Här är ett utkast till en lite annorlunda fantasyvärld som inspirerats av det gamla kina, i alla fall vad det gäller "känslan" och stilen: jag tänker mig mycket porslin, guld och siden, rigorösa ettikett-regler, alver som röker vad som bara kan liknas vid opium, långa krökta svärd och fantastiska städer utkastade i vilda, otämjda landskap. Ahem. Inte alls pretentiöst med andra ord 
Världen kretsar än så länge kring alverna, som är den dominanta rasen vad gäller teknologi, magi och kultur, och deras jättelika metropolis, Den eviga staden.
Jag ville skapa alver som var drastiskt annorlunda jämfört med typiska fantasy-alver: de skall vara varelser som är både underbart vackra och samtidigt totalt främmande och skrämmande för människor.
Jag behöver egentligen kommentarer och idéer angående allting, men framförallt efterlyser jag väl kritik på saker som känns osammanhängande, larviga, överdrivna eller helt enkelt idiotiska och ogenmförbara (jag lär väl få ångra att jag skrev att jag eftersökte kritik, men med tanke på att klockan är 02:00 kan det kanske bli en del konstigheter).
Det är en rätt så lång text, så tack på förhand du som orkar läsa igenom alltihop:
*
Alverna och den eviga staden
Alverna är ett synnerligen magiskt och för människorna främmande och obegripligt släkte. Det är de som har uppfört Den eviga staden med dess magnifika sjungande klocktorn av marmor, dess enorma pelarsalar och levande statyer och allt annat som ryms mellan stadens fantastiska, hundra meter höra murar av oförstörbar glassten. De vandrar genom sin stad som gudar och konungar: långa, bleka och slanka med fantastiska frisyrer och klädedräkter av det dyraste siden, doftande av parfymer och rökelser.
Alverna genomsyras av en utomvärldslig energi som de själva kallar för shai-shen, vilket lite grovt kan översättas till "magisk själ" på människans tungomål. Kanske härstammar alverna från en annan, mer magität dimension och kanske är i så fall shai-shen den lilla gnistan av den världen som varje alv tog med sig när han eller hon kom till vår värld.
Shai-shen påverkar en alvs liv på flera sätt: den är källan till all alvisk magi och till rasens odödlighet och det är tack vare sin shai-shen som en alv kan konstruera de fantastiska, naturlagstrotsande slotten och tornen i Den eviga staden och ingjuta liv i döda föremål.
Det kan tyckas som om gudarna beviljat alverna en avundsvärd gåva, men en alvs shai-shen är inte bara av godo: det är den som ligger bakom varje alvs djupaste fruktan: dzit-dzat, "skammen" som ständigt väntar på att bryta ut.
Hela den alviska kulturen domineras och genomsyras av skräcken för att drabbas av dzit-dzat, för hela den alviska civilisationen bygger på stävjandet av just "skammen". Dzit-dzat är alvernas namn på den vilda, alviska urnaturen, en okontrollerad manifestation av shai-shen som resulterar i att den drabbade förvandlas till ett ohyggligt odjur vars medvetande är så främmande inför det högtstående alviska samhället och vars utseende är så motbjudande att varelsen fördrivs eller dödas av sin egen sort.
Det sägs att alverna i tidernas gryning var en odjursras som levde djupt ute i vildmarken under barbariska och primitiva förhållanden. Under denna tid var alverna verkligen monster: de hade inte lärt sig att tygla sin fantastiska livskraft och detta manifesterade sig både mentalt som ett slags vansinnigt hat, ett totalt främlingskap till hela världen och fysiskt som vad som endast kan beskrivas som magiska "mutationer": de tidiga uravlerna hade huggtänder och klor, fjällpansar, horn och svansar och andra, onämnbara kroppsliga abnormiteter. De bedrev kannibalism och led av en evigt brinnande eld i sina inren som drev dem till vansinne och som hindrade dem från att någonsin uppnå någonting.
Först när den alv som senare skulle komma att bli alvernas första kejsare av en slump upptäckte att frökapslarna från en särskild blomma, den röda lotusblomman, kunde bedöva och försvaga alvernas inre eld så att den blev hanterbar och möjlig att tämja började de alver som idag lever i Den eviga staden långsamt framträda.
Länge tuggade alverna bara i sig frökapslarna från den röda lotusblomman, men senare upptäckte man att man fick en bättre och mer behaglig effekt om man torkade och rökte den röda lotusen ur vattenpipor. Röken från den röda lotusblomman är svart narkotisk och den bedövar på något okänt sätt alvernas shai-shen. Tack vare att en alv som brukar röd lotus ständigt befinner sig i en slags "magisk halvdvala" - jämfört med det vilda, otämjda odjurstadiets ständiga vansinne - kan den tygla sin shai-shen med hjälp av sitt förnuft och sin vilja och till och med utnyttja den för att skapa de mest enastående föremål och byggnader.
