt sett bättre på att tygla sin imra utan att överkonsumera röd lotus och de är därför mer alerta och magiskt potenta än de lågkastiga alverna som ständigt befinner sig djupt inne i den heliga blommans narkotiska rus. Huruvida detta faktum beror på att de alvfamiljer som bättre kunde kontrollera sin imra tog sig de högsta positionerna i det tidiga alviska ursamhället eller om det helt enkelt är så att de högkastiga alverna har haft mer tid och resurser för att lära sig kontrollera sin imra är omöjligt att avgöra nu, årtusenden efter att kastsamhällets positioner ursprungligens utmejslades.
Det finns totalt sjutton kast i det alviska samhället. Högst upp, över de vanliga kasten finns kast nummer arton, kejsaren, den ofelbare, som styr över Den eviga staden från näktergalstronen tillsammans med de två högsta kasten.
De sjutton kasten ser ut så här, uppifrån och ner i rangordningen:
* två kast av kejserliga ämbestmän och rådgivare
* ett magikerkast av alver speciellt tränade i magi
* fyra kast av olika sorters munkar, andliga rådgivare och lärda män
* ett officerskast, en slags alviska riddare eller samurajer
* ett vasallkast som lever ute på landsbygden utanför Den eviga staden
* fyra olika krigarkast
* två kast av kejserliga byråkrater och lägre ämbetsmän
* fyra kast hantverkskast där de som har förmågan att ge sina skapelser liv står högst (se nedan) följda av de som arbetar i porslin, glas och marmor medan de som arbetar i tyg, läder eller trä står lägst.
Alvisk religion
Alverna dyrkar två olika personifikationer av himlen. De tror att det finns en himmel om dagen och en annan om natten och de kallar dessa för Chandra, "Solhimlen" eller bara "Solen", och Tandra, "Natthimlen" eller "Stjärnornar". Enligt traditionen är de bror och syster och de kallas ibland för "Storebror sol" och "Lillasyster natthimmel".
Alverna tror att de de en gång för länge sedan föll ner på världens yta för att sona något brott de begått uppe i Solhimlen där de levat tillsammans med Chandra. De dyrkar Chandra för sin tillkomst, men de tackar också Tandra för den röda lotusblomman, eftersom den enligt deras legender föll ner från natthimlen. Alverna tror att kejsaren är släkt med Chandra i direkt nedstigande släktled. Alverna tillber inga andra gudar än Chandra och Tandra.
Alviska högtider
Alverna uppvisar av nödvändighet ytterst känslokalla yttren. Hat, kärlek, blodtörst och andra passioner hålls undertryckta djupt inne i den alviska själen och kanaliseras ut endast under särskilda högtider. Dessa högtider kan uppfattas som onödigt teatraliska, barbariska eller grymma i människors ögon, men de är en nödvändighet för att det alviska samhället inte ska koka över av undanträngda känslor med närmast epidemiska utbrott av rakshor som följd. Några av de alviska högtiderna är dessa:
Den vilda jakten inträffar under höstens första fullmåne. Under denna fruktade högtid ger sig de högkastiga alverna ut på människojakt i de små jordbrukssamhällena utanför murarna. De hetsar upp sig dagen innan genom att inta en mängd olika droger som gör dem agresiva och blodtörstiga och störtar om natten ut ur Den eviga stadens portar ridande på snövita hästar.
En annan högtid är Det stora skådespelet, en sju dagar lång maskerad då alla alver bär vackra porslinsmasker och beblandar sig med varandra utan hänsyn till kast eller ställning i samhället. Av tradition tar många alviska familjer tillfället i akt och låter lönnmörda någon rival under dessa dagar.
Konflikter i det alviska samhället löses med intrikata dueller som är lika mycket skådespel, dans och teater som verklig strid. De två kombatanterna klär upp sig in magnifika, överdimenstionerade kostymer med mantlar och slöjor och strider mot varandra med långa, krökta svärd. Människor som har sett dessa dueller har liknat dem vid färgprunkande fåglar som dansar runt varandra.
*
så långt har jag alltså kommit. Vad tyckes?
(sin)
Balladen om Den röda lotusen är ett fantasyrollspel som tar avstamp i det gamla kejserliga Kinas mytologi och statsbildning, i Indiens färger och dofter och i andra kulturer i det fjärran östern. Samtidigt är rollspelet ett försök att skapa en värld lika främmande och exotisk som Tschai i Jack Vances romansvit om Äventyrens planet eller som Tatooine, Den döende jorden, Eternia eller någon annan av de dussin- eller kanske hundratals världar och universum som har fångat och trollbundit mig över åren.