Även om den röda lotusen hjälper en alv att tygla sin shai-shen, så krävs det strikt själslig disciplin och ständig vaksamhet för att en alv inte ska återvända till odjursstadiet, dzit-dzat, "skammen".
Eftersom starka känsloyttringar och hastiga förändringar i omvärlden är de två saker som är det största hotet mot tämjandet av varje alvs shai-shen så har den mentala disciplinen som krävs för att inte falla ner i dzit-dzat under årtusendena tagit formen av ett rigoröst kastsamhälle genomsyrat av regler, förbud och seder. Varje alv har sin särskilda plats i det alviska samhället och det är snudd på omöjligt att röra sig uppåt eller i sidled i den sociala ordningen. Alverna uppvisar av nödvändighet ytterst känslokalla yttren. Hat, kärlek, blodtörst och andra passioner kanaliseras ut under särskilda högtider då alverna till exempel tar på sig vackra porslinsmasker och ger sig ut på människojakt i de små jordbrukssamhällena utanför murarna eller i intrikata dueller som är lika mycket skådespel som krig.
Alvisk magi
All alvisk magi härstammar från deras shai-shen. En alv kan antingen släppa ut en del av sin shai-shen i tomma luften och få den att materialiseras som eld, ljus eller någon annan energiform, eller ingjuta en del av sin shai-shen i ett dött föremål och på så vis ge det liv. Exempel på det senare är de levande, mjölkvita marmorstatyerna som strövar omkring på Den eviga stadens gator och fungerar som tjänare eller soldater åt sina skapare och den magiska kejserliga trädgården ur vilkens blommor och träd föds de små varelser som alverna kallar för shensien men som människorna kallar för kort och gott "knytt": knappt en fot stora varelser som påminner om en blandning av insekter och alver.
Människor
Det finns inga kända mänskliga högcivilisationer i världen. Gamla legender talar om att innan alverna fann de röda lotusblommorna och lärde sig tygla sin shai-shen så styrde människan över världen, men det kan lika gärna vara amsagor och fantasier.
Nuförtiden lever människorna antingen som bönder eller fiskare ute på landsbygen. De mer skrupelösa försörjer sig som tjuvar eller rövare. En hel del människor lever som tjänare, handelsmän eller slavar innanför Den eviga stadens murar, men de betraktas alla som andra gradens medborgare av alverna.
*
okej
love is love
sinisa
Världen kretsar än så länge kring alverna, som är den dominanta rasen vad gäller teknologi, magi och kultur, och deras jättelika metropolis, Den eviga staden.
Jag ville skapa alver som var drastiskt annorlunda jämfört med typiska fantasy-alver: de skall vara varelser som är både underbart vackra och samtidigt totalt främmande och skrämmande för människor.
Jag behöver egentligen kommentarer och idéer angående allting, men framförallt efterlyser jag väl kritik på saker som känns osammanhängande, larviga, överdrivna eller helt enkelt idiotiska och ogenmförbara (jag lär väl få ångra att jag skrev att jag eftersökte kritik, men med tanke på att klockan är 02:00 kan det kanske bli en del konstigheter).
Det är en rätt så lång text, så tack på förhand du som orkar läsa igenom alltihop:
*
Alverna och den eviga staden
Alverna är ett synnerligen magiskt och för människorna främmande och obegripligt släkte. Det är de som har uppfört Den eviga staden med dess magnifika sjungande klocktorn av marmor, dess enorma pelarsalar och levande statyer och allt annat som ryms mellan stadens fantastiska, hundra meter höra murar av oförstörbar glassten. De vandrar genom sin stad som gudar och konungar: långa, bleka och slanka med fantastiska frisyrer och klädedräkter av det dyraste siden, doftande av parfymer och rökelser.
Alverna genomsyras av en utomvärldslig energi som de själva kallar för shai-shen, vilket lite grovt kan översättas till "magisk själ" på människans tungomål. Kanske härstammar alverna från en annan, mer magität dimension och kanske är i så fall shai-shen den lilla gnistan av den världen som varje alv tog med sig när han eller hon kom till vår värld.
Shai-shen påverkar en alvs liv på flera sätt: den är källan till all alvisk magi och till rasens odödlighet och det är tack vare sin shai-shen som en alv kan konstruera de fantastiska, naturlagstrotsande slotten och tornen i Den eviga staden och ingjuta liv i döda föremål.
Det kan tyckas som om gudarna beviljat alverna en avundsvärd gåva, men en alvs shai-shen är inte bara av godo: det är den som ligger bakom varje alvs djupaste fruktan: dzit-dzat, "skammen" som ständigt väntar på att bryta ut.