Pao, den värld som utgör spelets kuliss, är ett lapptäcke av leriga risfält, urgamla kullar och dalar, grönskande, överdådiga terassodlingar, vilda stäpper och täta, slingrande djungler och skogar.
I norr avgränsas Pao av jättelika glaciärer och snötäckta slätter på vilka pangolinerna, det uråldriga och mystiska skölpaddsfolket, har uppfört sina fantastiska bibliotek och stenstäder. I söder avgränsas landet av De ogenomträngliga skogarna, i öster finns havet och i väster först de vilda stäpperna och sedan öknen.
Mitt i all denna otämjda vildmark reser sig alvernas jättelika hemvist Den eviga staden som ett gnistrande berg av glas, sten och marmor. Den eviga stadens torn och spiror kan ses på hundratals mils avstånd om solen faller rätt och och luften är klar och innanför dess murar styr alvkejsaren, Himmelens son, över alver och människor med järnhand. Endast de vilda nomadstammarna som kallas för hundklanerna vågar då och då trotsa hans makt och då endast när alverna har gjort misstaget att lämna någon by, karavan eller utpost i civilisationens utkant alltför lätt bevakad.
Samtidigt som jag alltså har försökt skapa något som ganska radikalt skiljer sig från typisk fantasy så har jag för att ge spelare och spelledare något att hålla fast i när färden börjar försökt behålla en del arketyper och klichéer från den traditionella fantasyn, om än inte utan att vrida på dem både en och två gånger.
Balladen om den röda lotusen är centrerat kring alverna och deras kamp mot sina egna, vilda, magiska inren. Oavsett om spelarna väljer att gestalta de aristokratiska, svårmodiga och högfärdiga alverna eller de enklare men i gengäld mer mångfacetterade, allsidiga och anpassningsbara människorna så kommer en stor del av rollspelet att genomsyras av just detta tema eftersom alverna är den kulturellt och maktpolitiskt dominanta rasen i Pao.
Sålunda måste historien om människor och alver börja med just alvernas historia:
Imrans välsignelse och förbannelse
Långa, bleka och slanka, inpyrda i parfym och rökelser vandrar alverna genom sin stad som gudar. Det är som om ren magi regnat ner på världen och tagit kroppslig form. Med sina aristokratiska manér, sina ansiktsmålningar och intrikata klädedräkter av det dyraste siden väcker blotta närvaron av alver skräck, avund och fascination hos människorna.
Alverna genomsyras av en utomvärldslig energi som de själva kallar för imra, vilket lite grovt kan översättas till "magisk själ" på människornas tungomål.
En alvs imra är hjärtat av och källan till allt det "alviska" i dess natur: den är källan till all alvisk magi och till rasens odödlighet och det är med imrans hjälp som alverna kan konstruera de fantastiska, naturlagstrotsande tornen i Den eviga staden och ge liv till döda föremål och skapa sådant som de levande statyerna i kejsarens palats och de talande träden i De sjungande trädgårdarna.
Varje alv är i själva verket blott en fysisk manifestation av sin imra: alvens kropp och tankar är bara det uttryck den magiska själen tar sig i en värld där liv är uppbyggt av kött och blod. Detta faktum gör att alverna slipper dras med en mängd mänskliga svagheter: de blir aldrig gamla och de blir ytterst sällan sjuka. De flesta gifter har ingen eller mycket liten effekt på deras kroppar. Alver blir heller aldrig fysiskt trötta men de måste meditera för att återhämta sina psyken och sin imra i ungefär samma utsträckning som en människa behöver vila och sova. De behöver inte äta för att överleva men det händer att de äter ändå, för njutningens skull.
Det kan tyckas som om gudarna med imran beviljat alverna en avundsvärd gåva, men alvernas magiska natur är inte bara av godo. Imran är nämligen också det som ligger bakom varje alvs djupaste fruktan: att drabbas av "skammen" och förvandlas till en raksha.
Raksha är alvernas namn på den vilda, alviska urnaturen, den varelse som varje alv bär inom sig sida vid sida med imran. En alv som inte har full kontroll över sina känslor kan drabbas av "skammen", en okontrollerad explosion av imra som resulterar i att den drabbade förvandlas till ett monster vars medvetande är så främmande inför det strikta och traditionstyngda alviska samhället och vars utseende och instinkter är så motbjudande att varelsen fördrivs eller dödas av sin egen familj.
Hela den alviska kulturen genomsyras av alvernas skräck inför "skammen", ty hela den alviska civilisationen bygger på segern över det vilda och okontrollerade någon gång i den dimhöljda urtiden då alverna ännu levde i bergen och på stäpperna:
Den röda lotusens välsignelse
Det sägs att alverna i tidernas gryning var en ras av magiska odjur, rakshor, som levde djupt ute i vildmarken. De hade ännu inte lärt sig att tygla sin imra och detta manifesterade sig både mentalt som ett slags vansinnigt hat och totalt främlingskap inför hela världen och fysiskt som vad som endast kan beskrivas som magiska "mutationer": de tidiga uravlerna hade huggtänder och klor, fjällpansar, horn och svansar och andra, onämnbara kroppsliga abnormiteter. De bedrev kannibalism och inavel och levde i uppsplittrade stammar som ständigt stred mot varandra och när de drabbades av vrede, hat eller rädsla kunde deras imra blossa upp till magiska supernovor som fullständigt ödelade stora landområden.
Dag som natt plågades alverna av en evigt brinnande eld i sina inren, en eld som drev dem till vansinne och som hindrade dem från att formulera ens den enklaste tanke. De var helt enkelt odjur.
Det berättas i legenderna att alvernas första kejsare en natt såg en stjärna falla ner från himlen. Den fallande stjärnan lyste upp hela natthimlen som en sol och den störtade med en svans av eld och gnistor ner i en skogsdunge inte långt från den plats där alven stod. Alven sökte upp platsen där den fallande stjärnan hade landat och fann att ett enormt område hade bränts till aska. Alven förstod dock att den fallande stjärnan hade ett budskap till honom, och därför väntade han på platsen för kometens nedslag i ett helt år. På årsdagen för den fallande stjärnans ankomst vaknade den förste kejsaren upp och såg att väldiga fält av eldröda blommor hade vuxit upp ur den sönderbrända askan. Han gav denna blomma namnet röd lotusblomma och han åt av den och upptäckte då att elden som brann inuti honom långsamt slocknade. Hans inre eld, hans imra blev plötsligt hanterbar och möjlig att tämja. Den förste kejsaren delade med sig av sin upptäckt till sina stamfränder och i och med det var fröet som skulle blomma ut som en fantastisk, högstående alvkultur utan motstycke sått.
Kunskapen om den röda lotusens balsamerande effekt spred sig snabbt mellan de primitiva alviska stammarna. Alverna vallfärdade till fälten där de röda lotusblommorna växte. De åt av den röda blomman för att släcka elden i deras själar och tankar. Med tiden upptäckte de att man fick en betydligt effektivare och mer behaglig effekt om man torkade och rökte den röda blomman, vilket snabbt blev den första och viktigaste av alla alviska traditioner.
Den röda lotusblommans rök är svagt narkotisk och den bedövar inte bara alvernas sinnen utan även deras imra. Blomman håller ständigt alvens imra i en slags "magisk dvala" och därmed blir det möjligt för alven att tygla den med hjälp av sitt förnuft och sin vilja. Den alv som brukar röd lotus förlorar en stor del rå magisk kraft men återvinner denna förlorade kraft tiofalt i kontroll över sig själv och över den delen av dess imra som inte sövts av den narkotiska röken.
Efter ytterligare en tid upptäckte alverna att de började förändras inte bara i sina sinnen och själar utan också kroppsligen. Deras horn och svansar växte in, deras tunga trollkroppar blev mindre och slankare och deras hy blev slät och vacker. De blev helt enkelt vad man skulle kunna kalla för "mänskligare. Långsamt förvandlades de till de alver som nu vandrar på världens yta, vackra, bleka och slanka.
Denna underliga metamorfos berodde på att en alvs kropp som sagt blott är ett köttsligt uttryck för dess imra. Det är egentligen inte svårare än att en tyglad, kontrollerad imra innebär ett skönare och mindre "vilt" yttre än vad en okontrollerad, vild imra gör.
En alv som är herre över sin imra kan utföra de mest fantasieggande stordåd och när alverna väl hade lärt sig den röda lotusens hemlighet och samlats under en kejsare dröjde det inte längre förrän Den eviga staden, alvernas hem och Mecka, började uppföras.