Hela den alviska kulturen domineras och genomsyras av skräcken för att drabbas av dzit-dzat, för hela den alviska civilisationen bygger på stävjandet av just "skammen". Dzit-dzat är alvernas namn på den vilda, alviska urnaturen, en okontrollerad manifestation av shai-shen som resulterar i att den drabbade förvandlas till ett ohyggligt odjur vars medvetande är så främmande inför det högtstående alviska samhället och vars utseende är så motbjudande att varelsen fördrivs eller dödas av sin egen sort.
Det sägs att alverna i tidernas gryning var en odjursras som levde djupt ute i vildmarken under barbariska och primitiva förhållanden. Under denna tid var alverna verkligen monster: de hade inte lärt sig att tygla sin fantastiska livskraft och detta manifesterade sig både mentalt som ett slags vansinnigt hat, ett totalt främlingskap till hela världen och fysiskt som vad som endast kan beskrivas som magiska "mutationer": de tidiga uravlerna hade huggtänder och klor, fjällpansar, horn och svansar och andra, onämnbara kroppsliga abnormiteter. De bedrev kannibalism och led av en evigt brinnande eld i sina inren som drev dem till vansinne och som hindrade dem från att någonsin uppnå någonting.
Först när den alv som senare skulle komma att bli alvernas första kejsare av en slump upptäckte att frökapslarna från en särskild blomma, den röda lotusblomman, kunde bedöva och försvaga alvernas inre eld så att den blev hanterbar och möjlig att tämja började de alver som idag lever i Den eviga staden långsamt framträda.
Länge tuggade alverna bara i sig frökapslarna från den röda lotusblomman, men senare upptäckte man att man fick en bättre och mer behaglig effekt om man torkade och rökte den röda lotusen ur vattenpipor. Röken från den röda lotusblomman är svart narkotisk och den bedövar på något okänt sätt alvernas shai-shen. Tack vare att en alv som brukar röd lotus ständigt befinner sig i en slags "magisk halvdvala" - jämfört med det vilda, otämjda odjurstadiets ständiga vansinne - kan den tygla sin shai-shen med hjälp av sitt förnuft och sin vilja och till och med utnyttja den för att skapa de mest enastående föremål och byggnader.
Även om den röda lotusen hjälper en alv att tygla sin shai-shen, så krävs det strikt själslig disciplin och ständig vaksamhet för att en alv inte ska återvända till odjursstadiet, dzit-dzat, "skammen".
Eftersom starka känsloyttringar och hastiga förändringar i omvärlden är de två saker som är det största hotet mot tämjandet av varje alvs shai-shen så har den mentala disciplinen som krävs för att inte falla ner i dzit-dzat under årtusendena tagit formen av ett rigoröst kastsamhälle genomsyrat av regler, förbud och seder. Varje alv har sin särskilda plats i det alviska samhället och det är snudd på omöjligt att röra sig uppåt eller i sidled i den sociala ordningen. Alverna uppvisar av nödvändighet ytterst känslokalla yttren. Hat, kärlek, blodtörst och andra passioner kanaliseras ut under särskilda högtider då alverna till exempel tar på sig vackra porslinsmasker och ger sig ut på människojakt i de små jordbrukssamhällena utanför murarna eller i intrikata dueller som är lika mycket skådespel som krig.
Alvisk magi
All alvisk magi härstammar från deras shai-shen. En alv kan antingen släppa ut en del av sin shai-shen i tomma luften och få den att materialiseras som eld, ljus eller någon annan energiform, eller ingjuta en del av sin shai-shen i ett dött föremål och på så vis ge det liv. Exempel på det senare är de levande, mjölkvita marmorstatyerna som strövar omkring på Den eviga stadens gator och fungerar som tjänare eller soldater åt sina skapare och den magiska kejserliga trädgården ur vilkens blommor och träd föds de små varelser som alverna kallar för shensien men som människorna kallar för kort och gott "knytt": knappt en fot stora varelser som påminner om en blandning av insekter och alver.
Människor
Det finns inga kända mänskliga högcivilisationer i världen. Gamla legender talar om att innan alverna fann de röda lotusblommorna och lärde sig tygla sin shai-shen så styrde människan över världen, men det kan lika gärna vara amsagor och fantasier.
Nuförtiden lever människorna antingen som bönder eller fiskare ute på landsbygen. De mer skrupelösa försörjer sig som tjuvar eller rövare. En hel del människor lever som tjänare, handelsmän eller slavar innanför Den eviga stadens murar, men de betraktas alla som andra gradens medborgare av alverna.
*
okej
love is love
sinisa
(Min personliga åsikt andra får gärna tycka annorlunda)