Det alviska samhället
Även om den röda lotusen hjälper en alv att tygla sin imra så krävs det en strikt själslig disciplin och ständig mental vaksamhet för att alven inte ska drabbas av "skammen" och återvända till urstadiet.
Alverna lärde sig med tiden att starka känsloyttringar och hastiga yttre omvälvningar är de två saker som är de största hoten mot tämjandet av imra. När alverna väl hade nått denna insikt så var det egentligen bara naturligt att de löst sammanhållna stammarna under årtusendenas lopp sakta tog formen av ett samhälle genomsyrat av regler, förbud och seder. Sida vid sida med Den eviga staden byggdes ett strikt hierakriskt kastsamhälle upp, utformat för att kväsa och tygla alla hastiga förändringar och känslomässiga retningar.
Människan
Den eviga staden och alvernas kultur kommer att ges en mer genomgående beskrivning längre fram, men nu är det hög tid att presentera den andra huvudrollsinnehavaren i Balladen om Den röda lotusen: människan. Jämfört med de magiska, förfinade och svårmodiga alverna kan människan förefalla vara en enkel och banal varelse. Människan i Balladen om den röda lotusen är mycket riktigt med alviska mått mätt en primitiv och blygsam ras, men människan uppvisar å andra sidan en förmåga till anpassning och uppfinningsrikedom som kanske kan leda dem till världsherravälde någon gång i den avlägsna framtiden.
Det finns inga kända mänskliga högcivilisationer i världen. Urgamla berättelser förtäljer visserligen att innan alverna fann de röda lotusblommorna och lärde sig tygla sin imra så styrde människan över världen. I vissa kretsar viskas det om att människornas gamla mäktiga högcivilisationer fortfarande finns kvar bortom havet i öster och på andra sidan de stora vulkaniska bergen långt i väster, bortom öknarna. Kanske ligger det ett korn av sanning i de berättelserna, men det kan lika gärna röra sig om amsagor och fantasier som människorna tröstar sig med för att stå ut med alvernas arroganta blickar och hånfulla omdömen.
Människorna som lever i Pao lärde sig tidigt att dra nytta av alvernas blomstring. Redan när Den eviga staden blott var ett enkelt alvsamhälle hade människorna börjat bedriva byteshandel med alverna. De lyckades odla den av alverna så eftertraktade röda lotusen och bytte skörden mot vackert alviskt hantverk och alviska järnverktyg. Alverna å sin sida drog nytta av sin teknologiska och kulturella överlägsenhet och inlemmade stora landområden i Den eviga stadens kejsardöme. Det dröjde inte många generationer förrän människan hade blivit en slags bönder lydande under en alvisk adel. Även om människorna under årtusendena sedan dess har lärt sig att smida sina egna verktyg och dreja sina egna krukor så har inte mycket i detta grundläggande förhållande mellan alv och människa förändrats.
Den stora majoriteten av mänskligheten lever på landsbygden strax utanför Den eviga staden. De odlar förutom spannmål för egen försörjning också stora mängder röd lotus som de byter mot alviskt hantverk inne i Den eviga staden. Några lever vid kusten och livnär sig på fiske, framför allt av de stora, silverfärgade ålarna som kallas manatya.
Människorna lever vanligen i små byar omgivna av leriga risfält, åkrar med röd lotus och där landskapet är mer kuperat magnifika terassodlingar. De har lyckats tämja hästar, vattenbufflar, katter och jättetranor och de kan smida järn och stål, men i övrigt har de inte uträttat särskilt mycket som världen kommer att minnas. Inget människosläkte har uppfunnit något eget skriftspråk, men en del människor som lever inuti Den eviga staden har snappat upp lite av alvernas snirliga, kryptiska skrift.
Ute på landsbygden finns det här och där stora alviska palats i guld, marmor och glas. Det är en slags utposter där högkastiga alviska vasaller lever. De håller sig med små arméer för att skydda alviska intressen utanför Den eviga stadens murar. Trots att alverna fungerar som en slags adel så tar de inte ut någon skatt från människorna. Däremot finns det en enorm obalans i handeln: en människobonde kan få betala motsvarande hundra säckar röd lotus för en enda alvisk porslinskruka.
Relationerna mellan alver och människor är helt präglad av nyttotänkande: alverna accepterar att människorna lever sida vid sida med dem i och utanför deras stad eftersom de behöver människorna för att odla den röda lotusblomman. Människorna i sin tur gagnas åtminstonde på kort sikt av att kunna byta till sig alviskt hantverk och av att skyddas från yttre hot av alviska soldater.
En hel del människor lever och bor inne i Den eviga staden och arbetar då åt någon alvfamilj. Vanligen är de tjänare eller lägre ämbetsmän. Dessa människor sköter generellt sätt all kontakt och handel med människorna utanför.
Även om det för en utomstående kan tyckas som om alver och människor lever i en harmonisk symbios så är det ett faktum att människor betraktas som andra klassens medborgare både innanför och i närheten av Den eviga stadens murar. Alvernas kastsystem behandlar människorna som fullständigt kastlösa, utan rättigheter eller ställning oavsett vilka tillgångar de skulle råka förfoga över. Ingen alv straffas för ett brott en människa såvida inte människan i fråga står under någon annan alvfamiljs beskydd. I så fall kan den familjen utkräva rättvisa i någon av de högsta kastens domstolar eller råd.
Människorna på landsbygden måste dessutom stå ut med alvernas mer otrevliga traditioner och nycker: en gång om året, under Den vilda jakten som infaller under höstens första fullmåne, rider alverna till exempel in i människornas byar på snövita hästar och jagar dem som djur.
Hundklanerna
Människan är som vi har sett ett kuvat släkte vars tid till stor del går åt till att försöka överleva utan att reta upp eller förarga alverna.
Det finns dock en del människor som vägrar låta sig nedtryckas. Det är de vilda, beridna nomadstammarna som lever ute på de karga stäpperna som tar vid där den odlade marken slutar i norr och väster. De kallas i folkmun för "hundklanerna" därför att de är de enda som har lyckats tämja stäppens stora, gula vildhundar (något som andra människor ser som ett tecken på hur råa och osofistikerade de är snarare än som ett tecken på kunnande och skicklighet). Hundklanerna är de enda människor som vågar trotsa alvernas makt. De ligger inte i öppen strid med alverna, men de gör ofta räder mot handelskaravaner, byar och odlingar av röd lotus som står under alviskt beskydd.
Om de kunde enas under en stark ledare skulle hundklanerna kanske vara tillräckligt många till antalet för att kunna utmana alverna i en rent militär konflikt, men de vilda ryttarna strider ständigt sinsemellan och deras vardag präglas av blodiga vendettor och urgamla blodsfejder klaner emellan.
Alvisk magi
All alvisk magi härstammar från deras imra, deras magiska själ, och eftersom alla alver är i besittning av en imra så har också alla alver förmågan att använda magi. Visserligen finns det ett särskilt kast av tränade magiker, men detta kasts medlemmar är egentligen lika mycket magiska forskare, filosofer och arkeologer som de är traditionella "magiker".
Det finns två slags alvisk magi. Den första formen av alvmagi är tillgänglig för alla alver. Alla alver är magiker i det hänseendet att de kan använda sin imra för att utföra "enkla" magiska trick. De kan släppa ut en liten del av sin imra i tomma luften och få den att materialiseras som eld, ljus, värme eller någon annan energiform och på så vis skapa illusioner, eldpelare, styra vindarna och göra annat som i "traditionell fantasy" är förunnat endast de som har studerat magins hemliga läror.
Den andra formen av alvisk magi är mer subtil än det direkta utkanaliserandet av imra.
Så fort en alv skapar något så ingjuter han en liten del av sin imra i det skapade föremålet. Alviska vapen, byggnader och verktyg är fantastiskt tåliga och härdade vare sig det handlar om glas, porslin, stål eller marmor. Tack vare detta kan Den eviga staden ståta med fantastiska valvbågar, torn och broar gjorda av material som man annars förknippar med skörhet såsom glas, kristall och porslin.
En förlängning av denna andra form av alvmagi är förmågan att ge liv och medvetande åt döda föremål. Det högsta av de fyra hantverkskasten samt de flesta medlemmarna i magikerkasten kan ingjuta en del av sin imra i ett dött föremål och på så vis ge det ett självständigt liv. Ett föremål som genomsyras av imra är inte bara medvetet utan det kan också, förutsatt att dess form tillåter det, röra sig och tala. Till exempel kan de alviska hantverkarna skapa levande statyer som kan gå och tala, dansande svärd och självgående vagnar samt mycket mer.
Även om ett levande föremål får en egen vilja, intelligens och självmedvetenhet så är det alltid lojalt mot sin skapare. Ett levande föremål brukar också överta de flesta av sin skapares personlighetsdrag. För att inte Den eviga staden ska svämmas över av levande statyer, tänkande svärd och annat otyg så förstör man alltid alla föremål som en alv har skapat om alven skulle dö, vanligen genom att bränna dem i samband med alvens likbål.
De sjutton kasten
Varje alv har sin särskilda plats i det alviska samhället och det är snudd på omöjligt att röra sig uppåt eller nedåt eller ens i sidled i den sociala ordningen.
De högkastiga alverna är generellt sett bättre på att tygla sin imra utan att överkonsumera röd lotus och de är därför mer alerta och magiskt potenta än de lågkastiga alverna som ständigt befinner sig djupt inne i den heliga blommans narkotiska rus. Huruvida detta faktum beror på att de alvfamiljer som bättre kunde kontrollera sin imra tog sig de högsta positionerna i det tidiga alviska ursamhället eller om det helt enkelt är så att de högkastiga alverna har haft mer tid och resurser för att lära sig kontrollera sin imra är omöjligt att avgöra nu, årtusenden efter att kastsamhällets positioner ursprungligens utmejslades.
Det finns totalt sjutton kast i det alviska samhället. Högst upp, över de vanliga kasten finns kast nummer arton, kejsaren, den ofelbare, som styr över Den eviga staden från näktergalstronen tillsammans med de två högsta kasten.
De sjutton kasten ser ut så här, uppifrån och ner i rangordningen:
* två kast av kejserliga ämbestmän och rådgivare
* ett magikerkast av alver speciellt tränade i magi
* fyra kast av olika sorters munkar, andliga rådgivare och lärda män
* ett officerskast, en slags alviska riddare eller samurajer
* ett vasallkast som lever ute på landsbygden utanför Den eviga staden
* fyra olika krigarkast
* två kast av kejserliga byråkrater och lägre ämbetsmän
* fyra kast hantverkskast där de som har förmågan att ge sina skapelser liv står högst (se nedan) följda av de som arbetar i porslin, glas och marmor medan de som arbetar i tyg, läder eller trä står lägst.
Alvisk religion
Alverna dyrkar två olika personifikationer av himlen. De tror att det finns en himmel om dagen och en annan om natten och de kallar dessa för Chandra, "Solhimlen" eller bara "Solen", och Tandra, "Natthimlen" eller "Stjärnornar". Enligt traditionen är de bror och syster och de kallas ibland för "Storebror sol" och "Lillasyster natthimmel".
Alverna tror att de de en gång för länge sedan föll ner på världens yta för att sona något brott de begått uppe i Solhimlen där de levat tillsammans med Chandra. De dyrkar Chandra för sin tillkomst, men de tackar också Tandra för den röda lotusblomman, eftersom den enligt deras legender föll ner från natthimlen. Alverna tror att kejsaren är släkt med Chandra i direkt nedstigande släktled. Alverna tillber inga andra gudar än Chandra och Tandra.
Alviska högtider
Alverna uppvisar av nödvändighet ytterst känslokalla yttren. Hat, kärlek, blodtörst och andra passioner hålls undertryckta djupt inne i den alviska själen och kanaliseras ut endast under särskilda högtider. Dessa högtider kan uppfattas som onödigt teatraliska, barbariska eller grymma i människors ögon, men de är en nödvändighet för att det alviska samhället inte ska koka över av undanträngda känslor med närmast epidemiska utbrott av rakshor som följd. Några av de alviska högtiderna är dessa:
Den vilda jakten inträffar under höstens första fullmåne. Under denna fruktade högtid ger sig de högkastiga alverna ut på människojakt i de små jordbrukssamhällena utanför murarna. De hetsar upp sig dagen innan genom att inta en mängd olika droger som gör dem agresiva och blodtörstiga och störtar om natten ut ur Den eviga stadens portar ridande på snövita hästar.
En annan högtid är Det stora skådespelet, en sju dagar lång maskerad då alla alver bär vackra porslinsmasker och beblandar sig med varandra utan hänsyn till kast eller ställning i samhället. Av tradition tar många alviska familjer tillfället i akt och låter lönnmörda någon rival under dessa dagar.
Konflikter i det alviska samhället löses med intrikata dueller som är lika mycket skådespel, dans och teater som verklig strid. De två kombatanterna klär upp sig in magnifika, överdimenstionerade kostymer med mantlar och slöjor och strider mot varandra med långa, krökta svärd. Människor som har sett dessa dueller har liknat dem vid färgprunkande fåglar som dansar runt varandra.
*
så långt har jag alltså kommit. Vad tyckes?
(sin)
